Det är dags igen. Det är kväll. Sambon har lagt sig, jag sitter här ensam kvar. Tankarna börjar snurra. Så börjar svedan i bröstet komma. Jag försöker att skjuta undan den, precis som jag skjuter undan de värsta känslorna under dagen för att klara av att fungera. Men nu när jag är ensam går det inte. Det svider så att det nästan gör ont. Svedan övergår sen såklart i tårar och så är det dags att leta fram näsdukarna igen.
Jag vet inte varför detta inte kommer ut under dan när han är med... Jag tror det måste vara för att jag vet att han tycker att det är jobbigt att se mig så ledsen - jag antar att det får mig att hålla tillbaks. Jag vill inte att han ska behöva trösta mig hela tiden.
Fast jag vill ju inte att nån av oss ska behöva bli tröstad. Jag vill att vi, i alla fall för en period, ska få vara sorglösa. Han sa idag att han längtar efter att vi ska få prata med läkaren så att vi får veta lite mer om hur vi ska gå vidare. "Jag vill kunna bestämma saker med folk igen" sa han, "men jag vill inte riktigt träffa nån nu. Jag är inte riktigt... upplagd för nånting". Jag vet att han tar det lika hårt som jag. Jag vet att det han sa motsvarar svedan i mitt bröst...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar