Grubblerier över?

Jag bestämde mig... Varför ta skit när man inte förtjänar det? Uppsägningen från min tjänst är inte mycket att säga om (även om jag skulle välja att bråka så lär det sluta där ändå) men däremot så kommer jag inte att ta den "nya", sämre tjänsten. Nu återstår att se om jag måste vara kvar på job bunder hela uppsägningstidne eller inte.

Man skulle kunna tro att det skulle kännas jobbigt att ha potentiell arbetslöshet i sikte men tvärtom: Det är så jävla skönt! Jag är så trött på att det känns skit i stort sett varje dag jag ska gå till jobb. Jag förtjänar bättre. Redan när jag fattat beslutet och sagt det till min arbetsgivare på förhandlingen så kände jag en enorm lättnad, som om en vikt fallit från mina axlar!

Hoppas att detta också kommer att göra det något lite lättare att gå igenomn behandlingarna - man behöver ju all energi man kan få och min har gått på knappt sparlåga i ett års tid nu.

Men sen borde ha kommit i fredags men strular såklart, bara för att man vill komma igång. Tröttsamt men man kan ju inte få fram den på beställning... Är mer nervös än jag vill erkänna inför detta FET.

Grubblerier...

Imorgon är det dags för förhandling angående mitt jobb. Borde väl egentligen ha gett mig in i detta redan för ett år sedan när skiten började men jag har helt enkelt inte haft orken eller styrkan. Under ett års tid har arbetssituationen varit ganska pissig men jag har klarat mig. Men nu när när nästa slag i magen kom kände jag att jag måste göra något. De vill säga upp min tjänst och erbjuda mig en sämre tjänst med sämre lön och färre arbetstimmar.

Dilemmat nu är: Vill jag alls stanna kvar på företaget, om det slutar med att jag får ha kvar min nuvarande tjänst? Känslomässigt vill jag gärna bort därifrån men samtidigt så känns det så hopplöst att ge sig ut och söka jobb nu mitt i IVF djungeln. Min far tycker att jag ska stanna kvar oavsett om jag får ha kvar mitt jobb eller får det nya och sjukskriva mig på grund av att jag mår dåligt för att inte använda upp alla A-kassedagar "i onödan". Min man tycker att jag ska fokusera på att må bra, skita i eventuella pengaproblem och lämna skutan. De flesta av mina vänner säger: Stick därifrån fortare än kvickt!

Skulle gärna ta lite råd från er andra som förstår situationen kring IVF. Jag vet att det är svårt att ge råd när man inte vet alla detaljer men tar gärna emot input!

Motgångar, motgångar, motgångar...

Nu har min arbetsgivare nått ett nyttlågvattenmärke och jag blir tvungen att kalla in facket och förhandla och bråka. Precis vad vi behöver just nu...

Jobbångest...

Idag är min semester slut... Det är väl alltid tungt att gå tillbaks till jobbet efter semestern. Men iår känns det riktigt hemskt. Jag har sedan ca ett år fått en ganska pissig situation på jobbet. Många säger: "Men byt jobb då", men jag känner att jag inte riktigt vågar med tanke på att vi är mitt uppe i IVF försöken. Känns inte som ett bra läge att komma till en ny arbetsgivare med provanställning... Sen tvivlar jag på att jag skulle ha orken att söka ett nytt jobb nu, känner att jag inte har hälften av den kraft jag normalt har och jag får sålla rejält i vad jag tar på mig att göra. Så som humöret är nu så är det också svårt att marknadsföra och sälja sig själv.

Jag vet ju att en del IVF-bloggare har fått nya jobb på sistone. Hur har ni gjort, har ni varit ärliga inför nya arbetsgivare ang att ni håller på med behandlingar? Med tanke på alla sjukhusbesök känns det lite svårt att hemlighålla det. I min ålder är det ofrånkomligt att man i någon form får "barn-frågan" på intervjuer även om de inte får ställa den - har ni fått det? Hur har ni svarat i så fall?

Semester hägrar...

Jisses så skönt det ska bli! Det har varit en galet stressig sommar - nedskärningarna som gjorts hos oss är fullkomligt sinnessjuka, vi har inte varit ens i närheten av att ha tillräckligt med personal.

Jag kan inte fatta att jag ska slippa vara där på fyra hela veckor! Det ska också bli väldigt skönt att inte behöva krångla med jobb när man ska på undersökningar och behandlingar.

Sen händer det ju något riktigt kul i början på semestern också - vi ska gifta oss! Bara en vecka kvar nu. Kan inte riktigt fatta det ännu.

Alla sätt är bra utom dom dåliga

Ett par dagar till har gått och jag tycker att jag klarar mig förvånansvärt bra. En anledning är säkert att vi fått en tid till läkaren - 3:e juni - känns i och för sig som en evighet till dess men det är i alla fall bokat. Men en annan anledning är nog att jag fått ur mig en del aggressioner på annat. Har haft en hetsig diskussion med min kära chef angående vårt schema - som att diskutera med en vägg, förutom att väggen kommer med mnindre korkade svar. Så en hel del frustration kom nog ut där.