Från allra första början berättade vi inte för speciellt många om inseminationerna och IVF:erna. Jag tror att det framför allt berodde på att vi inte själva hade så stor koll på vad som hände och då är det svårt att prata om och svårt att svara på frågor om.
Men efter hand har jag börjat vara mer och mer öppen om det, både för att jag känner mig säkrare men också för att jag själv har ett behov att prata om det. Jag har turen att ha flera goda vänner som verkligen bryr sig, som finns där och som förstår så gott man nu kan förstå IVF-djungeln när man inte är mitt uppe i den. Med min mans vänner har vi inte pratat om det lika mycket, de frågar sällan och han tar inte så ofta upp det själv med dem heller.
Men så häromdan ringde en av hans nära vänner till honom. Han pratade först lite om ditt och datt, men så efter ett tag frågade han hur senaste behandlingen hade gått. Sen undrade han om det var ok att han frågade. Han förklarade att han kände sig osäker, att de var rädda att vi blev ledsna om vi pratade om det.
Visst är det en plåga att vara IVF:are men det kan inte vara helt enkelt att vara i bekantskapskretsen till oss heller, jag förstår att detmåste vara jättesvårt att veta hur man ska bete sig. Precis när min man berättat att vännen hade ringt gick jag in på Joannas blogg Plusresan och hittade det här excellenta inlägget i ämnet!
Jag äri alla fall glad att vi nu verkligen känner att även makens vänner bryr sig fullt ut. Känns skönt och viktigt.
Åh ja man kan verkligen förstå att det är krångligt. Antar att man inte vill vara alltför påflugen samtidigt som man vill visa att man verkligen bryr sig.
SvaraRadera/en som just kommit in för utredning och blir mer och mer öppen för varje dag