Har under julhelgerna konstaterat en sak som kanske kan göra de kommande månaderna lite komplicerade, även om det är väldigt mycket av ett "i-landsproblem". Jag tycker nämligen vansinnigt illa om att folk tar mig på magen!
Jag är såklart enormt glad över graviditeten, så glad att det knappt går att förstå! Jag har heller inga problem med att jag blir större och att magen växer. Jag tycker tvärtom att det är kul att det börjar synas och jag visar gärna magen om nån skulle vilja se. Men därifrån är steget väldigt långt till att de får börja pilla på den. Jag har själv aldrig klappat på vänners gravidmagar och jag förstår inte varför man gör det.
Är jag bara fånig eller finns det andra därute som känt så här? I så fall, hur har ni hanterat det?
måndag 27 december 2010
söndag 19 december 2010
Dags att köpa nya kläder?
Det har varit svårt ett tag att ha byxorna knäppta när jag sitter ner, men mycket mer än lite svullnad på magen har man egentligen inte sett. Men nu börjar man faktiskt ana en liten, liten kula på magen. Har mest kört med samma kläder på sistone - mysbyxor hemma och ett lite stadigare vandrings-/träningsyxor till och från jobb och där finns de tlite utrymme. Men det kan nog blir svårt att komma i en hel del byxor snart - kanske måste ta och kolla så jag har något att ha på mig i jul?
Samtidigt känns det ju lite svårt att köpa nya kläder redan nu - man har ju liksom ingen pejl på hur stor man kommer att bli. Tar gärna tips från läsare som har barn kring hur ni gjort. Har ni bara köpt större storlekar till en början eller gav ni er in på mammakläder direkt?
Just nu är jag inne i en period där jag är småhungrig i stort sett konstant. )Det går åt oerhörda mängder frukt härhemma). Så fast jag hittills fortfarande inte gått upp alls (har t.o.m gått ner) så kanske det snart eskalerar.
Mår bara bra i övrigt. Lite förkyld och fick konstaterat att plitorna i ansiktet berodde på en hudåkomma jag troligtvis får dras med till och från hela livet. Men det känns som småsaker i sammanhanget. Jag märker på mig själv och ser på maken att det, i och med graviditeten släppts en enorm tyngd från våra axlar och hjärta. Istället för att som tidigare gå omkring med en konstant sorg inom sig ser man att glädjen nu finns med oss hela tiden.
Har börjat läsa en bok där en av huvudpersonen är en kvinna som inte lyckats bli gravid efter ett års försök och vars hela liv och alla tankar nu bara kretsar kring barn. Har läst den boken en gång innan för många år sedan men då kunde jag inte alls sätta mig in i den situationen även om jag trodde det. Nu känns det helt overkligt att jag var där för bara ett par måndader sedan och jag är såoändligt tacksam varje dag för att jag och min man nu har en liten knoddis på väg. Samtidigt lider jag med alla dem som är kvar i den situationen och de känslorna.
Samtidigt känns det ju lite svårt att köpa nya kläder redan nu - man har ju liksom ingen pejl på hur stor man kommer att bli. Tar gärna tips från läsare som har barn kring hur ni gjort. Har ni bara köpt större storlekar till en början eller gav ni er in på mammakläder direkt?
Just nu är jag inne i en period där jag är småhungrig i stort sett konstant. )Det går åt oerhörda mängder frukt härhemma). Så fast jag hittills fortfarande inte gått upp alls (har t.o.m gått ner) så kanske det snart eskalerar.
Mår bara bra i övrigt. Lite förkyld och fick konstaterat att plitorna i ansiktet berodde på en hudåkomma jag troligtvis får dras med till och från hela livet. Men det känns som småsaker i sammanhanget. Jag märker på mig själv och ser på maken att det, i och med graviditeten släppts en enorm tyngd från våra axlar och hjärta. Istället för att som tidigare gå omkring med en konstant sorg inom sig ser man att glädjen nu finns med oss hela tiden.
Har börjat läsa en bok där en av huvudpersonen är en kvinna som inte lyckats bli gravid efter ett års försök och vars hela liv och alla tankar nu bara kretsar kring barn. Har läst den boken en gång innan för många år sedan men då kunde jag inte alls sätta mig in i den situationen även om jag trodde det. Nu känns det helt overkligt att jag var där för bara ett par måndader sedan och jag är såoändligt tacksam varje dag för att jag och min man nu har en liten knoddis på väg. Samtidigt lider jag med alla dem som är kvar i den situationen och de känslorna.
onsdag 8 december 2010
Läskigt som fan men allt ok
Så har man då lyckats få panik igen fast det visade sig att allt var lugnt. I förrgår upptäckte jag lite bruna flytningar på morgonen. Jag lyckades dock hålla mig lugn - jag vet ju att det inte behöver betyda något alls. Igår så upptäckte jag blod på toapappret på morgonen. Försökte återigen att undvika panik, men när jag fortsatte småblöda hela dagen och jag dessutom kände värk som mensvärk som inte ville ge med sig så blev jag jätterädd. Ringde barnmorskan och hon tyckte att vi skulle bege oss till KK akuten för en koll för säkerhets skull.
Mannen hämtade mig direkt efter jobb och vi åkte till KK. Såklart kom vi dit på en extremt hektisk dagoch vi fick vänta många, många timmar. Till slut kom vi in till en jättebra läkare, lugn och förklarade allt väldigt tydligt. Först tog han en del prover eftersom jag haft lite tendenser till svamp. Sen var det dags för ett VUL och vid det laget tror jag att mitt hjärta slog tredubbla slag. Han kollade rätt länge innan han sa något (vilket han redan förklarat att han skulle) och jag letade som en galning för att se en liten knodd där nånstans. Så stannade han bilden och sa: Allt ser bra ut. Och där låg vår lille knodd och rörde sig lite lätt fram och tillbaks. Troligtvis den vackraste bild jag någonsin sett!
Jätteskönt att läkaren inte tyckte att vi var fåniga för att vi gett oss in "i onödan". Han förklarade att nu (går in i v14 idag) så är risken för missfall mycket, mycket liten, men att om det händer något som får oss att känna oss oroliga igen så är det bara att komma in. Skönt att höra.
Det blir läkarbesök idag igen, denna gången dock inte för knoddens skull utan för min... min hudi ansiktet har flippat ut helt - ögonlocket är svullet, jag är rödflammig och har mängder av utslag som ser ut som mikroskopiska finnaroch det svider och kliar i ansiktet. Kan knappast se ut så på jobbet - träffar folk precis hela dagen och är så att säga företagets ansikte utåt - så ska vara hemma idag och gå till läkaren om ett par timmar.
Mannen hämtade mig direkt efter jobb och vi åkte till KK. Såklart kom vi dit på en extremt hektisk dagoch vi fick vänta många, många timmar. Till slut kom vi in till en jättebra läkare, lugn och förklarade allt väldigt tydligt. Först tog han en del prover eftersom jag haft lite tendenser till svamp. Sen var det dags för ett VUL och vid det laget tror jag att mitt hjärta slog tredubbla slag. Han kollade rätt länge innan han sa något (vilket han redan förklarat att han skulle) och jag letade som en galning för att se en liten knodd där nånstans. Så stannade han bilden och sa: Allt ser bra ut. Och där låg vår lille knodd och rörde sig lite lätt fram och tillbaks. Troligtvis den vackraste bild jag någonsin sett!
Jätteskönt att läkaren inte tyckte att vi var fåniga för att vi gett oss in "i onödan". Han förklarade att nu (går in i v14 idag) så är risken för missfall mycket, mycket liten, men att om det händer något som får oss att känna oss oroliga igen så är det bara att komma in. Skönt att höra.
Det blir läkarbesök idag igen, denna gången dock inte för knoddens skull utan för min... min hudi ansiktet har flippat ut helt - ögonlocket är svullet, jag är rödflammig och har mängder av utslag som ser ut som mikroskopiska finnaroch det svider och kliar i ansiktet. Kan knappast se ut så på jobbet - träffar folk precis hela dagen och är så att säga företagets ansikte utåt - så ska vara hemma idag och gå till läkaren om ett par timmar.
lördag 4 december 2010
Smoothies
Har fortfarande bristande aptit och har haft svårt att få i mig tillräckligt med mat känner jag,men har nu hittat en liten räddning. Smoothies!
Fick en bok med smoothies och juicer av en kompis i somras. Har inte använt den speciellt mycket hittills men för nån dag sen kom jag att tänka på den. Har en riktigt bra mixer som är lätt att plocka isär och diska. Så nu mixas det youghurt med frukter och bär så det står härliga till! Gott, nyttigt och lättätet (drucket).
Fick en bok med smoothies och juicer av en kompis i somras. Har inte använt den speciellt mycket hittills men för nån dag sen kom jag att tänka på den. Har en riktigt bra mixer som är lätt att plocka isär och diska. Så nu mixas det youghurt med frukter och bär så det står härliga till! Gott, nyttigt och lättätet (drucket).
onsdag 1 december 2010
Tack för bra barnmorskemottagning!
Jag är så glad att vi bor där vi gör. Det finns massa olika anledningar till detta men just nu är en av anledningarna att vi har så himla bra barnmorskemottagning!
Vi är så här långt jättenöjda med den barnmorska vi tilldelats. Men även de andra som jobbar där är supertrevliga! Nojig som jag är så har jag redan nu hunnit ringa dit ett par gånger för att fråga saker. Jag har pratat med olika människor varje gång och alla är de lika trevliga. Känns väldigt tryggt, särskilt när man är förstagångsgravid och orolig över allt tänkbart och otänkbart.
Något som inte gör mig glad är att läsa en massa bloggar skrivna av underbara människor som kämpar och kämpar i motvind. Jag blir så ledsen av att läsa om misslyckade behandlingar och alla tunga känslor som det medför. Jag vet hur jävligt det är, jag vet hur de lider och man bara önskar att det fanns något man kunde göra... Ofrivillig barnlöshet är verkligen ett helvete!
Vi är så här långt jättenöjda med den barnmorska vi tilldelats. Men även de andra som jobbar där är supertrevliga! Nojig som jag är så har jag redan nu hunnit ringa dit ett par gånger för att fråga saker. Jag har pratat med olika människor varje gång och alla är de lika trevliga. Känns väldigt tryggt, särskilt när man är förstagångsgravid och orolig över allt tänkbart och otänkbart.
Något som inte gör mig glad är att läsa en massa bloggar skrivna av underbara människor som kämpar och kämpar i motvind. Jag blir så ledsen av att läsa om misslyckade behandlingar och alla tunga känslor som det medför. Jag vet hur jävligt det är, jag vet hur de lider och man bara önskar att det fanns något man kunde göra... Ofrivillig barnlöshet är verkligen ett helvete!
torsdag 25 november 2010
Noja och omtänksamhet
Gick in i vecka 12 igår och enligt alla böcker så går nu många blivande mödrar in i en lugn period då man vet att den största risken för missfall är över. Jag kan inte riktigt säga att det stämmer helt för min del. Antar att jag varit med om för många som fått missfall senare och som fått veta att fostret inte levt sedan vecka 10-11. Jag vet att man ska försöka tänka positivt och inte oroa sig för mycket men tankarna gnager ändå i bakhuvet. Det känns som en hel evighet till vecka 18 när det är dags för UL - helst skulle jag vilja göra ett UL om dan typ för att känna mig säker.
Men samtidigt som jag är orolig så njuter jag. Det är helt overkligt och fantastiskt att det finns en liten knoddis därinne. Magen har börjat växa lite lite grand -under de perioder på dan när jag är svullen så kan jag inte ha byxorna knäppta när jag sitter. Även brösten har vuxit lite - tror det snart är dags att köpa en ny BH. Tröttheten sitter i och jag är inte det minsta sugen på mat. Det är väl troligtvis därför jag inte gått upp något alls i vikt, snarare gått ner nåt halvkilo. Jag försöker vekrligen äta men jag tycker inte att något smakar. Sen kan det nog också ha att göra med att jag äter betydligt nyttigare nu än innan jag blev gravid. Är man inte sugen på något så kan man ju lika gärna ätaq nåt nyttigt som nåt onyttigt.
Jag får dåligt samvete över att jag inte gör mycket här hemma på grund av tröttheten men maken tar som tur är inte alls illa upp. Han skulle nog gärna packa in mig i silkespapper den sötisen. Häromdan ville han inte låta mig gå och handla för att det skulle vara för tunga saker och igår stoppade han mig när jag bar upp en halvfull vedkorg. "Du får inte bära tungt". Jag försökte säga att en mamma som väntar sitt andra barn garanterat lyfter sitt första då och då så lite borde man ju kunna få lyfta men han tycker jag ska låta bli. Sötnos!
Detta blev ett ganska rörigt och kanske smått meningslöst inlägg men det är mina samlade tankar från de senaste dagarna.
Men samtidigt som jag är orolig så njuter jag. Det är helt overkligt och fantastiskt att det finns en liten knoddis därinne. Magen har börjat växa lite lite grand -under de perioder på dan när jag är svullen så kan jag inte ha byxorna knäppta när jag sitter. Även brösten har vuxit lite - tror det snart är dags att köpa en ny BH. Tröttheten sitter i och jag är inte det minsta sugen på mat. Det är väl troligtvis därför jag inte gått upp något alls i vikt, snarare gått ner nåt halvkilo. Jag försöker vekrligen äta men jag tycker inte att något smakar. Sen kan det nog också ha att göra med att jag äter betydligt nyttigare nu än innan jag blev gravid. Är man inte sugen på något så kan man ju lika gärna ätaq nåt nyttigt som nåt onyttigt.
Jag får dåligt samvete över att jag inte gör mycket här hemma på grund av tröttheten men maken tar som tur är inte alls illa upp. Han skulle nog gärna packa in mig i silkespapper den sötisen. Häromdan ville han inte låta mig gå och handla för att det skulle vara för tunga saker och igår stoppade han mig när jag bar upp en halvfull vedkorg. "Du får inte bära tungt". Jag försökte säga att en mamma som väntar sitt andra barn garanterat lyfter sitt första då och då så lite borde man ju kunna få lyfta men han tycker jag ska låta bli. Sötnos!
Detta blev ett ganska rörigt och kanske smått meningslöst inlägg men det är mina samlade tankar från de senaste dagarna.
tisdag 16 november 2010
Ingen anledning till oro
Eftersom jag började skriva på den här bloggen helt och håller för min egen skull så glömmer jag ibland (ofta) bort att det faktiskt finns folk som följer det jag skriver och som tänker på mig och oroar sig för mig. Tro mig, så nonchalant mot människor brukar jag inte vara och jag ska försöka skärpa till mig.
Anledningen till att jag inte skrivit något på sistone är att det helt enkelt inte hänt så mycket osm jag tycker varit värt att skriva om här. Den lilla blödningen för en vecka sen var tydligen tack och lov falskt alarm - inga som helst tecken på mer sen dess.
Illamåendet vid hunger börjar lägga sig verkar det som men däremot så sitter tröttheten i och det med besked. Det är en annan anledning till att jag inte skrivit - har fullt sjå att försöka orka med att göra lite grejer här hemma och jobba. Har också grejer att reda ut med facket, med banken och andra roligheter.
Annars går jag mest omkring och pendlar mellan att vara i en liten bubbla av lycka över att vara gravid, emellanåt oroa mig för att allt står rätt till men för det mesta helt enkelt försöka förstå att jag faktiskt är gravid - att vi ska bli föräldrar.
Så sammanfattningsvis så är det bra med mig.
Är så tacksam att detfinns folk här som bryr sig om hur det går för mig och min man. TACK!
Anledningen till att jag inte skrivit något på sistone är att det helt enkelt inte hänt så mycket osm jag tycker varit värt att skriva om här. Den lilla blödningen för en vecka sen var tydligen tack och lov falskt alarm - inga som helst tecken på mer sen dess.
Illamåendet vid hunger börjar lägga sig verkar det som men däremot så sitter tröttheten i och det med besked. Det är en annan anledning till att jag inte skrivit - har fullt sjå att försöka orka med att göra lite grejer här hemma och jobba. Har också grejer att reda ut med facket, med banken och andra roligheter.
Annars går jag mest omkring och pendlar mellan att vara i en liten bubbla av lycka över att vara gravid, emellanåt oroa mig för att allt står rätt till men för det mesta helt enkelt försöka förstå att jag faktiskt är gravid - att vi ska bli föräldrar.
Så sammanfattningsvis så är det bra med mig.
Är så tacksam att detfinns folk här som bryr sig om hur det går för mig och min man. TACK!
tisdag 9 november 2010
Panik och rädsla som nu börjar lägga sig
Under ett par dagar kändes det som om jag verkligen vari sjunde himlen. Fick ett sms av min vän som sa: "Det är din tid i livet nu" och det var verkligen så det kändes.
Så kom måndagen, som skulle bli ännu en härlig dag med mycket trevlig kvällsaktivitet planerade. Precis innan jag skulle ge mig iväg så sprang jag på toa, bara för att få världens chock. Rött blod på pappret... Inga mängder men ändå. Torkade mig igen och samma sak uprepades. Jag har nog aldrig blivit så rädd i hela mitt liv! Jag ringde maken och begav mig hem - hela tiden kämpandes för att inte bryta ihop på tåget.
När jag kom hem gick jag på toa igen. Inte en bloddroppe i sikte, och jag har inte blött mer sedan dess. Stannade ändå hemma från jobbet idag och ringde barnmorskan och lämnade meddelande på telefonsvararen. Efter bara en dryg kvart ringde hon tillbaks. Jag förklarade hela situationen. Hon var jättesöt, hade full förståelse för att vi blivit oroliga, men tyckte att vi skulle försöka släppadet. I och med att det bara var ett enstaka tillfälle och jag inte hade några smärtor alls i samband med blödninen så är det troligtvis en helt ofarlig blödning. Såklart kan de inte veta eller garantera något men jag försöker andas lugnt och tro på vad de säger. Vilket inte är helt lätt...
Återstår att se vad det blir för kommentarer från chefen imorgon... Jag brukar aldrig vara sjuk utan brukar "ställa upp" och komma även när jag borde ligga nerbäddad fullproppad med medicin. Nu har jag varit hemma sjuk 3 gånger på 4 veckor. Men det är egentligen bara att skita i. Det är knoddis och jag som är viktiga nu - inte en arbetsgivare som har behandlat mig illa i över ett år och nu sagt upp mig!
Så kom måndagen, som skulle bli ännu en härlig dag med mycket trevlig kvällsaktivitet planerade. Precis innan jag skulle ge mig iväg så sprang jag på toa, bara för att få världens chock. Rött blod på pappret... Inga mängder men ändå. Torkade mig igen och samma sak uprepades. Jag har nog aldrig blivit så rädd i hela mitt liv! Jag ringde maken och begav mig hem - hela tiden kämpandes för att inte bryta ihop på tåget.
När jag kom hem gick jag på toa igen. Inte en bloddroppe i sikte, och jag har inte blött mer sedan dess. Stannade ändå hemma från jobbet idag och ringde barnmorskan och lämnade meddelande på telefonsvararen. Efter bara en dryg kvart ringde hon tillbaks. Jag förklarade hela situationen. Hon var jättesöt, hade full förståelse för att vi blivit oroliga, men tyckte att vi skulle försöka släppadet. I och med att det bara var ett enstaka tillfälle och jag inte hade några smärtor alls i samband med blödninen så är det troligtvis en helt ofarlig blödning. Såklart kan de inte veta eller garantera något men jag försöker andas lugnt och tro på vad de säger. Vilket inte är helt lätt...
Återstår att se vad det blir för kommentarer från chefen imorgon... Jag brukar aldrig vara sjuk utan brukar "ställa upp" och komma även när jag borde ligga nerbäddad fullproppad med medicin. Nu har jag varit hemma sjuk 3 gånger på 4 veckor. Men det är egentligen bara att skita i. Det är knoddis och jag som är viktiga nu - inte en arbetsgivare som har behandlat mig illa i över ett år och nu sagt upp mig!
söndag 7 november 2010
Knoddisen gör sig påmind
Igår var jag äntligen lite pigg igen och orkade faktiskt ta itu med lite hemmasysslor. Mådde inte heller illa i stort sett på hela dagen. Det är såklart skönt samtidigt som det direkt oroar mig på något knäppt sätt. I och med att det är så tidigt att man inte har nånmage och det är så lång tidtill nästa ultraljud så är ju liksom symptomen det enda man har som bekräftar att man är gravid. Sen vet jag ju att symptomen skulle finnas kvar ett bra tag även om det är så att något gått snett därinne men det känns ändå bättre att må lite kass.
