Blogg i träda

Tack så mycket för de grattishälsningar jag fått här på bloggen!

Jag och knoddis mår hur bra som helst. Han växer och utvecklas varje dag känns det som. Som nybliven mamma är dock tid en bristvara känner jag, imponeras av dem som hinner blogga varje dag. Jag har fullt upp med att hålla kontakten med nära och kära, fortsätta följa de bloggar jag följt under barnlösheten samt uppdatera min "öppna" blogg lite då och då. Men tid med knoddis är prio 1!

Så den här bloggen kommer nog att fortsätta ligga i träda, i alla fall tills vidare. Jag är jätteglad för allt stöd jag fått på vägen och fortsätter hålla tummarna för och följa er andra underbara bloggare!

Vi mår bra!

Det har inte varit mycket livstecken från mig sen knoddis kom till världen. Förstår inte hur många nyblivna mammor hinner blogga så mycket! Jag har en underbar man som sköter om allt härhemma nu känns det som och ändå hinner jag inget.

Store lille knoddis kräver myyyycket mat, jag ammar hur ofta o länge som helst. Dessutom får han långa perioder på dan när han bara vill vara kloss intill nån av oss, ligga i en säng går inte, hur trött man än är. Så är det just nu, han ligger i mitt knä och jag skriver med en hand.

Vi mår jättebra. Är såklart trött men det spelar ju ingen roll. Enda lilla smolket i glädjebägaren är att jag är så vansinnigt rädd att något ska hända honom. Vågar inte somna när jag är ensam med honom av rädsla för att han ska sluta andas. Hänger ihop med att jag fick världen chock häromdagen - han andades jättekonstigt och sen var det som att andningen försvann helt. Jag försökte pilla på honom och röra honom men fick ingen respons alls. För ett par sekunder trodde jag, till 100%, att han var död. Det var det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv. Hoppas och tror att oron lägger sig efter hand men just nu så får han gärna vara så nära mig han vill precis hela tiden.

Men i det stora hela så stormnjuter jag av tillvaron!!

Han är här!

Vårt lilla underverk är här! Blir bara ett kort inl'gg, måste försöka vila lite i de små pauserna i mitt amningsmaraton. :-)

Han ville inte vänta på kontrollen, i måndags kväll gick vattnet. Det var något missfärgat så vi fick komma in till förlossningen för att kolla, precis där så satte värkarna igång så vi stannade kvar. Efter 20 timmars värkarbete (som bl.a. innefattade en misslyckad epidural) hade jag knappt öppnat mig alls och det blev ett aktu kejsarsnitt.

Det gick jättebra och vår store kille mådde hur bra som helst! Han var inte så rund som vi trott, trots sina nästan 4,6kg. Det beror på att han även var... lång... 57cm!

Igår kom vi hem och nu försöker vi bara landa och njuta.

Är lyckligare än jag trodde att man någonsin kunde bli!

Mindre än 24 timmar kvar...

...tills det är dags att åka in på överburenhetskontroll. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att tycka att det är en hel evighet. Känns inte alls bra just nu. Förutom "det vanliga", dvs tung, svullen, klumpig, småont överallt osv så börjar jag bli rejält förkyld. Vi skämtade om det för nån vecka sedan mannen och jag - undrar vad som händer om man är sjuk när man ska föda? Det känns ju som om det blir lite mer komplicerat läge. Dessutom så blir jag, för varje timme som går, mer och mer nojig över att allt inte ska stå rätt till med den lille. På kvällarna brukar han vara helt galen, igår kväll var han väldigt mycket lugnare och då blev jag såklart galen istället. Hade jättesvårt att somna och låg och försökte buffa på den stackaren hela tiden för att få livstecken. Jag blir tokig!

Är så kluven inför imorgon. Samtidigt som jag inte vill något hellre än att han ska komma ut NU, dvs att de ska sätta igång det hela snarast möjligt så vill jag ju att de ska göra det som är bäst för honom vilket inte nödvändigtvis är att sätta igång...

3 dagar kvar...

... innan vi får åka in för överburenhetskontroll och troligtvis igångsättning. Har mer eller mindre slutat tro på att den lille ska titta ut på eget bevåg.

ingen bebis ännu...

Lätt uppgiven hoppas jag nu att vi får fira midsommar på BB. Om inget hänt innan tisdag är det kontroll för eventuell igångsättning.

Kom ut nu älskade lilla unge!!!!!

Trött, orolig och frustrerad...

De senaste dagarna har varit rätt intensiva och jag känner mig verkligen rejält sliten...

Hade en dag då jag hade ganska mycket energi och försökte ta mig för saker härhemma men det straffade sig - fick ont som fan i kroppen, magen spände som en spärrballong och jag kunde inte sova särskilt mycket alls natten därpå. När jag väl somnade drömde jag en fruktansvärd mardröm som var så verklig att jag kände mig obehaglig till mods hela morgonen.

Igår var jag ett vrak, låg mest på soffan och satt och sydde. Fick framåt kvällen en hel del kraftiga sammandragningar och även något som jag antar var förvärkar och jag tänkte att nu är det väl äntligen på gång! Men inte då. Det skulle bara göra ont och jävlas och göra att jag fick svårt att sova ytterligare en natt.

Det börjar ta på mig nu känner jag. Det är obekvämt att sitta, finns inte plats till knodden, och gör stundtals rätt ont också emellanåt. Ligga är ibland ok, men det är ett rent h-e att försöka resa sig eller vända sig. Vill inte heller stå och gå för mycket eftersom mina fötter är så svullna att det är rent löjligt.

Dessutom oroar jag mig mer och mer hela tiden. Är så himla rädd att något ska gå fel, att knodden inte mår bra därinne och att något ska hända med honom, i värsta fall för att vi missar några tecken som kroppen ger. Det gör att jag går och känner efter precis hela tiden, läser sönder gravidboken jag har och letar febrilt på nätet efter alla tänkbara och otänkbara tecken på att man borde ge sig in till sjukhuset. Antar att det är trötthet och hormoner som börjar ta ut sin rätt. Fick precis en gråtattack framför TVn och då var det inte ens nåt särskilt sorgligt jag tittade på. Undrar om den lille därinne inser att han håller på att driva sin mor till vansinne?

Nytt UL, väntan fortsätter

Var inne idag på nytt UL i studien. Den lille mannen växer som han ska, dvs ingen extrem viktökning och alltså ingen läkarundersökning eller igångsättning. Även om jag helst skulle vilja ha honom här nu så är det ju ändå bra. Det bästa för kroppen är ju trots allt om han får komma när han vill. Jag längtar som en tok efter honom! Vill veta vem den där krabaten som älskar att sparka sönder min mage är. :-)

BF idag...

... och ingen bebis i sikte. Kändes ändå lite bättre igår än det gjort tidigare. Inte fullt så frustrerad och rastlös av någon anledning och inte fullt lika orkeslös.

När jag skulle försöka sova fick jag rejält ont ner mot underlivet och ljumskar, som rejäl mensvärk. Då trodde jag att det kanske var värkar på gång. Det höll i sig rätt länge men släppte såsmåningom och det har inte kommit tillbaks på samma sätt igen.

Har väl insett nu att det inte är lönt att bli frustrerad och upprörd, det är bara att låta knodden bestämma... Imorgon, om inget hänt då, är det dags för ännu ett UL i undersökningen och eventuellt, beroende på hans storlek, även ett läkarbesök. Vi får väl se om den lille busen är sugen på att bli mätt och fotograferad igen eller om han kommer ut innan dess.

