Wabbie Foundation

Vilket fantastiskt initiativ! Hoppas verkligen allt kommer att gå bra för denna organisation. Det finns så många därute som behöver hjälp och det är långt ifrån en självklarhet för alla ofrivilligt barnlösa att ha råd att betala egna behandlingar eller adoptera. Jag hoppas såklart att aldrig själv behöva söka hjälp här men är glad att de finns för dem som behöver det.

Gå in och läs mer på http://www.wabbiefoundation.org/

Det närmar sig

Bara ett par dagar nu tills vi ska få komma till läkaren och kan få lite besked om vad som nu ska hända. Tiden har verkligen sniglat sig fram. Har försökt så gott det går att skjuta bort alla tankar kring behandlingar, adoption osv. Ska absolut inte påstå att jag har lyckats stänga ute tankarna helt, långt ifrån, men jag har inte varit lika besatt som jag var den första veckan efter vårt senaste misslyckande.

Helgen, som skulle bestått av en fest lördag och två mors dags besök söndag (svärmor o mamma), blev totalt misslyckad. När jag kom hem från jobb vid midnatt efter jobb i fredags hann jag bara sova nån timme innan jag vaknade rejält illamående. Sen satte magsjukan igång med full kraft och jag kräktes hela natten och stora delar av morgonen och hade feber och frossa. Sen har jag varit ganska mör. Jag är hemma från jobb idag - ska jag vara ärlig så önskar jag nu att jag kunde vara hemma imorgon också. Krafterna är inte helt tillbaks ännu... Har fotfarande rejäl huvudvärk, men igår kväll lyckades jag i alla fall äta lite riktig mat så man ska väl börja komma igång lite.

Om att förstå...

Direkt efter ett misslyckat IVF försök eller ett missfall så kan man ibland luras att tro att det finns folk omkring en som förstår. Några få kan faktiskt säga saker som inte gör ont i hjärtat och som man kan ta till sig.

Men när det gått en tid, och egentligen inte särskilt lång tid, så förväntas man vara ganska ok igen. När man får frågan: "Hur är läget?" så förväntas man svara "det är bra", eller "det är okej" eller åtminstone "det är bättre".

Det är få som verkligen förstår att som ofrivilligt barnlös mår man sällan eller aldrig mår helt hundraprocentigt bra. Sorgen finns där konstant i tillvaron som en tagg i hjärtat. Det är få som inser hur mycket småbarn, barnvagnar och gravida magar det finns runt omkring oss i vardagen och hur det skär i kroppen att se dem. Det är få som förstår att man kan bli gråtfärdig av att ett barn tyr sig till en för man vet att de snart lämnar en för sin mamma.

Jag älskar mina vänner och min familj men jag känner mig ändå så ensam i detta och jag önskar verkligen att de kunde förstå.

Ticktack ticktack...

... Herregud vad tiden kan gå långsamt! Om en vecka är det dags att träffa läkaren och tiden kryyyyyper fram som en handikappad snigel. Jag blir galen när jag tänker på det! Det är så mycket som hänger på vad vi får veta hos läkaren. Får vi göra ett försök till innan sommaren? Eller ska vi planera om semestern så att vi kan göra ett försök så fort de öppnar efter sommaren? Är det något fel på mina ägg? Är det i så fall ens lönt att göra IVF efter IVF? Bör vi fundera på att ge oss in i adoptionsdjungeln? Osv osv. Har ett helt papper fullt med frågor, läkaren kommer att ångra att han bokade in oss. :-)

Vågar man hoppas

Ringde till RMC idag och meddelade att mensen kommit, för att kunna planera vidare. Till min stora förvåning sa hon att det kanske finns en liten chans att vi kan hinna med en omgång till om det är så att man väljer att vi ska göra det korta protokollet. Vi får diskutera med läkaren när vi ska dit om en dryg vecka.

Jag tycker jag har räknat fram och tillbaks en massa gånger men kommit fram till att det inte borde gå. Vågar inte hoppas för mycket. Särskilt inte eftersom min mens blivit försenad tidigare eftger behandlingar. Men det finns alltså en liten pyttesmula hopp. Jag ska försöka att inte hoppas för mycket dock...

Sorg...

Det är dags igen. Det är kväll. Sambon har lagt sig, jag sitter här ensam kvar. Tankarna börjar snurra. Så börjar svedan i bröstet komma. Jag försöker att skjuta undan den, precis som jag skjuter undan de värsta känslorna under dagen för att klara av att fungera. Men nu när jag är ensam går det inte. Det svider så att det nästan gör ont. Svedan övergår sen såklart i tårar och så är det dags att leta fram näsdukarna igen.

Jag vet inte varför detta inte kommer ut under dan när han är med... Jag tror det måste vara för att jag vet att han tycker att det är jobbigt att se mig så ledsen - jag antar att det får mig att hålla tillbaks. Jag vill inte att han ska behöva trösta mig hela tiden.

Fast jag vill ju inte att nån av oss ska behöva bli tröstad. Jag vill att vi, i alla fall för en period, ska få vara sorglösa. Han sa idag att han längtar efter att vi ska få prata med läkaren så att vi får veta lite mer om hur vi ska gå vidare. "Jag vill kunna bestämma saker med folk igen" sa han, "men jag vill inte riktigt träffa nån nu. Jag är inte riktigt... upplagd för nånting". Jag vet att han tar det lika hårt som jag. Jag vet att det han sa motsvarar svedan i mitt bröst...

En dryg vecka har gått...

Tänk, det är faktiskt bara en dryg vecka sen vi fick vårt negativa besked, att inga ägg blev befruktade i den här IVF:en heller...

Första dagarna var ett helvete, fyllda av tårar. Sen kom vardagen, nu har jag jobbat hela veckan och klarat mig bättre än jag trodde (med tanke på att jag tycker att mitt jobb är rätt pestigt just nu). Jag har kunnat fokusera på annat men också pratat en hel del med sambon om situationen, pratat om hur vi eventuellt ska gå vidare, kollat upp ang adoption osv.

Kort sagt har jag varit effektiv, rationell, strukturerad och... har självklart gjort allt jag kunnat för att skjuta känslorna åt sidan eftersom de är så vansinnigt jobbiga och smärtsamma. Nu, efter en mysig kväll med sambon, efter ett par glas vin när jag sitter här ensam vid datorn så börjar tårarna rinna igen.

Det känns så tomt. Det känns så hopplöst. Det känns så frustrerande. Det känns så ensamt. Det känns så in i helvete jävla skrämmande att ens våga närma sig tanken på att vi kanske faktiskt inte kommer att kunna nå vår dröm. Att få bli en familj.

Så trött...

... på alla dessa välmenta men jobbiga kommentarer man får som barnlös / IVF:are. Den senaste i raden: "Kanske är det så att om ni fokuserar på giftermål och adoption så fungerar det helt plötsligt den naturliga vägen? Underligare saker har hänt!" Jag vet att tanken är att försöka vara positiv men... Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhh!!!!
NEJ: "Slappna bara av" är INTE lösningen på vårt problem, när ska omgivningen förstå det???

Adoptionstankar

Vi har, ända sedan vi började misstänka att det kanske inte skulle vara så lätt att bli gravida som vi trodde, varit överens om att om vi inte kan få biologiska barn så vill vi adoptera. Men vi var ju öertygade om att vi faktiskt skulle klara detta på egen hand.

Nu, 2 1/2 år senare med ett par inseminations- och IVF-behandlingar i bagaget så är det nog dags att börja ta tag i adoptionstankarna igen, parallellt med att vi fortsätter med behandlingar. Men det bär emot. Inte för att vi har problem med tanken på bli föräldrar genom adoption iställer för biologiskt. Men då något sätt känns det då som om vi ger upp att lyckas på egen hand.

Det pratas ju hela tiden om att man ska ha en positiv inställning till IVF, att det ska ge bättre chanser att lyckas, innebär det att man kan påverka det negativt genom att planera för vad som händer om IVF inte lyckas?