Knäppt va, jag trodde aldrig att jag skulle längta efter att må illa! :-)
Jag har börjat gå omkring i huset och fundera över hur vi ska ha det i huset när knoddis kommer. (Ser ni, jag har börjat våga tro på att det är sant). Var kan vi ha skötbord? Hur gör vi om i rummet där knoddis ska sova såsmåningom? Har vi tillräckligt med fövaring/garderobsplats? osv, osv. Härliga tankar!
Knäppt va, jag trodde aldrig att jag skulle längta efter att må illa! :-)
Jag har börjat gå omkring i huset och fundera över hur vi ska ha det i huset när knoddis kommer. (Ser ni, jag har börjat våga tro på att det är sant). Var kan vi ha skötbord? Hur gör vi om i rummet där knoddis ska sova såsmåningom? Har vi tillräckligt med fövaring/garderobsplats? osv, osv. Härliga tankar!
torsdag 4 november 2010
Award!
Stolt och glad har jag de senaste dagarna fått inte bara en utan två awards från andra bloggare. Det går inte att beskriva hur skönt det är med det stöd och den värme och kärlek man får från er vänner här på nätet. Ovärderligt! Tack Akna och Sweet Home Hartford!
I uppgiften ingår att läggaupp en bild på något som betyder mycket. Det är ju inte helt enkelt eftersom jag bloggar anonymt. Så det får bli en favorit i repris: Mina fyra graviditetstest! :-)
Sen skulle man skriva om tre saker som står en nära: 1) Först, störst och för alltid är min man! Vi är så starkt sammansvetsade och tack och lov har förhållandet inte tagit skada av vår IVF resa. Om något är vi ännu starkare tillsammans nu. Älskar dig! 2) Fotboll - Det kanske låter konstigt men genom min kärlek till fotboll och till mitt lag så har jag fått flera nya nära vänner. Dessutom är det ett perfekt möjlighet att fly vekrligheten när livet är tungt och man behöver få bara vara. 3) Min närmsta vän och hennes son. När barnlösheten är som jobbigast kan det vara tufft att träffa barn. Men inte min goding! Min vänninas barn har en alldeles egen stor plats i mitt och min mans hjärta och har haft det sedan han föddes.
Till sist är det dags att skicka vidare awarden till fem bloggar. Det finns många fina bloggar som är värda en award men jag har valt några härliga tjejer som jag följt från början i IVF-blogg-världen: Joanna, Anna, Jean Quidote, Kix och Miss S.
onsdag 3 november 2010
Inga större nyheter...
Inga uppdateringar från mig men det är väl mest för att det inte direkt hänt något de senaste dagarna. Vilket väl i den här situationen är bra. :-)
Jag är väldigt trött mest hela tiden. Illamåendet är lite värre, har inte kräkts än men mår småilla rätt ofta och jag är inte ett dugg sugen på mat. Försöker äta såklart, man måste ju ge knoddisen näring, men det blir också mycket bananer, digestivekex, clementiner och morötter.
Ska verkligen ta hand om mig själv och tvinga mig själv att stanna hemma från jobb om jag blir för trött. Igår var det rätt intensivt och när jag kom hem vid midnatt såg jag rätt sliten ut om jag ska säga det själv. Måste få mig själv att inse att jag inte måste ha 40 graders feber och hosta ut lungorna för att räknas som sjuk. Finns ju inga större anledningar i dagsläget att vara alltför lojal så som läget är nu...
Har fått en bloggaward som jag är jääteglad över - har inte glömt bort det, ska ta tag i det snart.
Jag är väldigt trött mest hela tiden. Illamåendet är lite värre, har inte kräkts än men mår småilla rätt ofta och jag är inte ett dugg sugen på mat. Försöker äta såklart, man måste ju ge knoddisen näring, men det blir också mycket bananer, digestivekex, clementiner och morötter.
Ska verkligen ta hand om mig själv och tvinga mig själv att stanna hemma från jobb om jag blir för trött. Igår var det rätt intensivt och när jag kom hem vid midnatt såg jag rätt sliten ut om jag ska säga det själv. Måste få mig själv att inse att jag inte måste ha 40 graders feber och hosta ut lungorna för att räknas som sjuk. Finns ju inga större anledningar i dagsläget att vara alltför lojal så som läget är nu...
Har fått en bloggaward som jag är jääteglad över - har inte glömt bort det, ska ta tag i det snart.
fredag 29 oktober 2010
En liten vit blinkande prick mitt i en grå böna...
... så såg det ut, hjärtat på vår lilla knoddis! Så fantastiskt det var.
Vi fick vänta nästan 20 minuter efter utsatt tid och jag trodde att jag skulle explodera så nervösjag var. Sen visade det sig att det inte var någon av de läkare vi haft innan vilket av någon anledning gjorde mig ännu mer nervös.
Han frågade oss lite kring varför vi var där, han log lite åt att vi inte vågade tro på graviditeten. "Har du inte haft några symptom?" frågade han och jag svarade att jag mått lite illa och varit väldigt trött. Han påbörjade undersökningen, jag var livrädd, vi såg något som såg ut som en böna på skärmen och han sa: "Ja, där ser vi den" och fortsatte "Det är alltså inte hösttrötthet du har" och log. Han visade sedan på skärmen att hjärtat slog snabbt och bra, han mätte knoddisen för att se att denvar så stor som den borde och det var den.
Glömde jag att nämna att jag började gråta direkt när han sa: "Ja, där ser vi den".
Nu ska vi bara vara glada och njuta av det här maken och jag. Längtar så tills han kommer hem!
Vi fick vänta nästan 20 minuter efter utsatt tid och jag trodde att jag skulle explodera så nervösjag var. Sen visade det sig att det inte var någon av de läkare vi haft innan vilket av någon anledning gjorde mig ännu mer nervös.
Han frågade oss lite kring varför vi var där, han log lite åt att vi inte vågade tro på graviditeten. "Har du inte haft några symptom?" frågade han och jag svarade att jag mått lite illa och varit väldigt trött. Han påbörjade undersökningen, jag var livrädd, vi såg något som såg ut som en böna på skärmen och han sa: "Ja, där ser vi den" och fortsatte "Det är alltså inte hösttrötthet du har" och log. Han visade sedan på skärmen att hjärtat slog snabbt och bra, han mätte knoddisen för att se att denvar så stor som den borde och det var den.
Glömde jag att nämna att jag började gråta direkt när han sa: "Ja, där ser vi den".
Nu ska vi bara vara glada och njuta av det här maken och jag. Längtar så tills han kommer hem!
onsdag 27 oktober 2010
Försöker vara lugnare...
Bara nån tillstymmelse till blodsdroppe i morse, sen ingeting. Försöker verkligen hålla mig lugn, har läst varenda skrift som talar om hur normalt det är med blödningar så här tidigt. Och försöker samtidigt hålla undan tankarna på att det var så vi resonerade när jag började blöda vid min förra graviditet för ett par år sedan, när vi fick missfall.
Skönt i alla fall att fredagen närmar sig så vi får något slags besked.
Kanske man ska fokusera på de graviditetssymptom jag faktiskt har. Idag har mitt illamående tilltagit - trodde inte jag skulle kunna hålla det tillbaks i morse på tåget faktiskt. Är sjukt trött emellanåt och det drar och spänner lite i "nedanmagen".
Snälla lilla knoddisen - stanna kvar därinne hos mig. Jag lovar, jag ska ta väl hand om dig!
Skönt i alla fall att fredagen närmar sig så vi får något slags besked.
Kanske man ska fokusera på de graviditetssymptom jag faktiskt har. Idag har mitt illamående tilltagit - trodde inte jag skulle kunna hålla det tillbaks i morse på tåget faktiskt. Är sjukt trött emellanåt och det drar och spänner lite i "nedanmagen".
Snälla lilla knoddisen - stanna kvar därinne hos mig. Jag lovar, jag ska ta väl hand om dig!
tisdag 26 oktober 2010
Oro, eller faktiskt nästan panik!
Jag har verkligen försökt släppa på oron att det här med graviditeten inte skulle vara sant. Jag har förökt låta det sjunka in och vara glad. Och vad händer då? Jo det känns som om allt är på väg att gå åt helvete...
I morse började jag känna värk i ryggen, som strax innan mens, och det fanns mikroskopiska antydningar till blod när jag torkade mig. Har försökt släppa det under dagen på jobbet men har nog varit på toa 25 gånger... När jag kom hem och gick på toa var där en flytning som var svagt brunaktig. Har mensliknande värk i mage och rygg.
Nu vet jag att alla kommer att säga att det inte behöver vara någon fara. Det är vanligt att blöda lite i början av graviditeten. Det behöver absolut inte betyda att ett missfall är på gång. Jag vet allt det. Men det hjälper inte. Jag är så rädd och så förtvivlad. Jag bannar mig själv för att jag vågat tro på det och för att jag tillåtit mig att vara glad. Och ja, jag vet att det också är fel att tänka så - men det maler där i bakhuvet.
Önskar det vore fredag nu så vi kunde få ett besked - oavsett vad det beskedet är så att vi får veta. Den här oron och ovissheten är hemsk.
Måste på toa igen... Vågar inte... Är rädd för vad jag kan komma att få se...
I morse började jag känna värk i ryggen, som strax innan mens, och det fanns mikroskopiska antydningar till blod när jag torkade mig. Har försökt släppa det under dagen på jobbet men har nog varit på toa 25 gånger... När jag kom hem och gick på toa var där en flytning som var svagt brunaktig. Har mensliknande värk i mage och rygg.
Nu vet jag att alla kommer att säga att det inte behöver vara någon fara. Det är vanligt att blöda lite i början av graviditeten. Det behöver absolut inte betyda att ett missfall är på gång. Jag vet allt det. Men det hjälper inte. Jag är så rädd och så förtvivlad. Jag bannar mig själv för att jag vågat tro på det och för att jag tillåtit mig att vara glad. Och ja, jag vet att det också är fel att tänka så - men det maler där i bakhuvet.
Önskar det vore fredag nu så vi kunde få ett besked - oavsett vad det beskedet är så att vi får veta. Den här oron och ovissheten är hemsk.
Måste på toa igen... Vågar inte... Är rädd för vad jag kan komma att få se...
måndag 25 oktober 2010
Tidigt UL bokat
Eftersom jag och min man har så svårt att ta till oss att vi är gravida och vi är så himla oroliga och rädda frågade vi om vi kunde få ett tidigt UL. Det är tydligen svårt att få tid på sjukhuset som vi kommer att tillhöra så barnmorskan föreslog att vi skulle ringa RMC och testa. Och som vanligt på vår underbara klinik var det inga problem. "Kom ni hit på fredag så vi får lugna ner er" sa sköterskan.
Så på fredag förmiddag är det dags. Jag kommer försöka ta ledigt hela dagen - jag vågar helt enkelt inte lita på att vi kommer att få positivt besked och blir det negativt så kommer jag inte att klara av att gå och jobba efteråt. Men förhoppningsvis kommer vi att få höra ett litet hjärta slå och gå därifrån med ett gigantiskt leende på läpparna.
Så på fredag förmiddag är det dags. Jag kommer försöka ta ledigt hela dagen - jag vågar helt enkelt inte lita på att vi kommer att få positivt besked och blir det negativt så kommer jag inte att klara av att gå och jobba efteråt. Men förhoppningsvis kommer vi att få höra ett litet hjärta slå och gå därifrån med ett gigantiskt leende på läpparna.
fredag 22 oktober 2010
MVC besök
Var på första besöket på MVC idag. Även om det mest var ett samtal om saker som vi i mångt och mycket redan kände till så var det ändå skönt. Dels känns gaviditeten ytterligare ett und mer verklig nu och dels var det en lättnad att barnmorskan var väldigt trevlig och vettig! Vi frågade angående att få göra ett tidigt ultraljud. Hon sa att på det sjukhus som vi "tillhör" är det jättesvårt att få det, man måste typ ha haft blödningar ellerandra problem, de är ganska restriktiva. Men hon tyckte absolut att vi skulle få det så hon skulle skriva remiss till en klinik i vår lilla stad och så tyckte hon vi kunde testa på RMC och se om de kunde hjälpa oss. Så det ska nog lösa sig.
Tänk att det finns en liten knodd därinne... Helt ofattbart!
Tänk att det finns en liten knodd därinne... Helt ofattbart!
tisdag 19 oktober 2010
Första stegen avklarade
Sådärja, överkom rädslan och ringde MVC. Jättetrevlig barnmorska, hon förstod vår oro och våra känslor och ordnade efter en del pusslande så att vi får komma till redan på fredag för första mötet. Känns skönt att de verkar bra. Kom ett par tårar i ögonvrån när jag pratade med dem.
Ringde sen mina föräldrar som såklart blev chockade men jätteglada. Var underligt nervös och fällde ett par tårar även under detta samtal. Ikväll ska maken ringa sina föräldrar. Sen är det slut med berättandet på ett tag, ingen mer får veta förrän det sjunkit in ordentligt hos oss själva. Om någon ifrågasätter varför jag inte dricker vin när vi nu ska på bröllop så är den officiella förklaringen att det inte rekommenderas i samband med behandlingen vi gör. :-)
Försöker verkligen intala mig själv att jag inte förstört något genom att ta dessa steg och tro på att det är sant. Hjärnan är konstig...
Ringde sen mina föräldrar som såklart blev chockade men jätteglada. Var underligt nervös och fällde ett par tårar även under detta samtal. Ikväll ska maken ringa sina föräldrar. Sen är det slut med berättandet på ett tag, ingen mer får veta förrän det sjunkit in ordentligt hos oss själva. Om någon ifrågasätter varför jag inte dricker vin när vi nu ska på bröllop så är den officiella förklaringen att det inte rekommenderas i samband med behandlingen vi gör. :-)
Försöker verkligen intala mig själv att jag inte förstört något genom att ta dessa steg och tro på att det är sant. Hjärnan är konstig...
Börjar sjunka in vääääldigt sakta...
Har inte testat mer sen i fredags, 4 positiva tester får räcka. :-) Fast vi försöker så har vi väldigt svårt bådatvå att helt ta till oss det positiva resultatet. Det beror såklart på all skit man har i bagaget, man vågar helt enkelt inte. Jag är hela tiden rädd att det ska gå åt skogen och får fåniga tankar som att: Om jag ringer till MVC så kommer jag säkert att få missfall direkt efter. Eller om jag läser för mycket om veckan jag är i osv så kommer det att visa sig att testerna var fel och att jag inte var gravid. Detär såklart förståeligt men samtidigt vansinnigt tråkigt att man inte kan vara glad och njuta ordentligt.
Så sedan i lördags har jag verkligen försökt att ta till mig att jag faktiskt är gravid och jag börjar nog lyckas så smått nu. Pratade med RMC imorse och fick bekräftat det jag väl egentligen visste, dvs att de hormoner jag tog i samband med förra behandlingen absolut inte kan visa sig på detta testet. Då var jag nära att grta av lycka. Jag har berättat det för min närmsta vän. Imorgon ska jag ringa och boka tid hos mödravården och se om vi kan få ett tidigt ultraljud och vi ska också berätta för våra föräldrar.
Jag är gravid. Jag ska bli mamma. Min man ska bli pappa. Jo, nog är det så alltid. Och det är rätt fantastiskt!
Så sedan i lördags har jag verkligen försökt att ta till mig att jag faktiskt är gravid och jag börjar nog lyckas så smått nu. Pratade med RMC imorse och fick bekräftat det jag väl egentligen visste, dvs att de hormoner jag tog i samband med förra behandlingen absolut inte kan visa sig på detta testet. Då var jag nära att grta av lycka. Jag har berättat det för min närmsta vän. Imorgon ska jag ringa och boka tid hos mödravården och se om vi kan få ett tidigt ultraljud och vi ska också berätta för våra föräldrar.
Jag är gravid. Jag ska bli mamma. Min man ska bli pappa. Jo, nog är det så alltid. Och det är rätt fantastiskt!
tisdag 12 oktober 2010
Konfunderad.... och kanske själaglad!?!
Vi har ju gått och väntat på att min mens ska komma så vi kan få starta vår FET, men den har inte velat visa sig alls. Min menscykel har krånglat en del efter tidigare behandlingar så jag reagerade inte så mycket. Har antagit att en anledning till att det dröjer är just att man går och väntar såintensivt. Tidigare när mensen har strulat har jag helt sonika tagit ett graviditetstest som såklart varit negativt och bara några timmar senare har mensen smugit igång. Har hänt flera ggr.
Så samma procedur startades nu ikväll. Kissade på stickan, tittade för att se om kontrollstrecket syntes... Men innan det hann framträda ordentligt så kom det ett streck i resultatrutan!!! Jag gick ut till maken, bara stirrade på honom med stickan i handen. Till slut sa jag vad det var. Han fick ett jätteleende på läpparna och upprepade bara orden: Jag tror inte på det. Jag väntade ett tag, blev nödig igen och tog ett nytt test och dena gången syntes resultatstrecket innan kontrollstrecket!!?!
Borde kanske dansa runt och vara toklycklig men vågar inte det. Kan / ska resultatstrecket verkligen dyka upp så direkt, efter bara några sekunder eller tyder det på fel på testet? Kan hormoner etc från förra behandlingen ha dröjt sig kvar i kroppen? Fast då borde jag ju inte fått negativt resultat när jag testade vid förra mensen. Eller... kan det vara så att vi träffade rätt med hjälp av ägglossningstester denna månad av väntan och lyckats bli gravida på egen hand?!?!?!?!
Är helt snurrig i huvet, vill egentligen bara släppa fram ren och skär toklycka men vågar inte. Om det är något fel så skulle besvikelsen bli förödande. Så det blir till att köpa några tester till imorgon. Jävlar vad lång dagen kommer att vara!
Tänk om... Hallelujah!
Är det inte då höjden av ironi att jag godtog uppsägningen häromdan och inte tog det "nya" jobbet. ;-) Fast går det här vår väg så ger jag blanka fan i det! :-D
Låna mig nu alla era tummar!
Så samma procedur startades nu ikväll. Kissade på stickan, tittade för att se om kontrollstrecket syntes... Men innan det hann framträda ordentligt så kom det ett streck i resultatrutan!!! Jag gick ut till maken, bara stirrade på honom med stickan i handen. Till slut sa jag vad det var. Han fick ett jätteleende på läpparna och upprepade bara orden: Jag tror inte på det. Jag väntade ett tag, blev nödig igen och tog ett nytt test och dena gången syntes resultatstrecket innan kontrollstrecket!!?!
Borde kanske dansa runt och vara toklycklig men vågar inte det. Kan / ska resultatstrecket verkligen dyka upp så direkt, efter bara några sekunder eller tyder det på fel på testet? Kan hormoner etc från förra behandlingen ha dröjt sig kvar i kroppen? Fast då borde jag ju inte fått negativt resultat när jag testade vid förra mensen. Eller... kan det vara så att vi träffade rätt med hjälp av ägglossningstester denna månad av väntan och lyckats bli gravida på egen hand?!?!?!?!
Är helt snurrig i huvet, vill egentligen bara släppa fram ren och skär toklycka men vågar inte. Om det är något fel så skulle besvikelsen bli förödande. Så det blir till att köpa några tester till imorgon. Jävlar vad lång dagen kommer att vara!
Tänk om... Hallelujah!
Är det inte då höjden av ironi att jag godtog uppsägningen häromdan och inte tog det "nya" jobbet. ;-) Fast går det här vår väg så ger jag blanka fan i det! :-D
Låna mig nu alla era tummar!
måndag 11 oktober 2010
Grubblerier över?
Jag bestämde mig... Varför ta skit när man inte förtjänar det? Uppsägningen från min tjänst är inte mycket att säga om (även om jag skulle välja att bråka så lär det sluta där ändå) men däremot så kommer jag inte att ta den "nya", sämre tjänsten. Nu återstår att se om jag måste vara kvar på job bunder hela uppsägningstidne eller inte.
Man skulle kunna tro att det skulle kännas jobbigt att ha potentiell arbetslöshet i sikte men tvärtom: Det är så jävla skönt! Jag är så trött på att det känns skit i stort sett varje dag jag ska gå till jobb. Jag förtjänar bättre. Redan när jag fattat beslutet och sagt det till min arbetsgivare på förhandlingen så kände jag en enorm lättnad, som om en vikt fallit från mina axlar!
Hoppas att detta också kommer att göra det något lite lättare att gå igenomn behandlingarna - man behöver ju all energi man kan få och min har gått på knappt sparlåga i ett års tid nu.
Men sen borde ha kommit i fredags men strular såklart, bara för att man vill komma igång. Tröttsamt men man kan ju inte få fram den på beställning... Är mer nervös än jag vill erkänna inför detta FET.
Man skulle kunna tro att det skulle kännas jobbigt att ha potentiell arbetslöshet i sikte men tvärtom: Det är så jävla skönt! Jag är så trött på att det känns skit i stort sett varje dag jag ska gå till jobb. Jag förtjänar bättre. Redan när jag fattat beslutet och sagt det till min arbetsgivare på förhandlingen så kände jag en enorm lättnad, som om en vikt fallit från mina axlar!