Lutar åt inbillning...

Har i alla fall inte fått mer känningar. Magen har lugnat ner sig, jag har en hel del sammandragningar men det har jag ju haft tidigare med. Enda som väl talar för att det ska vara på gång snart är att jag emellanåt (inte så ofta) får mensvärksliknande känningar i rygg och ner mot underlivet.

Blir snart tokig på att känna mig så här orkelös, vara svullen och ha småont överallt! Maken ska åka iväg och fira en födelsedag snart men jag ska inte med. Kommer inte att ha möjlighet att sitta med fötterna uppe eller vila något om jag åker med och med tanke på hur sliten jag är och att mina ben är enormt svullna så håller jag mig hemma i soffan med benen i högläge och stödstrumporna på!

Hade en nära vän på besök igår. Hon har alltid varit ett stort stöd för mig men just nu känns det inte riktigt så. Det är rätt uppenbart att hon tycker att jag bara är gnällig och att det "bara" är att vänta på att knodden kommer. Har dock kommit på att en gemensam faktor för dem som har den reaktionen och säger lite halvt nedlåtande "det kan vara jobbigt sista tiden, men han kommer ju snart" är tjejer som fött för tidigt och alltså inte varit i det här stadiet.

Eller så är min reaktion bara ytterligare ett tecken på min gnällighet. Skit samma, jag tänker tillåta mig att vara det nu. Jag vill ju att han ska komma uuuuuuuuut! Dels pga ovanstående men allra, allra mest för att jag längtar som en tok och är nervös för att något ska hinna gå fel innan han hinner komma till världen.

Inbillning eller något på gång?

Man kan bli knäpp nä rman går och väntar och har för mycket tid att känna efter och tänka. Sen igår tycker jag att det börjar kännas och spänna lite mer neråt underliv och ljumskar, lite som mensvärk typ. Men det kan mycket väl vara så att jag känner det bara för att jag läst att det är så förvärkar känns...

Känsliga läsare bör kanske hoppa över detta avsnitt: jag har också läst att för många så är ett av de första tecknena på att förlossningen är i antågnade att deras magar blir "oroliga", man blir helt enkelt lös i magen eftersom det är meningen att tarmen ska tömmas. Detta har också satt igång. Eller har jag helt enkelt ätit något olämpligt och inbillar mig bara även angående detta?

Träffade familjen igår och både mamma och jag sa då att vi hade en känsla av att det blir i helgen det händer. Å andra sidan så har två andra släktingar varit stensäkra på två helt andra datum som såklart redan har passerat.

Knäpp eller bara otålig och förväntansfull? Döm själva!

Store killen!

Jodå, vår store kille fortsätter att följa sin kurva vilket innebär att de idag beräknat att hans vikt nu är dryga 4,1 kg... Med en knapp vecka kvar till BF så kommer den ju troligtvis att gå upp ytterligare om han inte kommer tidigt. Fick tid för ytterligare en koll om en vecka (dagen efter BF så jag hoppas inte behöva använda den). Ligger han då runt 30% över "normalvikt" så kommer jag att få träffa en läkare för en kontroll för att se om det ska låta graviditeten gå över tiden och i så fall hur länge. Men vi fortsätter kampanj övertalning med knodden om att han ska komma ut så snart som möjligt. Man längtar ju ihjäl sig! :-)

Väntan

Idag är det en vecka kvar till BF. Hoppas på att han ska vilja komma ut tidigare men har inte haft några känningar alls som tyder på det än så länge. Han trivs väl med att böka runt som en galning därinne det lilla livet. Mina händer, fötter och kropp i allmänhet mår dock knappast bättre i värmen vi haft nu, dessutom längtar jag som en tok, så jag försöker övertala honom om att komma ut till oss så snart som möjligt.

Imorgon är det både besök hos BM och tid för UL. Jag bestämde mig för att köra vidare i studien trots strulet förra veckan. Inte för deras skull men av rent egoistiska skäl. Skulle jag hoppat av skulle jag ändå gjort ytterligare någon undersökning i och med hans storlek och det på samma ställe som jag nu ska till. Så det kändes enklare att köra vidare på den tid jag fick. Håll tummarna för att han inte dragit iväg enormt i vikt utan följer sin kurva.

Irriterad och trött...

Igår kväll trodde jag att min lille knodd försökte bryta sig ut från magen, inte genom att sätta igång förlossning utan genom att ta sig ut via magen, helst långt ute på vänster sidan. Hur jag än låg eller satt så tryckte han och sparkade och buffade, mot revben, mot underlivet och ändå längst ute på sidan av magen. Höll på att bli knäpp ett tag! Helt omöjligt att sitta eller ligga. Ställde mig och vaggade fram och tillbaks för att få honom att lugna sig. Det funkade väl en sisådär 5 minuter... Men det är inte det som är det stora irritationsmomenttet, han får hellre sparka som attan än vara för stillsam, då blir jag bara orolig.

Nej, det som irriterar mig är att folk som jobbar med människor inte har nån koll på hur man ska bemöta dem. Skulle ha varit på nytt ultraljud idag som en del av studien vi ställt upp på att vara med i. Visserligen tycker vi att det är jättekul och har sett det som en bonus men det är ju, trots allt, för deras skull vi gör det. När jag suttit och väntat i 30 minuter gick jag för att kolla vad som hänt. Då visar det sig att hon som gör studien är sjuk och ingen har meddelat mig. När jag så skulle få en ny tid så beter sig sekreteraren som en riktig hagga och som om det är jag som är besvärlig! Detta efter att jag kuskat in till sjukhuset med tåg och buss och i slutänden spenderar en halv dag (ca 4 timmar) på dem helt i onödan. Dessutom skriker och värker kroppen efter stressandet fram och tillbaks och sittandet i väntrummet. Jävla nötter!

Blir ett kallt fotbad nu för att se om svullnaden kan lägga sig lite och sen sidoläge i soffan för att lugna svanskota och foglossningar. Ska försöka lugna humöret lite också och fundera på om jag ens vill ha den nya tiden eller om jag ska skita i det... Får kolla med min BM om hon tycker att jag ska göra kollen för min egen skull, med tanke på knoddens storlek.

Allt verkar ok därinne

Var hos barnmorskan igår på ytterligare en kontroll som också innebar lite "sammanfattning" av graviditeten och hon skrev journalinlägg som kommer att läsas (antar jag) när vi kommer in till förlossning. Allt i övrigt verkar se bra ut.

Mitt magmått följer sin egen (höga) kurva, vilket ju är ganska logiskt eftersom även knoddisen följer sin höga viktkurva. Jag fortsätter att gå upp stadigt, men inte enormt, ligger nu på en total viktökning på 13,5kg. En del av viktökningen senaste tiden misstänker jag beror på att jag börjar samla på mig vatten. Händer, fötter och vrister tex svullnar massor, alla ringar är bortplockade och snart är jag begränsad till flip-flops (alternativt köpa nya skor). Mitt järnvärde var helt ok, trots att jag skurit ner en hel del på intaget av järntabletter. Jag hade problem med förtoppad mage redan innan jag började med tabletterna och när jag tog full dos var det ingen lek kan jag säga. Men nu verkar vi ha hittat en bra nivå. Den lille krabaten därinne bökar runt så mycket han kan i det nu (antar jag) trånga utrymmet och hans hjärta pickade på som det skulle.

