Vi mår bra!

Det har inte varit mycket livstecken från mig sen knoddis kom till världen. Förstår inte hur många nyblivna mammor hinner blogga så mycket! Jag har en underbar man som sköter om allt härhemma nu känns det som och ändå hinner jag inget.

Store lille knoddis kräver myyyycket mat, jag ammar hur ofta o länge som helst. Dessutom får han långa perioder på dan när han bara vill vara kloss intill nån av oss, ligga i en säng går inte, hur trött man än är. Så är det just nu, han ligger i mitt knä och jag skriver med en hand.

Vi mår jättebra. Är såklart trött men det spelar ju ingen roll. Enda lilla smolket i glädjebägaren är att jag är så vansinnigt rädd att något ska hända honom. Vågar inte somna när jag är ensam med honom av rädsla för att han ska sluta andas. Hänger ihop med att jag fick världen chock häromdagen - han andades jättekonstigt och sen var det som att andningen försvann helt. Jag försökte pilla på honom och röra honom men fick ingen respons alls. För ett par sekunder trodde jag, till 100%, att han var död. Det var det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv. Hoppas och tror att oron lägger sig efter hand men just nu så får han gärna vara så nära mig han vill precis hela tiden.

Men i det stora hela så stormnjuter jag av tillvaron!!

Mindre än 24 timmar kvar...

...tills det är dags att åka in på överburenhetskontroll. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att tycka att det är en hel evighet. Känns inte alls bra just nu. Förutom "det vanliga", dvs tung, svullen, klumpig, småont överallt osv så börjar jag bli rejält förkyld. Vi skämtade om det för nån vecka sedan mannen och jag - undrar vad som händer om man är sjuk när man ska föda? Det känns ju som om det blir lite mer komplicerat läge. Dessutom så blir jag, för varje timme som går, mer och mer nojig över att allt inte ska stå rätt till med den lille. På kvällarna brukar han vara helt galen, igår kväll var han väldigt mycket lugnare och då blev jag såklart galen istället. Hade jättesvårt att somna och låg och försökte buffa på den stackaren hela tiden för att få livstecken. Jag blir tokig!

Är så kluven inför imorgon. Samtidigt som jag inte vill något hellre än att han ska komma ut NU, dvs att de ska sätta igång det hela snarast möjligt så vill jag ju att de ska göra det som är bäst för honom vilket inte nödvändigtvis är att sätta igång...

Trött, orolig och frustrerad...

De senaste dagarna har varit rätt intensiva och jag känner mig verkligen rejält sliten...

Hade en dag då jag hade ganska mycket energi och försökte ta mig för saker härhemma men det straffade sig - fick ont som fan i kroppen, magen spände som en spärrballong och jag kunde inte sova särskilt mycket alls natten därpå. När jag väl somnade drömde jag en fruktansvärd mardröm som var så verklig att jag kände mig obehaglig till mods hela morgonen.

Igår var jag ett vrak, låg mest på soffan och satt och sydde. Fick framåt kvällen en hel del kraftiga sammandragningar och även något som jag antar var förvärkar och jag tänkte att nu är det väl äntligen på gång! Men inte då. Det skulle bara göra ont och jävlas och göra att jag fick svårt att sova ytterligare en natt.

Det börjar ta på mig nu känner jag. Det är obekvämt att sitta, finns inte plats till knodden, och gör stundtals rätt ont också emellanåt. Ligga är ibland ok, men det är ett rent h-e att försöka resa sig eller vända sig. Vill inte heller stå och gå för mycket eftersom mina fötter är så svullna att det är rent löjligt.

Dessutom oroar jag mig mer och mer hela tiden. Är så himla rädd att något ska gå fel, att knodden inte mår bra därinne och att något ska hända med honom, i värsta fall för att vi missar några tecken som kroppen ger. Det gör att jag går och känner efter precis hela tiden, läser sönder gravidboken jag har och letar febrilt på nätet efter alla tänkbara och otänkbara tecken på att man borde ge sig in till sjukhuset. Antar att det är trötthet och hormoner som börjar ta ut sin rätt. Fick precis en gråtattack framför TVn och då var det inte ens nåt särskilt sorgligt jag tittade på. Undrar om den lille därinne inser att han håller på att driva sin mor till vansinne?

Lutar åt inbillning...

