Blogg i träda

Tack så mycket för de grattishälsningar jag fått här på bloggen!

Jag och knoddis mår hur bra som helst. Han växer och utvecklas varje dag känns det som. Som nybliven mamma är dock tid en bristvara känner jag, imponeras av dem som hinner blogga varje dag. Jag har fullt upp med att hålla kontakten med nära och kära, fortsätta följa de bloggar jag följt under barnlösheten samt uppdatera min "öppna" blogg lite då och då. Men tid med knoddis är prio 1!

Så den här bloggen kommer nog att fortsätta ligga i träda, i alla fall tills vidare. Jag är jätteglad för allt stöd jag fått på vägen och fortsätter hålla tummarna för och följa er andra underbara bloggare!

Bristfällig uppdatering...

Jag vet att jag är ganska dålig på att uppdatera här på bloggen. Jag är inte heller lika aktiv som tidigare med att kommentera på de bloggar jag läser. Det finns många anledningar till det, men mycket av det handlar om dåligt samvete och mycket känslor. Har tänkt på det länge och nu behöver jag ventilera.

När jag började med bloggen handlade det mycket om att skriva av sig om allt jobbigt och allt negativt kring vår barnlöshet. Det var en form av terapi och ett sätt att komma nära andra i samma situation. Nu sitter jag här, höggravid, lycklig men när det gäller bloggen också med en hel del av något som väl får kallas dåligt samvete. Så många jag följer kämpar ju fortfarande i det helvete som heter ofrivillig barnlöshet.

I början när jag själv började skriva och läsa barnlöshetsbloggar så blev jag glad när jag läste om någon som blev gravid, dels för att man visste hur det är att kämpa men också för att det gav hopp om att det kunde fungera. Men samtidigt kände jag, såklart, också ett stygn av avundsjuka. Varför de och inte vi? Dåliga dagar hoppade jag över att läsa bloggar av folk som blivit gravida. Nu är det jag som är där. Den som kanske kan ge någon hopp men som samtidigt är en tagg i hjärtat - varför jag och inte ni?

Jag vill uppdatera bloggen med det som händer i min graviditet. Det är ju fortfarande mitt ställe att ventilera både glädjen och det som är jobbigt, och för egen del är det också intressant att kunna gå tillbaks och titta på hur jag tidigare känt, man får jättebra tips från läsare osv. Min graviditet har varit förhållandevis lätt men självklart finns det saker som är jobbiga också. Jag vill skriva om allt detta men har märkt att jag censurerar mig själv mer än jag egentligen skulle vilja. Skriver jag något toklyckligt känns det som att sparka på dem som ligger, klagar jag över något som är jobbigt känner jag mig otacksam över det jag har.

Liknande är det när det gäller att kommentera på andra bloggar. Jag följer "mina" bloggar lika mycket som tidigare. Jag glädjs enormt med dem som lyckas men framförallt lider jag och gråter med dem som fortfarande kämpar. Jag vill stötta så mycket jag kan. Men ibland känns det som om jag skulle göra saken värre genom att kommentera. "Vad har du för rätt att försöka peppa mig, lätt för dig att säga som är gravid"... Typ...

Ibland är jag också rädd för att skriva för att jag är rädd för min egen skull. Många hjärnspöken från IVF-tiden finns kvar. "Tänk om jag tar ut för mycket i förskott och så går det åt helvete i slutänden". Såna tankar dyker upp då och då fortfarande.

Detta är väl bara ytterligare ett bevis på att barnlöshetens värld är allt annat än enkel. Men samtidigt är en kommentar jag fick nyss från en av dem som fortfarande kämpar ytterligare ett bevis på att i den världen bryr man sig och stöttar oavsett vilken fas man befinner sig i.

