måndag 27 juni 2011

Mindre än 24 timmar kvar...

...tills det är dags att åka in på överburenhetskontroll. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att tycka att det är en hel evighet. Känns inte alls bra just nu. Förutom "det vanliga", dvs tung, svullen, klumpig, småont överallt osv så börjar jag bli rejält förkyld. Vi skämtade om det för nån vecka sedan mannen och jag - undrar vad som händer om man är sjuk när man ska föda? Det känns ju som om det blir lite mer komplicerat läge. Dessutom så blir jag, för varje timme som går, mer och mer nojig över att allt inte ska stå rätt till med den lille. På kvällarna brukar han vara helt galen, igår kväll var han väldigt mycket lugnare och då blev jag såklart galen istället. Hade jättesvårt att somna och låg och försökte buffa på den stackaren hela tiden för att få livstecken. Jag blir tokig!

Är så kluven inför imorgon. Samtidigt som jag inte vill något hellre än att han ska komma ut NU, dvs att de ska sätta igång det hela snarast möjligt så vill jag ju att de ska göra det som är bäst för honom vilket inte nödvändigtvis är att sätta igång...

lördag 25 juni 2011

3 dagar kvar...

... innan vi får åka in för överburenhetskontroll och troligtvis igångsättning. Har mer eller mindre slutat tro på att den lille ska titta ut på eget bevåg.

torsdag 23 juni 2011

ingen bebis ännu...

Lätt uppgiven hoppas jag nu att vi får fira midsommar på BB. Om inget hänt innan tisdag är det kontroll för eventuell igångsättning.

Kom ut nu älskade lilla unge!!!!!

lördag 18 juni 2011

Trött, orolig och frustrerad...

De senaste dagarna har varit rätt intensiva och jag känner mig verkligen rejält sliten...

Hade en dag då jag hade ganska mycket energi och försökte ta mig för saker härhemma men det straffade sig - fick ont som fan i kroppen, magen spände som en spärrballong och jag kunde inte sova särskilt mycket alls natten därpå. När jag väl somnade drömde jag en fruktansvärd mardröm som var så verklig att jag kände mig obehaglig till mods hela morgonen.

Igår var jag ett vrak, låg mest på soffan och satt och sydde. Fick framåt kvällen en hel del kraftiga sammandragningar och även något som jag antar var förvärkar och jag tänkte att nu är det väl äntligen på gång! Men inte då. Det skulle bara göra ont och jävlas och göra att jag fick svårt att sova ytterligare en natt.

Det börjar ta på mig nu känner jag. Det är obekvämt att sitta, finns inte plats till knodden, och gör stundtals rätt ont också emellanåt. Ligga är ibland ok, men det är ett rent h-e att försöka resa sig eller vända sig. Vill inte heller stå och gå för mycket eftersom mina fötter är så svullna att det är rent löjligt.

Dessutom oroar jag mig mer och mer hela tiden. Är så himla rädd att något ska gå fel, att knodden inte mår bra därinne och att något ska hända med honom, i värsta fall för att vi missar några tecken som kroppen ger. Det gör att jag går och känner efter precis hela tiden, läser sönder gravidboken jag har och letar febrilt på nätet efter alla tänkbara och otänkbara tecken på att man borde ge sig in till sjukhuset. Antar att det är trötthet och hormoner som börjar ta ut sin rätt. Fick precis en gråtattack framför TVn och då var det inte ens nåt särskilt sorgligt jag tittade på. Undrar om den lille därinne inser att han håller på att driva sin mor till vansinne?

onsdag 15 juni 2011

Nytt UL, väntan fortsätter

Var inne idag på nytt UL i studien. Den lille mannen växer som han ska, dvs ingen extrem viktökning och alltså ingen läkarundersökning eller igångsättning. Även om jag helst skulle vilja ha honom här nu så är det ju ändå bra. Det bästa för kroppen är ju trots allt om han får komma när han vill. Jag längtar som en tok efter honom! Vill veta vem den där krabaten som älskar att sparka sönder min mage är. :-)

tisdag 14 juni 2011

BF idag...

... och ingen bebis i sikte. Kändes ändå lite bättre igår än det gjort tidigare. Inte fullt så frustrerad och rastlös av någon anledning och inte fullt lika orkeslös.

När jag skulle försöka sova fick jag rejält ont ner mot underlivet och ljumskar, som rejäl mensvärk. Då trodde jag att det kanske var värkar på gång. Det höll i sig rätt länge men släppte såsmåningom och det har inte kommit tillbaks på samma sätt igen.

Har väl insett nu att det inte är lönt att bli frustrerad och upprörd, det är bara att låta knodden bestämma... Imorgon, om inget hänt då, är det dags för ännu ett UL i undersökningen och eventuellt, beroende på hans storlek, även ett läkarbesök. Vi får väl se om den lille busen är sugen på att bli mätt och fotograferad igen eller om han kommer ut innan dess.

söndag 12 juni 2011

Lutar åt inbillning...

Har i alla fall inte fått mer känningar. Magen har lugnat ner sig, jag har en hel del sammandragningar men det har jag ju haft tidigare med. Enda som väl talar för att det ska vara på gång snart är att jag emellanåt (inte så ofta) får mensvärksliknande känningar i rygg och ner mot underlivet.

Blir snart tokig på att känna mig så här orkelös, vara svullen och ha småont överallt! Maken ska åka iväg och fira en födelsedag snart men jag ska inte med. Kommer inte att ha möjlighet att sitta med fötterna uppe eller vila något om jag åker med och med tanke på hur sliten jag är och att mina ben är enormt svullna så håller jag mig hemma i soffan med benen i högläge och stödstrumporna på!

