En liten vit blinkande prick mitt i en grå böna...

... så såg det ut, hjärtat på vår lilla knoddis! Så fantastiskt det var.

Vi fick vänta nästan 20 minuter efter utsatt tid och jag trodde att jag skulle explodera så nervösjag var. Sen visade det sig att det inte var någon av de läkare vi haft innan vilket av någon anledning gjorde mig ännu mer nervös.

Han frågade oss lite kring varför vi var där, han log lite åt att vi inte vågade tro på graviditeten. "Har du inte haft några symptom?" frågade han och jag svarade att jag mått lite illa och varit väldigt trött. Han påbörjade undersökningen, jag var livrädd, vi såg något som såg ut som en böna på skärmen och han sa: "Ja, där ser vi den" och fortsatte "Det är alltså inte hösttrötthet du har" och log. Han visade sedan på skärmen att hjärtat slog snabbt och bra, han mätte knoddisen för att se att denvar så stor som den borde och det var den.

Glömde jag att nämna att jag började gråta direkt när han sa: "Ja, där ser vi den".

Nu ska vi bara vara glada och njuta av det här maken och jag. Längtar så tills han kommer hem!

Försöker vara lugnare...

Bara nån tillstymmelse till blodsdroppe i morse, sen ingeting. Försöker verkligen hålla mig lugn, har läst varenda skrift som talar om hur normalt det är med blödningar så här tidigt. Och försöker samtidigt hålla undan tankarna på att det var så vi resonerade när jag började blöda vid min förra graviditet för ett par år sedan, när vi fick missfall.
Skönt i alla fall att fredagen närmar sig så vi får något slags besked.

Kanske man ska fokusera på de graviditetssymptom jag faktiskt har. Idag har mitt illamående tilltagit - trodde inte jag skulle kunna hålla det tillbaks i morse på tåget faktiskt. Är sjukt trött emellanåt och det drar och spänner lite i "nedanmagen".

Snälla lilla knoddisen - stanna kvar därinne hos mig. Jag lovar, jag ska ta väl hand om dig!

Oro, eller faktiskt nästan panik!

Jag har verkligen försökt släppa på oron att det här med graviditeten inte skulle vara sant. Jag har förökt låta det sjunka in och vara glad. Och vad händer då? Jo det känns som om allt är på väg att gå åt helvete...

I morse började jag känna värk i ryggen, som strax innan mens, och det fanns mikroskopiska antydningar till blod när jag torkade mig. Har försökt släppa det under dagen på jobbet men har nog varit på toa 25 gånger... När jag kom hem och gick på toa var där en flytning som var svagt brunaktig. Har mensliknande värk i mage och rygg.

Nu vet jag att alla kommer att säga att det inte behöver vara någon fara. Det är vanligt att blöda lite i början av graviditeten. Det behöver absolut inte betyda att ett missfall är på gång. Jag vet allt det. Men det hjälper inte. Jag är så rädd och så förtvivlad. Jag bannar mig själv för att jag vågat tro på det och för att jag tillåtit mig att vara glad. Och ja, jag vet att det också är fel att tänka så - men det maler där i bakhuvet.

Önskar det vore fredag nu så vi kunde få ett besked - oavsett vad det beskedet är så att vi får veta. Den här oron och ovissheten är hemsk.

Måste på toa igen... Vågar inte... Är rädd för vad jag kan komma att få se...

Tidigt UL bokat

Eftersom jag och min man har så svårt att ta till oss att vi är gravida och vi är så himla oroliga och rädda frågade vi om vi kunde få ett tidigt UL. Det är tydligen svårt att få tid på sjukhuset som vi kommer att tillhöra så barnmorskan föreslog att vi skulle ringa RMC och testa. Och som vanligt på vår underbara klinik var det inga problem. "Kom ni hit på fredag så vi får lugna ner er" sa sköterskan.

Så på fredag förmiddag är det dags. Jag kommer försöka ta ledigt hela dagen - jag vågar helt enkelt inte lita på att vi kommer att få positivt besked och blir det negativt så kommer jag inte att klara av att gå och jobba efteråt. Men förhoppningsvis kommer vi att få höra ett litet hjärta slå och gå därifrån med ett gigantiskt leende på läpparna.