Förväntansfull och orolig

Mindre än två månader kvar till BF nu! Datumet är satt till 14/6. Jag har en känsla av att knoddis kommer att komma lite för tidigt, maken tror att det drar över tiden till midsommar. Vi får väl se vems magkänsla som stämmer. Ska man gå på vem som har mest mage att ha känsla i så bör jag ha övertaget. :-) Är så förväntansfull och varje gång jag ser en bild på en bebis längtar jag så det pirrar i hela kroppen på mig! var på andra föräldrakursen för ett tag sedan och när vi kollade på amningsfilmen satt jag bar aoch mös. (Jodå, jag inser att det inte alltid funkar lätt och smidigt med amning men jag längtar ändå som en tok.) Samtidigt har det de senaste dagarna krupit en läskig oro i kroppen på mig. Jag kommer titt som tätt att tänka på allt som kan gå fel. Att något händer bebissen innan BF, att något händer under förlossningen så han inte klarar sig, att det visar sig att han är jättesjuk, att han drabbas av plötslig spädbarnsdöd... Jag försöker slå bort tankarna så fort de kommer men det är inte alltid lätt. Men jag antar att det är naturligt att oroa sig en del. Magen växer verkligen så det knakar och jag undrar hela tiden hur den ska kunna fortsätta växa så i nästan 8 veckor till. Kommer jag ens att kunna gå upprätt då? :-S Mår fortfarande bra, även om det börjar kännas rejält tungt nu och man blir lättare sliten. Jag flåsar som en maratonlöpare efter målgång varje gång jag gör något ansträngande, det småvärker i underlivet, värken på ovansidan av magen tilltar, efter långa promenader gör det ont både här och där och jag blir fort trött. Magen har strulat en del trots att jag äter bra och äter extra fibrer och dricker mycket. Så efter den senaste förstoppningen gav jag upp, gick till Apoteket och fick en kur som ska vara ofarlig även under graviditet - den verkar hjälpa så sakteliga. Men allt ovanstående är rätt lätt att leva med. En kick inne från magen eller en titt in i det som ska bli barnkammare som vi nu börjat förbereda så smått uppväger det mesta! I veckan är det dags för besök hos BM och sen ett par dagar senare UL. Ska bli så spännande att få se den lille ordentligt igen och kanske också få lite info om hur stor han beräknas bli.

Inte så mycket nytt...

... händer just nu.

Maken är hemma, sjukskriven ett tag till. Jag har slutat mitt jobb så jag är också hemma heltid just nu. Efter att lång tid ha setts väldigt lite på grund av allt mitt kvällsjobb så är det väldigt mysigt att få mycket tid tillsammans.

Finns mycket att pyssla med här hemma, saker som skjutits på framtiden, ni vet sånt där som "man ska göra nån dag när det finns tid". Får väl se hur mycket som blir gjort nu, det finns ju så mycket roliga saker man vill göra också: Sticka kläder till knodden (och handarbeta över huvud taget), sylta o safta, vara social med kompisar, mysa med maken. Sen måste jag ta tag i en massa grejer kring A-kassa och föräldrapenning också så snart som möjligt.

Med lillen i magen verkar läget vara bra. Han sparkar och lever om, framför allt på kvällar, nätter och tidig morgon, men ibland även på dagen. Magen växer (förhoppningsvis dock inom "gränserna"), vi har fått tid för vårt nästa ultraljud och nästa vecka är det dags för glukosbelastning.

Är verkligen så lycklig och tacksam över att vara gravid! Har hittat en artikelserie på http://www.sydsvenskan.se/ om barnlöshet och det har såklart triggat igång en massa tankar och minnen som är allt annat än positiva. Men dagens artikel gjorde mig lite irriterad, den handlade om att vi nu för tiden väntar för länge innan vi "skaffar" barn. När man läser den får man känslan av att alla bara väntar med att börja försöka, att det är för att hinna med nöjen, karriär etc, det är helt frivilligt. Men riktigt så enkelt är det ju inte alltid... För egen del började jag längta efter barn väldigt tidigt och hade jag träffat mannen i mitt liv vid 25 års ålder så hade jag gärna startat försöken mot att få familj redan då. Men nu blev det inte så, efter en del sorger och bedrövelser träffade jag min man först vid dryga 34 och då är det ju svårt att försöka få barn tidigt...

Det verkar som om det väntas smått!

I förrgår skulle det inte kunnat undgå någon att det väntas barn här i huset. Hela källaren var full av barnprylar av alla de slag.