Hoppas att detta också kommer att göra det något lite lättare att gå igenomn behandlingarna - man behöver ju all energi man kan få och min har gått på knappt sparlåga i ett års tid nu.
Men sen borde ha kommit i fredags men strular såklart, bara för att man vill komma igång. Tröttsamt men man kan ju inte få fram den på beställning... Är mer nervös än jag vill erkänna inför detta FET.
torsdag 7 oktober 2010
Grubblerier...
Imorgon är det dags för förhandling angående mitt jobb. Borde väl egentligen ha gett mig in i detta redan för ett år sedan när skiten började men jag har helt enkelt inte haft orken eller styrkan. Under ett års tid har arbetssituationen varit ganska pissig men jag har klarat mig. Men nu när när nästa slag i magen kom kände jag att jag måste göra något. De vill säga upp min tjänst och erbjuda mig en sämre tjänst med sämre lön och färre arbetstimmar.
Dilemmat nu är: Vill jag alls stanna kvar på företaget, om det slutar med att jag får ha kvar min nuvarande tjänst? Känslomässigt vill jag gärna bort därifrån men samtidigt så känns det så hopplöst att ge sig ut och söka jobb nu mitt i IVF djungeln. Min far tycker att jag ska stanna kvar oavsett om jag får ha kvar mitt jobb eller får det nya och sjukskriva mig på grund av att jag mår dåligt för att inte använda upp alla A-kassedagar "i onödan". Min man tycker att jag ska fokusera på att må bra, skita i eventuella pengaproblem och lämna skutan. De flesta av mina vänner säger: Stick därifrån fortare än kvickt!
Skulle gärna ta lite råd från er andra som förstår situationen kring IVF. Jag vet att det är svårt att ge råd när man inte vet alla detaljer men tar gärna emot input!
Dilemmat nu är: Vill jag alls stanna kvar på företaget, om det slutar med att jag får ha kvar min nuvarande tjänst? Känslomässigt vill jag gärna bort därifrån men samtidigt så känns det så hopplöst att ge sig ut och söka jobb nu mitt i IVF djungeln. Min far tycker att jag ska stanna kvar oavsett om jag får ha kvar mitt jobb eller får det nya och sjukskriva mig på grund av att jag mår dåligt för att inte använda upp alla A-kassedagar "i onödan". Min man tycker att jag ska fokusera på att må bra, skita i eventuella pengaproblem och lämna skutan. De flesta av mina vänner säger: Stick därifrån fortare än kvickt!
Skulle gärna ta lite råd från er andra som förstår situationen kring IVF. Jag vet att det är svårt att ge råd när man inte vet alla detaljer men tar gärna emot input!
onsdag 6 oktober 2010
Välförtjänt Nobelpris!
Jag tror det här är första gången jag faktiskt bryr mig om vem som fått Nobelpriset. Ofta så handlar det om att någon har lyckats hitta nån liten atom som kan användas till något jag inte ens förstår nyttan av. Men i år gick Nobelpriset i medicin till någon som verkligen förtjänar det, en man som förändrat livet till det bättre för hundratusentals människor världen över.
För den som inte redan läst det så gick priset till Robert Edwards, en pionjär inom reproduktionsmedicin som genom sin forskning låg bakom att det första provrörsbarnet föddes i slutet på 70-talet. Edwards jobbade i motvind, hade många motståndare men lät sig inte nedslås och tack vare hans arbete får idag många ofrivilligt barnlösa möjligheten att få sitt efterlängtade barn.Jag är så glad över detta, inte bara för att priset går till någon som verkligen förtjänar det men också för att det förhoppningsvis gör att frågor kring IVF och ofrivillig barnlöshet lyfts fram, diskuteras och kanske också prioriteras mer. Hur många känner till exempel till att ofrivillig barnlöshet faktiskt är klassat som en sjukdom? Ännu färre vet förmodligen att reglerna kring vilken hjälp man får varierar enormt mycket från landsting till landsting. Hur många anar vilket helvete ofrivilligt barnlösa går igenom varje dag?
Många pratar om att "skaffa barn" som om det handlar om något lika enkelt som att köpa en ny bil. För tusentals par runt om i världen är det inte så enkelt. För ofrivilligt barnlösa handlar det istället om att följa temperaturkurvor och göra oändliga antal tester. Det handlar om att bli stamgäst hos läkare och på apoteket. Det handlar om att ta mängder av hormoner, tabletter och sprutor som påverkar hela ens vardag. Det handlar om en ständig berg- och dalbana av känslor, där man måste våga hoppas men gång efter gång bryter ihop totalt efter misslyckanden. Det handlar om att hela tiden sörja det man inte har och inte heller vet om man kommer att kunna få. Det handlar om att oroa sig för ekonomin - hur många försök har man råd med? Ska man ge upp IVF försöken eller ska man satsa pengarna på att försöka få adoptera? Det handlar om att varje dag ta djupa andetag för att orka se alla småbarn och gravidmagar som finns i ens närhet. Det handlar om att hela tiden kämpa, utan att veta om livsdrömmen någonsin kommer att gå i uppfyllelse.
Robert Edwards ligger bakom att allt fler får uppleva den lyckan.
För den som inte redan läst det så gick priset till Robert Edwards, en pionjär inom reproduktionsmedicin som genom sin forskning låg bakom att det första provrörsbarnet föddes i slutet på 70-talet. Edwards jobbade i motvind, hade många motståndare men lät sig inte nedslås och tack vare hans arbete får idag många ofrivilligt barnlösa möjligheten att få sitt efterlängtade barn.Jag är så glad över detta, inte bara för att priset går till någon som verkligen förtjänar det men också för att det förhoppningsvis gör att frågor kring IVF och ofrivillig barnlöshet lyfts fram, diskuteras och kanske också prioriteras mer. Hur många känner till exempel till att ofrivillig barnlöshet faktiskt är klassat som en sjukdom? Ännu färre vet förmodligen att reglerna kring vilken hjälp man får varierar enormt mycket från landsting till landsting. Hur många anar vilket helvete ofrivilligt barnlösa går igenom varje dag?
Många pratar om att "skaffa barn" som om det handlar om något lika enkelt som att köpa en ny bil. För tusentals par runt om i världen är det inte så enkelt. För ofrivilligt barnlösa handlar det istället om att följa temperaturkurvor och göra oändliga antal tester. Det handlar om att bli stamgäst hos läkare och på apoteket. Det handlar om att ta mängder av hormoner, tabletter och sprutor som påverkar hela ens vardag. Det handlar om en ständig berg- och dalbana av känslor, där man måste våga hoppas men gång efter gång bryter ihop totalt efter misslyckanden. Det handlar om att hela tiden sörja det man inte har och inte heller vet om man kommer att kunna få. Det handlar om att oroa sig för ekonomin - hur många försök har man råd med? Ska man ge upp IVF försöken eller ska man satsa pengarna på att försöka få adoptera? Det handlar om att varje dag ta djupa andetag för att orka se alla småbarn och gravidmagar som finns i ens närhet. Det handlar om att hela tiden kämpa, utan att veta om livsdrömmen någonsin kommer att gå i uppfyllelse.
Robert Edwards ligger bakom att allt fler får uppleva den lyckan.
söndag 3 oktober 2010
Välbehövlig partykväll!
Igår kväll var vi bjudna på födelsedagsfest. Mitt numera hyfsat asociala IVF-jag hade ingen som helst lust, var supergrinig innan och kände för att ställa mig och ropa som ett litet barn: Jag vill inte, jag vill inte, jag VILL INTE!!!! Men så kan man ju inte göra som 38-åring så det var bara att klä på sig finkläderna, le så mycket som möjligt och ge sig iväg till festen.
Jag bestämde mig redan från början att vara väldigt försiktig med alkoholen - i den sinnerssämning jag befann mig så slår det lätt slint annars.
Bordsplaceringen för min del var kanon. Folket som var på festen träffar vi ett par gånger per år på diverse olika fester men det är ändp inte folk vi känner. Jag satt dock bredvid en av de få jag känner, och vi kom snabbt igång tillsammans med övriga 5 på vårt bord. Det blev faktiskt till slut så att mer och mer folk drogs till vårt bord efter middagen för det var liksom där det hände något. Jag slappnade av, struntade i all skit som finns i mitt liv just nu och var mitt gamla jag. Maken hade inte lika rolig placering men efter middan minglades det friskt så då kom han också igång. Under en kort stund var det på väg att gå fel - en ganska påträngande kvinna frågade oss (när hon hörde att vi gift oss) om vi inte funderar på att skaffa barn. Men hon märkte väl rätt direkt att vi inte var sugna på att prata om det och berättade då att hennes syster går igenom IVF och att en bekant till henne åkt iväg utomlands för att få barn genom äggdonation. Visst är jag öppen med vår IVF mm men inte för folk jag inte ens känner - dessutom hade jag ingen lust att prata om det eftersom jag var på så gott humör!
Såsmåningom började dansen. Det var rätt trögt att få igång folk men jag var uppe nästan hela tiden! De spelade så bra musik- blandad kompott - och jag kände hur all dålig energi liksom rann avmig (kanske i svettdropparna?) när jag dansade. Det var så härligt att bara vara och bara ha kul! Att vara "X", inte "IVF-X" för en kväll! MEn det allra roligaste var att efter en stund kom även maken upp och började dansa och även han släppte loss. Flera av dem som var där sa att de aldrig sett honom så "på G" och jag fick svara att det har knappt jag heller! Det var så härligt att dansa, titta varandra i ögonen och se glädje! Det var sååå länge sedan men väldigt välbehövligt.
Jag bestämde mig redan från början att vara väldigt försiktig med alkoholen - i den sinnerssämning jag befann mig så slår det lätt slint annars.
Bordsplaceringen för min del var kanon. Folket som var på festen träffar vi ett par gånger per år på diverse olika fester men det är ändp inte folk vi känner. Jag satt dock bredvid en av de få jag känner, och vi kom snabbt igång tillsammans med övriga 5 på vårt bord. Det blev faktiskt till slut så att mer och mer folk drogs till vårt bord efter middagen för det var liksom där det hände något. Jag slappnade av, struntade i all skit som finns i mitt liv just nu och var mitt gamla jag. Maken hade inte lika rolig placering men efter middan minglades det friskt så då kom han också igång. Under en kort stund var det på väg att gå fel - en ganska påträngande kvinna frågade oss (när hon hörde att vi gift oss) om vi inte funderar på att skaffa barn. Men hon märkte väl rätt direkt att vi inte var sugna på att prata om det och berättade då att hennes syster går igenom IVF och att en bekant till henne åkt iväg utomlands för att få barn genom äggdonation. Visst är jag öppen med vår IVF mm men inte för folk jag inte ens känner - dessutom hade jag ingen lust att prata om det eftersom jag var på så gott humör!
Såsmåningom började dansen. Det var rätt trögt att få igång folk men jag var uppe nästan hela tiden! De spelade så bra musik- blandad kompott - och jag kände hur all dålig energi liksom rann avmig (kanske i svettdropparna?) när jag dansade. Det var så härligt att bara vara och bara ha kul! Att vara "X", inte "IVF-X" för en kväll! MEn det allra roligaste var att efter en stund kom även maken upp och började dansa och även han släppte loss. Flera av dem som var där sa att de aldrig sett honom så "på G" och jag fick svara att det har knappt jag heller! Det var så härligt att dansa, titta varandra i ögonen och se glädje! Det var sååå länge sedan men väldigt välbehövligt.
måndag 27 september 2010
Skönt med frågor
Från allra första början berättade vi inte för speciellt många om inseminationerna och IVF:erna. Jag tror att det framför allt berodde på att vi inte själva hade så stor koll på vad som hände och då är det svårt att prata om och svårt att svara på frågor om.
Men efter hand har jag börjat vara mer och mer öppen om det, både för att jag känner mig säkrare men också för att jag själv har ett behov att prata om det. Jag har turen att ha flera goda vänner som verkligen bryr sig, som finns där och som förstår så gott man nu kan förstå IVF-djungeln när man inte är mitt uppe i den. Med min mans vänner har vi inte pratat om det lika mycket, de frågar sällan och han tar inte så ofta upp det själv med dem heller.
Men så häromdan ringde en av hans nära vänner till honom. Han pratade först lite om ditt och datt, men så efter ett tag frågade han hur senaste behandlingen hade gått. Sen undrade han om det var ok att han frågade. Han förklarade att han kände sig osäker, att de var rädda att vi blev ledsna om vi pratade om det.
Visst är det en plåga att vara IVF:are men det kan inte vara helt enkelt att vara i bekantskapskretsen till oss heller, jag förstår att detmåste vara jättesvårt att veta hur man ska bete sig. Precis när min man berättat att vännen hade ringt gick jag in på Joannas blogg Plusresan och hittade det här excellenta inlägget i ämnet!
Jag äri alla fall glad att vi nu verkligen känner att även makens vänner bryr sig fullt ut. Känns skönt och viktigt.
Men efter hand har jag börjat vara mer och mer öppen om det, både för att jag känner mig säkrare men också för att jag själv har ett behov att prata om det. Jag har turen att ha flera goda vänner som verkligen bryr sig, som finns där och som förstår så gott man nu kan förstå IVF-djungeln när man inte är mitt uppe i den. Med min mans vänner har vi inte pratat om det lika mycket, de frågar sällan och han tar inte så ofta upp det själv med dem heller.
Men så häromdan ringde en av hans nära vänner till honom. Han pratade först lite om ditt och datt, men så efter ett tag frågade han hur senaste behandlingen hade gått. Sen undrade han om det var ok att han frågade. Han förklarade att han kände sig osäker, att de var rädda att vi blev ledsna om vi pratade om det.
Visst är det en plåga att vara IVF:are men det kan inte vara helt enkelt att vara i bekantskapskretsen till oss heller, jag förstår att detmåste vara jättesvårt att veta hur man ska bete sig. Precis när min man berättat att vännen hade ringt gick jag in på Joannas blogg Plusresan och hittade det här excellenta inlägget i ämnet!
Jag äri alla fall glad att vi nu verkligen känner att även makens vänner bryr sig fullt ut. Känns skönt och viktigt.
torsdag 23 september 2010
Mycket på gång...
Om knappt en månad är det dags för bröllop för en av mina käraste vänner. Jag har sett fram emot det länge! Just nu börjar jag dock känna mig lite stressad! Håller på att göra en present till brudparet-har gjort en hel del men det är också en hel del kvar. Möhippan närmar sig och därhar jag en del uppgifter som ska förberedas. Ska läsa en text på vigselceremonin som jag gärna vill lära mig utantill. Ska också hålla tal och det ska plitas ihop så det blir riktigt bra. Jag måste leta upp något att ha på mig - har ju inte kunnat leta tidigare eftersom jag fåfängt hoppades på att ha åtminstone en liten gravidmage (nu är det bara min vanliga tjockmage). Ovanpå det har vi en massa att göra hemma, föräldrarna ska flytta och där ska vi såklart hjälpa till och vi har ett dop och en stor fest att gå på innan också. Och mitt i den smeten ska jag alltså dra igång process med facket på jobb och göra ett FET...
Med detta sagt känns det riktigt smart att jag sitter och skriver på bloggen eller hur?
Dags att få tummarna ur tror jag!
Med detta sagt känns det riktigt smart att jag sitter och skriver på bloggen eller hur?
Dags att få tummarna ur tror jag!
tisdag 21 september 2010
Motgångar, motgångar, motgångar...
Nu har min arbetsgivare nått ett nyttlågvattenmärke och jag blir tvungen att kalla in facket och förhandla och bråka. Precis vad vi behöver just nu...
fredag 17 september 2010
Deppig
Idag känner jag mig riktigt nere och handlingsförlamad. Det fåniga är att det inte hänt något direkt som fått mig att känna så här. Tvärtom så har det varit ett par ganska bra dagar. Men direkt i morse så kände jag mig seg, grinig över att behöva jobba kväll när min älskling är hemma, avundsjuk på folk... Usch helt enkelt sur grinig och jobbig.
Antar att det är verkligheten som kommer ikapp en ibland och jag vet ju att det går över. Men... Blääää
Antar att det är verkligheten som kommer ikapp en ibland och jag vet ju att det går över. Men... Blääää
måndag 13 september 2010
Jobbångest...
Idag är min semester slut... Det är väl alltid tungt att gå tillbaks till jobbet efter semestern. Men iår känns det riktigt hemskt. Jag har sedan ca ett år fått en ganska pissig situation på jobbet. Många säger: "Men byt jobb då", men jag känner att jag inte riktigt vågar med tanke på att vi är mitt uppe i IVF försöken. Känns inte som ett bra läge att komma till en ny arbetsgivare med provanställning... Sen tvivlar jag på att jag skulle ha orken att söka ett nytt jobb nu, känner att jag inte har hälften av den kraft jag normalt har och jag får sålla rejält i vad jag tar på mig att göra. Så som humöret är nu så är det också svårt att marknadsföra och sälja sig själv.
Jag vet ju att en del IVF-bloggare har fått nya jobb på sistone. Hur har ni gjort, har ni varit ärliga inför nya arbetsgivare ang att ni håller på med behandlingar? Med tanke på alla sjukhusbesök känns det lite svårt att hemlighålla det. I min ålder är det ofrånkomligt att man i någon form får "barn-frågan" på intervjuer även om de inte får ställa den - har ni fått det? Hur har ni svarat i så fall?
Jag vet ju att en del IVF-bloggare har fått nya jobb på sistone. Hur har ni gjort, har ni varit ärliga inför nya arbetsgivare ang att ni håller på med behandlingar? Med tanke på alla sjukhusbesök känns det lite svårt att hemlighålla det. I min ålder är det ofrånkomligt att man i någon form får "barn-frågan" på intervjuer även om de inte får ställa den - har ni fått det? Hur har ni svarat i så fall?
fredag 10 september 2010
Fått lite mer info
Fick papper idag fr kliniken som i alla fall delvis förklarar varför vi inte kan köra igång förrän efter nästa mens. Man ska visst börja med tabeletterna första mensdagen. I och med att vi var på semester så gjorde vi ju inte grav.testet med blodprov tidigt, vi ska göra vanligt test på lördag men då har ju redan mensen varit igång några dagar, och alltså är det för sent att starta med tabletterna för FET.
Suck, alltid är det något. Men det är inte lönt att gräma sig. Vi hade en skön och välbehövlig semesterresa och hela livet kan ju inte kretsa kring behandlingarna även om större delar gör det.
Suck, alltid är det något. Men det är inte lönt att gräma sig. Vi hade en skön och välbehövlig semesterresa och hela livet kan ju inte kretsa kring behandlingarna även om större delar gör det.
torsdag 9 september 2010
Ledsen...
Nu ikväll slog det till... Jag har tyckt att jag känt mig förvånansvärt stabil efter att mensen kom. Var inte minsta gråtfärdig när jag pratade med kliniken i morse. Har skrivit och berättat för de nära o kära som visste att vi är inne i processen. Allt lugnt och behärskat och utan tårar. Var lite ledsen igår när jag gick och la mig men annars inga större reaktioner.
Men nu när svaren från de nära och kära börjar komma in, när jag läser kommentarerna här på bloggen och när jag sitter ensam med mina tankar så börjar tårarna rinna igen. Har dessutom redan börjat oroa mig för om vår enda lilla eskimå i frysen ska klara upptiningen. Tänk om den inte gör det? Då är ju denna väntan helt onödig! Jag är så in i helvetes trött på att vara nere, på att vänta, längta och sörja. Jag saknar min normala personlighet och min mans normala personlighet.
Vi förtjänar fanimej bättre än så här.
Men nu när svaren från de nära och kära börjar komma in, när jag läser kommentarerna här på bloggen och när jag sitter ensam med mina tankar så börjar tårarna rinna igen. Har dessutom redan börjat oroa mig för om vår enda lilla eskimå i frysen ska klara upptiningen. Tänk om den inte gör det? Då är ju denna väntan helt onödig! Jag är så in i helvetes trött på att vara nere, på att vänta, längta och sörja. Jag saknar min normala personlighet och min mans normala personlighet.
Vi förtjänar fanimej bättre än så här.
Inte vår tur...
Har inte känt det minsta lilla gravididtetstecken under vår resa. Har försökt tänka att det inte behöver betyda något, men så i igår började de första tecknena på att mensen var på gång komma och imorse slog den till med full kraft.
Har försökt hålla humöret uppe eftersom det är vår sista semesterdag. Men nog är det själva FAAAAN att man aldrig ska få lyckas.
Just nu är jag mer besviken än ledsen. Beror säkert på att jag försökt hålla tillbaks det, på att det inte riktigt sjunkit in ännu men också på att det för oss trots allt är positivt att vi fått genomföra en hel IVF och dessutom har ett ägg i frysen.
