Svajigt

Jag är så förbannat trött på denna berg- och dalbana av känslor! Emellanåt inbillar jag mig att jag mår ganska bra, att jag "hanterar situationen". Men det som händer är ju egentligen att jag för en stund lyckas tränga bort hur dåligt jag mår och klarar av att fungera nästan som en vanlig människa. Men så byggs det på och byggs på inom mig tills det bubblar över och jag inte klarar mer utan bryter ihop på ett eller annat sätt.

Förra helgen var sambons kompisar med bebis på besök - såklart lyckades de bli gravida typ på första försöket. Träffade också mina kompisar för ett par dagar sedan där den ena har två barn, båda har kommit till på första försöket... Överallt på stan syns magar och bebisar. Mer eller mindre varenda TV-serie verkar handla om graviditeter på ett eller annat sätt. Jag väntar på mensen för att få veta när det blir dags att dra igång nästa behandling - innan dess är det inte ens lönt att fundera på vad vi ska göra på vår semester. Till helgen får besök av ett par som ska ha barn om en dryg månad - och de har inte ens längtat speciellt mycket efter barn. Gaaaaaaahhhhhh!!!!

Jag vill vara glad igen. Jag vill kunna se fram emot saker. Jag vill sluta oroa mig och grubbla. Jag vill att mitt liv ska kunna få kretsa kring något annat än barn och barnlöshet. Jag vill att vi ska få bli en familj!

Jävla skit!