Har i alla fall inte fått mer känningar. Magen har lugnat ner sig, jag har en hel del sammandragningar men det har jag ju haft tidigare med. Enda som väl talar för att det ska vara på gång snart är att jag emellanåt (inte så ofta) får mensvärksliknande känningar i rygg och ner mot underlivet.

Blir snart tokig på att känna mig så här orkelös, vara svullen och ha småont överallt! Maken ska åka iväg och fira en födelsedag snart men jag ska inte med. Kommer inte att ha möjlighet att sitta med fötterna uppe eller vila något om jag åker med och med tanke på hur sliten jag är och att mina ben är enormt svullna så håller jag mig hemma i soffan med benen i högläge och stödstrumporna på!

Hade en nära vän på besök igår. Hon har alltid varit ett stort stöd för mig men just nu känns det inte riktigt så. Det är rätt uppenbart att hon tycker att jag bara är gnällig och att det "bara" är att vänta på att knodden kommer. Har dock kommit på att en gemensam faktor för dem som har den reaktionen och säger lite halvt nedlåtande "det kan vara jobbigt sista tiden, men han kommer ju snart" är tjejer som fött för tidigt och alltså inte varit i det här stadiet.

Eller så är min reaktion bara ytterligare ett tecken på min gnällighet. Skit samma, jag tänker tillåta mig att vara det nu. Jag vill ju att han ska komma uuuuuuuuut! Dels pga ovanstående men allra, allra mest för att jag längtar som en tok och är nervös för att något ska hinna gå fel innan han hinner komma till världen.

Allt verkar ok därinne

Var hos barnmorskan igår på ytterligare en kontroll som också innebar lite "sammanfattning" av graviditeten och hon skrev journalinlägg som kommer att läsas (antar jag) när vi kommer in till förlossning. Allt i övrigt verkar se bra ut.

Mitt magmått följer sin egen (höga) kurva, vilket ju är ganska logiskt eftersom även knoddisen följer sin höga viktkurva. Jag fortsätter att gå upp stadigt, men inte enormt, ligger nu på en total viktökning på 13,5kg. En del av viktökningen senaste tiden misstänker jag beror på att jag börjar samla på mig vatten. Händer, fötter och vrister tex svullnar massor, alla ringar är bortplockade och snart är jag begränsad till flip-flops (alternativt köpa nya skor). Mitt järnvärde var helt ok, trots att jag skurit ner en hel del på intaget av järntabletter. Jag hade problem med förtoppad mage redan innan jag började med tabletterna och när jag tog full dos var det ingen lek kan jag säga. Men nu verkar vi ha hittat en bra nivå. Den lille krabaten därinne bökar runt så mycket han kan i det nu (antar jag) trånga utrymmet och hans hjärta pickade på som det skulle.

Vi pratade en del om förlossningen och hur jag känner inför den. Jag känner faktiskt, i alla fall inte än så länge, någon större oro inför förlossningen. Det går inte att föreställa sig något, man har ingen aning om hur det kommer att gå till och hur det kommer att kännas så det känsn itne som om det finns någon poäng i att stressa upp sig (ännu). Jag kommer att vara väl omhändertagen av personal, dessutom har jag världens tryggaste, lugnaste man som kommer att vara vid min sida. Det enda som känns jobbigt är, som jag säkert skrivit om tidigare, att inte veta alls när det kommer att hända och hur det kommer att hända. Men jag försöker att leva som "vanligt", dvs hitta på så mycket saker jag orkar och träffa folk som vanligt, Hädner det så händer det. Det enda jag undviker är långa resor eller att åka nånstans alltför långt ifrån sjukhuset... Jag har också sedan tidigare skrivit ett kort brev till förlossningen om hur jag känner kring smärtlindring och annat kring förlossningen.