Vi pratade en del om förlossningen och hur jag känner inför den. Jag känner faktiskt, i alla fall inte än så länge, någon större oro inför förlossningen. Det går inte att föreställa sig något, man har ingen aning om hur det kommer att gå till och hur det kommer att kännas så det känsn itne som om det finns någon poäng i att stressa upp sig (ännu). Jag kommer att vara väl omhändertagen av personal, dessutom har jag världens tryggaste, lugnaste man som kommer att vara vid min sida. Det enda som känns jobbigt är, som jag säkert skrivit om tidigare, att inte veta alls när det kommer att hända och hur det kommer att hända. Men jag försöker att leva som "vanligt", dvs hitta på så mycket saker jag orkar och träffa folk som vanligt, Hädner det så händer det. Det enda jag undviker är långa resor eller att åka nånstans alltför långt ifrån sjukhuset... Jag har också sedan tidigare skrivit ett kort brev till förlossningen om hur jag känner kring smärtlindring och annat kring förlossningen.

Oron kring att något ska gå fel, att knoddis trots allt inte mår bra eller inte klara sig finns där i bakhuvet, men de tankarna försöker jag att skjuta bort så långt bort det går. Naturliga tankar dock antar jag, med vår historia. Även i detta är dock min man ett toppenstöd med sin trygghet och sitt lugn. Det enda tecknet han visar på att inte vara coollugn är att han helst inte vill att jag ringer honom på jobb - han hoppar till då och tror att det är dags. Så vi har bestämt att vill jag honom något annat så sms:ar jag honom och ber honom ringa mig eller säger att jag kommer att ringa. :-)

Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi är redo för knoddisens ankomst nu. När som helst, hur snart som helst. BB-väskan är packad, säng, bilstol (babyskydd heter det väl), skötbord och vagn finns klara och jag börjar bli lite trött på att vara trött, klumpig och ha småont. I hans rum är inte allt helt färdigt, men det tror jag inte att han bryr sig så mycket om. jag småpillar lite där om dagarna och ska försöka få lite bättre ordning i helgen. Men framför allt så längtar vi så mycket efter honom! Vi vill ju börja lära känna den lille krabaten som just nu buffar och puffar på mig och tycker att jag suttit ner och tryckt ihop magen länge nog. Du anar inte hur välkommen du är!

Bristfällig uppdatering...

Jag vet att jag är ganska dålig på att uppdatera här på bloggen. Jag är inte heller lika aktiv som tidigare med att kommentera på de bloggar jag läser. Det finns många anledningar till det, men mycket av det handlar om dåligt samvete och mycket känslor. Har tänkt på det länge och nu behöver jag ventilera.

När jag började med bloggen handlade det mycket om att skriva av sig om allt jobbigt och allt negativt kring vår barnlöshet. Det var en form av terapi och ett sätt att komma nära andra i samma situation. Nu sitter jag här, höggravid, lycklig men när det gäller bloggen också med en hel del av något som väl får kallas dåligt samvete. Så många jag följer kämpar ju fortfarande i det helvete som heter ofrivillig barnlöshet.

I början när jag själv började skriva och läsa barnlöshetsbloggar så blev jag glad när jag läste om någon som blev gravid, dels för att man visste hur det är att kämpa men också för att det gav hopp om att det kunde fungera. Men samtidigt kände jag, såklart, också ett stygn av avundsjuka. Varför de och inte vi? Dåliga dagar hoppade jag över att läsa bloggar av folk som blivit gravida. Nu är det jag som är där. Den som kanske kan ge någon hopp men som samtidigt är en tagg i hjärtat - varför jag och inte ni?

Jag vill uppdatera bloggen med det som händer i min graviditet. Det är ju fortfarande mitt ställe att ventilera både glädjen och det som är jobbigt, och för egen del är det också intressant att kunna gå tillbaks och titta på hur jag tidigare känt, man får jättebra tips från läsare osv. Min graviditet har varit förhållandevis lätt men självklart finns det saker som är jobbiga också. Jag vill skriva om allt detta men har märkt att jag censurerar mig själv mer än jag egentligen skulle vilja. Skriver jag något toklyckligt känns det som att sparka på dem som ligger, klagar jag över något som är jobbigt känner jag mig otacksam över det jag har.

Liknande är det när det gäller att kommentera på andra bloggar. Jag följer "mina" bloggar lika mycket som tidigare. Jag glädjs enormt med dem som lyckas men framförallt lider jag och gråter med dem som fortfarande kämpar. Jag vill stötta så mycket jag kan. Men ibland känns det som om jag skulle göra saken värre genom att kommentera. "Vad har du för rätt att försöka peppa mig, lätt för dig att säga som är gravid"... Typ...

Ibland är jag också rädd för att skriva för att jag är rädd för min egen skull. Många hjärnspöken från IVF-tiden finns kvar. "Tänk om jag tar ut för mycket i förskott och så går det åt helvete i slutänden". Såna tankar dyker upp då och då fortfarande.

Detta är väl bara ytterligare ett bevis på att barnlöshetens värld är allt annat än enkel. Men samtidigt är en kommentar jag fick nyss från en av dem som fortfarande kämpar ytterligare ett bevis på att i den världen bryr man sig och stöttar oavsett vilken fas man befinner sig i.

Sur och grinig

Är inte alls på humör just nu...

Dels börjar det bli irriterande med alla småkrämpor. Händerna är jättesvullna och jag har sån ledvärk att jag knappt kan röra dem alls när jag vaknar på morgonen. Detsamma börjar nu sätta sig på fötterna. Klämda muskeln /nerven protesterar i stort sett konstant numera. Svanskotan är fortfarande inte bra så jag har jättesvårt att sitta och får max sitta en halvtimme i stöten och då endast på lämpliga underlag. Är jättetrött och sover uselt. Det hugger och spänner och värker kring underliv/ljumskar/magen hyfsat ofta.

Allt är såklart helt normala gravidkrämpor och jag gillar inte att klaga över dem eftersom jag är så glad att jag är gravid. Men just nu är jag gnällig, det kan inte hjälpas... Det är trist att inte orka och kunna göra saker. Jag hatar att lämpa över så mycket på maken, han gör så mycket här hemma ändå. Jag vill göra massa roligt pyssel och fix inför knoddens ankomst, men det funkar inte när jag är så orörlig.

Sen börjar jag bli nervös också inför förlossningen. Inte så att jag är rädd för att det ska göra ont eller så. Men jag blir stressad över att inte veta och inte ha kontroll. Jag gillar att planera och att ha koll på vad som ska hända. Nu sitter man här och vet inte överhuvudtaget när det kommer att hända, vad som kommer att hända och hur det kommer att kännas. Är enormt frustrerande. Dessutom är jag sjukt orolig för att något ska gå fel, att knodden inte ska klara sig eller vara jättesjuk eller liknande. Har totalt ologiska tankar om att det kommer att komma något straff för att vi tagit ut så mycket glädje i förskott.

Vill bara att det ska vara dags nu och att vi ska få komma hem med vår underbare lille prins och leva lyckliga tillsammans i alla dagar. Inte för mycket begärt eller?

4 veckor kvar. AJ!

Har läst och hört från många att sista månaden av graviditeten längtar man bara till att det ska vara över och att bebisen ska komma, till viss del på grund av alla krämpor man får. I helgen var jag böjd att hålla med.