Sen är det ju också så att vi inte är gifta. Vi har väntat bl.a. för att jag inte vill vara gravid eller ammande på bröllopet... Vi har prioriterat barn framför bröllop helt enkelt. Men nu börjar verkligheten göra sig påmind - ska vi adoptera så måste vi ju vara gifta och man ska ju också, för de flesta länder, ha varit gift ett bra tag. Rent krasst bör vi alltså gifta oss snarast möjligt. Men något stort bröllop har vi inte råd med nu, särskillt med tanke på att vi eventuellt kommer att behöva en hel del pengar antingen till fler IVF försök eller till adoption. Men samtidigt så skulle det kännas jättetrist och som ett misslyckande att springa och gifta sig på rådhuset för att man måste...

Mycket att grubbla på, som om man inte hade nog att grubbla på sedan innan. Men jag har i alla fall beställt en bok om adoption som ett första steg på vägen.

Alla sätt är bra utom dom dåliga

Ett par dagar till har gått och jag tycker att jag klarar mig förvånansvärt bra. En anledning är säkert att vi fått en tid till läkaren - 3:e juni - känns i och för sig som en evighet till dess men det är i alla fall bokat. Men en annan anledning är nog att jag fått ur mig en del aggressioner på annat. Har haft en hetsig diskussion med min kära chef angående vårt schema - som att diskutera med en vägg, förutom att väggen kommer med mnindre korkade svar. Så en hel del frustration kom nog ut där.

1 dag avklarad, så mååånga återstår...

Jag klarade av att jobba idag. Jag har klarat av en dag i "vardagen" som nu verkar bestå mest av en ihållande sorg i hjärtat. Nu återstår.... många såna innan vi ens ska få försöka igen. Rent logiskt är det väl tre-fyra månader, i själen känns det som sisådär tre-fyra zillioner dagar.

Som om inte alla känslor kring vårt totala misslyckande vore tillräckliga, så har givetvis kroppen påverkats av alla hormoner jag pumpat in i kroppen till ingen nytta. Har jätteont i tuttarna, för at göra det hela riktigt mysigt så känns det ungefär som det gjorde när jag var gravid... Och alla gånger jag varit skengravid...

HUR GÖR MAN FÖR ATT PALLA????!?!?!?

Vardag igen?

Så var långhelgen slut. Den långhelg som skulle vara så härlig och så mysig men som istället bara blev ett enda långt helvete och lidande. Det är måndag morgon, jag ska jobba ikväll och det är dags att försöka fungera i vardagen igen. Jag vet inte om jag kommer att orka men jag måste försöka i alla fall. Jag tror inte det blir bättre av att gå hemma och tänka och grubbla dygnet runt. (Sambon jobbar på dagarna så vi kommer inte att ses mycket).

Var hos psykologen idag. Har, ovanpå hela barnlöshetsproceduren, också under ganska lång tid haft stora problem på jobbet vilket under vintern/våren ledde till att jag var sjukskriven för att jag visade tecken på depression. Fick efter ganska lång tids väntan börja gå hos en psykolog på den lokala vårdcentralen. Det känns ganska bra, även om jag nånstans önskar att hon vore lite mer handlingskraftig - hon är lite mjäkig för min smak. Men det är väldigt skönt och nyttigt att få ventlira sina tankar och problem med någon som inte har några förutfattade meningar om en, någon man inte har en relation till, någon som har betalt för att lyssna!

Tiden idag var bokad sedan ganska länge men visade ju sig nu ganska vältajmad. Vi pratade kring vad man skulle kunna göra för att få väntetiden till nästa IVF att gå lättare. För min o sambons del så handlar det nog lite om att försöka hitta tillbaks till ett normalt samliv. För mig har lusten försvunnit helt, under så lång tid har sex varit schemalagt och till största delen handlar om produktion, inte lust. Vi pratade om att vi eventuellt kommer att börja titta på proceduren kring adoption, parallellt med IVF försöken och de tankar och känslor som kommer upp i samband med detta. Vad ska vi prata med läkarna om? Hur ska man våga hoppas igen? Osv osv osv.

Skriver kanske mer om samtalet längre fram, om jag kommer på att där är saker hon sa som kanske kan vara till hjälp för andra...

Hoppas få tid att prata med läkaren snart så vi kanske kan få svar i alla fall på något av alla våra VARFÖR?