Hade en nära vän på besök igår. Hon har alltid varit ett stort stöd för mig men just nu känns det inte riktigt så. Det är rätt uppenbart att hon tycker att jag bara är gnällig och att det "bara" är att vänta på att knodden kommer. Har dock kommit på att en gemensam faktor för dem som har den reaktionen och säger lite halvt nedlåtande "det kan vara jobbigt sista tiden, men han kommer ju snart" är tjejer som fött för tidigt och alltså inte varit i det här stadiet.

Eller så är min reaktion bara ytterligare ett tecken på min gnällighet. Skit samma, jag tänker tillåta mig att vara det nu. Jag vill ju att han ska komma uuuuuuuuut! Dels pga ovanstående men allra, allra mest för att jag längtar som en tok och är nervös för att något ska hinna gå fel innan han hinner komma till världen.

fredag 10 juni 2011

Inbillning eller något på gång?

Man kan bli knäpp nä rman går och väntar och har för mycket tid att känna efter och tänka. Sen igår tycker jag att det börjar kännas och spänna lite mer neråt underliv och ljumskar, lite som mensvärk typ. Men det kan mycket väl vara så att jag känner det bara för att jag läst att det är så förvärkar känns...

Känsliga läsare bör kanske hoppa över detta avsnitt: jag har också läst att för många så är ett av de första tecknena på att förlossningen är i antågnade att deras magar blir "oroliga", man blir helt enkelt lös i magen eftersom det är meningen att tarmen ska tömmas. Detta har också satt igång. Eller har jag helt enkelt ätit något olämpligt och inbillar mig bara även angående detta?

Träffade familjen igår och både mamma och jag sa då att vi hade en känsla av att det blir i helgen det händer. Å andra sidan så har två andra släktingar varit stensäkra på två helt andra datum som såklart redan har passerat.

Knäpp eller bara otålig och förväntansfull? Döm själva!

onsdag 8 juni 2011

Store killen!

Jodå, vår store kille fortsätter att följa sin kurva vilket innebär att de idag beräknat att hans vikt nu är dryga 4,1 kg... Med en knapp vecka kvar till BF så kommer den ju troligtvis att gå upp ytterligare om han inte kommer tidigt. Fick tid för ytterligare en koll om en vecka (dagen efter BF så jag hoppas inte behöva använda den). Ligger han då runt 30% över "normalvikt" så kommer jag att få träffa en läkare för en kontroll för att se om det ska låta graviditeten gå över tiden och i så fall hur länge. Men vi fortsätter kampanj övertalning med knodden om att han ska komma ut så snart som möjligt. Man längtar ju ihjäl sig! :-)

tisdag 7 juni 2011

Väntan

Idag är det en vecka kvar till BF. Hoppas på att han ska vilja komma ut tidigare men har inte haft några känningar alls som tyder på det än så länge. Han trivs väl med att böka runt som en galning därinne det lilla livet. Mina händer, fötter och kropp i allmänhet mår dock knappast bättre i värmen vi haft nu, dessutom längtar jag som en tok, så jag försöker övertala honom om att komma ut till oss så snart som möjligt.

Imorgon är det både besök hos BM och tid för UL. Jag bestämde mig för att köra vidare i studien trots strulet förra veckan. Inte för deras skull men av rent egoistiska skäl. Skulle jag hoppat av skulle jag ändå gjort ytterligare någon undersökning i och med hans storlek och det på samma ställe som jag nu ska till. Så det kändes enklare att köra vidare på den tid jag fick. Håll tummarna för att han inte dragit iväg enormt i vikt utan följer sin kurva.

onsdag 1 juni 2011

Irriterad och trött...

Igår kväll trodde jag att min lille knodd försökte bryta sig ut från magen, inte genom att sätta igång förlossning utan genom att ta sig ut via magen, helst långt ute på vänster sidan. Hur jag än låg eller satt så tryckte han och sparkade och buffade, mot revben, mot underlivet och ändå längst ute på sidan av magen. Höll på att bli knäpp ett tag! Helt omöjligt att sitta eller ligga. Ställde mig och vaggade fram och tillbaks för att få honom att lugna sig. Det funkade väl en sisådär 5 minuter... Men det är inte det som är det stora irritationsmomenttet, han får hellre sparka som attan än vara för stillsam, då blir jag bara orolig.

Nej, det som irriterar mig är att folk som jobbar med människor inte har nån koll på hur man ska bemöta dem. Skulle ha varit på nytt ultraljud idag som en del av studien vi ställt upp på att vara med i. Visserligen tycker vi att det är jättekul och har sett det som en bonus men det är ju, trots allt, för deras skull vi gör det. När jag suttit och väntat i 30 minuter gick jag för att kolla vad som hänt. Då visar det sig att hon som gör studien är sjuk och ingen har meddelat mig. När jag så skulle få en ny tid så beter sig sekreteraren som en riktig hagga och som om det är jag som är besvärlig! Detta efter att jag kuskat in till sjukhuset med tåg och buss och i slutänden spenderar en halv dag (ca 4 timmar) på dem helt i onödan. Dessutom skriker och värker kroppen efter stressandet fram och tillbaks och sittandet i väntrummet. Jävla nötter!

Blir ett kallt fotbad nu för att se om svullnaden kan lägga sig lite och sen sidoläge i soffan för att lugna svanskota och foglossningar. Ska försöka lugna humöret lite också och fundera på om jag ens vill ha den nya tiden eller om jag ska skita i det... Får kolla med min BM om hon tycker att jag ska göra kollen för min egen skull, med tanke på knoddens storlek.