Fick i slutet av förra veckan vansinnigt jävla ont i svanskotan. Kunde inte sitta ner och bara ligga på vissa sätt, uppbullad av kuddar. För att göra det än charmigare hade jag rejäla hostattacker - varje hostning högg som en kniv i kotan. Eftersom jag stod och gick mycket bråkade min klämda nerv/muskel konstant och när jag försökte byta ställning i soffan fick jag magknip som fan. Detta i kombination med svullna värkande händer, svettningsanfall, frustration över att inte kunna göra saker, samt trötthet gjorde att jag var måttligt road av tillvaron.

Idag är det betydligt bättre med svanskotan och vips så känns det mest mysigt att var agravid igen trots övriga krämpor. Knodden sprallar runt ordentligt och gör sig märkt flera gånger om dan och jag hoppas att äntligen kunna fixa med lite inredning på hans rum idag efter för många sysslolösa dagar. Har inte lika panikbråttom längre även om jag, såklart, längtar efter hans ankomst!

Tungt och trångt

Just nu känns det som om vi slåss en hel del om utrymmet vår lille pojk och jag. När jag sitter ner och inte sträcker helt på mig så trycker magen upp mot bysten och det tar inte många sekunder innan han börjar buffa som attan. Likadant när jag lägger mig på vänster sida - då sätter volterna igång ordentligt. En annan favoritsysselsättning han har är att kicka / slå antingen upp mot min muskel/nerv i kläm eller mot urinblåsan. En busig en, men jag förstår att där börjar bli trångt därinne.

Känns riktigt skönt just nu att jag är arbetslös för jag börjar känna mig rejält trött och tung fast jag har hela 6 veckor kvar. Sover jättedåligt, får ont både här och var om jag går mer än korta sträckor, ont när jag sitter mer än en kort stund, ont om jag står länge, är seg och trött och har svårt att andas emellanåt. Ska bli skönt när magen sjunker ner så det lättar på den fronten för det är lite obehagligt ibland - känns som att det är värt att bli kissnödig ännu oftare (är det möjligt?).

Får mig en släng av dåligt samvete så fort jag skriver/pratar om dom jobbiga bitarna med att vara gravid. Jag vet ju hur många därute som fortfarande lider och kämpar för att nå hit och jag har ju själv kämpat ett bra tag för att komma hit. Men det är ju klart att det finns bitar som är lite jobbiga med en graviditet, även om man är tacksam över den och gärna tar allt som kommer. Är också medveten om att jag haft en lätt graviditet jämfört med många andra. Men man måste få pipa lite ibland ändå eller?

Något som känns riktigt skönt är att han har lagt sig på rätt håll och nästan är fixerad. BM sa på undersökningen för en knapp vecka sedan att han börjat fixera sig (hon sa först att han låg "fixerad" men ändrade sig sen till "ruckbar"). Hon frågade om jag känt ilningar/sting/smärtor ner mot underlivet - tydligen ofta ett tecken på att de fixerar huvudet. Hade inte känt så mycket av det då men de senaste dagarna har det huggit till som fasen så det borde vara något på gång. Skönt för det där med vändningsförsök verkar läskigt.

Idag ska vi till IKEA och inhandla lite småsaker som saknas till lille herrn, tex ett skötbord. Vi har letat efter ett begagnat men inte hittat något vi vill ha och eftersom vi ändå tänkt att skaffa ett som är kombinerat med byrå så känns det värt att lägga lite mer pengar på det. Vi har ju faktiskt fått så mycket av det andra vi har.

Nu har är det nog dags att sträcka lite på sig - börjar göra rejält ont i klämda muskeln och den lille protesterar mot att bli hoptryckt!

Irritationsmoment

Har läst många inlägg på olika bloggar om hur folk verkar ta för givet att det är ok att säga vad som helst om en kvinnas mage, samt klappa och pilla på densamma för att kvinnan är gravid. Jag irriterade mig själv tidigt på att folk tog sig friheten att klappa mig på magen i samband med att de hälsar - det är i min värld ett övertramp. På sistone har det dykt upp ett nytt irritationsmoment.

Ja, min mage är större än genomsnittet för den vecka jag är i, det ä rjag medveten om. Men det gör det inte okej att häva ur sig: "Oj vilken mage, är du säker på att det inte är två därinne!" Än värre blir det när, vilket faktiskt har hänt, personen som kläckt ur sig detta insisterar när jag försöker le och säga att "i så fall har den andre gömt sig väl på alla de ultraljud och undersökningar jag gjort". Allvarligt talat, vad ger folk rätt att säga sånt här?

Min reaktion beror inte på att jag känner mig ful eller osexig etc i min stora mage. Jag är stolt över min mage, den innehåller ju vår son! Utseendemässigt bryr jag mig inte ett dugg om att jag blivit jättestor, tvärtom tycker jag att min mage är fin, jag har inte gått upp speciellt mycket och allt jag har gått upp sitter just på magen. Men den här typen av kommentarer är så okänsliga. Tänk om jag nu var jätteosäker på min kropp och tyckte det var skitjobbigt att bli större? Eller om det fanns andra problem kring graviditeten och magen? Det skulle ju knappast underlättas av såna ord. Och är det ok för mig att säga till nån annan: "Hoppsan vad din rumpa har växt, det måste vara en och annan glass där".

Egentligen är detta kanske ingen jättegrej, jag vet ju att folk som säger sånt här inte menar något illa. Önskar bara att folk kunde tänka sig för ibland innan de öppnar munnen...

Den store gossen mår bra!

Vi var på andra ordinarie ultraljudet igår. Allt såg bra ut. Det var svårare att se ordentligt nu på andra tyckte jag, första gångerna hon visade ansiktet låg jag som ett levande frågetecken. Men sen fick vi ordning på det. Mätningarna visade att det troligtvis finns en anledning till att jag är stor om magen (även om måtte normaliserats något). Fortsätter han att växa i den här takten så blir det en riktigt stor pojk! I och med att vi låg så högt över "standardmått" fick vi erbjudande att delta i en undersökning där man gör fler ultraljud i 3D. Det är en del i en forskning kring om 2D eller 3D ger bäst resultat när det gäller att förutsäga bebisens vikt. Vi sa ja, dels känns det bra att kunna bidra till forskning - de kommer ju ingen vart om ingen ställer upp, och dels så är det mysigt att få se den lille ännu fler gånger. Med 3D UL får man ju dessutom ännu tydligare bilder av bebisen. vi fick med oss ett par bilder av ansiktet igår (eller ja, halva ansiktet, han gömde delar av huvet) och jag håller på att sprängas av kärlek när jag tittar på bilderna, kan inte sluta titta på dem!