Så då är det dags för FET antar jag. Ni som har erfarenhet, hur funkar det? Måste man vänta en mens emellan eller får man köra direkt? Tar man hormoner eller liknande även på FET?
Har försökt hålla humöret uppe eftersom det är vår sista semesterdag. Men nog är det själva FAAAAN att man aldrig ska få lyckas.
Just nu är jag mer besviken än ledsen. Beror säkert på att jag försökt hålla tillbaks det, på att det inte riktigt sjunkit in ännu men också på att det för oss trots allt är positivt att vi fått genomföra en hel IVF och dessutom har ett ägg i frysen.
Så då är det dags för FET antar jag. Ni som har erfarenhet, hur funkar det? Måste man vänta en mens emellan eller får man köra direkt? Tar man hormoner eller liknande även på FET?
måndag 30 augusti 2010
Gulligt missförstånd
Makens lilla systerdotter hade råkat höra när familjen pratade om att vi hade fått ett ägg insatt. Hon hade frågat om det och något hade skämtat och sagt något i stil med att det var ett vanligt hönsägg. Hon hade väl gått och grubblat på det här ett tag och senare sagt åt sin mamma: "Du, när X och X får sina kycklingar så får dom i alla fall inte vara på mitt rum!"
Har småskrattat åt detta hela morgonen.
För övrigt så känner jag mig väldigt lugn och trygg, inte nervös kring resultatet. Lär väl ändra sig när TD n'rmar sig. Skönt då att vi drar på semester på onsdag!
Har småskrattat åt detta hela morgonen.
För övrigt så känner jag mig väldigt lugn och trygg, inte nervös kring resultatet. Lär väl ändra sig när TD n'rmar sig. Skönt då att vi drar på semester på onsdag!
torsdag 26 augusti 2010
Ruvartid!
Idag fick vi satt tillbaks ett av våra ägg! Vi fick se det på skärmen och både tjejen från labbet och läkaren sa att det såg perfekt ut. Dessutom har vi nu ett lika perfekt ägg i frysen.
Är enormt sliten men väldigt, väldigt glad.
Nu är det bara att vänta. Vi har semester och ska ut på resa, skönt att inte vara hemma och bara tänka på det lilla embryot därinne.
En fråga: Vad har läkarna sagt till er angående hur man ska leva under "ruvartiden". Ska man leva som när man är gravid, dvs undvika vissa sorters mat, alkohol etc? Tacksam för lite input.
Är enormt sliten men väldigt, väldigt glad.
Nu är det bara att vänta. Vi har semester och ska ut på resa, skönt att inte vara hemma och bara tänka på det lilla embryot därinne.
En fråga: Vad har läkarna sagt till er angående hur man ska leva under "ruvartiden". Ska man leva som när man är gravid, dvs undvika vissa sorters mat, alkohol etc? Tacksam för lite input.
onsdag 25 augusti 2010
Lycka och lättnad!
Det känns fortfarande ofattbart men det är sant: 4 av våra 5 ägg blev befruktade!!!!
Imorgon är det dags för insättning. Jag kan knappt fatta att det är sant.
Jag vågade inte ringa idag så stackars maken (höll på att skriva sambon) fick ta på sig det. Han ringde, handen skakade. När han kom fram hade han svårt att prata. När han lyssnat lite så steg tårarna och jag hann bli lite rädd men så sa han: 4stycken? och jag såg att han började vara på väg med pennan mot linjen där man ska skriva in tid för insättning. Han började gråta, jag började gråta och vi visste knappt vad vi skulle ta oss till.
Jag är fullt medveten om att det här inte är lika med graviditet. Men vi är ett steg på vägen! Vi behöver inte känna den här fruktansvärda hopplösheten längre. Skulle det inte lyckas med den här insättningen så vet vi att de börjar komma tillrätta med behandlingsmetod för oss och att de har en plan. Dessutom, med lite tur kanske vi till och med får något ägg att lägga i frysen!
:-D
Imorgon är det dags för insättning. Jag kan knappt fatta att det är sant.
Jag vågade inte ringa idag så stackars maken (höll på att skriva sambon) fick ta på sig det. Han ringde, handen skakade. När han kom fram hade han svårt att prata. När han lyssnat lite så steg tårarna och jag hann bli lite rädd men så sa han: 4stycken? och jag såg att han började vara på väg med pennan mot linjen där man ska skriva in tid för insättning. Han började gråta, jag började gråta och vi visste knappt vad vi skulle ta oss till.
Jag är fullt medveten om att det här inte är lika med graviditet. Men vi är ett steg på vägen! Vi behöver inte känna den här fruktansvärda hopplösheten längre. Skulle det inte lyckas med den här insättningen så vet vi att de börjar komma tillrätta med behandlingsmetod för oss och att de har en plan. Dessutom, med lite tur kanske vi till och med får något ägg att lägga i frysen!
:-D
tisdag 24 augusti 2010
Hemma - vilar och väntar
Så var ÄP genomförd. Det blev5 ägg. Inget toppenresultat direkt, de vill ju helst komma upp i närmare 10. Men läkaren sa att äggen så ut att vara storaoch bra så hon hade goda förhoppningar på att vi skulle få något att sätta tillbaks denna gången. Och om inte så hade hon tankar om hur vi kan ändra behandlingen till nästa gång. Jag hade nämligen en hel del äggblåsor som var små och inte färdiga. Det känns faktiskt rätt ok fast det blev så få ägg - skönt att höra liksom att vi inte är uträknade om vi inte får något att sätta tillbaks denna gången heller utan att det finns en plan och framför allt hopp! Vi har känt oss lite panikslagna över hur det skulle bli om vi inte lyckades denna gången heller.
Trots det så är det en väldigt läskig väntan till morgondagens telefonsamtal.
Nu ska jag fortsätta vila - är så himla trött!
Trots det så är det en väldigt läskig väntan till morgondagens telefonsamtal.
Nu ska jag fortsätta vila - är så himla trött!
måndag 23 augusti 2010
Kvällen före...
ÄP imorgon. Vågar man hoppas på att alla 9 äggblåsorna har växt till sig till rätt storlek så det blir 9 äggutplockade. I så fall borde vi väl ändå kunna lyckas få något som befruktas och utvecklas rätt? Blir svårt att sova...
söndag 22 augusti 2010
Panik!!!
Har börjat bli sjukt nervös inför tisdagens ÄP och framför allt inför onsdagens samtal för att få veta hur det gått med äggen. Tog Pregnylen för en timme sedan och har frösökt intala mig att det är sista sprutan och att vi ska lyckas.
Men så när maken (höll på att skriva sambon) gick och la sig så kände jag hur paniken började komma krypande. Nu sitter jag här och får kämpa för att kunna andas lugnt och inte storgråta. Jag är så rädd för det där samtalet! Just nu känns det som om jag inte skulle klara ett negativt besked till. Som att jag kommer att gå sönder.
En stor del av mig vågar tro på att vi kommer att lyckas denna gången. Men en liten del av mig säger att jag bara inbillar mig och att jag kommer att bryta ihop igen på onsdag. Jag hatar den delen...
Men så när maken (höll på att skriva sambon) gick och la sig så kände jag hur paniken började komma krypande. Nu sitter jag här och får kämpa för att kunna andas lugnt och inte storgråta. Jag är så rädd för det där samtalet! Just nu känns det som om jag inte skulle klara ett negativt besked till. Som att jag kommer att gå sönder.
En stor del av mig vågar tro på att vi kommer att lyckas denna gången. Men en liten del av mig säger att jag bara inbillar mig och att jag kommer att bryta ihop igen på onsdag. Jag hatar den delen...
lördag 21 augusti 2010
Sista hormonsprutan
Idag tog jag sista Menopur och sista Suprefact sprutorna. Imorgon kväll är det dags för Pregnylen. Tänk om det kan vara så underbart att det är sista sprutorna jag tar! Tänk på vi kan lyckas denna gången!! Håll tummarna!
Hoppas ni har det bra på bloggträffen - hade varit kul att vara med.
Hoppas ni har det bra på bloggträffen - hade varit kul att vara med.
torsdag 19 augusti 2010
Planen är lagd
Var på VUL idag - härligt sätt att fira att man gift sig eller hur. ;-)
Det såg bra ut tyckte läkaren, 9 äggblåsor mättes och de var mellan 9,8 och 16,7 mm. Där fanns fler men de var så små att de inte skulle bli aktuella sa hon. Jag ska fortsätta med samma nivå hormoner 3 dagar till, för att inte riskera att man tar dem för tidigt.
På tisdag är det dags för äggplockning. Kommer att vara en hemsk väntan innan vi får veta om äggen befruktats eller inte.
Det såg bra ut tyckte läkaren, 9 äggblåsor mättes och de var mellan 9,8 och 16,7 mm. Där fanns fler men de var så små att de inte skulle bli aktuella sa hon. Jag ska fortsätta med samma nivå hormoner 3 dagar till, för att inte riskera att man tar dem för tidigt.
På tisdag är det dags för äggplockning. Kommer att vara en hemsk väntan innan vi får veta om äggen befruktats eller inte.
onsdag 18 augusti 2010
FRU och MAN
Nu är vi gifta! Svårt att fatta än! Härligt mysig dag! Det regnade under ceremonin men min pappa hade gått runt på stället och letat upp ett stort träd där regndropparna inte nådde fram och vi gick alltså hyfsat torrskodda genom dagen.
Jättegod och mysig middag.
Tårar av lycka när vi kom hem. Planen var att dricka champagne med föräldrarna. Men väninnan, som har mer än nog med egna problem att tänka på, hade orkat och hunnit vara hemma och lämna härlig korg på verandan. Vilken fenomenal tur man har som har såna vänner. En annan vän kördelånga vägar för att rädda min klädsel till vigseln. Är så glad just nu och hoppas glädjen fortsätter!
Jättegod och mysig middag.
Tårar av lycka när vi kom hem. Planen var att dricka champagne med föräldrarna. Men väninnan, som har mer än nog med egna problem att tänka på, hade orkat och hunnit vara hemma och lämna härlig korg på verandan. Vilken fenomenal tur man har som har såna vänner. En annan vän kördelånga vägar för att rädda min klädsel till vigseln. Är så glad just nu och hoppas glädjen fortsätter!
tisdag 17 augusti 2010
Stackars sambo (snart make)
Mitt humör är verkligen helt sinnessjukt just nu. Jag får tokflip i humöret med jämna och ojämna mellanrum... Igår tappade jag vår kamera i golvet. Var inget långt fall men det fick kameran att bli knäpp och mig ännu knäppare. Idag fick vi veta att det troligtvis kostar tusentals kronor att laga, dvs köp en ny. Jag blev såklart knäckt igen.
Nu ikväll skulle sambon stryka sin skjorta och min sjal. Vi provade allt igår kväll, men lyckades då tydligen missa att det på min ljust gula sjal fanns en stor brunsvart fläck som såg ut som om den aldrig skulle gå bort. Jajamen, jag bröt ihop igen. Nu började stackars älsklingen bli lite trött på mig och tyckte att jag skulle tagga ner tills jag såg om det gick bort i tväten.
Jag ringde en vän, en av de två som känner till att vi ska gifta oss, och hon lovade att imorgon fm komma med en annan sjal som låter som om den kan passa. Nu ser fläcken ut att ha gått bort, men sjalen verkar ändå ha tagit lite stryk, så det känns skönt att ha ett alternativ.
Måste verkligen anstränga mig för att inte få några såna här humörsvängar imorgon... Annars kanske han svarar "nja" eller "njä"... Han är fantastiskt förstående, jag är mer trött på mig själv än vad han är på mig verkar det som.
Nu ikväll skulle sambon stryka sin skjorta och min sjal. Vi provade allt igår kväll, men lyckades då tydligen missa att det på min ljust gula sjal fanns en stor brunsvart fläck som såg ut som om den aldrig skulle gå bort. Jajamen, jag bröt ihop igen. Nu började stackars älsklingen bli lite trött på mig och tyckte att jag skulle tagga ner tills jag såg om det gick bort i tväten.
Jag ringde en vän, en av de två som känner till att vi ska gifta oss, och hon lovade att imorgon fm komma med en annan sjal som låter som om den kan passa. Nu ser fläcken ut att ha gått bort, men sjalen verkar ändå ha tagit lite stryk, så det känns skönt att ha ett alternativ.
Måste verkligen anstränga mig för att inte få några såna här humörsvängar imorgon... Annars kanske han svarar "nja" eller "njä"... Han är fantastiskt förstående, jag är mer trött på mig själv än vad han är på mig verkar det som.
måndag 16 augusti 2010
So far so good
Vi var på första VUL idag. Det såg bra ut tyckte hon - tjock slemhinna och en hel del äggblåsor. En del var i och för sig för små för att mäta men hon sa att de troligtvis tar sig med fortsatt hormonstimulering.
Så jag får köra på med samma dos t.o.m. onsdag kväll. Torsdag ärdet dags för VUl igen och blodprov för att se att jag inte halkar in på överstimulering igen. ÄP har ju redan från början varit planerat till nästa vecka och hennes gissning är att det blir måndag eller möjligen tisdag.
Så jag får köra på med samma dos t.o.m. onsdag kväll. Torsdag ärdet dags för VUl igen och blodprov för att se att jag inte halkar in på överstimulering igen. ÄP har ju redan från början varit planerat till nästa vecka och hennes gissning är att det blir måndag eller möjligen tisdag.
Humörsvängningar till tusen
Usch usch usch vilka hemska humörsvängningar jag haft idag. Haft ett par små motgångar - inga stora saker men för mig har det känts som om världen rasat samman och jag har lipat i omgångar.
När ska man få bli normal igen...
När ska man få bli normal igen...
söndag 15 augusti 2010
Kläder och väder
Kläder inför onsdagens bröllop är fixade! Hittade idag ett linne jag ville ha till min kjol. Det är en svartvit kjol, svart linne och till det ska jag ha en stor gul sjal, samt ett gult pilgrimhalsband som är mitt favoritsmycke. Ska gå och ordna en liten gul blombukett också.
Sambon ska ha en mörkblå kostym och till det en nyinköpt ljusblå skjorta och en blå slips (väljer fortfarande mellan två stycken.
Nu är det mesta på plats. Nu ber vi bara om okej väder så vi kan vigas ute som vi tänkt oss. Man borde låta bli att kolla på väderleksrapporterna. Ena dagen säger de fint väder, nästa ösregn... Det är väl bara att vänta och se.
Sambon ska ha en mörkblå kostym och till det en nyinköpt ljusblå skjorta och en blå slips (väljer fortfarande mellan två stycken.
Nu är det mesta på plats. Nu ber vi bara om okej väder så vi kan vigas ute som vi tänkt oss. Man borde låta bli att kolla på väderleksrapporterna. Ena dagen säger de fint väder, nästa ösregn... Det är väl bara att vänta och se.
lördag 14 augusti 2010
Semester!!!
Herrejisses så skönt det ska bli med semester. Har nog aldrig sett fram emot semestern så här mycket. Även om vädret skulle bli kasst och vi inte kan åka på någon solsemester på grund av IVF:en så kan jag köpa det. Bara jag får slappna av, pyssla, umgås med sambon (snart maken) och vänner så är jag nöjd. Fast lägger ju gärna till en lyckad IVF behandling, annarsblir det en väl deppig semester.
Fick idag sova ut rejält och väcktes av sambon som bakat scones! Värre kan man ha det. :-)
Fick idag sova ut rejält och väcktes av sambon som bakat scones! Värre kan man ha det. :-)
onsdag 11 augusti 2010
Semester hägrar...
Jisses så skönt det ska bli! Det har varit en galet stressig sommar - nedskärningarna som gjorts hos oss är fullkomligt sinnessjuka, vi har inte varit ens i närheten av att ha tillräckligt med personal.
Jag kan inte fatta att jag ska slippa vara där på fyra hela veckor! Det ska också bli väldigt skönt att inte behöva krångla med jobb när man ska på undersökningar och behandlingar.
Sen händer det ju något riktigt kul i början på semestern också - vi ska gifta oss! Bara en vecka kvar nu. Kan inte riktigt fatta det ännu.
Jag kan inte fatta att jag ska slippa vara där på fyra hela veckor! Det ska också bli väldigt skönt att inte behöva krångla med jobb när man ska på undersökningar och behandlingar.
Sen händer det ju något riktigt kul i början på semestern också - vi ska gifta oss! Bara en vecka kvar nu. Kan inte riktigt fatta det ännu.
Blåmärken...
...är reultatet av Menopursprutorna idag och igår. Vågar man hoppas på att jobbighetsfaktorn och chansen att lyckas hänger ihop? I så fall borde ju chanserna vara betydligt större nu med Menopur än tidigare med Gonal-F. :-)
Fortfarande lika trött...
Fredag dags för blodprov.
Fortfarande lika trött...
Fredag dags för blodprov.
måndag 9 augusti 2010
Första hormonsprutan är tagen
Så var första Menopurinjektionen avklarad. Att bryta av toppen på vätskeflaskan var inte alls så meckigt som jag trodde - mycket lättare än på Pregnylen. Det var lite klurigt att få upp all vätskan i sprutan men det gick bra till slut.
Sötaste goe sambon väntade uppe på mig för att jag skulle slippa ta första omgången själv. Han har börjat jobba igen efter sjukskrivningen och när jag jobbar kväll kommer jag hem så sent att han gått och lagt sig för att han ska upp så tidigt. Men idag stannade han uppe fast han är så himla kvällstrött. Min älskling!
Hoppas det stämmer att nedreglerings-biverkningarna försvinner när man får i sig hormonerna igen. Jag är trött på att vara trött. :)
Sötaste goe sambon väntade uppe på mig för att jag skulle slippa ta första omgången själv. Han har börjat jobba igen efter sjukskrivningen och när jag jobbar kväll kommer jag hem så sent att han gått och lagt sig för att han ska upp så tidigt. Men idag stannade han uppe fast han är så himla kvällstrött. Min älskling!
Hoppas det stämmer att nedreglerings-biverkningarna försvinner när man får i sig hormonerna igen. Jag är trött på att vara trött. :)
lördag 7 augusti 2010
Ensam hemma
Jag älskar verkligen min sambo. Tycker det är supermysigt att vara med honom och vi trivs verkligen här hemma i vårt hus.
Men jag har också ett stort behov av att få vara ensam hemma ibland. Normalt sett så har jag nån timme hemma själv innan sambon kommer hem när jag jobbar dagtid och flera timmar på förmiddan när jag jobbar kvällstid.
Men nu har sambon varit sjukskriven i en dryg månad, stackarn.Han har klättrat på väggarna och självklart har jag tyckt synd om honom. Men det har kliat även i min kropp under den här tiden - jag har i stort sett inte varit ensam på hela tiden vilket emellanåt kunnat göra mig tokig... Fast jag har försökt att inte visa det.
Nu är sambon på herrmiddag och jag har hela huset för mig själv. Och ja, det är jätteskönt! Att bara kunna lulla runt och bara vara. Det här kanske låter konstigt men det är jätteskönt att slippa prata med någon. I mitt jobb pratar jag och ger service hela dagarna. När jag då kommer hem längtar jag riktigt efter att inte behöva prata med någon eller vara trevlig ett tag. Sommaren har dessutom varit superstressig så behovet har varit ännu större. Men sambon som gått själv hemma har ju däremot längtat efter någon att prata med...
Så det här är några goa timmar. Men det roliga är att jag vet ju att när klockan börjar bli mycket så kommer jag att längta efter att han ska komma hem! :-)
Aj löv jo!
Men jag har också ett stort behov av att få vara ensam hemma ibland. Normalt sett så har jag nån timme hemma själv innan sambon kommer hem när jag jobbar dagtid och flera timmar på förmiddan när jag jobbar kvällstid.
Men nu har sambon varit sjukskriven i en dryg månad, stackarn.Han har klättrat på väggarna och självklart har jag tyckt synd om honom. Men det har kliat även i min kropp under den här tiden - jag har i stort sett inte varit ensam på hela tiden vilket emellanåt kunnat göra mig tokig... Fast jag har försökt att inte visa det.
Nu är sambon på herrmiddag och jag har hela huset för mig själv. Och ja, det är jätteskönt! Att bara kunna lulla runt och bara vara. Det här kanske låter konstigt men det är jätteskönt att slippa prata med någon. I mitt jobb pratar jag och ger service hela dagarna. När jag då kommer hem längtar jag riktigt efter att inte behöva prata med någon eller vara trevlig ett tag. Sommaren har dessutom varit superstressig så behovet har varit ännu större. Men sambon som gått själv hemma har ju däremot längtat efter någon att prata med...
