Trött, orolig och frustrerad...

De senaste dagarna har varit rätt intensiva och jag känner mig verkligen rejält sliten...

Hade en dag då jag hade ganska mycket energi och försökte ta mig för saker härhemma men det straffade sig - fick ont som fan i kroppen, magen spände som en spärrballong och jag kunde inte sova särskilt mycket alls natten därpå. När jag väl somnade drömde jag en fruktansvärd mardröm som var så verklig att jag kände mig obehaglig till mods hela morgonen.

Igår var jag ett vrak, låg mest på soffan och satt och sydde. Fick framåt kvällen en hel del kraftiga sammandragningar och även något som jag antar var förvärkar och jag tänkte att nu är det väl äntligen på gång! Men inte då. Det skulle bara göra ont och jävlas och göra att jag fick svårt att sova ytterligare en natt.

Det börjar ta på mig nu känner jag. Det är obekvämt att sitta, finns inte plats till knodden, och gör stundtals rätt ont också emellanåt. Ligga är ibland ok, men det är ett rent h-e att försöka resa sig eller vända sig. Vill inte heller stå och gå för mycket eftersom mina fötter är så svullna att det är rent löjligt.

Dessutom oroar jag mig mer och mer hela tiden. Är så himla rädd att något ska gå fel, att knodden inte mår bra därinne och att något ska hända med honom, i värsta fall för att vi missar några tecken som kroppen ger. Det gör att jag går och känner efter precis hela tiden, läser sönder gravidboken jag har och letar febrilt på nätet efter alla tänkbara och otänkbara tecken på att man borde ge sig in till sjukhuset. Antar att det är trötthet och hormoner som börjar ta ut sin rätt. Fick precis en gråtattack framför TVn och då var det inte ens nåt särskilt sorgligt jag tittade på. Undrar om den lille därinne inser att han håller på att driva sin mor till vansinne?

Oro, depp och hormorner...

Har de senaste dagarna känns mig orolig och inte alls väl till mods. Finns egentligen inget som hänt som är orsak till oron, men någonting mal därinne i skallen och magen i alla fall. Jag tänker massor på knodden därinne. Har han det bra? Eftersom jag inte känner så himla mycket rörelser så känner jag mig så himla osäker på att han verkligen lever och frodas därinne. Har haft ont i magen också ett par dagar och även om jag är nästan hundra procent säker på att det beror på förstoppning och gaser så hinner jag ändå noja över det med.

Och när jag väl börjar noja så har jag svårt att sluta. När jag lyckats övertyga mig själv om att han har det bra därinne så glider tankarna över på vad som kan hända när knoddis väl kommit till oss. Hur mycket jag än tidigare bestämt mig för att inte ta ut oro i förskott så kan jag inte hålla de tankarna borta just nu.

Antar att det här är ganska naturligt. Hormonerna far runt i kroppen och man utvecklar moderskänslor och beskyddarinstinkter. Men det är inget roligt - vill vara glad, förväntansfullt och mysa istället!

Blev inte gladare av att kika runt här på bloggarna igår. Det är så många fina bloggartjejer som har det riktigt, riktigt tungt just nu och mitt hjärta brister för dem. Får dessutom väldigt dåligt samvete över att jag sitter här och nojar och deppar när jag är där de längtar så efter att komma. Jag är ju så tacksam över att knodden finns därinne!

Jag vet ju att det kommer att vända men just nu så är det ganska :-(

Ut med gamla sorger, plats för glädje och förväntan

I onsdags var jag och lämnade in alla överblivna IVF-mediciner på Apoteket. Till en början vågade jag inte. I bakhuvet fanns hela tiden att "om jag lämnar in dem så kanske det kommer att gå åt skogen". Men nu, när det börjar kännas säkrare är det nästan tvärtom. Om jag inte skulle ha lämnat in dem hade det känts som om jag inte trodde på graviditeten, som om jag tvivlade. Dessutom så bar de med sig så mycket jobbiga minnen, det fanns så mycket trist kopplat till dem. Det känns så mycket bättre att ha gjort sig av med dem.

Annars är allt bara bra. Magen växer snabbt och jag måste nog ut och köpa nya kläder. Har vardagsbyxor och ett par tröjor men insåg precis att jag inte har några kläder alls att ha när vi får gäster på lördag...

Planen är lagd

Var på VUL idag - härligt sätt att fira att man gift sig eller hur. ;-)

Det såg bra ut tyckte läkaren, 9 äggblåsor mättes och de var mellan 9,8 och 16,7 mm. Där fanns fler men de var så små att de inte skulle bli aktuella sa hon. Jag ska fortsätta med samma nivå hormoner 3 dagar till, för att inte riskera att man tar dem för tidigt.

På tisdag är det dags för äggplockning. Kommer att vara en hemsk väntan innan vi får veta om äggen befruktats eller inte.

Stackars sambo (snart make)

Mitt humör är verkligen helt sinnessjukt just nu. Jag får tokflip i humöret med jämna och ojämna mellanrum... Igår tappade jag vår kamera i golvet. Var inget långt fall men det fick kameran att bli knäpp och mig ännu knäppare. Idag fick vi veta att det troligtvis kostar tusentals kronor att laga, dvs köp en ny. Jag blev såklart knäckt igen.

Nu ikväll skulle sambon stryka sin skjorta och min sjal. Vi provade allt igår kväll, men lyckades då tydligen missa att det på min ljust gula sjal fanns en stor brunsvart fläck som såg ut som om den aldrig skulle gå bort. Jajamen, jag bröt ihop igen. Nu började stackars älsklingen bli lite trött på mig och tyckte att jag skulle tagga ner tills jag såg om det gick bort i tväten.

Jag ringde en vän, en av de två som känner till att vi ska gifta oss, och hon lovade att imorgon fm komma med en annan sjal som låter som om den kan passa. Nu ser fläcken ut att ha gått bort, men sjalen verkar ändå ha tagit lite stryk, så det känns skönt att ha ett alternativ.

Måste verkligen anstränga mig för att inte få några såna här humörsvängar imorgon... Annars kanske han svarar "nja" eller "njä"... Han är fantastiskt förstående, jag är mer trött på mig själv än vad han är på mig verkar det som.

So far so good

Vi var på första VUL idag. Det såg bra ut tyckte hon - tjock slemhinna och en hel del äggblåsor. En del var i och för sig för små för att mäta men hon sa att de troligtvis tar sig med fortsatt hormonstimulering.

Så jag får köra på med samma dos t.o.m. onsdag kväll. Torsdag ärdet dags för VUl igen och blodprov för att se att jag inte halkar in på överstimulering igen. ÄP har ju redan från början varit planerat till nästa vecka och hennes gissning är att det blir måndag eller möjligen tisdag.

Humörsvängningar till tusen

Usch usch usch vilka hemska humörsvängningar jag haft idag. Haft ett par små motgångar - inga stora saker men för mig har det känts som om världen rasat samman och jag har lipat i omgångar.

När ska man få bli normal igen...

Blåmärken...

...är reultatet av Menopursprutorna idag och igår. Vågar man hoppas på att jobbighetsfaktorn och chansen att lyckas hänger ihop? I så fall borde ju chanserna vara betydligt större nu med Menopur än tidigare med Gonal-F. :-)


Fortfarande lika trött...


Fredag dags för blodprov.