Förväntansfull och orolig

Mindre än två månader kvar till BF nu! Datumet är satt till 14/6. Jag har en känsla av att knoddis kommer att komma lite för tidigt, maken tror att det drar över tiden till midsommar. Vi får väl se vems magkänsla som stämmer. Ska man gå på vem som har mest mage att ha känsla i så bör jag ha övertaget. :-) Är så förväntansfull och varje gång jag ser en bild på en bebis längtar jag så det pirrar i hela kroppen på mig! var på andra föräldrakursen för ett tag sedan och när vi kollade på amningsfilmen satt jag bar aoch mös. (Jodå, jag inser att det inte alltid funkar lätt och smidigt med amning men jag längtar ändå som en tok.) Samtidigt har det de senaste dagarna krupit en läskig oro i kroppen på mig. Jag kommer titt som tätt att tänka på allt som kan gå fel. Att något händer bebissen innan BF, att något händer under förlossningen så han inte klarar sig, att det visar sig att han är jättesjuk, att han drabbas av plötslig spädbarnsdöd... Jag försöker slå bort tankarna så fort de kommer men det är inte alltid lätt. Men jag antar att det är naturligt att oroa sig en del. Magen växer verkligen så det knakar och jag undrar hela tiden hur den ska kunna fortsätta växa så i nästan 8 veckor till. Kommer jag ens att kunna gå upprätt då? :-S Mår fortfarande bra, även om det börjar kännas rejält tungt nu och man blir lättare sliten. Jag flåsar som en maratonlöpare efter målgång varje gång jag gör något ansträngande, det småvärker i underlivet, värken på ovansidan av magen tilltar, efter långa promenader gör det ont både här och där och jag blir fort trött. Magen har strulat en del trots att jag äter bra och äter extra fibrer och dricker mycket. Så efter den senaste förstoppningen gav jag upp, gick till Apoteket och fick en kur som ska vara ofarlig även under graviditet - den verkar hjälpa så sakteliga. Men allt ovanstående är rätt lätt att leva med. En kick inne från magen eller en titt in i det som ska bli barnkammare som vi nu börjat förbereda så smått uppväger det mesta! I veckan är det dags för besök hos BM och sen ett par dagar senare UL. Ska bli så spännande att få se den lille ordentligt igen och kanske också få lite info om hur stor han beräknas bli.

Rund och trött men lycklig!

Ojojoj vad det börjar märkas av att det finns en knodd därinne. Magen har blivit riktigt stor, jag blir otroligt lätt anfådd och har svårt att andas om jag ligger på rygg. Sover dåligt vilket leder till att jag är småtrött mest hela tiden. Är riktigt klumpig när jag tex ska resa mig eller byta sida när jag ligger. Har rätt så ont hela tiden av mitt myom/klämd nerv eller vad det nu är. Får ordentligt ont ner mot underlivet om jag går det minsta för fort eller försöker ta stora steg. Lite tendenser till urinläckage och springer på toa stup i kvarten. Och trots allt detta så är tillvaron så himla härlig! Detta är ju fisar i rymden (just det, massor av gaser i magen har jag också) jämfört med vad jag kommer att få ut av det! Nu börjar det verkligen närma sig och jag längtar så efter vår lilla knodd! I helgen var vi på en liten resa och stannade då också till ett par timmar i Ullared och köpte på oss en del basgrejer till vår lille pojk. lite saker till spjälsängen, tvättlappar, våtservetter, lite kläder etc. Så himla mysigt att få skaffa saker till oss, till vår familj, till vår lille son! Har fortfarande svårt att förstå att det är sant ibland. Men så tittar jag ner på min tjocka mage som får sig en rejäl spark från insidan och inser: Jo det är faktiskt sant! underbart

Hjärtljud = mys

Fick låna en Doppler av en släkting så nu kan vi lyssna på knoddis hjärta här hemma! Tänkte försöka att inte fastna för mycket i det. Men kan vara mysigt då och då. Tänkte också att det kunde vara kul för mina föräldrar att få lyssna. Sen kan det ju vara skönt om det är så att han får för sig att krypa in o gömma benen nånstans igen - då kan man ju själv kolla av hjärtljuden och (kanske) slippa drabbas av panik. . Magen växer fortfarande så det knakar - ligger en bra bit över "normalt" mått men allt verkar ändå stå rätt till. Eventuellt kommer jag att få ett tidigare andra ultraljud för att kolla läget. Men mamma hade också höga SF mått både med mig och min bror utan att vi föddes i nån elefantstorlek så jag är inte så orolig. Har värk på ovansidan av magen på ena sidan och emellanåt även på motsvarande ställe på ryggen. På framsidan är den relativt konstant men eskalerar rejält när jag gjort någon monoton rörelse. De har kollat så att det inte är lever eller galla vilket ju är skönt att utesluta. Troligtvis är det antingen mitt myom som spökar och börjar komma i vägen eller så är det en muskel eller nerv som kommer i kläm när magen växer. Inget att göra något åt med andra ord, men det är ju inte heller något som inte går att hantera. . Vi var på första föräldrakursen igår kväll - nu börjar det kännas att det närmar sig! Härligt!

Inte så mycket nytt...

... händer just nu.

Maken är hemma, sjukskriven ett tag till. Jag har slutat mitt jobb så jag är också hemma heltid just nu. Efter att lång tid ha setts väldigt lite på grund av allt mitt kvällsjobb så är det väldigt mysigt att få mycket tid tillsammans.

Finns mycket att pyssla med här hemma, saker som skjutits på framtiden, ni vet sånt där som "man ska göra nån dag när det finns tid". Får väl se hur mycket som blir gjort nu, det finns ju så mycket roliga saker man vill göra också: Sticka kläder till knodden (och handarbeta över huvud taget), sylta o safta, vara social med kompisar, mysa med maken. Sen måste jag ta tag i en massa grejer kring A-kassa och föräldrapenning också så snart som möjligt.

Med lillen i magen verkar läget vara bra. Han sparkar och lever om, framför allt på kvällar, nätter och tidig morgon, men ibland även på dagen. Magen växer (förhoppningsvis dock inom "gränserna"), vi har fått tid för vårt nästa ultraljud och nästa vecka är det dags för glukosbelastning.

Är verkligen så lycklig och tacksam över att vara gravid! Har hittat en artikelserie på http://www.sydsvenskan.se/ om barnlöshet och det har såklart triggat igång en massa tankar och minnen som är allt annat än positiva. Men dagens artikel gjorde mig lite irriterad, den handlade om att vi nu för tiden väntar för länge innan vi "skaffar" barn. När man läser den får man känslan av att alla bara väntar med att börja försöka, att det är för att hinna med nöjen, karriär etc, det är helt frivilligt. Men riktigt så enkelt är det ju inte alltid... För egen del började jag längta efter barn väldigt tidigt och hade jag träffat mannen i mitt liv vid 25 års ålder så hade jag gärna startat försöken mot att få familj redan då. Men nu blev det inte så, efter en del sorger och bedrövelser träffade jag min man först vid dryga 34 och då är det ju svårt att försöka få barn tidigt...

Sänkt tempo

Det är verkligen dags att börja sänka tempot nu har jag insett - lilleman i magen tar en del på krafterna.

Gick hem från tåget igår kväll / natt, ganska snabbt eftersom det är lite småläskigt att gå hem ensam sent en fredagskväll, men efter en tio minuter fick jag stanna till för att det gjorde ganska ont. Får som ett riktigt kraftigt håll under magen (ungefär där mensvärk eller ägglossning känns) så fort jag börjar gå snabbt eller om jag går långa sträckor. Jag måste nog inse att jag får beräkna en 5-10 minuter extra när jag ska gå till tåget eller in till stan. Annars gör det ont och dessutom blir jag rätt anfådd. Men det är inte lätt att komma ihåg, innan jag ger mig iväg så mår jag ju hur bra som helst.

Är enormt trött också, trots att jag börjat komma ikapp med sovandet och att den värsta oron lagtsig. Det är nog bara att vänja sig vid det också. Skönt att jag bara har ett par arbetsdagar kvar.

Den lille ger sig tillkänna några gånger om dagen med små buffar och sparkar - oftast mer på kvällarna, mitt på dagen är han ganska lugn. Otroligt mysig känsla när man har den direktkontakten!

Allt är bra!