Så det här är några goa timmar. Men det roliga är att jag vet ju att när klockan börjar bli mycket så kommer jag att längta efter att han ska komma hem! :-)
Aj löv jo!
fredag 6 augusti 2010
Ropat hej för tidigt?
I början med nedregleringssprutorna tyckte jag att det gick väldigt mycket lättare än jag trodde. Visserligen har jag varit sinnessjukt trött sedan jag började med dem, men det kändes ändå som en "piece of cake" jämfört med vad jag väntat mig. Men så för sen nån dag sedan började jag känna en smygande huvudvärk. Igår kväll fick jag riktig huvudvärk och sen idag... Vid lunchtid på jobb kunde jga inte koncentrera mig, hade så ont i huvet att jag knappt visste vad jag hette. Verkar som om biverkningarna blir kraftigare - hoppas på att det lägger sig igen när jag börjar med hormonerna på måndag.
Ny sort där med, Menopur. Gillar inte att behöva krångla med att bryta av spetsar på glasflaskor och blanda pulver och vätskor, men... Om det nu kan finnas en mikroskopisk chans att det blir bättre resultat med en ny sorts hormoner så är det ju värt det tusen gånger om.
Var och hälsade på kompisen med nyfödd bebis igår... Usch så avundsjuk jag blev... Kändes i hela kroppen när jag höll det lilla livet att det är ju det här jag finns till för - min mening med livet är att bli mamma...
Humöret börjar också svänga lite mer. Inte så farligt än men är väldigt lättirriterad och instabil. Igår gjorde det ont när jag tog sprutan, fick inte in den på första sticket och det började blöda. Då började jag gråta... Inte för att det gjorde vansinnigt ont på något sätt men jag blev bara så jävla trött på hela situationen.
Snälla, snälla låt det vara vår tur denna gången så jag slipper bli totalt kocko i huvet!
Ny sort där med, Menopur. Gillar inte att behöva krångla med att bryta av spetsar på glasflaskor och blanda pulver och vätskor, men... Om det nu kan finnas en mikroskopisk chans att det blir bättre resultat med en ny sorts hormoner så är det ju värt det tusen gånger om.
Var och hälsade på kompisen med nyfödd bebis igår... Usch så avundsjuk jag blev... Kändes i hela kroppen när jag höll det lilla livet att det är ju det här jag finns till för - min mening med livet är att bli mamma...
Humöret börjar också svänga lite mer. Inte så farligt än men är väldigt lättirriterad och instabil. Igår gjorde det ont när jag tog sprutan, fick inte in den på första sticket och det började blöda. Då började jag gråta... Inte för att det gjorde vansinnigt ont på något sätt men jag blev bara så jävla trött på hela situationen.
Snälla, snälla låt det vara vår tur denna gången så jag slipper bli totalt kocko i huvet!
måndag 2 augusti 2010
Planen lagd
Så var kliniken öppen igen efter sommarstängt och efter en lååång telefonkö så fick vi tag på sköterskan. Ska köra på med Suprefacten nu till måndag då jag ska börja med Menopur. På fredag är det dags för blodprov och sen måndan efter så ska vi in för ett första VUL. Bra att det snart börjar "på riktigt" för jag börjar bli otålig och nervös.
lördag 31 juli 2010
En till...
Igår kväll fick ännu ett par i vår närmaste bekantskapskrets barn. Sista paret kan väl tilläggas, bara vi kvar nu... Jag kan inte säga att jag inte unnar dem det - de har tex gått igenom ett missfall. Samtidigt så vet jag att de inte direkt längtat efter barn, de har inte varit exalterade över sin graviditet - det är mer så att det ingår i deras livsplan att få barn och nu är de ännu ett steg på vägen.
Jo, jag är glad för deras skull men får samtidigt erkänna att avundsjukan sticker fram sitt fula nylle rätt så rejält... Varför inte vi också? Varför är det alltid vi som ska vara glada för andras skull?
Sådärja, så var man igång och gråter igen... Hur mycket tårar har man fällt genom de här åren tro?
Jo, jag är glad för deras skull men får samtidigt erkänna att avundsjukan sticker fram sitt fula nylle rätt så rejält... Varför inte vi också? Varför är det alltid vi som ska vara glada för andras skull?
Sådärja, så var man igång och gråter igen... Hur mycket tårar har man fällt genom de här åren tro?
Skönt med färre sprutor
Igår kväll började mensen så nu får jag gå ner på en spruta om dagen vilket ska bli himla skönt. Visserligen har jag inte haft några större problem med dem men det är så himla bökigt att försöka ta spruta på jobbet när jag jobbar dagpass. På måndag ska jag ringa kliniken och få fortsatt plan.
Fortfarande inga större biverkningar. Jag har varit galet trött sedan jag började ta dem så jag misstänker att det är pga sprutorna. Trots att jag sovit lite mer (normalare) än jag brukar så känns det varje dag som om jag inte fått sova alls och jag skulle behöva "vila middag" en två-tre gånger om dan. Igår var jag dessutom galet lättirriterad men det kan ju vara vanliga PMS symptom. Eller får man inte såna om man nedregleras? Vad vet jag, men hur som helst är det här (så här långt) mycket lättare än jag föreställt mig.
Om drygt två veckor är det dags för mig o sambon att säga Ja till varandra! (Bara inte behandlingar etc sätter käppar i hjulet). Min ring har vi hämtat och den är jättefin, stället vi ska gifta oss på är jättefint och de har bra alternativ om det skulle vara så att vädret bråkar. Längtar!
Fortfarande inga större biverkningar. Jag har varit galet trött sedan jag började ta dem så jag misstänker att det är pga sprutorna. Trots att jag sovit lite mer (normalare) än jag brukar så känns det varje dag som om jag inte fått sova alls och jag skulle behöva "vila middag" en två-tre gånger om dan. Igår var jag dessutom galet lättirriterad men det kan ju vara vanliga PMS symptom. Eller får man inte såna om man nedregleras? Vad vet jag, men hur som helst är det här (så här långt) mycket lättare än jag föreställt mig.
Om drygt två veckor är det dags för mig o sambon att säga Ja till varandra! (Bara inte behandlingar etc sätter käppar i hjulet). Min ring har vi hämtat och den är jättefin, stället vi ska gifta oss på är jättefint och de har bra alternativ om det skulle vara så att vädret bråkar. Längtar!
måndag 26 juli 2010
So far so good
Det går väl hyfsat med sprutorna. Visst är det mycket meckigare än med Gonal-F sprutan, har lyckats spruta ut en del när jag försökt suga upp och ställa in rätt dos. MEN: Inga biverkningar. Än så länge är kanske säkrast att säga...
fredag 23 juli 2010
Dags igen
Imorgon är det dags - då ska nedregleringen påbörjas. Inte helt kul att jag måste börja med en ny sorts sprutor medan jag är på jobbet. Vi har hysteriskt mycket att göra just nu och jag kan inte förstå hur jag ska kunna komma ifrån och i lugn och ro ge mig själv den första injektionen. Men... An IVF:are's got to do what an IVF:are's got to do...
Wish me luck!
Wish me luck!
onsdag 21 juli 2010
Nervositeten börjar komma...
Under de månader vi väntat på att få starta vår behandling har jag varit hyfsat duktig på att stänga av... en hel del kring abrnlösheten. Vet inte om det beror på att vi snart ska köra igång med nästa behandling men mitt humör börjar bli lite underligare.
Även om många sagt till mig att de inte mått så konstigt av nedregleringen så har jag hört tillräckligt många skräckhistorier för att vara nervös inför behandlingen. Men det är egentligen inte det jag är mest nervös eller rädd för. Det som redan rör sig i mitt huvud är dagen då vi ska ringa till kliniken för att kolla hur äggen utvecklats... Jag är redan så vansinnigt rädd för det samtalet. Vet inte hur jag skulle kunna klara om de ännu en gång sa att inga ägg befruktats... Orkar det inte, klarar det inte... Måste i alla fall få någonting som liknar ett hopp under denna behandlingen...
Men det är så lång väg dit... Vecka 34 är ÄP beräknad. På lördag börjar jag med nedregleringen... Usch så länge man ska hålla på att våndas! :-(
Även om många sagt till mig att de inte mått så konstigt av nedregleringen så har jag hört tillräckligt många skräckhistorier för att vara nervös inför behandlingen. Men det är egentligen inte det jag är mest nervös eller rädd för. Det som redan rör sig i mitt huvud är dagen då vi ska ringa till kliniken för att kolla hur äggen utvecklats... Jag är redan så vansinnigt rädd för det samtalet. Vet inte hur jag skulle kunna klara om de ännu en gång sa att inga ägg befruktats... Orkar det inte, klarar det inte... Måste i alla fall få någonting som liknar ett hopp under denna behandlingen...
Men det är så lång väg dit... Vecka 34 är ÄP beräknad. På lördag börjar jag med nedregleringen... Usch så länge man ska hålla på att våndas! :-(
torsdag 8 juli 2010
Planerna går vidare
Pratade med RMC igår. Valen jag hade var att antingen vänta en menscykel och göra ett "normalt" långt protokoll eller att börja nu men då göra 10 dagar extra med negreglering. Har hittills inte gjort någon nedreglering, men hört många skräckhistorier. Men bestämde mig på en mikorsekund för att det får det fanemej vara värt. Jag pallar inte gå omkring ochbar avänta en hel månad till - då mår jag hellre som en skit men vet att jag försöker göra något åt situationen i alla fall.
Vi håller också på att planera kring vår vigselceremoni: Var och när ska detta äga rum. Har ett par mysiga förslag som vi ska kolla vidare på.
Vi har kollat upp angående adoptionskurser, skickat efter en del papper och i dagarna ska vi bestämma oss för adoptionsbyrå och ställa oss i kö.
Känns som om vi i alla fall tar babysteg framåt just nu.
Samtidigt skriker det konstant i hela min kropp efter ett barn och det kräver en hel del energi för att hålla fokus...
Vi håller också på att planera kring vår vigselceremoni: Var och när ska detta äga rum. Har ett par mysiga förslag som vi ska kolla vidare på.
Vi har kollat upp angående adoptionskurser, skickat efter en del papper och i dagarna ska vi bestämma oss för adoptionsbyrå och ställa oss i kö.
Känns som om vi i alla fall tar babysteg framåt just nu.
Samtidigt skriker det konstant i hela min kropp efter ett barn och det kräver en hel del energi för att hålla fokus...
söndag 4 juli 2010
Motgångar...
Varför kan det inte bara få gå ett par veckor när allt flyter på och fungerar som det ska? Varför kan man inte bara få ett par riktigt rejäla tuggor medgång?
Den här helgen och nästa är jag ledig och eftersom jag jobbar en hel del när sambon är ledig så har vi satt oss för att försöka göra saker tillsammans de helgerna jag är ledig. Vi bokar inte upp oss på saker tillsammans med andra i förväg utan fokus är på oss två och att göra precis det vi känner för. Denna helgen bestämde vi oss för att åka på konsert och bokade biljetter för ett par dagar sedan. Vi skulle köra på eftermiddagen, ha med oss picknickkorg och mysa tillsammans i solen. Men icke sa Nicke.
Minns ni sambons knä? Det har svullnat igen de senaste dagarna men ändå varit ok. Men igår, nån timme innan vi skulle köra så upptäckte vi att hela underbenet hade börjat svullna. Ringde vårdcentralen som sa: Åk till akuten direkt, det kan vara en propp. Så istället för att åka på konsert spenderade vi måna långa timmar på akuten. Som tur var så var det ingen propp, det var fortfarande inflammationoch vätska som spökade. De skar ett hål i knät och pressade ut vätska och massa otäckheter. Han fick dropp med antibiotika och idag är han tillbaks för en ny omgång.
Innan detta hände var vi för att kolla på ringar. Det visar sig att den ring vi har som förlovningsring inte funkar alls tillsammans med någon av de ringar jag tittat på som vigselring... (Trots att den tillhör en stor serie hos ett stort märke). Så ska jag få en ring jag tycker om så blir det till att specialbeställa och risken är då att det blir svindyrt. Min underbare älskling sa då att i och med att han har en bred förlovningsring och dessutom inte använder den så mycket (han kan inte ha den på jobbet då den slits och förstörs i hantverkarjobbet, han har en enkel silverring då istället) så behöver han inte en vigselring också utan vi kan lägga de pengarna på min. Men det känns ändå inte bra. Jag är inte en person som gillar att gå omkring med svindyra saker på mig...
Mensen har kommit - jag ha räknat och räknat och är rädd att vi inte kommer att få börja behandling och nedreglering på denna cykel utan måste vänta på nästa i och med klinikens sommarstängt. Nu vet jag i och för sig inte att det blir så, får besked när jag ringer dit imorgon, men varför skulle detta gå vår väg?
Jomensåatteee
Den här helgen och nästa är jag ledig och eftersom jag jobbar en hel del när sambon är ledig så har vi satt oss för att försöka göra saker tillsammans de helgerna jag är ledig. Vi bokar inte upp oss på saker tillsammans med andra i förväg utan fokus är på oss två och att göra precis det vi känner för. Denna helgen bestämde vi oss för att åka på konsert och bokade biljetter för ett par dagar sedan. Vi skulle köra på eftermiddagen, ha med oss picknickkorg och mysa tillsammans i solen. Men icke sa Nicke.
Minns ni sambons knä? Det har svullnat igen de senaste dagarna men ändå varit ok. Men igår, nån timme innan vi skulle köra så upptäckte vi att hela underbenet hade börjat svullna. Ringde vårdcentralen som sa: Åk till akuten direkt, det kan vara en propp. Så istället för att åka på konsert spenderade vi måna långa timmar på akuten. Som tur var så var det ingen propp, det var fortfarande inflammationoch vätska som spökade. De skar ett hål i knät och pressade ut vätska och massa otäckheter. Han fick dropp med antibiotika och idag är han tillbaks för en ny omgång.
Innan detta hände var vi för att kolla på ringar. Det visar sig att den ring vi har som förlovningsring inte funkar alls tillsammans med någon av de ringar jag tittat på som vigselring... (Trots att den tillhör en stor serie hos ett stort märke). Så ska jag få en ring jag tycker om så blir det till att specialbeställa och risken är då att det blir svindyrt. Min underbare älskling sa då att i och med att han har en bred förlovningsring och dessutom inte använder den så mycket (han kan inte ha den på jobbet då den slits och förstörs i hantverkarjobbet, han har en enkel silverring då istället) så behöver han inte en vigselring också utan vi kan lägga de pengarna på min. Men det känns ändå inte bra. Jag är inte en person som gillar att gå omkring med svindyra saker på mig...
Mensen har kommit - jag ha räknat och räknat och är rädd att vi inte kommer att få börja behandling och nedreglering på denna cykel utan måste vänta på nästa i och med klinikens sommarstängt. Nu vet jag i och för sig inte att det blir så, får besked när jag ringer dit imorgon, men varför skulle detta gå vår väg?
Jomensåatteee
lördag 3 juli 2010
Väntan och ringar
För en gångs skull önskar jag att väntan kunde bli lite längre. Känner det som om mensen är på gång, men den skulle gärna kunna få dröja ett par dagar till - då är jag rätt säker på att vi skulle kunna få börja nedregleringen på nästa cykel. Men, nu är ju mensen, som vi alla vet alltför väl, inte något man kan styra över så jag antar att det bara är att vänta och se.
Papperna för hindersprövningen har redan kommit så nu är det bara lite planering som återstår. Troligtvis kommer vi att slå till på semestern i mitten av augusti, men det hänger ju också lite på hur nästa behandlingverkar planeras in. Idag ska vi och titta på ringar, det blev inte av när vi planerat det senast men vi har börjat kika lite i en broschyr. Det känns så himla mysigt och lite overkligt.
Papperna för hindersprövningen har redan kommit så nu är det bara lite planering som återstår. Troligtvis kommer vi att slå till på semestern i mitten av augusti, men det hänger ju också lite på hur nästa behandlingverkar planeras in. Idag ska vi och titta på ringar, det blev inte av när vi planerat det senast men vi har börjat kika lite i en broschyr. Det känns så himla mysigt och lite overkligt.
måndag 28 juni 2010
Välbehövlig vardagsflykt och glädjetårar!
Har kommit hem från ett par sköna dagars semester med min älskade sambo. Inledningsvis såg resan inte alls lovande ut (försenat flyg, dyr taxiresa, oskön säng) men sen hade vi det riktigt, riktigt mysigt.
Visst finns barnlöshetstankarna där i bakgrunden, det gör det konstant, 24 timmar per dygn. Men vi kom i alla fall närmare våra gladare mer sorglösa jag, närmare det vi hade när vi träffades. Vi har lyckats hålla vårt förhållande bra, även genom de jobbiga processerna, men det går ju inte att komma ifrån att vardagen till stor del kretsar kring barnfrågan.
Jag är så lycklig att jag ska gifta mig med denne underbare man! Vi berättade för mina föräldrar idag - mamma började storgråta av lycka och pappa var överlycklig och stolt som en tupp. Nu vill jag bara att papperna ska komma så vi kan planera. Imorgon ska vi gå och börja småkika på ringar.
Mitt i detta väntar jag på att mensen ska komma. Försenad, vilket jag inte direkt är förvånad över med tanke på att min cykel blir knäpp av behandlingarna. Nu tycker jag att den lika gärna kan bli RIKTIGT sen då så att vi kan börja nedregleringen redan på denna cykeln.
Visst finns barnlöshetstankarna där i bakgrunden, det gör det konstant, 24 timmar per dygn. Men vi kom i alla fall närmare våra gladare mer sorglösa jag, närmare det vi hade när vi träffades. Vi har lyckats hålla vårt förhållande bra, även genom de jobbiga processerna, men det går ju inte att komma ifrån att vardagen till stor del kretsar kring barnfrågan.
Jag är så lycklig att jag ska gifta mig med denne underbare man! Vi berättade för mina föräldrar idag - mamma började storgråta av lycka och pappa var överlycklig och stolt som en tupp. Nu vill jag bara att papperna ska komma så vi kan planera. Imorgon ska vi gå och börja småkika på ringar.
Mitt i detta väntar jag på att mensen ska komma. Försenad, vilket jag inte direkt är förvånad över med tanke på att min cykel blir knäpp av behandlingarna. Nu tycker jag att den lika gärna kan bli RIKTIGT sen då så att vi kan börja nedregleringen redan på denna cykeln.
torsdag 24 juni 2010
Lättnad och glädje
Vi kommer iväg på resa i helgen!
Ska bli så skönt med dryga två dagar borta från vardagen.
Hoppas ni alla kan få en bra midsommar!
Ska bli så skönt med dryga två dagar borta från vardagen.
Hoppas ni alla kan få en bra midsommar!
onsdag 23 juni 2010
Motgångar
Redan för ganska länge sedan bokade jag och sambon en resa till Polen över midsommar. Ingen av oss är speciellt förtjusta i midsommarfirande i allmänhet, det är en faslig massa barn med där vi brukar fira midsommar och vi tyckte att vi verkligen kunde behöva komma iväg.
Även om jag i mina deppiga stunder haft svårt att se fram emot saker och tycka att saker är roliga så har jag tyckt att det varit skönt att ha den här rean inbokad. En chans att komma bort från vardagen och rå om varandra.
Blev först nervös när jag började bli rejält förkyld och det drog ut på tiden. Var på väg att tappa rösten vilket jag ofta gör vid förkylningar och det kändes ju lagom kul inför en resa. Igår kände jag att det var på väg att lösa sig, då ringer sambon och säger att han fått ont i knät och att det svullnat. Under natten svällde det till storlek av en tennisboll, var knallrött, varmt och han hade feber. Vid halvfem tiden inatt kunde han inte stödja på benet och det bar iväg till akuten. Det är troligtvis en inflammerad slemsäck i knät, han har fått medicin men det finns en risk att det inte hjälper. Innan klockan 12 imorgon måste vi avboka hotellet om vi måste ställa in resan, flygbiljetterna får vi inget tillbaks på.
Kan det inte sluta nu? Kan vi inte bara få ha det bra en eller ett par dagar?
SUCK
Även om jag i mina deppiga stunder haft svårt att se fram emot saker och tycka att saker är roliga så har jag tyckt att det varit skönt att ha den här rean inbokad. En chans att komma bort från vardagen och rå om varandra.
Blev först nervös när jag började bli rejält förkyld och det drog ut på tiden. Var på väg att tappa rösten vilket jag ofta gör vid förkylningar och det kändes ju lagom kul inför en resa. Igår kände jag att det var på väg att lösa sig, då ringer sambon och säger att han fått ont i knät och att det svullnat. Under natten svällde det till storlek av en tennisboll, var knallrött, varmt och han hade feber. Vid halvfem tiden inatt kunde han inte stödja på benet och det bar iväg till akuten. Det är troligtvis en inflammerad slemsäck i knät, han har fått medicin men det finns en risk att det inte hjälper. Innan klockan 12 imorgon måste vi avboka hotellet om vi måste ställa in resan, flygbiljetterna får vi inget tillbaks på.