Vi hade egentligen inte tänkt oss att köpa barnvagnredan, jag är ju trots allt "bara" i vecka 21. Tanken var att vi skulle börja kolla nu lite grand för att se vilka vagnar som skulle kunna vara intressanta och sen ge oss ut på Blocket och leta begagnade. Vi visste en modell som vi vet att vi tycker är bra som mina nära vänner har, Teutonia Mistral S. Plötsligt en dag dök så en sådan upp på Blocket till ett löjligt billigt pris, maken åkte och kollade på den och den inhandlades.

Ungefär samtidigt hälsade maken på hos goda vänner och kom hem med spjälsäng, badbalja, babyskydd, böcker och en himla massa kläder i storlekar från 50 till 68. Babyskyddet köpte vi till bra pris, en del fick vi låna och en hel del har vi fått. Kändes så mysigt att gå runt och titta på alla dessa saker och inse att de faktiskt är till vårt barn. Tidigare har jag tänkt att jag inte ville skaffa för mycket för tidigt av vidskepliga skäl men sånt har jag lagt ner nu. Jag vägrar gå runt och oroa mig för det som kan gå fel och låta bli att leva. Vi ska få en liten i juni, så är det och det är det jag tänker leva efter och njuta av. Skulle något gå fel så kommer det att vara förkossande, oavsett hur jag lever nu så jag tänker njuta av det här fullt ut!

En livlig krabat...

... är det jag har därinne! Barnmorskan satt och skrattade emellanåt. Hela tiden när hon skulle ta något mått eller ta en stillbild för att kolla någon så kom det en plötslig rörelse eller ett par små underbara händer i vägen. Han, för det är en pojke, kommer definitivt inte att bli fotomodell. :-) Det var verkligen helt fantastiskt att se allt. Det är ofattbart hur långt man kommit med utvecklingen av ultraljud. Att på en sån liten krabat kunna mäta näsben, se njurar, hjärtkammare osv. Fantastiskt!

Men allra mest fantastiskt är att vår lille krabat verkar må hur bra som helst! När jag väl känner rörelser lär jag få mer än min beskärda del om han fortsätter som han gjorde idag på ultraljudet.

Det myom jag har låg inte på något sätt i vägen och lär inte orsaka något problem. Möjligtvis lite smärta i slutet av graviditeten.

Växer så det knakar

Det verkar onekligen som att knoddisen där inne just nu växer så det knakar! På bara ett par veckor så har magen vuxit en hel del. Dessutom är jag hungrig typ heeeela tiden! Har svårt att äta så mycket som jag behöver - har aldrig ätit lagad mat både till lunch och middag och har svårt att få i mig "riktig mat" på lunchen. Men nu räcker det nog inte med frukt och mackor längre...

Nu är det 15 dagar kvar till vårt ultraljud och det känns som en hel evighet.

Har påmints igen vilken fantastisk tur vi haft som har vår lilla knoddis växande i magen. På mitt jobb är det sedan tidigare två tjejer som är gravida. Nu har vi precis fått veta att två till är gravida + att jag också berättade nu när jag kom tillbaks efter julledigheten. Mitt i detta så finns där en tjej som jag vet är ofrivilligt barnlös. Vi har pratat om det eftersom jag en dag berättade för henne att vi håller på med IVF. Hon berättade då att hon och hennes man hade försökt få barn väldigt länge men inte lyckats. De hade svårt att få bra hjälp så jag tipsade henne om vår klinik. Nu har de gjort utredning och fått veta att sannolikheten att de ska kunna bli gravida på egen hand är minimal. Lider så med henne som måste gå och se alla dessa magar hela tiden. Men jag vet att hon ändå är lättad över att ha fått veta vad problemet är och att de nu får hjälp.

Är så tacksam och glad för vå skull!

Dags att köpa nya kläder?

Det har varit svårt ett tag att ha byxorna knäppta när jag sitter ner, men mycket mer än lite svullnad på magen har man egentligen inte sett. Men nu börjar man faktiskt ana en liten, liten kula på magen. Har mest kört med samma kläder på sistone - mysbyxor hemma och ett lite stadigare vandrings-/träningsyxor till och från jobb och där finns de tlite utrymme. Men det kan nog blir svårt att komma i en hel del byxor snart - kanske måste ta och kolla så jag har något att ha på mig i jul?