MVC besök

Var på första besöket på MVC idag. Även om det mest var ett samtal om saker som vi i mångt och mycket redan kände till så var det ändå skönt. Dels känns gaviditeten ytterligare ett und mer verklig nu och dels var det en lättnad att barnmorskan var väldigt trevlig och vettig! Vi frågade angående att få göra ett tidigt ultraljud. Hon sa att på det sjukhus som vi "tillhör" är det jättesvårt att få det, man måste typ ha haft blödningar ellerandra problem, de är ganska restriktiva. Men hon tyckte absolut att vi skulle få det så hon skulle skriva remiss till en klinik i vår lilla stad och så tyckte hon vi kunde testa på RMC och se om de kunde hjälpa oss. Så det ska nog lösa sig.

Tänk att det finns en liten knodd därinne... Helt ofattbart!

Första stegen avklarade

Sådärja, överkom rädslan och ringde MVC. Jättetrevlig barnmorska, hon förstod vår oro och våra känslor och ordnade efter en del pusslande så att vi får komma till redan på fredag för första mötet. Känns skönt att de verkar bra. Kom ett par tårar i ögonvrån när jag pratade med dem.

Ringde sen mina föräldrar som såklart blev chockade men jätteglada. Var underligt nervös och fällde ett par tårar även under detta samtal. Ikväll ska maken ringa sina föräldrar. Sen är det slut med berättandet på ett tag, ingen mer får veta förrän det sjunkit in ordentligt hos oss själva. Om någon ifrågasätter varför jag inte dricker vin när vi nu ska på bröllop så är den officiella förklaringen att det inte rekommenderas i samband med behandlingen vi gör. :-)

Försöker verkligen intala mig själv att jag inte förstört något genom att ta dessa steg och tro på att det är sant. Hjärnan är konstig...

Börjar sjunka in vääääldigt sakta...

Har inte testat mer sen i fredags, 4 positiva tester får räcka. :-) Fast vi försöker så har vi väldigt svårt bådatvå att helt ta till oss det positiva resultatet. Det beror såklart på all skit man har i bagaget, man vågar helt enkelt inte. Jag är hela tiden rädd att det ska gå åt skogen och får fåniga tankar som att: Om jag ringer till MVC så kommer jag säkert att få missfall direkt efter. Eller om jag läser för mycket om veckan jag är i osv så kommer det att visa sig att testerna var fel och att jag inte var gravid. Detär såklart förståeligt men samtidigt vansinnigt tråkigt att man inte kan vara glad och njuta ordentligt.

Så sedan i lördags har jag verkligen försökt att ta till mig att jag faktiskt är gravid och jag börjar nog lyckas så smått nu. Pratade med RMC imorse och fick bekräftat det jag väl egentligen visste, dvs att de hormoner jag tog i samband med förra behandlingen absolut inte kan visa sig på detta testet. Då var jag nära att grta av lycka. Jag har berättat det för min närmsta vän. Imorgon ska jag ringa och boka tid hos mödravården och se om vi kan få ett tidigt ultraljud och vi ska också berätta för våra föräldrar.

Jag är gravid. Jag ska bli mamma. Min man ska bli pappa. Jo, nog är det så alltid. Och det är rätt fantastiskt!

Konfunderad.... och kanske själaglad!?!

Vi har ju gått och väntat på att min mens ska komma så vi kan få starta vår FET, men den har inte velat visa sig alls. Min menscykel har krånglat en del efter tidigare behandlingar så jag reagerade inte så mycket. Har antagit att en anledning till att det dröjer är just att man går och väntar såintensivt. Tidigare när mensen har strulat har jag helt sonika tagit ett graviditetstest som såklart varit negativt och bara några timmar senare har mensen smugit igång. Har hänt flera ggr.

Så samma procedur startades nu ikväll. Kissade på stickan, tittade för att se om kontrollstrecket syntes... Men innan det hann framträda ordentligt så kom det ett streck i resultatrutan!!! Jag gick ut till maken, bara stirrade på honom med stickan i handen. Till slut sa jag vad det var. Han fick ett jätteleende på läpparna och upprepade bara orden: Jag tror inte på det. Jag väntade ett tag, blev nödig igen och tog ett nytt test och dena gången syntes resultatstrecket innan kontrollstrecket!!?!