Kan det inte sluta nu? Kan vi inte bara få ha det bra en eller ett par dagar?
SUCK
måndag 21 juni 2010
Tävling!
Gör som jag och var med och tävla om valfritt namnsmycke från kiddoz.se. Tävlingen finner ni här, den pågår till 28/6.
Kiddoz samarbetar med PärlAnn. PärlAnn tillverkar namnsmycken i sterling silver 925. Berlock ingår med en sötvattenspärla. Det går även att få hjärta, stjärna eller prinsesskrona instansad!
Kiddoz samarbetar med PärlAnn. PärlAnn tillverkar namnsmycken i sterling silver 925. Berlock ingår med en sötvattenspärla. Det går även att få hjärta, stjärna eller prinsesskrona instansad!
söndag 20 juni 2010
Papper och Bröllop
Just nu håller vi på att ta tag i förberedelser till adoption. Lika bra att ta tag i det så snart som möjligt så det inte blir för sent, dessutom är det ju bra tat passa på nu när det ändå är paus i behandlingarna och man inte är fullproppad av hormoner.
Vi har skickat efter papper från de olika adoptionsbyåerna för att välja vilken/vilka betala in medlems-/köavgift till. Inte alls enkelt... Mycket att fundera över och ta ställning till. Ett par har vi kunnat välja bort ganska så direkt men vi har inte bestämt oss ännu.
Sen har vi bestämt oss för att gifta oss så snart vi kan - papperna för hindersprövning skickade in idag. Det har tagit emot lite. Inte för att jag inte vill gifta mig med min älskade sambo, för det vill jag av hela mitt hjärta. Men jag har drömt så länge om mitt bröllop att det känns lite som ett misslyckande att behöva stressa till Rådhuset. Men jag har landat lite och insett att det ju inte behöver vara "istället". Vi kommer att gifta oss borgeligt nu, så fort papperna är klara. Men vårt riktiga bröllop, det där som jag (och sambon) drömt om med alla nära och kära på plats, vackra kläder, god mat och stor fest, det kommer vi att ha längre fram, när att lugnat ner sig och löst sig.
Just nu känner jag mig faktiskt ganska stark och laddad!
Vi har skickat efter papper från de olika adoptionsbyåerna för att välja vilken/vilka betala in medlems-/köavgift till. Inte alls enkelt... Mycket att fundera över och ta ställning till. Ett par har vi kunnat välja bort ganska så direkt men vi har inte bestämt oss ännu.
Sen har vi bestämt oss för att gifta oss så snart vi kan - papperna för hindersprövning skickade in idag. Det har tagit emot lite. Inte för att jag inte vill gifta mig med min älskade sambo, för det vill jag av hela mitt hjärta. Men jag har drömt så länge om mitt bröllop att det känns lite som ett misslyckande att behöva stressa till Rådhuset. Men jag har landat lite och insett att det ju inte behöver vara "istället". Vi kommer att gifta oss borgeligt nu, så fort papperna är klara. Men vårt riktiga bröllop, det där som jag (och sambon) drömt om med alla nära och kära på plats, vackra kläder, god mat och stor fest, det kommer vi att ha längre fram, när att lugnat ner sig och löst sig.
Just nu känner jag mig faktiskt ganska stark och laddad!
onsdag 16 juni 2010
Svajigt
Jag är så förbannat trött på denna berg- och dalbana av känslor! Emellanåt inbillar jag mig att jag mår ganska bra, att jag "hanterar situationen". Men det som händer är ju egentligen att jag för en stund lyckas tränga bort hur dåligt jag mår och klarar av att fungera nästan som en vanlig människa. Men så byggs det på och byggs på inom mig tills det bubblar över och jag inte klarar mer utan bryter ihop på ett eller annat sätt.
Förra helgen var sambons kompisar med bebis på besök - såklart lyckades de bli gravida typ på första försöket. Träffade också mina kompisar för ett par dagar sedan där den ena har två barn, båda har kommit till på första försöket... Överallt på stan syns magar och bebisar. Mer eller mindre varenda TV-serie verkar handla om graviditeter på ett eller annat sätt. Jag väntar på mensen för att få veta när det blir dags att dra igång nästa behandling - innan dess är det inte ens lönt att fundera på vad vi ska göra på vår semester. Till helgen får besök av ett par som ska ha barn om en dryg månad - och de har inte ens längtat speciellt mycket efter barn. Gaaaaaaahhhhhh!!!!
Jag vill vara glad igen. Jag vill kunna se fram emot saker. Jag vill sluta oroa mig och grubbla. Jag vill att mitt liv ska kunna få kretsa kring något annat än barn och barnlöshet. Jag vill att vi ska få bli en familj!
Jävla skit!
Förra helgen var sambons kompisar med bebis på besök - såklart lyckades de bli gravida typ på första försöket. Träffade också mina kompisar för ett par dagar sedan där den ena har två barn, båda har kommit till på första försöket... Överallt på stan syns magar och bebisar. Mer eller mindre varenda TV-serie verkar handla om graviditeter på ett eller annat sätt. Jag väntar på mensen för att få veta när det blir dags att dra igång nästa behandling - innan dess är det inte ens lönt att fundera på vad vi ska göra på vår semester. Till helgen får besök av ett par som ska ha barn om en dryg månad - och de har inte ens längtat speciellt mycket efter barn. Gaaaaaaahhhhhh!!!!
Jag vill vara glad igen. Jag vill kunna se fram emot saker. Jag vill sluta oroa mig och grubbla. Jag vill att mitt liv ska kunna få kretsa kring något annat än barn och barnlöshet. Jag vill att vi ska få bli en familj!
Jävla skit!
måndag 14 juni 2010
Undran om adoption
I och med våra hittills usla resultat på insemination och IVF-behandlingar så har vi sedan en tid börjar prata mer och mer om adoption. I och med att en adoptionsprocess är så lång och jag börjar bli till åren i detta sammanhang så känner vi att vi borde börja dra igång den processen. Men frågan är hur pass mycket man kan starta igång medan man fortfarande håller på med IVF behandlingar? Vad kan man göra redan nu för att redan vara "på väg" om man inte skulle lyckas få biologiska barn? Har försökt läsa på så mycket som möjligt men känner mig lite förvirrad... Nån som läser här som kan mer än jag om adoptionsdjungeln?
Stiltje
På IVF- och bloggfronten intet nytt. Just nu står ju allt still vad gäller behandlingar och jag har inte direkt känt att jag haft något att skriva om.
Hade en riktigt bra fredag, en bra dag på jobbet för ovanlighetens skull. Fick ett bra schema för juli (en hel del tack vare att jag tagit ut extra lediga dagar men ändå) och sen fick jag den största dricks vi någonsin fått på hotellet (vi får nästan aldrig något) av några stenrika amerikaner på paus från sin kryssning. På kvällen var sambons kompisar på besök. Lite jobbigt eftersom de har en liten tjej på ett halvår och de var det par i bekantskapskretsen som ingen trodde skulle bilda fmailj, men bra för vi fick berättat för dem om att vi håller på med IVF:erna. Känns bättre att folk vet.
I lrödags firade vi mammas födelsedag - som överraskning kom min "nästan-syster" med mitt "nästansyskonbarn". Han är mitt ljus i barnmörkret! Jag trodde innan han föddesatt jag skulle tycka det var jobbigt att vara med honom. Hade vi inte fått missfall skulle vårt barn fötts nästan samtidigt och jag trodde att han skulle kännas som en påminnelse om det. Det gör han inte. När jag känner mig riktigt extra nere över barnlösheten så klarar jag inte av att träffa vissa (de flesta) barn men han värmer alltid mitt hjärta! Har träffat honom väldigt mycket ända sedan han föddes och han tyckerväldigt mycket om mig och min sambo det lilla livet.
Söndagen blev lugn och slö (efter lite för mycket vin på lördagen) och vi kollade film och slappade.
Idag har jag jätteont i halsen och tycker lite synd om mig själv. Har absolut inte tid och lust att bli sjuk just nu.
Vad gäller kommande behandlingar så vet vi fortfarande inte när vi ska köra igång med nedregleringen. Det beror på när min mens behagar komma - kommer den i tid så blir hamnar ÄP-tiden precis i skarven när de öppnar efter sommaren på kliniken så i så fall lär vi få skjuta på det en månad till. Men efter förra behandlingen var jag runt 10 dagar sen - blir jag det denna gången också så bör vi få starta nu. Men inte lönt att spekulera - kroppen spelar en ständiga spratt just nu så det är bara att vänta och se antar jag.
Hade en riktigt bra fredag, en bra dag på jobbet för ovanlighetens skull. Fick ett bra schema för juli (en hel del tack vare att jag tagit ut extra lediga dagar men ändå) och sen fick jag den största dricks vi någonsin fått på hotellet (vi får nästan aldrig något) av några stenrika amerikaner på paus från sin kryssning. På kvällen var sambons kompisar på besök. Lite jobbigt eftersom de har en liten tjej på ett halvår och de var det par i bekantskapskretsen som ingen trodde skulle bilda fmailj, men bra för vi fick berättat för dem om att vi håller på med IVF:erna. Känns bättre att folk vet.
I lrödags firade vi mammas födelsedag - som överraskning kom min "nästan-syster" med mitt "nästansyskonbarn". Han är mitt ljus i barnmörkret! Jag trodde innan han föddesatt jag skulle tycka det var jobbigt att vara med honom. Hade vi inte fått missfall skulle vårt barn fötts nästan samtidigt och jag trodde att han skulle kännas som en påminnelse om det. Det gör han inte. När jag känner mig riktigt extra nere över barnlösheten så klarar jag inte av att träffa vissa (de flesta) barn men han värmer alltid mitt hjärta! Har träffat honom väldigt mycket ända sedan han föddes och han tyckerväldigt mycket om mig och min sambo det lilla livet.
Söndagen blev lugn och slö (efter lite för mycket vin på lördagen) och vi kollade film och slappade.
Idag har jag jätteont i halsen och tycker lite synd om mig själv. Har absolut inte tid och lust att bli sjuk just nu.
Vad gäller kommande behandlingar så vet vi fortfarande inte när vi ska köra igång med nedregleringen. Det beror på när min mens behagar komma - kommer den i tid så blir hamnar ÄP-tiden precis i skarven när de öppnar efter sommaren på kliniken så i så fall lär vi få skjuta på det en månad till. Men efter förra behandlingen var jag runt 10 dagar sen - blir jag det denna gången också så bör vi få starta nu. Men inte lönt att spekulera - kroppen spelar en ständiga spratt just nu så det är bara att vänta och se antar jag.
torsdag 3 juni 2010
Läkarbesök avklarat, omstart i augusti
Så var läkarbesöket som vi väntat så himla länge på (känns det som) avklarat.
Först skrämde han mig vår läkare. Han tittade allvarligt på oss och frågade, efter att ha gått igenom våra två totalmisslyckade försök: "Hur känner ni, vill ni fortsätta försöka?" Jag blev för en stund helt knäckt och tänkte, jaha, han säger alltså att vi lika gärna kan ge upp, att det är lönlöst. Men riktigt så var det ju inte. :)
Visst, kunde han konstatera, att inte ha kunnat återföra något ägg på två försök är ju inget gott tecken, men det kunde vi ju räkna ut själv. Men, sa han, det är alldeles för tidigt att måla fan på väggen. Visst kan det vara så att det är problem med mina ägg. Å andra sidan så är det så att de flesta kvinnor släpper olika bra ägg vid olika tillfällen. En del har ofta eller för det mesta bra ägg, en del mer sällan och jag kan tillhöra gruppen som har det väldigt sällan. Att vi faktiskt en gång, visserligen för länge sen men ändå, lyckats bli gravida på egen hand talar för att det inte alls är hopplöst.
Att han ställde den inledande frågan var för att han ville höra om vi vill,om vi känner att vi orkar. Vi sa att för oss finns det inte att ge upp, vi ska bli föräldrar på det ena eller andra sättet och då log han och sa: "Och det är vårt jobb här att se till att ni får bästa möjliga chanser för det".
Han konstaterade sen att jag är väldigt, väldigt svår att ställa in dosen på, och att jag är en utmaning för dem. :-) Till nästa försök ska jag gå på det långa protokollet med nedreglering och de ska ha väldigt täta kontroller på mig för attförsöka få ordning på hormonnivån och försöka få fram betydligt fler ägg vid nästa försök. Vi ska också testa en ny sorts hormon - han sa att egentligen är det inte nån större skillnad mellan dem, men att det kan vara värt att prova.
Men det blir i alla fall inte fler försök innan de stänger i sommar så nu gäller bara att försöka hämta nya krafter under sommaren. Vi kommer troligtvis att göra nästa försök under vår semester vilket känns bra - skönt att slippa kämpa för att byta pass, ordna ledigt med kort varsel etc för alla undersökningar och behandlingar. Ett stressmoment mindre.
En annan sak som kändes bra var när jag frågade angående om det finns någonting man kan göra själv för att öka chanserna att lyckas och fick svaret: "Nej inte ett dugg"! Han menade att så länge man är hyfsat sund (äter normalt och rör på sig) så finns det inga mirakelkurer för att lyckas. Jag tycker det var såååå skönt att höra - tycker det är enormt stressande med alla tips om akupunktur, zonterapi osv, och att man ska få dåligt samvete om man inte testar detta. Nu ska jag lägga ner alla såna tankar. Röker inte, tar inte de mediciner som kan minska chanserna, det får räcka!
Så ännu mer väntan, men sen IVF2 (el 3 beroende på hur man räknar): Here we come!
P.S. Fick också veta att försöket nu inte räknades i och med att inget ägg återfördes. Positivt såklart att inte börja ta av "gratis-försöken" men, å andra sidan som han sa - de fortsätter ju inte med hur många försök utan återföring som helst heller
Först skrämde han mig vår läkare. Han tittade allvarligt på oss och frågade, efter att ha gått igenom våra två totalmisslyckade försök: "Hur känner ni, vill ni fortsätta försöka?" Jag blev för en stund helt knäckt och tänkte, jaha, han säger alltså att vi lika gärna kan ge upp, att det är lönlöst. Men riktigt så var det ju inte. :)
Visst, kunde han konstatera, att inte ha kunnat återföra något ägg på två försök är ju inget gott tecken, men det kunde vi ju räkna ut själv. Men, sa han, det är alldeles för tidigt att måla fan på väggen. Visst kan det vara så att det är problem med mina ägg. Å andra sidan så är det så att de flesta kvinnor släpper olika bra ägg vid olika tillfällen. En del har ofta eller för det mesta bra ägg, en del mer sällan och jag kan tillhöra gruppen som har det väldigt sällan. Att vi faktiskt en gång, visserligen för länge sen men ändå, lyckats bli gravida på egen hand talar för att det inte alls är hopplöst.
Att han ställde den inledande frågan var för att han ville höra om vi vill,om vi känner att vi orkar. Vi sa att för oss finns det inte att ge upp, vi ska bli föräldrar på det ena eller andra sättet och då log han och sa: "Och det är vårt jobb här att se till att ni får bästa möjliga chanser för det".
Han konstaterade sen att jag är väldigt, väldigt svår att ställa in dosen på, och att jag är en utmaning för dem. :-) Till nästa försök ska jag gå på det långa protokollet med nedreglering och de ska ha väldigt täta kontroller på mig för attförsöka få ordning på hormonnivån och försöka få fram betydligt fler ägg vid nästa försök. Vi ska också testa en ny sorts hormon - han sa att egentligen är det inte nån större skillnad mellan dem, men att det kan vara värt att prova.
Men det blir i alla fall inte fler försök innan de stänger i sommar så nu gäller bara att försöka hämta nya krafter under sommaren. Vi kommer troligtvis att göra nästa försök under vår semester vilket känns bra - skönt att slippa kämpa för att byta pass, ordna ledigt med kort varsel etc för alla undersökningar och behandlingar. Ett stressmoment mindre.
En annan sak som kändes bra var när jag frågade angående om det finns någonting man kan göra själv för att öka chanserna att lyckas och fick svaret: "Nej inte ett dugg"! Han menade att så länge man är hyfsat sund (äter normalt och rör på sig) så finns det inga mirakelkurer för att lyckas. Jag tycker det var såååå skönt att höra - tycker det är enormt stressande med alla tips om akupunktur, zonterapi osv, och att man ska få dåligt samvete om man inte testar detta. Nu ska jag lägga ner alla såna tankar. Röker inte, tar inte de mediciner som kan minska chanserna, det får räcka!
Så ännu mer väntan, men sen IVF2 (el 3 beroende på hur man räknar): Here we come!
P.S. Fick också veta att försöket nu inte räknades i och med att inget ägg återfördes. Positivt såklart att inte börja ta av "gratis-försöken" men, å andra sidan som han sa - de fortsätter ju inte med hur många försök utan återföring som helst heller
onsdag 2 juni 2010
En skör tråd
Usch vad bräcklig man är. Jag tycker att jag klarat mig ganska bra nu nån vecka. Jag har inte varit lika manisk med alla tankar och planerande kring IVF, adoption etc och har inte gråtit på ett tag. Jag har fungerat i vardagen kan man väl säga. Men så i förrgår brast det...
Det hände en grej hemma. Inget gigantiskt, vi köpte nya möbler för ett tag sedan och nu har jag insett att min fåtölj inte funkar för mig. Eftersom vi köpt en serie som utgått hos leverantören finns det ingen möjlighet att komplettera med något annat. Jobbigt och frustrerande, ja. Katastrof och anledning att bryta ihop, nej. Men det var precis det jag gjorde.
Först var jag vansinnigt arg och sen blev jag helt förtvivlad, kände att jag orkar inte med en motgång till, kan inte någonting bara få flyta på. Jag bröt ihop, grät, grät och grät och stackars sambon försökte trösta men visste inte vad han skulle ta sig till. Minns inte ens riktigt vad jag sa, men jag minns att jag upprepade flera gånger att: Jag orkar inte mer.
I slutändan gör jag ju det för att jag måste men just då kändes det inte så.
Nu ska jag ut och försöka hämta lite nya krafter i solen. Imorgon är det ÄNTLIGEN dags att träffa läkaren.
Det hände en grej hemma. Inget gigantiskt, vi köpte nya möbler för ett tag sedan och nu har jag insett att min fåtölj inte funkar för mig. Eftersom vi köpt en serie som utgått hos leverantören finns det ingen möjlighet att komplettera med något annat. Jobbigt och frustrerande, ja. Katastrof och anledning att bryta ihop, nej. Men det var precis det jag gjorde.
Först var jag vansinnigt arg och sen blev jag helt förtvivlad, kände att jag orkar inte med en motgång till, kan inte någonting bara få flyta på. Jag bröt ihop, grät, grät och grät och stackars sambon försökte trösta men visste inte vad han skulle ta sig till. Minns inte ens riktigt vad jag sa, men jag minns att jag upprepade flera gånger att: Jag orkar inte mer.
I slutändan gör jag ju det för att jag måste men just då kändes det inte så.
Nu ska jag ut och försöka hämta lite nya krafter i solen. Imorgon är det ÄNTLIGEN dags att träffa läkaren.
måndag 31 maj 2010
Wabbie Foundation
Vilket fantastiskt initiativ! Hoppas verkligen allt kommer att gå bra för denna organisation. Det finns så många därute som behöver hjälp och det är långt ifrån en självklarhet för alla ofrivilligt barnlösa att ha råd att betala egna behandlingar eller adoptera. Jag hoppas såklart att aldrig själv behöva söka hjälp här men är glad att de finns för dem som behöver det.
Gå in och läs mer på http://www.wabbiefoundation.org/
Gå in och läs mer på http://www.wabbiefoundation.org/Det närmar sig
Bara ett par dagar nu tills vi ska få komma till läkaren och kan få lite besked om vad som nu ska hända. Tiden har verkligen sniglat sig fram. Har försökt så gott det går att skjuta bort alla tankar kring behandlingar, adoption osv. Ska absolut inte påstå att jag har lyckats stänga ute tankarna helt, långt ifrån, men jag har inte varit lika besatt som jag var den första veckan efter vårt senaste misslyckande.
Helgen, som skulle bestått av en fest lördag och två mors dags besök söndag (svärmor o mamma), blev totalt misslyckad. När jag kom hem från jobb vid midnatt efter jobb i fredags hann jag bara sova nån timme innan jag vaknade rejält illamående. Sen satte magsjukan igång med full kraft och jag kräktes hela natten och stora delar av morgonen och hade feber och frossa. Sen har jag varit ganska mör. Jag är hemma från jobb idag - ska jag vara ärlig så önskar jag nu att jag kunde vara hemma imorgon också. Krafterna är inte helt tillbaks ännu... Har fotfarande rejäl huvudvärk, men igår kväll lyckades jag i alla fall äta lite riktig mat så man ska väl börja komma igång lite.