Samtidigt känns det ju lite svårt att köpa nya kläder redan nu - man har ju liksom ingen pejl på hur stor man kommer att bli. Tar gärna tips från läsare som har barn kring hur ni gjort. Har ni bara köpt större storlekar till en början eller gav ni er in på mammakläder direkt?

Just nu är jag inne i en period där jag är småhungrig i stort sett konstant. )Det går åt oerhörda mängder frukt härhemma). Så fast jag hittills fortfarande inte gått upp alls (har t.o.m gått ner) så kanske det snart eskalerar.

Mår bara bra i övrigt. Lite förkyld och fick konstaterat att plitorna i ansiktet berodde på en hudåkomma jag troligtvis får dras med till och från hela livet. Men det känns som småsaker i sammanhanget. Jag märker på mig själv och ser på maken att det, i och med graviditeten släppts en enorm tyngd från våra axlar och hjärta. Istället för att som tidigare gå omkring med en konstant sorg inom sig ser man att glädjen nu finns med oss hela tiden.

Har börjat läsa en bok där en av huvudpersonen är en kvinna som inte lyckats bli gravid efter ett års försök och vars hela liv och alla tankar nu bara kretsar kring barn. Har läst den boken en gång innan för många år sedan men då kunde jag inte alls sätta mig in i den situationen även om jag trodde det. Nu känns det helt overkligt att jag var där för bara ett par måndader sedan och jag är såoändligt tacksam varje dag för att jag och min man nu har en liten knoddis på väg. Samtidigt lider jag med alla dem som är kvar i den situationen och de känslorna.

Noja och omtänksamhet

Gick in i vecka 12 igår och enligt alla böcker så går nu många blivande mödrar in i en lugn period då man vet att den största risken för missfall är över. Jag kan inte riktigt säga att det stämmer helt för min del. Antar att jag varit med om för många som fått missfall senare och som fått veta att fostret inte levt sedan vecka 10-11. Jag vet att man ska försöka tänka positivt och inte oroa sig för mycket men tankarna gnager ändå i bakhuvet. Det känns som en hel evighet till vecka 18 när det är dags för UL - helst skulle jag vilja göra ett UL om dan typ för att känna mig säker.

Men samtidigt som jag är orolig så njuter jag. Det är helt overkligt och fantastiskt att det finns en liten knoddis därinne. Magen har börjat växa lite lite grand -under de perioder på dan när jag är svullen så kan jag inte ha byxorna knäppta när jag sitter. Även brösten har vuxit lite - tror det snart är dags att köpa en ny BH. Tröttheten sitter i och jag är inte det minsta sugen på mat. Det är väl troligtvis därför jag inte gått upp något alls i vikt, snarare gått ner nåt halvkilo. Jag försöker vekrligen äta men jag tycker inte att något smakar. Sen kan det nog också ha att göra med att jag äter betydligt nyttigare nu än innan jag blev gravid. Är man inte sugen på något så kan man ju lika gärna ätaq nåt nyttigt som nåt onyttigt.

Jag får dåligt samvete över att jag inte gör mycket här hemma på grund av tröttheten men maken tar som tur är inte alls illa upp. Han skulle nog gärna packa in mig i silkespapper den sötisen. Häromdan ville han inte låta mig gå och handla för att det skulle vara för tunga saker och igår stoppade han mig när jag bar upp en halvfull vedkorg. "Du får inte bära tungt". Jag försökte säga att en mamma som väntar sitt andra barn garanterat lyfter sitt första då och då så lite borde man ju kunna få lyfta men han tycker jag ska låta bli. Sötnos!

Detta blev ett ganska rörigt och kanske smått meningslöst inlägg men det är mina samlade tankar från de senaste dagarna.

Ingen anledning till oro

Eftersom jag började skriva på den här bloggen helt och håller för min egen skull så glömmer jag ibland (ofta) bort att det faktiskt finns folk som följer det jag skriver och som tänker på mig och oroar sig för mig. Tro mig, så nonchalant mot människor brukar jag inte vara och jag ska försöka skärpa till mig.

Anledningen till att jag inte skrivit något på sistone är att det helt enkelt inte hänt så mycket osm jag tycker varit värt att skriva om här. Den lilla blödningen för en vecka sen var tydligen tack och lov falskt alarm - inga som helst tecken på mer sen dess.