Slut på tårar?

Idag klarar jag av att finnas till utan att gråta. Vet inte om det betyder att jag är på väg att så sakteliga repa mig eller om mina tårar tog slut igår. Jag grät och grät och grät... Mest av sorg men också några gånger för att jag blev rörd av all den omtänksamhet som jag får av vänner, familj och av likasinnade här på nätet. Orkar inte tänka på hur lång tid det faktiskt är tills vi får försöka igen. Orkar inte tänka på hur långt borta vår dröm om ett barn är. Orkar bara försöka vara, det får duga tills vidare.

Inte en utan två gånger kom det blomsterbud igår, från vänner och familj som ville visa sin omtanke och sitt stöd. Självklart började jag gråta båda gångerna...

Dagen efter...

Vi (min sambo) pratade med läkaren idag. Hon hade väl inte så himla mycket att säga. De kan inte säga varför inga ägg blev befruktade, men hon menade att det inte något ovanligt. Vi ska få komma och träffa någon av läkarna vi träffat mest under resans gång för att kunna fråga och prata om hur vi ska gå vidare.

Jag förstår verkligen inte hur jag ska kunna hitta orken att gå vidare och satsa igen. Det känns så fruktansvärt hopplöst! Vi har fått 11 ägg utplockade vid dessa 2 försök, inga av dem har kunnat sättas tillbaks, och då har de ändå använt ICSI på hälften av dem båda gångerna. Hur ska man våga hoppas på att det ska lyckas nästa gång?

Jag är så trött på att tänka på det här hela tiden. Folk som står utanför förstår inte hur mycket kraft det här tar av en. Hur det påverkar en precis hela tiden. Vid tidigare misslyckande har jag känt mig starkare efter en natts sömn och känt kampviljan komma tillbaks. Det gör jag inte denna gången. När jag vaknade idag kände jag mig precis lika pissig som igår. Det känns som om jag aldrig kommer att bli glad igen och som om jag aldrig kommer att kunna tänka på något annat... Innerst inne vet jag ju att det inte är så men...

Nere på botten igen

Väntan är över för denna gången. De ringde inte innan 11, vid tjugo över höll vi på att gå i bitar så vi ringde. Fick då veta att inga ägg blivit befruktade. Andra gången som vi alltså inte ens fått något ägg att sätta tillbaks.
Känns totalt hopplöst. Förstår inte var jag ska hitta kraften att fortsätta. Vill inte mer, orkar inte mer, kan inte mer.
Jag vet ju att jag måste orka måste kunna. Men hur?

Ring, ring, bara du slog en signal

Sitter här och väntar på att de ska ringa från labbet och tala om hur det går för våra 4 ägg. Är så galet nervös, har ont i magen och kan inte tänka på något annat... Jag klarar inte av att göra något, sitter och glor på meningslösa TV-program och försöker genomföra en skrivuppgift men jag kan inte. Jag bara stirrar på telefonerna och lyfter upp dem med jämna mellanrum för att kolla om de verkligen funkar. (Nu var jag tvungen att göra det igen bara för att jag skrev om det). Sambon funkar precis tvärtom, han har varit ute och jobbat i trädgården sen strax innan 6 i morse.

De skulle ringa innan klockan 11, bara för att göra tillvaron riktigt ljuvlig lär de väl ringa 10.59.

SUCK

RING NU DÅ!!!

ÄP avklarad

Så var äggplockningen avklarad. Det blev 4 ägg denna gången. Jag var ju rädd att knappt få ett enda så det var väl helt ok. Jag försöker låta bli att tänka på att vi fick 7 ägg förra gången men inget som befruktades...
Idag ska jag bara pysslas om - dels ska jag ju enligt order ta det ganska lugnt idag men sen är det ju dessutom min födelsedag. Hoppas vi fick 4 superduper ägg i födelsedagspresent!
Imorgon ringer labbet för att ge en första update om hur det går. Bara att vänta och hålla tummar och tår!

