Inte en utan två gånger kom det blomsterbud igår, från vänner och familj som ville visa sin omtanke och sitt stöd. Självklart började jag gråta båda gångerna...
lördag 15 maj 2010
Slut på tårar?
Idag klarar jag av att finnas till utan att gråta. Vet inte om det betyder att jag är på väg att så sakteliga repa mig eller om mina tårar tog slut igår. Jag grät och grät och grät... Mest av sorg men också några gånger för att jag blev rörd av all den omtänksamhet som jag får av vänner, familj och av likasinnade här på nätet. Orkar inte tänka på hur lång tid det faktiskt är tills vi får försöka igen. Orkar inte tänka på hur långt borta vår dröm om ett barn är. Orkar bara försöka vara, det får duga tills vidare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vi satt själva och var så rädda att det skulle hända vårt enda befruktade ägg något. Var skiträdda helt enkelt. När ett sådant besked kommer efter den insats man gjort... Finns inget bra att säga. Förstår att det måste kännas fruktansvärt tomt. Hoppas ni kommer igen och får bra hjälp. Kram till dig
SvaraRadera