Illamåendet vid hunger börjar lägga sig verkar det som men däremot så sitter tröttheten i och det med besked. Det är en annan anledning till att jag inte skrivit - har fullt sjå att försöka orka med att göra lite grejer här hemma och jobba. Har också grejer att reda ut med facket, med banken och andra roligheter.

Annars går jag mest omkring och pendlar mellan att vara i en liten bubbla av lycka över att vara gravid, emellanåt oroa mig för att allt står rätt till men för det mesta helt enkelt försöka förstå att jag faktiskt är gravid - att vi ska bli föräldrar.

Så sammanfattningsvis så är det bra med mig.
Är så tacksam att detfinns folk här som bryr sig om hur det går för mig och min man. TACK!

En liten vit blinkande prick mitt i en grå böna...

... så såg det ut, hjärtat på vår lilla knoddis! Så fantastiskt det var.

Vi fick vänta nästan 20 minuter efter utsatt tid och jag trodde att jag skulle explodera så nervösjag var. Sen visade det sig att det inte var någon av de läkare vi haft innan vilket av någon anledning gjorde mig ännu mer nervös.

Han frågade oss lite kring varför vi var där, han log lite åt att vi inte vågade tro på graviditeten. "Har du inte haft några symptom?" frågade han och jag svarade att jag mått lite illa och varit väldigt trött. Han påbörjade undersökningen, jag var livrädd, vi såg något som såg ut som en böna på skärmen och han sa: "Ja, där ser vi den" och fortsatte "Det är alltså inte hösttrötthet du har" och log. Han visade sedan på skärmen att hjärtat slog snabbt och bra, han mätte knoddisen för att se att denvar så stor som den borde och det var den.

Glömde jag att nämna att jag började gråta direkt när han sa: "Ja, där ser vi den".

Nu ska vi bara vara glada och njuta av det här maken och jag. Längtar så tills han kommer hem!

Första stegen avklarade

Sådärja, överkom rädslan och ringde MVC. Jättetrevlig barnmorska, hon förstod vår oro och våra känslor och ordnade efter en del pusslande så att vi får komma till redan på fredag för första mötet. Känns skönt att de verkar bra. Kom ett par tårar i ögonvrån när jag pratade med dem.

Ringde sen mina föräldrar som såklart blev chockade men jätteglada. Var underligt nervös och fällde ett par tårar även under detta samtal. Ikväll ska maken ringa sina föräldrar. Sen är det slut med berättandet på ett tag, ingen mer får veta förrän det sjunkit in ordentligt hos oss själva. Om någon ifrågasätter varför jag inte dricker vin när vi nu ska på bröllop så är den officiella förklaringen att det inte rekommenderas i samband med behandlingen vi gör. :-)

Försöker verkligen intala mig själv att jag inte förstört något genom att ta dessa steg och tro på att det är sant. Hjärnan är konstig...

Börjar sjunka in vääääldigt sakta...

Har inte testat mer sen i fredags, 4 positiva tester får räcka. :-) Fast vi försöker så har vi väldigt svårt bådatvå att helt ta till oss det positiva resultatet. Det beror såklart på all skit man har i bagaget, man vågar helt enkelt inte. Jag är hela tiden rädd att det ska gå åt skogen och får fåniga tankar som att: Om jag ringer till MVC så kommer jag säkert att få missfall direkt efter. Eller om jag läser för mycket om veckan jag är i osv så kommer det att visa sig att testerna var fel och att jag inte var gravid. Detär såklart förståeligt men samtidigt vansinnigt tråkigt att man inte kan vara glad och njuta ordentligt.

Så sedan i lördags har jag verkligen försökt att ta till mig att jag faktiskt är gravid och jag börjar nog lyckas så smått nu. Pratade med RMC imorse och fick bekräftat det jag väl egentligen visste, dvs att de hormoner jag tog i samband med förra behandlingen absolut inte kan visa sig på detta testet. Då var jag nära att grta av lycka. Jag har berättat det för min närmsta vän. Imorgon ska jag ringa och boka tid hos mödravården och se om vi kan få ett tidigt ultraljud och vi ska också berätta för våra föräldrar.

Jag är gravid. Jag ska bli mamma. Min man ska bli pappa. Jo, nog är det så alltid. Och det är rätt fantastiskt!