Nervositet och rädsla

Imorgon är det dags för äggplock. Jag känner att jag borde vara förväntansfull men faktum är att jag mest är nervös och ganska rädd. Det har ingenting med rädsla för smärta eller liknande att göra. Jag är bara så vansinnigt rädd för att misslyckas igen!

Har försökt skjuta bort den här känslan varje gång den varit på väg, man har fått läsa och höra att "det främjar ett gott resultat om paret är positivt inställda till behandlingen" När jag nu känner så här och sitter och lipar så får jag dåligt samvete för att jag inte är positiv.

Säkert är det till viss del hormonerna som talar, de pumpade ju upp dosen rätt rejält på slutet. Men sen handlar det ju också om tidigare erfarenheter. När jag hade 13 äggblåsor så fick de bara fram 7 ägg varav bara ett blev befruktat och det utvecklades till sist fel så att inget gick att sätta tillbaks. Nu har jag mycket färr äggblåsor, det fanns bara 5 som var hyfsat stora senast. Tänk om de inte får fram ett enda ägg? Eller om de bara får fram ett par stycken och inget av dem blir befruktade? Eller om vi får ett ägginsatt och det fäster? Eller om det fäster och vi får känna den där lyckan igen men drabbas av ännu ett missfall? Eller om...

Tänk så härligt vi hade det sambon och jag när vi var nyförlovade och bestämde oss för att det var dags att försöka bli gravida. Så lite vi visste då och så skönt det var att vara ovetande...

Denna förbannade väntan!

Nu har vi varit igång med vår första riktiga IVF, vilket såklart känns jättebra, men det är också en påfrestande tid.

Barnlöshetsutredningar och behandlingar innebär en massa väldigt jobbig väntan, och har man inte levt i den här världen tror jag inte man kan förstå hur jobbigt det är. Först går man igenom ett helvete när man försöker blir gravid på egen hand. Varje månad väntar man desperat på det där plusset som inte kommer. När det gått "tillräckligt" lång tid ställer man sig i kö till utredning, vilket på de flesta orter i landet innebär en ganska lång väntetid.

När man sen kommit fram till vilken behandling som ska göras så är det såklart lång kötid och väntan även för detta. Man skulle ju då kunna tro att det enbart är lättnadskänslor när man väl kommer fram till tiden då man får starta behandlingarna. Man märker det på folk som står utanför, de tycker att man bara borde vara glad.

Men även om man såklart är glad och lättad att få hjälp så är det ingen dans på rosor att gå igenom en behandling. Man (eller i alla fall jag) känner sig konstant stressad och frustrerad. Besvikelsen när en behandling misslyckas är enorm, man vill bara kasta sig in i nästa behandling, vilket man såklart inte får. Även i normala fall måste man vänta en mens mellan behandlingarna och ovanpå det finns det en massa helger då klinikerna stänger som gör att man inte får starta när man vill.

För oss blev det extra lång väntan denna gången trots att det inte fanns helgdagar eller annat som störde. Min mens, som ju skulle vara startskottet på denna behandling var inte en, inte två utan elva dagar sen. Det kändes som en hel evighet!

Eftersom jag blev överstimulerad senast så startade man hormonstimuleringen på en låg nivå och jag fick göra täta kontroller. Såklart har mina äggblåsor inte alls reagerat som man hoppats och manhar steg för steg fått höja hormonnivån. Så i lördags fick vi äntligen satt ett datum för äggplockningen, det är dags imorgon onsdag.

Så långa ha nog aldrig 4 dagar varit... Nu är det mindre än ett dygn kvar och timmarna segar sig fram....

Insemination blev till IVF

Efter jul körde vi igång med vad som skulle bli ett nytt försök med insemination. När vi kom till ett av ultraljuden så konstaterade läkaren att där var en himla massa äggblåsor, vilket ju inte är det man vill vid insemination, då ska där helst vara en eller två. En variant när detta händer är att plocka bort "överflödiga" äggblåsor och behålla bara en eller två. Det andra alternativet var att övergå till IVF mitt i behandlingen och vi blev erbjudna att göra just detta.

Vi blev alldeles överlyckliga, det enda vi tänkte på var hur mycket chanserna ökade i och med en IVF. Vi hade inte en tanke på att en konverterad IVF inte var samma sak som en där man går igenom hela behandlingen.