Helgen, som skulle bestått av en fest lördag och två mors dags besök söndag (svärmor o mamma), blev totalt misslyckad. När jag kom hem från jobb vid midnatt efter jobb i fredags hann jag bara sova nån timme innan jag vaknade rejält illamående. Sen satte magsjukan igång med full kraft och jag kräktes hela natten och stora delar av morgonen och hade feber och frossa. Sen har jag varit ganska mör. Jag är hemma från jobb idag - ska jag vara ärlig så önskar jag nu att jag kunde vara hemma imorgon också. Krafterna är inte helt tillbaks ännu... Har fotfarande rejäl huvudvärk, men igår kväll lyckades jag i alla fall äta lite riktig mat så man ska väl börja komma igång lite.
fredag 28 maj 2010
Om att förstå...
Direkt efter ett misslyckat IVF försök eller ett missfall så kan man ibland luras att tro att det finns folk omkring en som förstår. Några få kan faktiskt säga saker som inte gör ont i hjärtat och som man kan ta till sig.
Men när det gått en tid, och egentligen inte särskilt lång tid, så förväntas man vara ganska ok igen. När man får frågan: "Hur är läget?" så förväntas man svara "det är bra", eller "det är okej" eller åtminstone "det är bättre".
Det är få som verkligen förstår att som ofrivilligt barnlös mår man sällan eller aldrig mår helt hundraprocentigt bra. Sorgen finns där konstant i tillvaron som en tagg i hjärtat. Det är få som inser hur mycket småbarn, barnvagnar och gravida magar det finns runt omkring oss i vardagen och hur det skär i kroppen att se dem. Det är få som förstår att man kan bli gråtfärdig av att ett barn tyr sig till en för man vet att de snart lämnar en för sin mamma.
Jag älskar mina vänner och min familj men jag känner mig ändå så ensam i detta och jag önskar verkligen att de kunde förstå.
Men när det gått en tid, och egentligen inte särskilt lång tid, så förväntas man vara ganska ok igen. När man får frågan: "Hur är läget?" så förväntas man svara "det är bra", eller "det är okej" eller åtminstone "det är bättre".
Det är få som verkligen förstår att som ofrivilligt barnlös mår man sällan eller aldrig mår helt hundraprocentigt bra. Sorgen finns där konstant i tillvaron som en tagg i hjärtat. Det är få som inser hur mycket småbarn, barnvagnar och gravida magar det finns runt omkring oss i vardagen och hur det skär i kroppen att se dem. Det är få som förstår att man kan bli gråtfärdig av att ett barn tyr sig till en för man vet att de snart lämnar en för sin mamma.
Jag älskar mina vänner och min familj men jag känner mig ändå så ensam i detta och jag önskar verkligen att de kunde förstå.
Ticktack ticktack...
... Herregud vad tiden kan gå långsamt! Om en vecka är det dags att träffa läkaren och tiden kryyyyyper fram som en handikappad snigel. Jag blir galen när jag tänker på det! Det är så mycket som hänger på vad vi får veta hos läkaren. Får vi göra ett försök till innan sommaren? Eller ska vi planera om semestern så att vi kan göra ett försök så fort de öppnar efter sommaren? Är det något fel på mina ägg? Är det i så fall ens lönt att göra IVF efter IVF? Bör vi fundera på att ge oss in i adoptionsdjungeln? Osv osv. Har ett helt papper fullt med frågor, läkaren kommer att ångra att han bokade in oss. :-)
måndag 24 maj 2010
Vågar man hoppas
Ringde till RMC idag och meddelade att mensen kommit, för att kunna planera vidare. Till min stora förvåning sa hon att det kanske finns en liten chans att vi kan hinna med en omgång till om det är så att man väljer att vi ska göra det korta protokollet. Vi får diskutera med läkaren när vi ska dit om en dryg vecka.
Jag tycker jag har räknat fram och tillbaks en massa gånger men kommit fram till att det inte borde gå. Vågar inte hoppas för mycket. Särskilt inte eftersom min mens blivit försenad tidigare eftger behandlingar. Men det finns alltså en liten pyttesmula hopp. Jag ska försöka att inte hoppas för mycket dock...
Jag tycker jag har räknat fram och tillbaks en massa gånger men kommit fram till att det inte borde gå. Vågar inte hoppas för mycket. Särskilt inte eftersom min mens blivit försenad tidigare eftger behandlingar. Men det finns alltså en liten pyttesmula hopp. Jag ska försöka att inte hoppas för mycket dock...
lördag 22 maj 2010
Sorg...
Det är dags igen. Det är kväll. Sambon har lagt sig, jag sitter här ensam kvar. Tankarna börjar snurra. Så börjar svedan i bröstet komma. Jag försöker att skjuta undan den, precis som jag skjuter undan de värsta känslorna under dagen för att klara av att fungera. Men nu när jag är ensam går det inte. Det svider så att det nästan gör ont. Svedan övergår sen såklart i tårar och så är det dags att leta fram näsdukarna igen.
Jag vet inte varför detta inte kommer ut under dan när han är med... Jag tror det måste vara för att jag vet att han tycker att det är jobbigt att se mig så ledsen - jag antar att det får mig att hålla tillbaks. Jag vill inte att han ska behöva trösta mig hela tiden.
Fast jag vill ju inte att nån av oss ska behöva bli tröstad. Jag vill att vi, i alla fall för en period, ska få vara sorglösa. Han sa idag att han längtar efter att vi ska få prata med läkaren så att vi får veta lite mer om hur vi ska gå vidare. "Jag vill kunna bestämma saker med folk igen" sa han, "men jag vill inte riktigt träffa nån nu. Jag är inte riktigt... upplagd för nånting". Jag vet att han tar det lika hårt som jag. Jag vet att det han sa motsvarar svedan i mitt bröst...
Jag vet inte varför detta inte kommer ut under dan när han är med... Jag tror det måste vara för att jag vet att han tycker att det är jobbigt att se mig så ledsen - jag antar att det får mig att hålla tillbaks. Jag vill inte att han ska behöva trösta mig hela tiden.
Fast jag vill ju inte att nån av oss ska behöva bli tröstad. Jag vill att vi, i alla fall för en period, ska få vara sorglösa. Han sa idag att han längtar efter att vi ska få prata med läkaren så att vi får veta lite mer om hur vi ska gå vidare. "Jag vill kunna bestämma saker med folk igen" sa han, "men jag vill inte riktigt träffa nån nu. Jag är inte riktigt... upplagd för nånting". Jag vet att han tar det lika hårt som jag. Jag vet att det han sa motsvarar svedan i mitt bröst...
fredag 21 maj 2010
En dryg vecka har gått...
Tänk, det är faktiskt bara en dryg vecka sen vi fick vårt negativa besked, att inga ägg blev befruktade i den här IVF:en heller...
Första dagarna var ett helvete, fyllda av tårar. Sen kom vardagen, nu har jag jobbat hela veckan och klarat mig bättre än jag trodde (med tanke på att jag tycker att mitt jobb är rätt pestigt just nu). Jag har kunnat fokusera på annat men också pratat en hel del med sambon om situationen, pratat om hur vi eventuellt ska gå vidare, kollat upp ang adoption osv.
Kort sagt har jag varit effektiv, rationell, strukturerad och... har självklart gjort allt jag kunnat för att skjuta känslorna åt sidan eftersom de är så vansinnigt jobbiga och smärtsamma. Nu, efter en mysig kväll med sambon, efter ett par glas vin när jag sitter här ensam vid datorn så börjar tårarna rinna igen.
Det känns så tomt. Det känns så hopplöst. Det känns så frustrerande. Det känns så ensamt. Det känns så in i helvete jävla skrämmande att ens våga närma sig tanken på att vi kanske faktiskt inte kommer att kunna nå vår dröm. Att få bli en familj.
Första dagarna var ett helvete, fyllda av tårar. Sen kom vardagen, nu har jag jobbat hela veckan och klarat mig bättre än jag trodde (med tanke på att jag tycker att mitt jobb är rätt pestigt just nu). Jag har kunnat fokusera på annat men också pratat en hel del med sambon om situationen, pratat om hur vi eventuellt ska gå vidare, kollat upp ang adoption osv.
Kort sagt har jag varit effektiv, rationell, strukturerad och... har självklart gjort allt jag kunnat för att skjuta känslorna åt sidan eftersom de är så vansinnigt jobbiga och smärtsamma. Nu, efter en mysig kväll med sambon, efter ett par glas vin när jag sitter här ensam vid datorn så börjar tårarna rinna igen.
Det känns så tomt. Det känns så hopplöst. Det känns så frustrerande. Det känns så ensamt. Det känns så in i helvete jävla skrämmande att ens våga närma sig tanken på att vi kanske faktiskt inte kommer att kunna nå vår dröm. Att få bli en familj.
Så trött...
... på alla dessa välmenta men jobbiga kommentarer man får som barnlös / IVF:are. Den senaste i raden: "Kanske är det så att om ni fokuserar på giftermål och adoption så fungerar det helt plötsligt den naturliga vägen? Underligare saker har hänt!" Jag vet att tanken är att försöka vara positiv men... Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhh!!!!
NEJ: "Slappna bara av" är INTE lösningen på vårt problem, när ska omgivningen förstå det???
NEJ: "Slappna bara av" är INTE lösningen på vårt problem, när ska omgivningen förstå det???
torsdag 20 maj 2010
Adoptionstankar
Vi har, ända sedan vi började misstänka att det kanske inte skulle vara så lätt att bli gravida som vi trodde, varit överens om att om vi inte kan få biologiska barn så vill vi adoptera. Men vi var ju öertygade om att vi faktiskt skulle klara detta på egen hand.
Nu, 2 1/2 år senare med ett par inseminations- och IVF-behandlingar i bagaget så är det nog dags att börja ta tag i adoptionstankarna igen, parallellt med att vi fortsätter med behandlingar. Men det bär emot. Inte för att vi har problem med tanken på bli föräldrar genom adoption iställer för biologiskt. Men då något sätt känns det då som om vi ger upp att lyckas på egen hand.
Det pratas ju hela tiden om att man ska ha en positiv inställning till IVF, att det ska ge bättre chanser att lyckas, innebär det att man kan påverka det negativt genom att planera för vad som händer om IVF inte lyckas?
Sen är det ju också så att vi inte är gifta. Vi har väntat bl.a. för att jag inte vill vara gravid eller ammande på bröllopet... Vi har prioriterat barn framför bröllop helt enkelt. Men nu börjar verkligheten göra sig påmind - ska vi adoptera så måste vi ju vara gifta och man ska ju också, för de flesta länder, ha varit gift ett bra tag. Rent krasst bör vi alltså gifta oss snarast möjligt. Men något stort bröllop har vi inte råd med nu, särskillt med tanke på att vi eventuellt kommer att behöva en hel del pengar antingen till fler IVF försök eller till adoption. Men samtidigt så skulle det kännas jättetrist och som ett misslyckande att springa och gifta sig på rådhuset för att man måste...
Mycket att grubbla på, som om man inte hade nog att grubbla på sedan innan. Men jag har i alla fall beställt en bok om adoption som ett första steg på vägen.
Nu, 2 1/2 år senare med ett par inseminations- och IVF-behandlingar i bagaget så är det nog dags att börja ta tag i adoptionstankarna igen, parallellt med att vi fortsätter med behandlingar. Men det bär emot. Inte för att vi har problem med tanken på bli föräldrar genom adoption iställer för biologiskt. Men då något sätt känns det då som om vi ger upp att lyckas på egen hand.
Det pratas ju hela tiden om att man ska ha en positiv inställning till IVF, att det ska ge bättre chanser att lyckas, innebär det att man kan påverka det negativt genom att planera för vad som händer om IVF inte lyckas?
Sen är det ju också så att vi inte är gifta. Vi har väntat bl.a. för att jag inte vill vara gravid eller ammande på bröllopet... Vi har prioriterat barn framför bröllop helt enkelt. Men nu börjar verkligheten göra sig påmind - ska vi adoptera så måste vi ju vara gifta och man ska ju också, för de flesta länder, ha varit gift ett bra tag. Rent krasst bör vi alltså gifta oss snarast möjligt. Men något stort bröllop har vi inte råd med nu, särskillt med tanke på att vi eventuellt kommer att behöva en hel del pengar antingen till fler IVF försök eller till adoption. Men samtidigt så skulle det kännas jättetrist och som ett misslyckande att springa och gifta sig på rådhuset för att man måste...
Mycket att grubbla på, som om man inte hade nog att grubbla på sedan innan. Men jag har i alla fall beställt en bok om adoption som ett första steg på vägen.
Alla sätt är bra utom dom dåliga
Ett par dagar till har gått och jag tycker att jag klarar mig förvånansvärt bra. En anledning är säkert att vi fått en tid till läkaren - 3:e juni - känns i och för sig som en evighet till dess men det är i alla fall bokat. Men en annan anledning är nog att jag fått ur mig en del aggressioner på annat. Har haft en hetsig diskussion med min kära chef angående vårt schema - som att diskutera med en vägg, förutom att väggen kommer med mnindre korkade svar. Så en hel del frustration kom nog ut där.
tisdag 18 maj 2010
1 dag avklarad, så mååånga återstår...
Jag klarade av att jobba idag. Jag har klarat av en dag i "vardagen" som nu verkar bestå mest av en ihållande sorg i hjärtat. Nu återstår.... många såna innan vi ens ska få försöka igen. Rent logiskt är det väl tre-fyra månader, i själen känns det som sisådär tre-fyra zillioner dagar.
Som om inte alla känslor kring vårt totala misslyckande vore tillräckliga, så har givetvis kroppen påverkats av alla hormoner jag pumpat in i kroppen till ingen nytta. Har jätteont i tuttarna, för at göra det hela riktigt mysigt så känns det ungefär som det gjorde när jag var gravid... Och alla gånger jag varit skengravid...
HUR GÖR MAN FÖR ATT PALLA????!?!?!?
Som om inte alla känslor kring vårt totala misslyckande vore tillräckliga, så har givetvis kroppen påverkats av alla hormoner jag pumpat in i kroppen till ingen nytta. Har jätteont i tuttarna, för at göra det hela riktigt mysigt så känns det ungefär som det gjorde när jag var gravid... Och alla gånger jag varit skengravid...
HUR GÖR MAN FÖR ATT PALLA????!?!?!?
måndag 17 maj 2010
Vardag igen?
Så var långhelgen slut. Den långhelg som skulle vara så härlig och så mysig men som istället bara blev ett enda långt helvete och lidande. Det är måndag morgon, jag ska jobba ikväll och det är dags att försöka fungera i vardagen igen. Jag vet inte om jag kommer att orka men jag måste försöka i alla fall. Jag tror inte det blir bättre av att gå hemma och tänka och grubbla dygnet runt. (Sambon jobbar på dagarna så vi kommer inte att ses mycket).
Var hos psykologen idag. Har, ovanpå hela barnlöshetsproceduren, också under ganska lång tid haft stora problem på jobbet vilket under vintern/våren ledde till att jag var sjukskriven för att jag visade tecken på depression. Fick efter ganska lång tids väntan börja gå hos en psykolog på den lokala vårdcentralen. Det känns ganska bra, även om jag nånstans önskar att hon vore lite mer handlingskraftig - hon är lite mjäkig för min smak. Men det är väldigt skönt och nyttigt att få ventlira sina tankar och problem med någon som inte har några förutfattade meningar om en, någon man inte har en relation till, någon som har betalt för att lyssna!
Tiden idag var bokad sedan ganska länge men visade ju sig nu ganska vältajmad. Vi pratade kring vad man skulle kunna göra för att få väntetiden till nästa IVF att gå lättare. För min o sambons del så handlar det nog lite om att försöka hitta tillbaks till ett normalt samliv. För mig har lusten försvunnit helt, under så lång tid har sex varit schemalagt och till största delen handlar om produktion, inte lust. Vi pratade om att vi eventuellt kommer att börja titta på proceduren kring adoption, parallellt med IVF försöken och de tankar och känslor som kommer upp i samband med detta. Vad ska vi prata med läkarna om? Hur ska man våga hoppas igen? Osv osv osv.
Skriver kanske mer om samtalet längre fram, om jag kommer på att där är saker hon sa som kanske kan vara till hjälp för andra...
Hoppas få tid att prata med läkaren snart så vi kanske kan få svar i alla fall på något av alla våra VARFÖR?
Var hos psykologen idag. Har, ovanpå hela barnlöshetsproceduren, också under ganska lång tid haft stora problem på jobbet vilket under vintern/våren ledde till att jag var sjukskriven för att jag visade tecken på depression. Fick efter ganska lång tids väntan börja gå hos en psykolog på den lokala vårdcentralen. Det känns ganska bra, även om jag nånstans önskar att hon vore lite mer handlingskraftig - hon är lite mjäkig för min smak. Men det är väldigt skönt och nyttigt att få ventlira sina tankar och problem med någon som inte har några förutfattade meningar om en, någon man inte har en relation till, någon som har betalt för att lyssna!
Tiden idag var bokad sedan ganska länge men visade ju sig nu ganska vältajmad. Vi pratade kring vad man skulle kunna göra för att få väntetiden till nästa IVF att gå lättare. För min o sambons del så handlar det nog lite om att försöka hitta tillbaks till ett normalt samliv. För mig har lusten försvunnit helt, under så lång tid har sex varit schemalagt och till största delen handlar om produktion, inte lust. Vi pratade om att vi eventuellt kommer att börja titta på proceduren kring adoption, parallellt med IVF försöken och de tankar och känslor som kommer upp i samband med detta. Vad ska vi prata med läkarna om? Hur ska man våga hoppas igen? Osv osv osv.
Skriver kanske mer om samtalet längre fram, om jag kommer på att där är saker hon sa som kanske kan vara till hjälp för andra...
Hoppas få tid att prata med läkaren snart så vi kanske kan få svar i alla fall på något av alla våra VARFÖR?
lördag 15 maj 2010
Slut på tårar?
Idag klarar jag av att finnas till utan att gråta. Vet inte om det betyder att jag är på väg att så sakteliga repa mig eller om mina tårar tog slut igår. Jag grät och grät och grät... Mest av sorg men också några gånger för att jag blev rörd av all den omtänksamhet som jag får av vänner, familj och av likasinnade här på nätet. Orkar inte tänka på hur lång tid det faktiskt är tills vi får försöka igen. Orkar inte tänka på hur långt borta vår dröm om ett barn är. Orkar bara försöka vara, det får duga tills vidare. 
Inte en utan två gånger kom det blomsterbud igår, från vänner och familj som ville visa sin omtanke och sitt stöd. Självklart började jag gråta båda gångerna...
fredag 14 maj 2010
Dagen efter...
Vi (min sambo) pratade med läkaren idag. Hon hade väl inte så himla mycket att säga. De kan inte säga varför inga ägg blev befruktade, men hon menade att det inte något ovanligt. Vi ska få komma och träffa någon av läkarna vi träffat mest under resans gång för att kunna fråga och prata om hur vi ska gå vidare.
Jag förstår verkligen inte hur jag ska kunna hitta orken att gå vidare och satsa igen. Det känns så fruktansvärt hopplöst! Vi har fått 11 ägg utplockade vid dessa 2 försök, inga av dem har kunnat sättas tillbaks, och då har de ändå använt ICSI på hälften av dem båda gångerna. Hur ska man våga hoppas på att det ska lyckas nästa gång?
Jag är så trött på att tänka på det här hela tiden. Folk som står utanför förstår inte hur mycket kraft det här tar av en. Hur det påverkar en precis hela tiden. Vid tidigare misslyckande har jag känt mig starkare efter en natts sömn och känt kampviljan komma tillbaks. Det gör jag inte denna gången. När jag vaknade idag kände jag mig precis lika pissig som igår. Det känns som om jag aldrig kommer att bli glad igen och som om jag aldrig kommer att kunna tänka på något annat... Innerst inne vet jag ju att det inte är så men...
Jag förstår verkligen inte hur jag ska kunna hitta orken att gå vidare och satsa igen. Det känns så fruktansvärt hopplöst! Vi har fått 11 ägg utplockade vid dessa 2 försök, inga av dem har kunnat sättas tillbaks, och då har de ändå använt ICSI på hälften av dem båda gångerna. Hur ska man våga hoppas på att det ska lyckas nästa gång?