Konfunderad.... och kanske själaglad!?!

Vi har ju gått och väntat på att min mens ska komma så vi kan få starta vår FET, men den har inte velat visa sig alls. Min menscykel har krånglat en del efter tidigare behandlingar så jag reagerade inte så mycket. Har antagit att en anledning till att det dröjer är just att man går och väntar såintensivt. Tidigare när mensen har strulat har jag helt sonika tagit ett graviditetstest som såklart varit negativt och bara några timmar senare har mensen smugit igång. Har hänt flera ggr.

Så samma procedur startades nu ikväll. Kissade på stickan, tittade för att se om kontrollstrecket syntes... Men innan det hann framträda ordentligt så kom det ett streck i resultatrutan!!! Jag gick ut till maken, bara stirrade på honom med stickan i handen. Till slut sa jag vad det var. Han fick ett jätteleende på läpparna och upprepade bara orden: Jag tror inte på det. Jag väntade ett tag, blev nödig igen och tog ett nytt test och dena gången syntes resultatstrecket innan kontrollstrecket!!?!

Borde kanske dansa runt och vara toklycklig men vågar inte det. Kan / ska resultatstrecket verkligen dyka upp så direkt, efter bara några sekunder eller tyder det på fel på testet? Kan hormoner etc från förra behandlingen ha dröjt sig kvar i kroppen? Fast då borde jag ju inte fått negativt resultat när jag testade vid förra mensen. Eller... kan det vara så att vi träffade rätt med hjälp av ägglossningstester denna månad av väntan och lyckats bli gravida på egen hand?!?!?!?!

Är helt snurrig i huvet, vill egentligen bara släppa fram ren och skär toklycka men vågar inte. Om det är något fel så skulle besvikelsen bli förödande. Så det blir till att köpa några tester till imorgon. Jävlar vad lång dagen kommer att vara!

Tänk om... Hallelujah!

Är det inte då höjden av ironi att jag godtog uppsägningen häromdan och inte tog det "nya" jobbet. ;-) Fast går det här vår väg så ger jag blanka fan i det! :-D

Låna mig nu alla era tummar!

Välbehövlig partykväll!

Igår kväll var vi bjudna på födelsedagsfest. Mitt numera hyfsat asociala IVF-jag hade ingen som helst lust, var supergrinig innan och kände för att ställa mig och ropa som ett litet barn: Jag vill inte, jag vill inte, jag VILL INTE!!!! Men så kan man ju inte göra som 38-åring så det var bara att klä på sig finkläderna, le så mycket som möjligt och ge sig iväg till festen.

Jag bestämde mig redan från början att vara väldigt försiktig med alkoholen - i den sinnerssämning jag befann mig så slår det lätt slint annars.

Bordsplaceringen för min del var kanon. Folket som var på festen träffar vi ett par gånger per år på diverse olika fester men det är ändp inte folk vi känner. Jag satt dock bredvid en av de få jag känner, och vi kom snabbt igång tillsammans med övriga 5 på vårt bord. Det blev faktiskt till slut så att mer och mer folk drogs till vårt bord efter middagen för det var liksom där det hände något. Jag slappnade av, struntade i all skit som finns i mitt liv just nu och var mitt gamla jag. Maken hade inte lika rolig placering men efter middan minglades det friskt så då kom han också igång. Under en kort stund var det på väg att gå fel - en ganska påträngande kvinna frågade oss (när hon hörde att vi gift oss) om vi inte funderar på att skaffa barn. Men hon märkte väl rätt direkt att vi inte var sugna på att prata om det och berättade då att hennes syster går igenom IVF och att en bekant till henne åkt iväg utomlands för att få barn genom äggdonation. Visst är jag öppen med vår IVF mm men inte för folk jag inte ens känner - dessutom hade jag ingen lust att prata om det eftersom jag var på så gott humör!

Såsmåningom började dansen. Det var rätt trögt att få igång folk men jag var uppe nästan hela tiden! De spelade så bra musik- blandad kompott - och jag kände hur all dålig energi liksom rann avmig (kanske i svettdropparna?) när jag dansade. Det var så härligt att bara vara och bara ha kul! Att vara "X", inte "IVF-X" för en kväll! MEn det allra roligaste var att efter en stund kom även maken upp och började dansa och även han släppte loss. Flera av dem som var där sa att de aldrig sett honom så "på G" och jag fick svara att det har knappt jag heller! Det var så härligt att dansa, titta varandra i ögonen och se glädje! Det var sååå länge sedan men väldigt välbehövligt.