Borde kanske dansa runt och vara toklycklig men vågar inte det. Kan / ska resultatstrecket verkligen dyka upp så direkt, efter bara några sekunder eller tyder det på fel på testet? Kan hormoner etc från förra behandlingen ha dröjt sig kvar i kroppen? Fast då borde jag ju inte fått negativt resultat när jag testade vid förra mensen. Eller... kan det vara så att vi träffade rätt med hjälp av ägglossningstester denna månad av väntan och lyckats bli gravida på egen hand?!?!?!?!

Är helt snurrig i huvet, vill egentligen bara släppa fram ren och skär toklycka men vågar inte. Om det är något fel så skulle besvikelsen bli förödande. Så det blir till att köpa några tester till imorgon. Jävlar vad lång dagen kommer att vara!

Tänk om... Hallelujah!

Är det inte då höjden av ironi att jag godtog uppsägningen häromdan och inte tog det "nya" jobbet. ;-) Fast går det här vår väg så ger jag blanka fan i det! :-D

Låna mig nu alla era tummar!

Grubblerier över?

Jag bestämde mig... Varför ta skit när man inte förtjänar det? Uppsägningen från min tjänst är inte mycket att säga om (även om jag skulle välja att bråka så lär det sluta där ändå) men däremot så kommer jag inte att ta den "nya", sämre tjänsten. Nu återstår att se om jag måste vara kvar på job bunder hela uppsägningstidne eller inte.

Man skulle kunna tro att det skulle kännas jobbigt att ha potentiell arbetslöshet i sikte men tvärtom: Det är så jävla skönt! Jag är så trött på att det känns skit i stort sett varje dag jag ska gå till jobb. Jag förtjänar bättre. Redan när jag fattat beslutet och sagt det till min arbetsgivare på förhandlingen så kände jag en enorm lättnad, som om en vikt fallit från mina axlar!

Hoppas att detta också kommer att göra det något lite lättare att gå igenomn behandlingarna - man behöver ju all energi man kan få och min har gått på knappt sparlåga i ett års tid nu.

Men sen borde ha kommit i fredags men strular såklart, bara för att man vill komma igång. Tröttsamt men man kan ju inte få fram den på beställning... Är mer nervös än jag vill erkänna inför detta FET.

Grubblerier...

Imorgon är det dags för förhandling angående mitt jobb. Borde väl egentligen ha gett mig in i detta redan för ett år sedan när skiten började men jag har helt enkelt inte haft orken eller styrkan. Under ett års tid har arbetssituationen varit ganska pissig men jag har klarat mig. Men nu när när nästa slag i magen kom kände jag att jag måste göra något. De vill säga upp min tjänst och erbjuda mig en sämre tjänst med sämre lön och färre arbetstimmar.

Dilemmat nu är: Vill jag alls stanna kvar på företaget, om det slutar med att jag får ha kvar min nuvarande tjänst? Känslomässigt vill jag gärna bort därifrån men samtidigt så känns det så hopplöst att ge sig ut och söka jobb nu mitt i IVF djungeln. Min far tycker att jag ska stanna kvar oavsett om jag får ha kvar mitt jobb eller får det nya och sjukskriva mig på grund av att jag mår dåligt för att inte använda upp alla A-kassedagar "i onödan". Min man tycker att jag ska fokusera på att må bra, skita i eventuella pengaproblem och lämna skutan. De flesta av mina vänner säger: Stick därifrån fortare än kvickt!

Skulle gärna ta lite råd från er andra som förstår situationen kring IVF. Jag vet att det är svårt att ge råd när man inte vet alla detaljer men tar gärna emot input!

Välförtjänt Nobelpris!

Jag tror det här är första gången jag faktiskt bryr mig om vem som fått Nobelpriset. Ofta så handlar det om att någon har lyckats hitta nån liten atom som kan användas till något jag inte ens förstår nyttan av. Men i år gick Nobelpriset i medicin till någon som verkligen förtjänar det, en man som förändrat livet till det bättre för hundratusentals människor världen över.