Oron kring att något ska gå fel, att knoddis trots allt inte mår bra eller inte klara sig finns där i bakhuvet, men de tankarna försöker jag att skjuta bort så långt bort det går. Naturliga tankar dock antar jag, med vår historia. Även i detta är dock min man ett toppenstöd med sin trygghet och sitt lugn. Det enda tecknet han visar på att inte vara coollugn är att han helst inte vill att jag ringer honom på jobb - han hoppar till då och tror att det är dags. Så vi har bestämt att vill jag honom något annat så sms:ar jag honom och ber honom ringa mig eller säger att jag kommer att ringa. :-)

Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi är redo för knoddisens ankomst nu. När som helst, hur snart som helst. BB-väskan är packad, säng, bilstol (babyskydd heter det väl), skötbord och vagn finns klara och jag börjar bli lite trött på att vara trött, klumpig och ha småont. I hans rum är inte allt helt färdigt, men det tror jag inte att han bryr sig så mycket om. jag småpillar lite där om dagarna och ska försöka få lite bättre ordning i helgen. Men framför allt så längtar vi så mycket efter honom! Vi vill ju börja lära känna den lille krabaten som just nu buffar och puffar på mig och tycker att jag suttit ner och tryckt ihop magen länge nog. Du anar inte hur välkommen du är!

Sur och grinig

Är inte alls på humör just nu...

Dels börjar det bli irriterande med alla småkrämpor. Händerna är jättesvullna och jag har sån ledvärk att jag knappt kan röra dem alls när jag vaknar på morgonen. Detsamma börjar nu sätta sig på fötterna. Klämda muskeln /nerven protesterar i stort sett konstant numera. Svanskotan är fortfarande inte bra så jag har jättesvårt att sitta och får max sitta en halvtimme i stöten och då endast på lämpliga underlag. Är jättetrött och sover uselt. Det hugger och spänner och värker kring underliv/ljumskar/magen hyfsat ofta.

Allt är såklart helt normala gravidkrämpor och jag gillar inte att klaga över dem eftersom jag är så glad att jag är gravid. Men just nu är jag gnällig, det kan inte hjälpas... Det är trist att inte orka och kunna göra saker. Jag hatar att lämpa över så mycket på maken, han gör så mycket här hemma ändå. Jag vill göra massa roligt pyssel och fix inför knoddens ankomst, men det funkar inte när jag är så orörlig.

Sen börjar jag bli nervös också inför förlossningen. Inte så att jag är rädd för att det ska göra ont eller så. Men jag blir stressad över att inte veta och inte ha kontroll. Jag gillar att planera och att ha koll på vad som ska hända. Nu sitter man här och vet inte överhuvudtaget när det kommer att hända, vad som kommer att hända och hur det kommer att kännas. Är enormt frustrerande. Dessutom är jag sjukt orolig för att något ska gå fel, att knodden inte ska klara sig eller vara jättesjuk eller liknande. Har totalt ologiska tankar om att det kommer att komma något straff för att vi tagit ut så mycket glädje i förskott.

Vill bara att det ska vara dags nu och att vi ska få komma hem med vår underbare lille prins och leva lyckliga tillsammans i alla dagar. Inte för mycket begärt eller?

Förväntansfull och orolig

Mindre än två månader kvar till BF nu! Datumet är satt till 14/6. Jag har en känsla av att knoddis kommer att komma lite för tidigt, maken tror att det drar över tiden till midsommar. Vi får väl se vems magkänsla som stämmer. Ska man gå på vem som har mest mage att ha känsla i så bör jag ha övertaget. :-) Är så förväntansfull och varje gång jag ser en bild på en bebis längtar jag så det pirrar i hela kroppen på mig! var på andra föräldrakursen för ett tag sedan och när vi kollade på amningsfilmen satt jag bar aoch mös. (Jodå, jag inser att det inte alltid funkar lätt och smidigt med amning men jag längtar ändå som en tok.) Samtidigt har det de senaste dagarna krupit en läskig oro i kroppen på mig. Jag kommer titt som tätt att tänka på allt som kan gå fel. Att något händer bebissen innan BF, att något händer under förlossningen så han inte klarar sig, att det visar sig att han är jättesjuk, att han drabbas av plötslig spädbarnsdöd... Jag försöker slå bort tankarna så fort de kommer men det är inte alltid lätt. Men jag antar att det är naturligt att oroa sig en del. Magen växer verkligen så det knakar och jag undrar hela tiden hur den ska kunna fortsätta växa så i nästan 8 veckor till. Kommer jag ens att kunna gå upprätt då? :-S Mår fortfarande bra, även om det börjar kännas rejält tungt nu och man blir lättare sliten. Jag flåsar som en maratonlöpare efter målgång varje gång jag gör något ansträngande, det småvärker i underlivet, värken på ovansidan av magen tilltar, efter långa promenader gör det ont både här och där och jag blir fort trött. Magen har strulat en del trots att jag äter bra och äter extra fibrer och dricker mycket. Så efter den senaste förstoppningen gav jag upp, gick till Apoteket och fick en kur som ska vara ofarlig även under graviditet - den verkar hjälpa så sakteliga. Men allt ovanstående är rätt lätt att leva med. En kick inne från magen eller en titt in i det som ska bli barnkammare som vi nu börjat förbereda så smått uppväger det mesta! I veckan är det dags för besök hos BM och sen ett par dagar senare UL. Ska bli så spännande att få se den lille ordentligt igen och kanske också få lite info om hur stor han beräknas bli.