Gulligt missförstånd

Makens lilla systerdotter hade råkat höra när familjen pratade om att vi hade fått ett ägg insatt. Hon hade frågat om det och något hade skämtat och sagt något i stil med att det var ett vanligt hönsägg. Hon hade väl gått och grubblat på det här ett tag och senare sagt åt sin mamma: "Du, när X och X får sina kycklingar så får dom i alla fall inte vara på mitt rum!"

Har småskrattat åt detta hela morgonen.

För övrigt så känner jag mig väldigt lugn och trygg, inte nervös kring resultatet. Lär väl ändra sig när TD n'rmar sig. Skönt då att vi drar på semester på onsdag!

Ruvartid!

Idag fick vi satt tillbaks ett av våra ägg! Vi fick se det på skärmen och både tjejen från labbet och läkaren sa att det såg perfekt ut. Dessutom har vi nu ett lika perfekt ägg i frysen.

Är enormt sliten men väldigt, väldigt glad.

Nu är det bara att vänta. Vi har semester och ska ut på resa, skönt att inte vara hemma och bara tänka på det lilla embryot därinne.

En fråga: Vad har läkarna sagt till er angående hur man ska leva under "ruvartiden". Ska man leva som när man är gravid, dvs undvika vissa sorters mat, alkohol etc? Tacksam för lite input.

Lycka och lättnad!

Det känns fortfarande ofattbart men det är sant: 4 av våra 5 ägg blev befruktade!!!!
Imorgon är det dags för insättning. Jag kan knappt fatta att det är sant.

Jag vågade inte ringa idag så stackars maken (höll på att skriva sambon) fick ta på sig det. Han ringde, handen skakade. När han kom fram hade han svårt att prata. När han lyssnat lite så steg tårarna och jag hann bli lite rädd men så sa han: 4stycken? och jag såg att han började vara på väg med pennan mot linjen där man ska skriva in tid för insättning. Han började gråta, jag började gråta och vi visste knappt vad vi skulle ta oss till.

Jag är fullt medveten om att det här inte är lika med graviditet. Men vi är ett steg på vägen! Vi behöver inte känna den här fruktansvärda hopplösheten längre. Skulle det inte lyckas med den här insättningen så vet vi att de börjar komma tillrätta med behandlingsmetod för oss och att de har en plan. Dessutom, med lite tur kanske vi till och med får något ägg att lägga i frysen!

:-D

FRU och MAN

Nu är vi gifta! Svårt att fatta än! Härligt mysig dag! Det regnade under ceremonin men min pappa hade gått runt på stället och letat upp ett stort träd där regndropparna inte nådde fram och vi gick alltså hyfsat torrskodda genom dagen.

Jättegod och mysig middag.

Tårar av lycka när vi kom hem. Planen var att dricka champagne med föräldrarna. Men väninnan, som har mer än nog med egna problem att tänka på, hade orkat och hunnit vara hemma och lämna härlig korg på verandan. Vilken fenomenal tur man har som har såna vänner. En annan vän kördelånga vägar för att rädda min klädsel till vigseln. Är så glad just nu och hoppas glädjen fortsätter!

Väntan och ringar

För en gångs skull önskar jag att väntan kunde bli lite längre. Känner det som om mensen är på gång, men den skulle gärna kunna få dröja ett par dagar till - då är jag rätt säker på att vi skulle kunna få börja nedregleringen på nästa cykel. Men, nu är ju mensen, som vi alla vet alltför väl, inte något man kan styra över så jag antar att det bara är att vänta och se.

Papperna för hindersprövningen har redan kommit så nu är det bara lite planering som återstår. Troligtvis kommer vi att slå till på semestern i mitten av augusti, men det hänger ju också lite på hur nästa behandlingverkar planeras in. Idag ska vi och titta på ringar, det blev inte av när vi planerat det senast men vi har börjat kika lite i en broschyr. Det känns så himla mysigt och lite overkligt.