Noggrann koll av min magen och knodden är gjorda och allt såg bra ut.

Dessutom blev maken utskriven från sjukhuset idag!

:-D

klippkort hos läkare...

Ringde till BM idag ang min spända mage - hon tyckte att jag skulle komma in så de fick kolla mig.

Fick höra knoddisens hjärta för första gången - oj vad härligt! Hjärtat slog precis som det skulle så han verkar må bra. De tryckte och klämde en hel del på magen och det gjorde inte det minsta ont vilket ju också är bra. Hon kunde däremot känna att jag är spänd.

Sen tog de måttet på livmodern och mitt mått låg väldigt, väldigt högt för att vara vecka 24 (+5). "normalkurvan" ligger mellanca 25-27 cm tror jag hon sa, mitt var 31cm. Det kanske kan vara pga att magen växt väldigt mycket på kort tid som jag känner spänningar i magen och har lite ont. Hon sa att ett högre mått inte behöver betyda något alls men att det ändå bör kollas upp, särskilt nu i och med att jag haft lite problem så imorgon bär det av till specialistmödravården på sjukhuset. Praktiskt, bara ett par minuter från maken :-)

Så håll tummarna för att det inte är något fel utan bara vår knodd som 1) är stor, 2) behagat växa väldigt mycket just nu, 3) behöver mycket plats omkring sig 4) ... vad som helst som inte är något farligt... Orkar inte riktigt med mer strul just nu.

Magens reaktioner...

Har haft lite smått ont i magen varje dag när jag vaknat. Inga kramper eller så, det har känts lite som tendens till magkatarr. Har inte oroat mig så mycket över det utan egentligen sett det som naturligt med tanke på att det varit en hel del stress omkring mig de senaste dagarna.

Men så i morse när jag vaknade så kändes det lite som att det stramade i magen, nästan som det känns i början eller slutet av en sammandragning men det känns nästan hela tiden. jag försöker att inte hetsa upp mig och ta det så lugnt som möjligt men ska i alla fall slå barnmorskan en signal när de har telefontid för att kolla med dem om det är något jag ska kolla upp eller om det bara är att relaxa som gäller.

Saknar min älskling...

Maken är fortfarande kvar på sjukhuset och kommer att vara det en bit in i nästa vecka. Det ska inte vara någon fara med honom, det verkar nu helt säkra på att det är hjärtmuskelinflammation. Anledningen att han får stanna kvar är att de vill försäkra sig om att det inte spridit sig ut i bindväven runt hjärtat och han ska göra nya tester för det måndag eller tisdag. Han har fått medicin mot inflammationen och tycker redan att det hjälper.

En jättelätttnad såklart att det inte är något allvarligare och jätteskönt att de är så noggranna och inte lämnar något åt slumpen. Men såklart också jobbigt att inte få vara tillsammans mer än några timmar på dagen när avdelningen har besökstid. Saknar honom precis hela tiden!

Jag märker också tydligt av hormonerna - jag blir väldigt lätt gråtfärdig och det har kommit ganska många tårar igår kväll och idag, utan någon egentlig anledning. Är väldigt trött och har svårt att ta mig för saker när jag är hemma på förmiddagen.

Snart dags att åka in till honom - längtar! Vi hoppas intensivt båda två på att han ska få komma hem på tisdag. På onsdag morgon är det nämligen dags för barnmorskebesök och då vill han såklart vara med. Men huvudsaken är att han blir bra.

Vilket jävla dygn

I helgen började min man säga att hans hjärtslag kändes oregelbundna. Jag kände på det och det kändes precis som om det hoppade över ett slag och sen satte fart och slog ett par slag snabbare. Det var inget som han hade ont av, det kändes mest konstigt. Så i förrgår kväll när han var själv hemma för att jag jobbade så kommer det mer intensivt och han blev lite matt och trött. Klockan 5 igår vaknade jag av att lampan var tänd - då hade han vaknat av samma problem med hjärtat. Han bestämde sig för att åka in på akuten men tyckte att jag skulle stanna hemma och försöka sova eftersom jag inte kommit hem förrän efter midnatt.

Jag sov såklart inte en blund. Började ganska snart känna mig rejält orolig och stressad. När han ringde och sa att de gjort tester och skulle lägga in honom på avdelningen för hjärta/lungor så började jag storgråta. Ju mer stressad jag blev ju mer kände jag också att det påverkade den lille därinne. Han sparkade och levde rövare på ett sätt jag aldrig känt innan. jag bestämde mig för att åka in och hålla honom sällskap och vara där, för att känna mig lugnare.

De gjorde en mängd undersökningar och det verkar luta åt att det inte är någon större fara. Troligtvis en infektion eller inflammation på en klaff (min stressiga förvirrade hjärna förstod inte riktigt). Han fick vara kvar minst över natten och fick tid för magnetröntgen idag på morgonen. Jag åkte hem på eftermiddagen och totaldäckade här hemma. Hade bara sovit knappt 5 timmar och varit så vansinnigt orolig. Sen ett par timmar senare kom reaktionen. När jag kom på att jag inte kunde nå mannen utan skulle få vänta till idag på förmiddagen tills hans hörde av sig bröt jag ihop, började storgråta och slocknade sen i soffan. Vaknade rätt snabbt, gick upp och la mig och sov i över 11 timmar.

För en timme sedan ringde han, troligtvis får han stanna kvar idag och inatt också i väntan på alla provsvar. Nu har han i alla fall en telefon på rummet och i eftermiddag är det besökstid. Gissa vem som kommer att hänga på låset! Nu vågar jag tro på att det kommer att gå bra även om jag såklart fortfarande är orolig.

Igår när jag grubblade som värst hann jag tänka på flera gånger: Det här är straffet för att vi varit så lyckliga med gravididteten. Jag vet att det låter fånigt men man kan inte alltid styra tankarna. Vi har gått igenom så mycket skit de senaste åren med långa sjukskrivningar för min man, barnlösheten och IVF-djungeln och ett helvete på mitt jobb. När det sedan blev klart att jag skulle lämna jobbet och att jag var gravid så var det som om flera ton släpptes från axlarna. Vi har funderat över hur länge man egentligen kan tillåtas att må så här bra. Igår kändes det som att svaret kom som en stor jävla käftsmäll. Man kan ju fråga sig när det räcker...

Nu ska jag packa ihop saker till maken, ge honom den största kram och puss man kan tänka sig och bara njuta av att han är bredvid mig. Får väl försöka förtränga alla slangar och skit kring sängen...

Oro, depp och hormorner...

Har de senaste dagarna känns mig orolig och inte alls väl till mods. Finns egentligen inget som hänt som är orsak till oron, men någonting mal därinne i skallen och magen i alla fall. Jag tänker massor på knodden därinne. Har han det bra? Eftersom jag inte känner så himla mycket rörelser så känner jag mig så himla osäker på att han verkligen lever och frodas därinne. Har haft ont i magen också ett par dagar och även om jag är nästan hundra procent säker på att det beror på förstoppning och gaser så hinner jag ändå noja över det med.

Och när jag väl börjar noja så har jag svårt att sluta. När jag lyckats övertyga mig själv om att han har det bra därinne så glider tankarna över på vad som kan hända när knoddis väl kommit till oss. Hur mycket jag än tidigare bestämt mig för att inte ta ut oro i förskott så kan jag inte hålla de tankarna borta just nu.