Äggplockningen gav 7 ägg, vi gick hem och väntade på resultatet av befruktningen, proppfulla av förväntan. Dagen efter fick vi veta att ett ägg var befruktat och ett till var på gång. Vi skulle ringa dagen efter för att få veta när det var aktuellt med återföring av ägget. Här kom problemet med att vi faktiskt inte hunnit få veta så mcyket om IVF. Vi tog för givet att det i detta läget bara fanns ett när, vi hade ingen aning om att det kunde röra sig om ett om...

Chocken och smärtan när jag ringde nästa dag och fick veta att inga ägg utvecklats som de skulle och att det alltså inte fanns något ägg att sätta tillbaks går inte att beskriva. Det var en enorm smäll, jag kände mig tom, lurad och hopplöst förtvivlad. Det kändes nästan lika jävligt som efter missfallet och både jag och sambon grät floder.

Som kronan på verket drabbades jag sen av överstimulering, fick jävulskt ont i magen, kräktes, hade vätskesamlingar i buken och saltbrist. Men när jag åkte in och kollades för detta på kliniken var läkarna och sköterskorna verkligen jättebra! Läkaren satte av dubbel tid för att verkligen hinna gå igenom allt kring IVF med mig, jag fick veta att sannolikt var en anledning till det dåliga resultatet att vi inte gått igenom en full behandling utan hoppat på mitt i. Det finns alltså inget som säger att vi inte ska lyckas bättre nästa gång. Det var också en lättnad att få veta att detta försök inte skulle räknas av våra tre fria försök.

Så, here we go, efter en dryg månads paus, är vi nu igång med vår första hela IVF-behandling.

Utredning och väntan...

Till en början efter missfallet försökte vi ta till oss det som så många sa, "ta med er att nu vet ni att ni kan bli gravida". När min mens väl stabiliserats fortsatte vi försöka. För att öka chanserna att lyckas började vi med ägglossningsstickor. Det positiva med dessa var att jag fick koll på att jag har regelbunden ägglossning och jag fick pejl på ungefär när det inträffar. Det negativa är att samlivet blir extremt schemalagt...

I slutet av 08 hade vi försökt i ungefär ett år och sökte oss till närmsta barnlöshetsklinik. Efter en inte alltför lång väntetid kom vi dit, undersöktes och inga fel hittades på någon av oss. Läkarna tyckte inte heller att vi borde oroa oss, och att vi faktiskt inte hade försökt så länge, i och med att vi blivit gravida engång. De skickade hem oss med order om att kasta ägglossningsstickorna, ha mer sex samt med löfte om att vi kunde komma tillbaks igen om vi inte lyckats några månader senare.

Hoppet steg lite igen, men såklart fortsatte mensen komma månad efter månad, samtidigt som det poppade upp graviditeter både här och där i bekantskapskretsen. Från vänner och bekanta kom en massa goda råd, de flesta var olika varianter på: "Om ni bara försöker att slappna av" och "Försök att inte tänka så mycket på det" och "Jag vet ett par som blev gravida precis när gett upp hoppet". Jag vet att det är omöjligt att förstå när man inte själv är i den här situationen men ibland önskar jag bara att folk kunde hålla käften!

Tidpunkten när vårt barn skulle ha fötts var väldigt, väldigt tung, en påminnelse om vad vi skulle kunna ha vid det laget. Men ett par månader senare begav vi oss till kliniken igenoch sattes nu upp på väntelista för IVF. Vi fick senare reda på att planen var att starta IVF runt April -10, men att vi innan dess skulle få prova partnerinsemination (AIH), eftersom man ju inte hittat något fel på sambons spermier.

Nu var det alltså dags att sätta sig in i djungeln av sprutor, hormoner, storlek på äggblåsor,slemhinnor osv. Trots att vi läst att chanserna inte var så vansinnigt stora så går det inte att komma ifrån att man hoppades som tokiga på att det nu äntligen skulle vara vår tur. Besvikelsen var såklart därför ännu större än tidigare. Nu kom dessutom julen emellan så nästa försök dröjde...