Magens reaktioner...

Har haft lite smått ont i magen varje dag när jag vaknat. Inga kramper eller så, det har känts lite som tendens till magkatarr. Har inte oroat mig så mycket över det utan egentligen sett det som naturligt med tanke på att det varit en hel del stress omkring mig de senaste dagarna.

Men så i morse när jag vaknade så kändes det lite som att det stramade i magen, nästan som det känns i början eller slutet av en sammandragning men det känns nästan hela tiden. jag försöker att inte hetsa upp mig och ta det så lugnt som möjligt men ska i alla fall slå barnmorskan en signal när de har telefontid för att kolla med dem om det är något jag ska kolla upp eller om det bara är att relaxa som gäller.

Stånga mig, sparka mig, gör nånting!!!

Nåja vi kanske inte behöver bli lika dramatiska som matadoren i tjuren Ferdinand på julafton. Men jag skulle så gärna vilja att knoddis skulle vilja ge ifrån sig lite tecken därinne. Ett tag tyckte jag att jag kände lite små tecken på rörelser. Men börjar tro att det bara var tarmarna som bråkade. Kommer säkert att längre fram tycka att det är jobbigt när han försöker sparka omkring mina njurar men just nu skulle jag ge mycket för en liten kick. Jag vet att vi alldeles nyss varpå UL och fick se och veta att allt var bra. Men det skulle kännas så mycket bättre om jag fick känna honom... Så kom igen lille vän, ge mamma en liten kick nu!

Noja och omtänksamhet

Gick in i vecka 12 igår och enligt alla böcker så går nu många blivande mödrar in i en lugn period då man vet att den största risken för missfall är över. Jag kan inte riktigt säga att det stämmer helt för min del. Antar att jag varit med om för många som fått missfall senare och som fått veta att fostret inte levt sedan vecka 10-11. Jag vet att man ska försöka tänka positivt och inte oroa sig för mycket men tankarna gnager ändå i bakhuvet. Det känns som en hel evighet till vecka 18 när det är dags för UL - helst skulle jag vilja göra ett UL om dan typ för att känna mig säker.

Men samtidigt som jag är orolig så njuter jag. Det är helt overkligt och fantastiskt att det finns en liten knoddis därinne. Magen har börjat växa lite lite grand -under de perioder på dan när jag är svullen så kan jag inte ha byxorna knäppta när jag sitter. Även brösten har vuxit lite - tror det snart är dags att köpa en ny BH. Tröttheten sitter i och jag är inte det minsta sugen på mat. Det är väl troligtvis därför jag inte gått upp något alls i vikt, snarare gått ner nåt halvkilo. Jag försöker vekrligen äta men jag tycker inte att något smakar. Sen kan det nog också ha att göra med att jag äter betydligt nyttigare nu än innan jag blev gravid. Är man inte sugen på något så kan man ju lika gärna ätaq nåt nyttigt som nåt onyttigt.

Jag får dåligt samvete över att jag inte gör mycket här hemma på grund av tröttheten men maken tar som tur är inte alls illa upp. Han skulle nog gärna packa in mig i silkespapper den sötisen. Häromdan ville han inte låta mig gå och handla för att det skulle vara för tunga saker och igår stoppade han mig när jag bar upp en halvfull vedkorg. "Du får inte bära tungt". Jag försökte säga att en mamma som väntar sitt andra barn garanterat lyfter sitt första då och då så lite borde man ju kunna få lyfta men han tycker jag ska låta bli. Sötnos!

Detta blev ett ganska rörigt och kanske smått meningslöst inlägg men det är mina samlade tankar från de senaste dagarna.