Antar att det här är ganska naturligt. Hormonerna far runt i kroppen och man utvecklar moderskänslor och beskyddarinstinkter. Men det är inget roligt - vill vara glad, förväntansfullt och mysa istället!

Blev inte gladare av att kika runt här på bloggarna igår. Det är så många fina bloggartjejer som har det riktigt, riktigt tungt just nu och mitt hjärta brister för dem. Får dessutom väldigt dåligt samvete över att jag sitter här och nojar och deppar när jag är där de längtar så efter att komma. Jag är ju så tacksam över att knodden finns därinne!

Jag vet ju att det kommer att vända men just nu så är det ganska :-(

Mage!

Utvecklingen vad gäller graviditeten går verkligen i omgångar. Det kan gå ett par veckor där jag tycker att det nästan inte händer någonting alls, sen säger det "poff" och så händer det massor på en gång. Och så är det definitivt med magens tillväxt också. Ketchupeffekten typ - först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer allt!

För bara ett par dagar sedan så tyckte jag att mina byxor var helt ok - kanske lite tightare än tidigare men fortfarande gott om plats. Så plötsligt igår och idag så har jag nästan blivit knäpp så fort jag satt mig ner för att det spänt som satan runt nedre delen av magen. Så nu blir det till att ut och shoppa. Har, som tur är, ett par byxor i en storlek större så jag klarar mig tills jag hittar nya. Fick förresten idag mina färgade toppar jag beställt! Yes, inte bara svart och vitt längre!

Börjar också känna betydligt mer av den lille där inne. Tror jag i alla fall - jag vet ju inte om alla rörelser och grejer jag känner i magen faktiskt är knodden - det kan ju vara annat som händer när det växer där inne, men det är mysigt att tänka sig att det är han.

Tänkvärt kring ofrivillig barnlöshet

Att vara ofrivilligt barnlös är, ärligt talat, ett helvete. Det är en berg- och dalbana av känslor som jag inte riktigt kunnat föreställa mig innan jag befann mig där själv. Och just det här att inte kunna föreställa sig hur det känns är ett problem. Folk i allmänhet är väldigt tanklösa när det kommer till att fråga andra om deras barnplaner. Det behövs mycket mer förståelse kring de här frågorna. Många anhöriga står, fullt förståeligt, helt handfallna när de får veta att någon i deras närhet kämpar mot barnlösheten. Visserligen är vi alla olika men en hel del finns det heltklart som gäller för oss allihop.

Ett par av debloggare som jag följer lite extra noga och känner väldigt,väldigt mycket för har gett väldigt goda och användabara råd. Har du någon i din närhet som du vet eller misstänker är ofrivilligt barnlös och du vet inte riktigt hur du ska bete dig? Läs gärna vad Kix och Joanna har att säga på respektive länk. Genom det inlägget hos Kix hittade jag också ett jättebra inlägg hos bloggaren Sara, som också är klockrent och mycket tänkvärt.

Sammandragning

Låg på soffan häromdan. Hade sprungit runt en del på stan, men tyckte ändå att det hade varit en hyfsat lugn och skön dag. Så när jag låg där och slappnade av kände jag plötsligt hur det hände något i magen. Det var som om den började dra ihop sig, ungefär som när man får kramp, jag kunde inte göra något för att styra det. Efter en liten stund var magen stenhård! Det gjorde absolut inte ont men kändes väääldigt skumt. Hade i bakhuvudet att jag läst om något i stil med det här så jag blev aldrig nervös. Slog upp min lilla "guide" och konstaterade att det med största sannolikhet var en sammandragning jag haft. Väldigt skum känsla men spännande att det händer saker därinne.

Har känt små, små tendenser till rörelser därinne också. Samma kväll som sammandragningen kom kunde faktiskt även maken känna lite darrningar på magen. Obeskrivligt mysigt!!

Det verkar som om det väntas smått!

I förrgår skulle det inte kunnat undgå någon att det väntas barn här i huset. Hela källaren var full av barnprylar av alla de slag.

Vi hade egentligen inte tänkt oss att köpa barnvagnredan, jag är ju trots allt "bara" i vecka 21. Tanken var att vi skulle börja kolla nu lite grand för att se vilka vagnar som skulle kunna vara intressanta och sen ge oss ut på Blocket och leta begagnade. Vi visste en modell som vi vet att vi tycker är bra som mina nära vänner har, Teutonia Mistral S. Plötsligt en dag dök så en sådan upp på Blocket till ett löjligt billigt pris, maken åkte och kollade på den och den inhandlades.

Ungefär samtidigt hälsade maken på hos goda vänner och kom hem med spjälsäng, badbalja, babyskydd, böcker och en himla massa kläder i storlekar från 50 till 68. Babyskyddet köpte vi till bra pris, en del fick vi låna och en hel del har vi fått. Kändes så mysigt att gå runt och titta på alla dessa saker och inse att de faktiskt är till vårt barn. Tidigare har jag tänkt att jag inte ville skaffa för mycket för tidigt av vidskepliga skäl men sånt har jag lagt ner nu. Jag vägrar gå runt och oroa mig för det som kan gå fel och låta bli att leva. Vi ska få en liten i juni, så är det och det är det jag tänker leva efter och njuta av. Skulle något gå fel så kommer det att vara förkossande, oavsett hur jag lever nu så jag tänker njuta av det här fullt ut!

Stånga mig, sparka mig, gör nånting!!!

Nåja vi kanske inte behöver bli lika dramatiska som matadoren i tjuren Ferdinand på julafton. Men jag skulle så gärna vilja att knoddis skulle vilja ge ifrån sig lite tecken därinne. Ett tag tyckte jag att jag kände lite små tecken på rörelser. Men börjar tro att det bara var tarmarna som bråkade. Kommer säkert att längre fram tycka att det är jobbigt när han försöker sparka omkring mina njurar men just nu skulle jag ge mycket för en liten kick. Jag vet att vi alldeles nyss varpå UL och fick se och veta att allt var bra. Men det skulle kännas så mycket bättre om jag fick känna honom... Så kom igen lille vän, ge mamma en liten kick nu!

Magen - inifrån och utifrån

Har under hela graviditeten så här långt haft problem med trög mage. Jag har ändå klarat mig rätt bra genom att lära mig vad jag kan och inte kan äta. Jag kan inte äta skräpmat, jag behöver massor av frukt och linfrön på yoghurten är min bäste vän, tillsammans med mycket vätska. Blev lite nervös när barnmosrkan skickade ett meddelande där hon rekommenderade mig att börja med järntabletter eftersom jag hört att det kan förvärra problem med trög mage. Samtidigt tror jag att jag kan behöva extra järn - har varit sjukt trött igen på sistone. Så jag gör nu ett försök och äter järntabletter. Någon därute som har erfarenhet av järntillskott? Eller tips om hur man kan "hjälpa magen på traven"?

När det gäller utsidan så blir jag lite lack när jag går och tittar på mammakläder. Dels för att det inte verkar finnas i annat än dyra specialbutiker - H&M undataget - och dels för att det verkar som om tillverkarna tror att foster kan skadas allvarligt om mamman bär kläder i andra färger än svart, vitt, grått och beige. Jag älskar att ha på mig färgglada toppar och blev lite småchockad när jag kom in i flera olika butiker och inte lyckades hitta en enda T-shirt i nån annan färg än svart och vitt. Jag är lite nervös för att beställa kläder på nätet eftersom det är så svårt med storklekar. Annars verkar faktiskt Bonprix ha en hel del enkla, färgglada toppar, T-shirts och cardigans. Jag är inte så sugen på att köpa svindyra kläder - jag gör det aldrig normalt sett och nu handlar det om kläder jag inte kommer att kunna använda så länge. Har jag helt fel? Har ni tips om affärer eller kedjor där man kan hitta snygga, färgglada och billiga mammakläder? Jag tar tacksamt emot dem!

