Vi har, ända sedan vi började misstänka att det kanske inte skulle vara så lätt att bli gravida som vi trodde, varit överens om att om vi inte kan få biologiska barn så vill vi adoptera. Men vi var ju öertygade om att vi faktiskt skulle klara detta på egen hand.
Nu, 2 1/2 år senare med ett par inseminations- och IVF-behandlingar i bagaget så är det nog dags att börja ta tag i adoptionstankarna igen, parallellt med att vi fortsätter med behandlingar. Men det bär emot. Inte för att vi har problem med tanken på bli föräldrar genom adoption iställer för biologiskt. Men då något sätt känns det då som om vi ger upp att lyckas på egen hand.
Det pratas ju hela tiden om att man ska ha en positiv inställning till IVF, att det ska ge bättre chanser att lyckas, innebär det att man kan påverka det negativt genom att planera för vad som händer om IVF inte lyckas?
Sen är det ju också så att vi inte är gifta. Vi har väntat bl.a. för att jag inte vill vara gravid eller ammande på bröllopet... Vi har prioriterat barn framför bröllop helt enkelt. Men nu börjar verkligheten göra sig påmind - ska vi adoptera så måste vi ju vara gifta och man ska ju också, för de flesta länder, ha varit gift ett bra tag. Rent krasst bör vi alltså gifta oss snarast möjligt. Men något stort bröllop har vi inte råd med nu, särskillt med tanke på att vi eventuellt kommer att behöva en hel del pengar antingen till fler IVF försök eller till adoption. Men samtidigt så skulle det kännas jättetrist och som ett misslyckande att springa och gifta sig på rådhuset för att man måste...
Mycket att grubbla på, som om man inte hade nog att grubbla på sedan innan. Men jag har i alla fall beställt en bok om adoption som ett första steg på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar