klippkort hos läkare...

Ringde till BM idag ang min spända mage - hon tyckte att jag skulle komma in så de fick kolla mig.

Fick höra knoddisens hjärta för första gången - oj vad härligt! Hjärtat slog precis som det skulle så han verkar må bra. De tryckte och klämde en hel del på magen och det gjorde inte det minsta ont vilket ju också är bra. Hon kunde däremot känna att jag är spänd.

Sen tog de måttet på livmodern och mitt mått låg väldigt, väldigt högt för att vara vecka 24 (+5). "normalkurvan" ligger mellanca 25-27 cm tror jag hon sa, mitt var 31cm. Det kanske kan vara pga att magen växt väldigt mycket på kort tid som jag känner spänningar i magen och har lite ont. Hon sa att ett högre mått inte behöver betyda något alls men att det ändå bör kollas upp, särskilt nu i och med att jag haft lite problem så imorgon bär det av till specialistmödravården på sjukhuset. Praktiskt, bara ett par minuter från maken :-)

Så håll tummarna för att det inte är något fel utan bara vår knodd som 1) är stor, 2) behagat växa väldigt mycket just nu, 3) behöver mycket plats omkring sig 4) ... vad som helst som inte är något farligt... Orkar inte riktigt med mer strul just nu.

Magens reaktioner...

Har haft lite smått ont i magen varje dag när jag vaknat. Inga kramper eller så, det har känts lite som tendens till magkatarr. Har inte oroat mig så mycket över det utan egentligen sett det som naturligt med tanke på att det varit en hel del stress omkring mig de senaste dagarna.

Men så i morse när jag vaknade så kändes det lite som att det stramade i magen, nästan som det känns i början eller slutet av en sammandragning men det känns nästan hela tiden. jag försöker att inte hetsa upp mig och ta det så lugnt som möjligt men ska i alla fall slå barnmorskan en signal när de har telefontid för att kolla med dem om det är något jag ska kolla upp eller om det bara är att relaxa som gäller.

Saknar min älskling...

Maken är fortfarande kvar på sjukhuset och kommer att vara det en bit in i nästa vecka. Det ska inte vara någon fara med honom, det verkar nu helt säkra på att det är hjärtmuskelinflammation. Anledningen att han får stanna kvar är att de vill försäkra sig om att det inte spridit sig ut i bindväven runt hjärtat och han ska göra nya tester för det måndag eller tisdag. Han har fått medicin mot inflammationen och tycker redan att det hjälper.

En jättelätttnad såklart att det inte är något allvarligare och jätteskönt att de är så noggranna och inte lämnar något åt slumpen. Men såklart också jobbigt att inte få vara tillsammans mer än några timmar på dagen när avdelningen har besökstid. Saknar honom precis hela tiden!

Jag märker också tydligt av hormonerna - jag blir väldigt lätt gråtfärdig och det har kommit ganska många tårar igår kväll och idag, utan någon egentlig anledning. Är väldigt trött och har svårt att ta mig för saker när jag är hemma på förmiddagen.

Snart dags att åka in till honom - längtar! Vi hoppas intensivt båda två på att han ska få komma hem på tisdag. På onsdag morgon är det nämligen dags för barnmorskebesök och då vill han såklart vara med. Men huvudsaken är att han blir bra.

Vilket jävla dygn

I helgen började min man säga att hans hjärtslag kändes oregelbundna. Jag kände på det och det kändes precis som om det hoppade över ett slag och sen satte fart och slog ett par slag snabbare. Det var inget som han hade ont av, det kändes mest konstigt. Så i förrgår kväll när han var själv hemma för att jag jobbade så kommer det mer intensivt och han blev lite matt och trött. Klockan 5 igår vaknade jag av att lampan var tänd - då hade han vaknat av samma problem med hjärtat. Han bestämde sig för att åka in på akuten men tyckte att jag skulle stanna hemma och försöka sova eftersom jag inte kommit hem förrän efter midnatt.

Jag sov såklart inte en blund. Började ganska snart känna mig rejält orolig och stressad. När han ringde och sa att de gjort tester och skulle lägga in honom på avdelningen för hjärta/lungor så började jag storgråta. Ju mer stressad jag blev ju mer kände jag också att det påverkade den lille därinne. Han sparkade och levde rövare på ett sätt jag aldrig känt innan. jag bestämde mig för att åka in och hålla honom sällskap och vara där, för att känna mig lugnare.

De gjorde en mängd undersökningar och det verkar luta åt att det inte är någon större fara. Troligtvis en infektion eller inflammation på en klaff (min stressiga förvirrade hjärna förstod inte riktigt). Han fick vara kvar minst över natten och fick tid för magnetröntgen idag på morgonen. Jag åkte hem på eftermiddagen och totaldäckade här hemma. Hade bara sovit knappt 5 timmar och varit så vansinnigt orolig. Sen ett par timmar senare kom reaktionen. När jag kom på att jag inte kunde nå mannen utan skulle få vänta till idag på förmiddagen tills hans hörde av sig bröt jag ihop, började storgråta och slocknade sen i soffan. Vaknade rätt snabbt, gick upp och la mig och sov i över 11 timmar.

För en timme sedan ringde han, troligtvis får han stanna kvar idag och inatt också i väntan på alla provsvar. Nu har han i alla fall en telefon på rummet och i eftermiddag är det besökstid. Gissa vem som kommer att hänga på låset! Nu vågar jag tro på att det kommer att gå bra även om jag såklart fortfarande är orolig.

Igår när jag grubblade som värst hann jag tänka på flera gånger: Det här är straffet för att vi varit så lyckliga med gravididteten. Jag vet att det låter fånigt men man kan inte alltid styra tankarna. Vi har gått igenom så mycket skit de senaste åren med långa sjukskrivningar för min man, barnlösheten och IVF-djungeln och ett helvete på mitt jobb. När det sedan blev klart att jag skulle lämna jobbet och att jag var gravid så var det som om flera ton släpptes från axlarna. Vi har funderat över hur länge man egentligen kan tillåtas att må så här bra. Igår kändes det som att svaret kom som en stor jävla käftsmäll. Man kan ju fråga sig när det räcker...

Nu ska jag packa ihop saker till maken, ge honom den största kram och puss man kan tänka sig och bara njuta av att han är bredvid mig. Får väl försöka förtränga alla slangar och skit kring sängen...

Oro, depp och hormorner...

Har de senaste dagarna känns mig orolig och inte alls väl till mods. Finns egentligen inget som hänt som är orsak till oron, men någonting mal därinne i skallen och magen i alla fall. Jag tänker massor på knodden därinne. Har han det bra? Eftersom jag inte känner så himla mycket rörelser så känner jag mig så himla osäker på att han verkligen lever och frodas därinne. Har haft ont i magen också ett par dagar och även om jag är nästan hundra procent säker på att det beror på förstoppning och gaser så hinner jag ändå noja över det med.

Och när jag väl börjar noja så har jag svårt att sluta. När jag lyckats övertyga mig själv om att han har det bra därinne så glider tankarna över på vad som kan hända när knoddis väl kommit till oss. Hur mycket jag än tidigare bestämt mig för att inte ta ut oro i förskott så kan jag inte hålla de tankarna borta just nu.

Antar att det här är ganska naturligt. Hormonerna far runt i kroppen och man utvecklar moderskänslor och beskyddarinstinkter. Men det är inget roligt - vill vara glad, förväntansfullt och mysa istället!

Blev inte gladare av att kika runt här på bloggarna igår. Det är så många fina bloggartjejer som har det riktigt, riktigt tungt just nu och mitt hjärta brister för dem. Får dessutom väldigt dåligt samvete över att jag sitter här och nojar och deppar när jag är där de längtar så efter att komma. Jag är ju så tacksam över att knodden finns därinne!

Jag vet ju att det kommer att vända men just nu så är det ganska :-(

Mage!

Utvecklingen vad gäller graviditeten går verkligen i omgångar. Det kan gå ett par veckor där jag tycker att det nästan inte händer någonting alls, sen säger det "poff" och så händer det massor på en gång. Och så är det definitivt med magens tillväxt också. Ketchupeffekten typ - först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer allt!

För bara ett par dagar sedan så tyckte jag att mina byxor var helt ok - kanske lite tightare än tidigare men fortfarande gott om plats. Så plötsligt igår och idag så har jag nästan blivit knäpp så fort jag satt mig ner för att det spänt som satan runt nedre delen av magen. Så nu blir det till att ut och shoppa. Har, som tur är, ett par byxor i en storlek större så jag klarar mig tills jag hittar nya. Fick förresten idag mina färgade toppar jag beställt! Yes, inte bara svart och vitt längre!

Börjar också känna betydligt mer av den lille där inne. Tror jag i alla fall - jag vet ju inte om alla rörelser och grejer jag känner i magen faktiskt är knodden - det kan ju vara annat som händer när det växer där inne, men det är mysigt att tänka sig att det är han.

Tänkvärt kring ofrivillig barnlöshet

Att vara ofrivilligt barnlös är, ärligt talat, ett helvete. Det är en berg- och dalbana av känslor som jag inte riktigt kunnat föreställa mig innan jag befann mig där själv. Och just det här att inte kunna föreställa sig hur det känns är ett problem. Folk i allmänhet är väldigt tanklösa när det kommer till att fråga andra om deras barnplaner. Det behövs mycket mer förståelse kring de här frågorna. Många anhöriga står, fullt förståeligt, helt handfallna när de får veta att någon i deras närhet kämpar mot barnlösheten. Visserligen är vi alla olika men en hel del finns det heltklart som gäller för oss allihop.

Ett par av debloggare som jag följer lite extra noga och känner väldigt,väldigt mycket för har gett väldigt goda och användabara råd. Har du någon i din närhet som du vet eller misstänker är ofrivilligt barnlös och du vet inte riktigt hur du ska bete dig? Läs gärna vad Kix och Joanna har att säga på respektive länk. Genom det inlägget hos Kix hittade jag också ett jättebra inlägg hos bloggaren Sara, som också är klockrent och mycket tänkvärt.

Sammandragning

Låg på soffan häromdan. Hade sprungit runt en del på stan, men tyckte ändå att det hade varit en hyfsat lugn och skön dag. Så när jag låg där och slappnade av kände jag plötsligt hur det hände något i magen. Det var som om den började dra ihop sig, ungefär som när man får kramp, jag kunde inte göra något för att styra det. Efter en liten stund var magen stenhård! Det gjorde absolut inte ont men kändes väääldigt skumt. Hade i bakhuvudet att jag läst om något i stil med det här så jag blev aldrig nervös. Slog upp min lilla "guide" och konstaterade att det med största sannolikhet var en sammandragning jag haft. Väldigt skum känsla men spännande att det händer saker därinne.

Har känt små, små tendenser till rörelser därinne också. Samma kväll som sammandragningen kom kunde faktiskt även maken känna lite darrningar på magen. Obeskrivligt mysigt!!