Nu har jag ändå haft en himla tur - jag har supergulliga vänner och släktingar som jag har skänkt och lånat ut kläder till mig så att jag inte har behövt köpa så mycket ännu. Men jag saknar färg! Så tipsa gärna allt vad ni orkar!

Award!

Fick för några dagar sedan en award av Jean Quidote. Alltid lika kul att få uppskattning och att upptäcka att folk faktiskt läser det man skriver! Kul sätt också att skriva det som jag tror är mitt 100:e inlägg på den här bloggen.

Ta upp närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4. Vad står där?
"Jag är så trött, sa hon igen. Hur mycket jag än sover. Det känns som om jag inte orkar någonting."

Vad var det senaste du såg på tv?
Alla älskar Raymond

Borsett från datorn, vad hör du just nu?
Tvättmaskinen som piper (dvs bönar och ber att jag ska lyfta ändan från fåtöljen och komma och tömma den).

När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
När jag smög ut i kylan och hämtade tidningen i morse.

Vad har du på dig?
Gråblå mysbyxor, ljusgrå långärmad tröja och grå huvtröja. (En riktig färgklick alltså!). Just det, glömde: Mina nyinförskaffade gigantiska svarta mammatrosor. Så sköna!

Vilken var den senaste filmen du såg?
Shit, jag kommer knappt ihåg. Vi tittar mycket på serier - fick dessutom ett par gamla klassiska gamla TV-serier på DVD i julklapp så det har blivit mycket sådant på sistone. När det gäller film vill jag minnas att det var "Ice Age 1" vi låg och slötittade på för några veckor sedan.

Skulle du överväga att flytta utomlands?
Jag tror inte det är något som är aktuellt. Dels så är det ingenting som skulle falla min man in eller passa honom är jag ganska övertygad om. Men jag har också redan bott utomlands ett par omgångar tidigare. Det var fantastiskt, spännande och helt rätt då. Men nu, särskilt med "knoddis" på väg, så prioriterar och uppskattar jag verkligen att ha familj och vänner på nära håll. Så just nu är svaret helt klart nej, men man ska aldrig säga aldrig!

Denna award vill jag ge vidare till följande bloggare:
Jag ber om ursäkt för att jag blir en som bryter den här awardkedjan, men jag kommer inte att skicka den vidare. Och det är inte för att det inte finns massor av härliga bloggare därute som förtjänar den. Men dels är det så att flera av de bloggare jag följer redan har fått denna award. Dessutom har några av dem jag följer tätast det enormt tufft just nu och även om en award är ett bevis på uppskattning så känns det ändå som helt fel läge att skicka det här till dem just nu.

En livlig krabat...

... är det jag har därinne! Barnmorskan satt och skrattade emellanåt. Hela tiden när hon skulle ta något mått eller ta en stillbild för att kolla någon så kom det en plötslig rörelse eller ett par små underbara händer i vägen. Han, för det är en pojke, kommer definitivt inte att bli fotomodell. :-) Det var verkligen helt fantastiskt att se allt. Det är ofattbart hur långt man kommit med utvecklingen av ultraljud. Att på en sån liten krabat kunna mäta näsben, se njurar, hjärtkammare osv. Fantastiskt!

Men allra mest fantastiskt är att vår lille krabat verkar må hur bra som helst! När jag väl känner rörelser lär jag få mer än min beskärda del om han fortsätter som han gjorde idag på ultraljudet.

Det myom jag har låg inte på något sätt i vägen och lär inte orsaka något problem. Möjligtvis lite smärta i slutet av graviditeten.

Rörelser eller inbillning?

Om en vecka är det dags för UL och jag räknar timmarna. Är både förväntansfull och nervös. Jag vill se knoddisen och få veta att allt är som det ska. Samtidigt finns det en klump av oro för att det inte ska vara som det ska. Men mest känns det spännande. Kanske får vi också veta om vi ska säga hon heller han istället för h*n. Men det känns inte så viktigt för min del, maken är nog mer spänd på detta.

På sistone har ju magen vuxit en del och nu vill jag bara att utvecklingen ska fortsätta. Har läst på diverse olika ställen att man nån gång nu kring vecka 19 kan börja känna rörelser. Ett tag nu har jag försökt känna efter men inte känt ett dugg. Men häromdan när vi lagt oss tyckte jag att jag kände lite "darrningar" i magen. Trodde först att det var mina hjärtslag som man kände svagt även där men när jag höll handen på hjärtat samtidigt insåg jag att de rörelserna inte alls stämde överens. Kan det vara knoddisen jag känner? Jag har även läst att det tidigt kan kännas och beskrivas som ett "fladder" och det kanske kan jämföras med det jag kallar darrningar? Eller vill jag så gärna känna något att jag inbillar mig? Vi säger att det är knodden eller hur? :-)

Ut med gamla sorger, plats för glädje och förväntan

I onsdags var jag och lämnade in alla överblivna IVF-mediciner på Apoteket. Till en början vågade jag inte. I bakhuvet fanns hela tiden att "om jag lämnar in dem så kanske det kommer att gå åt skogen". Men nu, när det börjar kännas säkrare är det nästan tvärtom. Om jag inte skulle ha lämnat in dem hade det känts som om jag inte trodde på graviditeten, som om jag tvivlade. Dessutom så bar de med sig så mycket jobbiga minnen, det fanns så mycket trist kopplat till dem. Det känns så mycket bättre att ha gjort sig av med dem.

Annars är allt bara bra. Magen växer snabbt och jag måste nog ut och köpa nya kläder. Har vardagsbyxor och ett par tröjor men insåg precis att jag inte har några kläder alls att ha när vi får gäster på lördag...

Växer så det knakar

Det verkar onekligen som att knoddisen där inne just nu växer så det knakar! På bara ett par veckor så har magen vuxit en hel del. Dessutom är jag hungrig typ heeeela tiden! Har svårt att äta så mycket som jag behöver - har aldrig ätit lagad mat både till lunch och middag och har svårt att få i mig "riktig mat" på lunchen. Men nu räcker det nog inte med frukt och mackor längre...

Nu är det 15 dagar kvar till vårt ultraljud och det känns som en hel evighet.

Har påmints igen vilken fantastisk tur vi haft som har vår lilla knoddis växande i magen. På mitt jobb är det sedan tidigare två tjejer som är gravida. Nu har vi precis fått veta att två till är gravida + att jag också berättade nu när jag kom tillbaks efter julledigheten. Mitt i detta så finns där en tjej som jag vet är ofrivilligt barnlös. Vi har pratat om det eftersom jag en dag berättade för henne att vi håller på med IVF. Hon berättade då att hon och hennes man hade försökt få barn väldigt länge men inte lyckats. De hade svårt att få bra hjälp så jag tipsade henne om vår klinik. Nu har de gjort utredning och fått veta att sannolikheten att de ska kunna bli gravida på egen hand är minimal. Lider så med henne som måste gå och se alla dessa magar hela tiden. Men jag vet att hon ändå är lättad över att ha fått veta vad problemet är och att de nu får hjälp.

Är så tacksam och glad för vå skull!