För den som inte redan läst det så gick priset till Robert Edwards, en pionjär inom reproduktionsmedicin som genom sin forskning låg bakom att det första provrörsbarnet föddes i slutet på 70-talet. Edwards jobbade i motvind, hade många motståndare men lät sig inte nedslås och tack vare hans arbete får idag många ofrivilligt barnlösa möjligheten att få sitt efterlängtade barn.Jag är så glad över detta, inte bara för att priset går till någon som verkligen förtjänar det men också för att det förhoppningsvis gör att frågor kring IVF och ofrivillig barnlöshet lyfts fram, diskuteras och kanske också prioriteras mer. Hur många känner till exempel till att ofrivillig barnlöshet faktiskt är klassat som en sjukdom? Ännu färre vet förmodligen att reglerna kring vilken hjälp man får varierar enormt mycket från landsting till landsting. Hur många anar vilket helvete ofrivilligt barnlösa går igenom varje dag?

Många pratar om att "skaffa barn" som om det handlar om något lika enkelt som att köpa en ny bil. För tusentals par runt om i världen är det inte så enkelt. För ofrivilligt barnlösa handlar det istället om att följa temperaturkurvor och göra oändliga antal tester. Det handlar om att bli stamgäst hos läkare och på apoteket. Det handlar om att ta mängder av hormoner, tabletter och sprutor som påverkar hela ens vardag. Det handlar om en ständig berg- och dalbana av känslor, där man måste våga hoppas men gång efter gång bryter ihop totalt efter misslyckanden. Det handlar om att hela tiden sörja det man inte har och inte heller vet om man kommer att kunna få. Det handlar om att oroa sig för ekonomin - hur många försök har man råd med? Ska man ge upp IVF försöken eller ska man satsa pengarna på att försöka få adoptera? Det handlar om att varje dag ta djupa andetag för att orka se alla småbarn och gravidmagar som finns i ens närhet. Det handlar om att hela tiden kämpa, utan att veta om livsdrömmen någonsin kommer att gå i uppfyllelse.

Robert Edwards ligger bakom att allt fler får uppleva den lyckan.

Välbehövlig partykväll!

Igår kväll var vi bjudna på födelsedagsfest. Mitt numera hyfsat asociala IVF-jag hade ingen som helst lust, var supergrinig innan och kände för att ställa mig och ropa som ett litet barn: Jag vill inte, jag vill inte, jag VILL INTE!!!! Men så kan man ju inte göra som 38-åring så det var bara att klä på sig finkläderna, le så mycket som möjligt och ge sig iväg till festen.

Jag bestämde mig redan från början att vara väldigt försiktig med alkoholen - i den sinnerssämning jag befann mig så slår det lätt slint annars.

Bordsplaceringen för min del var kanon. Folket som var på festen träffar vi ett par gånger per år på diverse olika fester men det är ändp inte folk vi känner. Jag satt dock bredvid en av de få jag känner, och vi kom snabbt igång tillsammans med övriga 5 på vårt bord. Det blev faktiskt till slut så att mer och mer folk drogs till vårt bord efter middagen för det var liksom där det hände något. Jag slappnade av, struntade i all skit som finns i mitt liv just nu och var mitt gamla jag. Maken hade inte lika rolig placering men efter middan minglades det friskt så då kom han också igång. Under en kort stund var det på väg att gå fel - en ganska påträngande kvinna frågade oss (när hon hörde att vi gift oss) om vi inte funderar på att skaffa barn. Men hon märkte väl rätt direkt att vi inte var sugna på att prata om det och berättade då att hennes syster går igenom IVF och att en bekant till henne åkt iväg utomlands för att få barn genom äggdonation. Visst är jag öppen med vår IVF mm men inte för folk jag inte ens känner - dessutom hade jag ingen lust att prata om det eftersom jag var på så gott humör!

Såsmåningom började dansen. Det var rätt trögt att få igång folk men jag var uppe nästan hela tiden! De spelade så bra musik- blandad kompott - och jag kände hur all dålig energi liksom rann avmig (kanske i svettdropparna?) när jag dansade. Det var så härligt att bara vara och bara ha kul! Att vara "X", inte "IVF-X" för en kväll! MEn det allra roligaste var att efter en stund kom även maken upp och började dansa och även han släppte loss. Flera av dem som var där sa att de aldrig sett honom så "på G" och jag fick svara att det har knappt jag heller! Det var så härligt att dansa, titta varandra i ögonen och se glädje! Det var sååå länge sedan men väldigt välbehövligt.