Bristfällig uppdatering...

Jag vet att jag är ganska dålig på att uppdatera här på bloggen. Jag är inte heller lika aktiv som tidigare med att kommentera på de bloggar jag läser. Det finns många anledningar till det, men mycket av det handlar om dåligt samvete och mycket känslor. Har tänkt på det länge och nu behöver jag ventilera.

När jag började med bloggen handlade det mycket om att skriva av sig om allt jobbigt och allt negativt kring vår barnlöshet. Det var en form av terapi och ett sätt att komma nära andra i samma situation. Nu sitter jag här, höggravid, lycklig men när det gäller bloggen också med en hel del av något som väl får kallas dåligt samvete. Så många jag följer kämpar ju fortfarande i det helvete som heter ofrivillig barnlöshet.

I början när jag själv började skriva och läsa barnlöshetsbloggar så blev jag glad när jag läste om någon som blev gravid, dels för att man visste hur det är att kämpa men också för att det gav hopp om att det kunde fungera. Men samtidigt kände jag, såklart, också ett stygn av avundsjuka. Varför de och inte vi? Dåliga dagar hoppade jag över att läsa bloggar av folk som blivit gravida. Nu är det jag som är där. Den som kanske kan ge någon hopp men som samtidigt är en tagg i hjärtat - varför jag och inte ni?

Jag vill uppdatera bloggen med det som händer i min graviditet. Det är ju fortfarande mitt ställe att ventilera både glädjen och det som är jobbigt, och för egen del är det också intressant att kunna gå tillbaks och titta på hur jag tidigare känt, man får jättebra tips från läsare osv. Min graviditet har varit förhållandevis lätt men självklart finns det saker som är jobbiga också. Jag vill skriva om allt detta men har märkt att jag censurerar mig själv mer än jag egentligen skulle vilja. Skriver jag något toklyckligt känns det som att sparka på dem som ligger, klagar jag över något som är jobbigt känner jag mig otacksam över det jag har.

Liknande är det när det gäller att kommentera på andra bloggar. Jag följer "mina" bloggar lika mycket som tidigare. Jag glädjs enormt med dem som lyckas men framförallt lider jag och gråter med dem som fortfarande kämpar. Jag vill stötta så mycket jag kan. Men ibland känns det som om jag skulle göra saken värre genom att kommentera. "Vad har du för rätt att försöka peppa mig, lätt för dig att säga som är gravid"... Typ...

Ibland är jag också rädd för att skriva för att jag är rädd för min egen skull. Många hjärnspöken från IVF-tiden finns kvar. "Tänk om jag tar ut för mycket i förskott och så går det åt helvete i slutänden". Såna tankar dyker upp då och då fortfarande.

Detta är väl bara ytterligare ett bevis på att barnlöshetens värld är allt annat än enkel. Men samtidigt är en kommentar jag fick nyss från en av dem som fortfarande kämpar ytterligare ett bevis på att i den världen bryr man sig och stöttar oavsett vilken fas man befinner sig i.

Försöker vara lugnare...

Bara nån tillstymmelse till blodsdroppe i morse, sen ingeting. Försöker verkligen hålla mig lugn, har läst varenda skrift som talar om hur normalt det är med blödningar så här tidigt. Och försöker samtidigt hålla undan tankarna på att det var så vi resonerade när jag började blöda vid min förra graviditet för ett par år sedan, när vi fick missfall.
Skönt i alla fall att fredagen närmar sig så vi får något slags besked.

Kanske man ska fokusera på de graviditetssymptom jag faktiskt har. Idag har mitt illamående tilltagit - trodde inte jag skulle kunna hålla det tillbaks i morse på tåget faktiskt. Är sjukt trött emellanåt och det drar och spänner lite i "nedanmagen".

Snälla lilla knoddisen - stanna kvar därinne hos mig. Jag lovar, jag ska ta väl hand om dig!

Oro, eller faktiskt nästan panik!

Jag har verkligen försökt släppa på oron att det här med graviditeten inte skulle vara sant. Jag har förökt låta det sjunka in och vara glad. Och vad händer då? Jo det känns som om allt är på väg att gå åt helvete...

I morse började jag känna värk i ryggen, som strax innan mens, och det fanns mikroskopiska antydningar till blod när jag torkade mig. Har försökt släppa det under dagen på jobbet men har nog varit på toa 25 gånger... När jag kom hem och gick på toa var där en flytning som var svagt brunaktig. Har mensliknande värk i mage och rygg.

Nu vet jag att alla kommer att säga att det inte behöver vara någon fara. Det är vanligt att blöda lite i början av graviditeten. Det behöver absolut inte betyda att ett missfall är på gång. Jag vet allt det. Men det hjälper inte. Jag är så rädd och så förtvivlad. Jag bannar mig själv för att jag vågat tro på det och för att jag tillåtit mig att vara glad. Och ja, jag vet att det också är fel att tänka så - men det maler där i bakhuvet.

Önskar det vore fredag nu så vi kunde få ett besked - oavsett vad det beskedet är så att vi får veta. Den här oron och ovissheten är hemsk.

Måste på toa igen... Vågar inte... Är rädd för vad jag kan komma att få se...

Första stegen avklarade

Sådärja, överkom rädslan och ringde MVC. Jättetrevlig barnmorska, hon förstod vår oro och våra känslor och ordnade efter en del pusslande så att vi får komma till redan på fredag för första mötet. Känns skönt att de verkar bra. Kom ett par tårar i ögonvrån när jag pratade med dem.

Ringde sen mina föräldrar som såklart blev chockade men jätteglada. Var underligt nervös och fällde ett par tårar även under detta samtal. Ikväll ska maken ringa sina föräldrar. Sen är det slut med berättandet på ett tag, ingen mer får veta förrän det sjunkit in ordentligt hos oss själva. Om någon ifrågasätter varför jag inte dricker vin när vi nu ska på bröllop så är den officiella förklaringen att det inte rekommenderas i samband med behandlingen vi gör. :-)

Försöker verkligen intala mig själv att jag inte förstört något genom att ta dessa steg och tro på att det är sant. Hjärnan är konstig...

Börjar sjunka in vääääldigt sakta...

Har inte testat mer sen i fredags, 4 positiva tester får räcka. :-) Fast vi försöker så har vi väldigt svårt bådatvå att helt ta till oss det positiva resultatet. Det beror såklart på all skit man har i bagaget, man vågar helt enkelt inte. Jag är hela tiden rädd att det ska gå åt skogen och får fåniga tankar som att: Om jag ringer till MVC så kommer jag säkert att få missfall direkt efter. Eller om jag läser för mycket om veckan jag är i osv så kommer det att visa sig att testerna var fel och att jag inte var gravid. Detär såklart förståeligt men samtidigt vansinnigt tråkigt att man inte kan vara glad och njuta ordentligt.

Så sedan i lördags har jag verkligen försökt att ta till mig att jag faktiskt är gravid och jag börjar nog lyckas så smått nu. Pratade med RMC imorse och fick bekräftat det jag väl egentligen visste, dvs att de hormoner jag tog i samband med förra behandlingen absolut inte kan visa sig på detta testet. Då var jag nära att grta av lycka. Jag har berättat det för min närmsta vän. Imorgon ska jag ringa och boka tid hos mödravården och se om vi kan få ett tidigt ultraljud och vi ska också berätta för våra föräldrar.

Jag är gravid. Jag ska bli mamma. Min man ska bli pappa. Jo, nog är det så alltid. Och det är rätt fantastiskt!