Jag är så trött på att tänka på det här hela tiden. Folk som står utanför förstår inte hur mycket kraft det här tar av en. Hur det påverkar en precis hela tiden. Vid tidigare misslyckande har jag känt mig starkare efter en natts sömn och känt kampviljan komma tillbaks. Det gör jag inte denna gången. När jag vaknade idag kände jag mig precis lika pissig som igår. Det känns som om jag aldrig kommer att bli glad igen och som om jag aldrig kommer att kunna tänka på något annat... Innerst inne vet jag ju att det inte är så men...
torsdag 13 maj 2010
Nere på botten igen
Väntan är över för denna gången. De ringde inte innan 11, vid tjugo över höll vi på att gå i bitar så vi ringde. Fick då veta att inga ägg blivit befruktade. Andra gången som vi alltså inte ens fått något ägg att sätta tillbaks.
Känns totalt hopplöst. Förstår inte var jag ska hitta kraften att fortsätta. Vill inte mer, orkar inte mer, kan inte mer.
Jag vet ju att jag måste orka måste kunna. Men hur?
Känns totalt hopplöst. Förstår inte var jag ska hitta kraften att fortsätta. Vill inte mer, orkar inte mer, kan inte mer.
Jag vet ju att jag måste orka måste kunna. Men hur?
Ring, ring, bara du slog en signal
Sitter här och väntar på att de ska ringa från labbet och tala om hur det går för våra 4 ägg. Är så galet nervös, har ont i magen och kan inte tänka på något annat... Jag klarar inte av att göra något, sitter och glor på meningslösa TV-program och försöker genomföra en skrivuppgift men jag kan inte. Jag bara stirrar på telefonerna och lyfter upp dem med jämna mellanrum för att kolla om de verkligen funkar. (Nu var jag tvungen att göra det igen bara för att jag skrev om det). Sambon funkar precis tvärtom, han har varit ute och jobbat i trädgården sen strax innan 6 i morse.
De skulle ringa innan klockan 11, bara för att göra tillvaron riktigt ljuvlig lär de väl ringa 10.59.
SUCK
RING NU DÅ!!!
De skulle ringa innan klockan 11, bara för att göra tillvaron riktigt ljuvlig lär de väl ringa 10.59.
SUCK
RING NU DÅ!!!
onsdag 12 maj 2010
ÄP avklarad
Så var äggplockningen avklarad. Det blev 4 ägg denna gången. Jag var ju rädd att knappt få ett enda så det var väl helt ok. Jag försöker låta bli att tänka på att vi fick 7 ägg förra gången men inget som befruktades...
Idag ska jag bara pysslas om - dels ska jag ju enligt order ta det ganska lugnt idag men sen är det ju dessutom min födelsedag. Hoppas vi fick 4 superduper ägg i födelsedagspresent!
Imorgon ringer labbet för att ge en första update om hur det går. Bara att vänta och hålla tummar och tår!
Idag ska jag bara pysslas om - dels ska jag ju enligt order ta det ganska lugnt idag men sen är det ju dessutom min födelsedag. Hoppas vi fick 4 superduper ägg i födelsedagspresent!
Imorgon ringer labbet för att ge en första update om hur det går. Bara att vänta och hålla tummar och tår!
tisdag 11 maj 2010
Nervositet och rädsla
Imorgon är det dags för äggplock. Jag känner att jag borde vara förväntansfull men faktum är att jag mest är nervös och ganska rädd. Det har ingenting med rädsla för smärta eller liknande att göra. Jag är bara så vansinnigt rädd för att misslyckas igen!
Har försökt skjuta bort den här känslan varje gång den varit på väg, man har fått läsa och höra att "det främjar ett gott resultat om paret är positivt inställda till behandlingen" När jag nu känner så här och sitter och lipar så får jag dåligt samvete för att jag inte är positiv.
Säkert är det till viss del hormonerna som talar, de pumpade ju upp dosen rätt rejält på slutet. Men sen handlar det ju också om tidigare erfarenheter. När jag hade 13 äggblåsor så fick de bara fram 7 ägg varav bara ett blev befruktat och det utvecklades till sist fel så att inget gick att sätta tillbaks. Nu har jag mycket färr äggblåsor, det fanns bara 5 som var hyfsat stora senast. Tänk om de inte får fram ett enda ägg? Eller om de bara får fram ett par stycken och inget av dem blir befruktade? Eller om vi får ett ägginsatt och det fäster? Eller om det fäster och vi får känna den där lyckan igen men drabbas av ännu ett missfall? Eller om...
Tänk så härligt vi hade det sambon och jag när vi var nyförlovade och bestämde oss för att det var dags att försöka bli gravida. Så lite vi visste då och så skönt det var att vara ovetande...
Har försökt skjuta bort den här känslan varje gång den varit på väg, man har fått läsa och höra att "det främjar ett gott resultat om paret är positivt inställda till behandlingen" När jag nu känner så här och sitter och lipar så får jag dåligt samvete för att jag inte är positiv.
Säkert är det till viss del hormonerna som talar, de pumpade ju upp dosen rätt rejält på slutet. Men sen handlar det ju också om tidigare erfarenheter. När jag hade 13 äggblåsor så fick de bara fram 7 ägg varav bara ett blev befruktat och det utvecklades till sist fel så att inget gick att sätta tillbaks. Nu har jag mycket färr äggblåsor, det fanns bara 5 som var hyfsat stora senast. Tänk om de inte får fram ett enda ägg? Eller om de bara får fram ett par stycken och inget av dem blir befruktade? Eller om vi får ett ägginsatt och det fäster? Eller om det fäster och vi får känna den där lyckan igen men drabbas av ännu ett missfall? Eller om...
Tänk så härligt vi hade det sambon och jag när vi var nyförlovade och bestämde oss för att det var dags att försöka bli gravida. Så lite vi visste då och så skönt det var att vara ovetande...
Denna förbannade väntan!
Nu har vi varit igång med vår första riktiga IVF, vilket såklart känns jättebra, men det är också en påfrestande tid.
Barnlöshetsutredningar och behandlingar innebär en massa väldigt jobbig väntan, och har man inte levt i den här världen tror jag inte man kan förstå hur jobbigt det är. Först går man igenom ett helvete när man försöker blir gravid på egen hand. Varje månad väntar man desperat på det där plusset som inte kommer. När det gått "tillräckligt" lång tid ställer man sig i kö till utredning, vilket på de flesta orter i landet innebär en ganska lång väntetid.
När man sen kommit fram till vilken behandling som ska göras så är det såklart lång kötid och väntan även för detta. Man skulle ju då kunna tro att det enbart är lättnadskänslor när man väl kommer fram till tiden då man får starta behandlingarna. Man märker det på folk som står utanför, de tycker att man bara borde vara glad.
Men även om man såklart är glad och lättad att få hjälp så är det ingen dans på rosor att gå igenom en behandling. Man (eller i alla fall jag) känner sig konstant stressad och frustrerad. Besvikelsen när en behandling misslyckas är enorm, man vill bara kasta sig in i nästa behandling, vilket man såklart inte får. Även i normala fall måste man vänta en mens mellan behandlingarna och ovanpå det finns det en massa helger då klinikerna stänger som gör att man inte får starta när man vill.
För oss blev det extra lång väntan denna gången trots att det inte fanns helgdagar eller annat som störde. Min mens, som ju skulle vara startskottet på denna behandling var inte en, inte två utan elva dagar sen. Det kändes som en hel evighet!
Eftersom jag blev överstimulerad senast så startade man hormonstimuleringen på en låg nivå och jag fick göra täta kontroller. Såklart har mina äggblåsor inte alls reagerat som man hoppats och manhar steg för steg fått höja hormonnivån. Så i lördags fick vi äntligen satt ett datum för äggplockningen, det är dags imorgon onsdag.
Så långa ha nog aldrig 4 dagar varit... Nu är det mindre än ett dygn kvar och timmarna segar sig fram....
Barnlöshetsutredningar och behandlingar innebär en massa väldigt jobbig väntan, och har man inte levt i den här världen tror jag inte man kan förstå hur jobbigt det är. Först går man igenom ett helvete när man försöker blir gravid på egen hand. Varje månad väntar man desperat på det där plusset som inte kommer. När det gått "tillräckligt" lång tid ställer man sig i kö till utredning, vilket på de flesta orter i landet innebär en ganska lång väntetid.
När man sen kommit fram till vilken behandling som ska göras så är det såklart lång kötid och väntan även för detta. Man skulle ju då kunna tro att det enbart är lättnadskänslor när man väl kommer fram till tiden då man får starta behandlingarna. Man märker det på folk som står utanför, de tycker att man bara borde vara glad.
Men även om man såklart är glad och lättad att få hjälp så är det ingen dans på rosor att gå igenom en behandling. Man (eller i alla fall jag) känner sig konstant stressad och frustrerad. Besvikelsen när en behandling misslyckas är enorm, man vill bara kasta sig in i nästa behandling, vilket man såklart inte får. Även i normala fall måste man vänta en mens mellan behandlingarna och ovanpå det finns det en massa helger då klinikerna stänger som gör att man inte får starta när man vill.
För oss blev det extra lång väntan denna gången trots att det inte fanns helgdagar eller annat som störde. Min mens, som ju skulle vara startskottet på denna behandling var inte en, inte två utan elva dagar sen. Det kändes som en hel evighet!
Eftersom jag blev överstimulerad senast så startade man hormonstimuleringen på en låg nivå och jag fick göra täta kontroller. Såklart har mina äggblåsor inte alls reagerat som man hoppats och manhar steg för steg fått höja hormonnivån. Så i lördags fick vi äntligen satt ett datum för äggplockningen, det är dags imorgon onsdag.
Så långa ha nog aldrig 4 dagar varit... Nu är det mindre än ett dygn kvar och timmarna segar sig fram....
fredag 7 maj 2010
Insemination blev till IVF
Efter jul körde vi igång med vad som skulle bli ett nytt försök med insemination. När vi kom till ett av ultraljuden så konstaterade läkaren att där var en himla massa äggblåsor, vilket ju inte är det man vill vid insemination, då ska där helst vara en eller två. En variant när detta händer är att plocka bort "överflödiga" äggblåsor och behålla bara en eller två. Det andra alternativet var att övergå till IVF mitt i behandlingen och vi blev erbjudna att göra just detta.
Vi blev alldeles överlyckliga, det enda vi tänkte på var hur mycket chanserna ökade i och med en IVF. Vi hade inte en tanke på att en konverterad IVF inte var samma sak som en där man går igenom hela behandlingen.
Äggplockningen gav 7 ägg, vi gick hem och väntade på resultatet av befruktningen, proppfulla av förväntan. Dagen efter fick vi veta att ett ägg var befruktat och ett till var på gång. Vi skulle ringa dagen efter för att få veta när det var aktuellt med återföring av ägget. Här kom problemet med att vi faktiskt inte hunnit få veta så mcyket om IVF. Vi tog för givet att det i detta läget bara fanns ett när, vi hade ingen aning om att det kunde röra sig om ett om...
Chocken och smärtan när jag ringde nästa dag och fick veta att inga ägg utvecklats som de skulle och att det alltså inte fanns något ägg att sätta tillbaks går inte att beskriva. Det var en enorm smäll, jag kände mig tom, lurad och hopplöst förtvivlad. Det kändes nästan lika jävligt som efter missfallet och både jag och sambon grät floder.
Som kronan på verket drabbades jag sen av överstimulering, fick jävulskt ont i magen, kräktes, hade vätskesamlingar i buken och saltbrist. Men när jag åkte in och kollades för detta på kliniken var läkarna och sköterskorna verkligen jättebra! Läkaren satte av dubbel tid för att verkligen hinna gå igenom allt kring IVF med mig, jag fick veta att sannolikt var en anledning till det dåliga resultatet att vi inte gått igenom en full behandling utan hoppat på mitt i. Det finns alltså inget som säger att vi inte ska lyckas bättre nästa gång. Det var också en lättnad att få veta att detta försök inte skulle räknas av våra tre fria försök.
Så, here we go, efter en dryg månads paus, är vi nu igång med vår första hela IVF-behandling.
Vi blev alldeles överlyckliga, det enda vi tänkte på var hur mycket chanserna ökade i och med en IVF. Vi hade inte en tanke på att en konverterad IVF inte var samma sak som en där man går igenom hela behandlingen.
Äggplockningen gav 7 ägg, vi gick hem och väntade på resultatet av befruktningen, proppfulla av förväntan. Dagen efter fick vi veta att ett ägg var befruktat och ett till var på gång. Vi skulle ringa dagen efter för att få veta när det var aktuellt med återföring av ägget. Här kom problemet med att vi faktiskt inte hunnit få veta så mcyket om IVF. Vi tog för givet att det i detta läget bara fanns ett när, vi hade ingen aning om att det kunde röra sig om ett om...
Chocken och smärtan när jag ringde nästa dag och fick veta att inga ägg utvecklats som de skulle och att det alltså inte fanns något ägg att sätta tillbaks går inte att beskriva. Det var en enorm smäll, jag kände mig tom, lurad och hopplöst förtvivlad. Det kändes nästan lika jävligt som efter missfallet och både jag och sambon grät floder.
Som kronan på verket drabbades jag sen av överstimulering, fick jävulskt ont i magen, kräktes, hade vätskesamlingar i buken och saltbrist. Men när jag åkte in och kollades för detta på kliniken var läkarna och sköterskorna verkligen jättebra! Läkaren satte av dubbel tid för att verkligen hinna gå igenom allt kring IVF med mig, jag fick veta att sannolikt var en anledning till det dåliga resultatet att vi inte gått igenom en full behandling utan hoppat på mitt i. Det finns alltså inget som säger att vi inte ska lyckas bättre nästa gång. Det var också en lättnad att få veta att detta försök inte skulle räknas av våra tre fria försök.
Så, here we go, efter en dryg månads paus, är vi nu igång med vår första hela IVF-behandling.
måndag 3 maj 2010
Utredning och väntan...
Till en början efter missfallet försökte vi ta till oss det som så många sa, "ta med er att nu vet ni att ni kan bli gravida". När min mens väl stabiliserats fortsatte vi försöka. För att öka chanserna att lyckas började vi med ägglossningsstickor. Det positiva med dessa var att jag fick koll på att jag har regelbunden ägglossning och jag fick pejl på ungefär när det inträffar. Det negativa är att samlivet blir extremt schemalagt...
I slutet av 08 hade vi försökt i ungefär ett år och sökte oss till närmsta barnlöshetsklinik. Efter en inte alltför lång väntetid kom vi dit, undersöktes och inga fel hittades på någon av oss. Läkarna tyckte inte heller att vi borde oroa oss, och att vi faktiskt inte hade försökt så länge, i och med att vi blivit gravida engång. De skickade hem oss med order om att kasta ägglossningsstickorna, ha mer sex samt med löfte om att vi kunde komma tillbaks igen om vi inte lyckats några månader senare.
Hoppet steg lite igen, men såklart fortsatte mensen komma månad efter månad, samtidigt som det poppade upp graviditeter både här och där i bekantskapskretsen. Från vänner och bekanta kom en massa goda råd, de flesta var olika varianter på: "Om ni bara försöker att slappna av" och "Försök att inte tänka så mycket på det" och "Jag vet ett par som blev gravida precis när gett upp hoppet". Jag vet att det är omöjligt att förstå när man inte själv är i den här situationen men ibland önskar jag bara att folk kunde hålla käften!
Tidpunkten när vårt barn skulle ha fötts var väldigt, väldigt tung, en påminnelse om vad vi skulle kunna ha vid det laget. Men ett par månader senare begav vi oss till kliniken igenoch sattes nu upp på väntelista för IVF. Vi fick senare reda på att planen var att starta IVF runt April -10, men att vi innan dess skulle få prova partnerinsemination (AIH), eftersom man ju inte hittat något fel på sambons spermier.
Nu var det alltså dags att sätta sig in i djungeln av sprutor, hormoner, storlek på äggblåsor,slemhinnor osv. Trots att vi läst att chanserna inte var så vansinnigt stora så går det inte att komma ifrån att man hoppades som tokiga på att det nu äntligen skulle vara vår tur. Besvikelsen var såklart därför ännu större än tidigare. Nu kom dessutom julen emellan så nästa försök dröjde...
I slutet av 08 hade vi försökt i ungefär ett år och sökte oss till närmsta barnlöshetsklinik. Efter en inte alltför lång väntetid kom vi dit, undersöktes och inga fel hittades på någon av oss. Läkarna tyckte inte heller att vi borde oroa oss, och att vi faktiskt inte hade försökt så länge, i och med att vi blivit gravida engång. De skickade hem oss med order om att kasta ägglossningsstickorna, ha mer sex samt med löfte om att vi kunde komma tillbaks igen om vi inte lyckats några månader senare.
Hoppet steg lite igen, men såklart fortsatte mensen komma månad efter månad, samtidigt som det poppade upp graviditeter både här och där i bekantskapskretsen. Från vänner och bekanta kom en massa goda råd, de flesta var olika varianter på: "Om ni bara försöker att slappna av" och "Försök att inte tänka så mycket på det" och "Jag vet ett par som blev gravida precis när gett upp hoppet". Jag vet att det är omöjligt att förstå när man inte själv är i den här situationen men ibland önskar jag bara att folk kunde hålla käften!
Tidpunkten när vårt barn skulle ha fötts var väldigt, väldigt tung, en påminnelse om vad vi skulle kunna ha vid det laget. Men ett par månader senare begav vi oss till kliniken igenoch sattes nu upp på väntelista för IVF. Vi fick senare reda på att planen var att starta IVF runt April -10, men att vi innan dess skulle få prova partnerinsemination (AIH), eftersom man ju inte hittat något fel på sambons spermier.
Nu var det alltså dags att sätta sig in i djungeln av sprutor, hormoner, storlek på äggblåsor,slemhinnor osv. Trots att vi läst att chanserna inte var så vansinnigt stora så går det inte att komma ifrån att man hoppades som tokiga på att det nu äntligen skulle vara vår tur. Besvikelsen var såklart därför ännu större än tidigare. Nu kom dessutom julen emellan så nästa försök dröjde...
måndag 26 april 2010
Missfallet...
Jag och min sambo träffades genom vänner för drygt tre år sedan nu. Vi var redan från början rörande överens om att en av de viktigaste sakerna i livet är familj och barn. Efter mindre än ett år tillsammans slutade jag med p-piller. Vi var väl medvetna om att det skulle kunna ta ett tag att bli gravida, men vi var absolut inte förberedda på det som skulle visa sig ligga framför oss...
Efter ungefär ett halvårs försök fick vi det efterlängtade plusset på stickan! Jag har aldrig varit så genuint genomlycklig i hela mitt liv! Vi hade inte berättat för någon att vi försökte och vi bestämde oss för att hålla plusset för oss själva några dagar, för att få njuta lite av det tillsammans och låta det sjunka in.
Efter ett par dagar kom det nån bloddroppe då och då. Jag hade läst att man kunde blöda lite under en graviditet utan att det var någon fara så jag var inte särskilt orolig. Så började jag få lite ont, som en rejäl mensvärk, men inte heller det gjorde mig rädd då det skulle vara normalt. Men så efter en vecka började jag blöda ännu mer och missfallet var ett faktum.
Första dagarna efteråt var en mardröm. Det kändes overkligt, men framför allt så vansinnigt orättvist! Varför skulle det hända oss? Mängder av folk får barn varje dag, varför ska då inte vi kunna lyckas? Varför skulle vi koma så nära vår dröm för att sedan få en sådan smäll?
Tillsammans har vi dock lyckats ta oss genom det. Vi bestämde oss för att försöka se det positiva i det, dvs att vi faktiskt kunde bli gravida. När min kropp väl fungerade normalt igen efter missfallet hoppades vi på att vi skulle kunna lyckas bli gravida igen ganska snart. Men så blev det inte...
Efter ungefär ett halvårs försök fick vi det efterlängtade plusset på stickan! Jag har aldrig varit så genuint genomlycklig i hela mitt liv! Vi hade inte berättat för någon att vi försökte och vi bestämde oss för att hålla plusset för oss själva några dagar, för att få njuta lite av det tillsammans och låta det sjunka in.
Efter ett par dagar kom det nån bloddroppe då och då. Jag hade läst att man kunde blöda lite under en graviditet utan att det var någon fara så jag var inte särskilt orolig. Så började jag få lite ont, som en rejäl mensvärk, men inte heller det gjorde mig rädd då det skulle vara normalt. Men så efter en vecka började jag blöda ännu mer och missfallet var ett faktum.
Första dagarna efteråt var en mardröm. Det kändes overkligt, men framför allt så vansinnigt orättvist! Varför skulle det hända oss? Mängder av folk får barn varje dag, varför ska då inte vi kunna lyckas? Varför skulle vi koma så nära vår dröm för att sedan få en sådan smäll?
Tillsammans har vi dock lyckats ta oss genom det. Vi bestämde oss för att försöka se det positiva i det, dvs att vi faktiskt kunde bli gravida. När min kropp väl fungerade normalt igen efter missfallet hoppades vi på att vi skulle kunna lyckas bli gravida igen ganska snart. Men så blev det inte...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)