torsdag 26 maj 2011

Allt verkar ok därinne

Var hos barnmorskan igår på ytterligare en kontroll som också innebar lite "sammanfattning" av graviditeten och hon skrev journalinlägg som kommer att läsas (antar jag) när vi kommer in till förlossning. Allt i övrigt verkar se bra ut.

Mitt magmått följer sin egen (höga) kurva, vilket ju är ganska logiskt eftersom även knoddisen följer sin höga viktkurva. Jag fortsätter att gå upp stadigt, men inte enormt, ligger nu på en total viktökning på 13,5kg. En del av viktökningen senaste tiden misstänker jag beror på att jag börjar samla på mig vatten. Händer, fötter och vrister tex svullnar massor, alla ringar är bortplockade och snart är jag begränsad till flip-flops (alternativt köpa nya skor). Mitt järnvärde var helt ok, trots att jag skurit ner en hel del på intaget av järntabletter. Jag hade problem med förtoppad mage redan innan jag började med tabletterna och när jag tog full dos var det ingen lek kan jag säga. Men nu verkar vi ha hittat en bra nivå. Den lille krabaten därinne bökar runt så mycket han kan i det nu (antar jag) trånga utrymmet och hans hjärta pickade på som det skulle.

Vi pratade en del om förlossningen och hur jag känner inför den. Jag känner faktiskt, i alla fall inte än så länge, någon större oro inför förlossningen. Det går inte att föreställa sig något, man har ingen aning om hur det kommer att gå till och hur det kommer att kännas så det känsn itne som om det finns någon poäng i att stressa upp sig (ännu). Jag kommer att vara väl omhändertagen av personal, dessutom har jag världens tryggaste, lugnaste man som kommer att vara vid min sida. Det enda som känns jobbigt är, som jag säkert skrivit om tidigare, att inte veta alls när det kommer att hända och hur det kommer att hända. Men jag försöker att leva som "vanligt", dvs hitta på så mycket saker jag orkar och träffa folk som vanligt, Hädner det så händer det. Det enda jag undviker är långa resor eller att åka nånstans alltför långt ifrån sjukhuset... Jag har också sedan tidigare skrivit ett kort brev till förlossningen om hur jag känner kring smärtlindring och annat kring förlossningen.

Oron kring att något ska gå fel, att knoddis trots allt inte mår bra eller inte klara sig finns där i bakhuvet, men de tankarna försöker jag att skjuta bort så långt bort det går. Naturliga tankar dock antar jag, med vår historia. Även i detta är dock min man ett toppenstöd med sin trygghet och sitt lugn. Det enda tecknet han visar på att inte vara coollugn är att han helst inte vill att jag ringer honom på jobb - han hoppar till då och tror att det är dags. Så vi har bestämt att vill jag honom något annat så sms:ar jag honom och ber honom ringa mig eller säger att jag kommer att ringa. :-)

Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi är redo för knoddisens ankomst nu. När som helst, hur snart som helst. BB-väskan är packad, säng, bilstol (babyskydd heter det väl), skötbord och vagn finns klara och jag börjar bli lite trött på att vara trött, klumpig och ha småont. I hans rum är inte allt helt färdigt, men det tror jag inte att han bryr sig så mycket om. jag småpillar lite där om dagarna och ska försöka få lite bättre ordning i helgen. Men framför allt så längtar vi så mycket efter honom! Vi vill ju börja lära känna den lille krabaten som just nu buffar och puffar på mig och tycker att jag suttit ner och tryckt ihop magen länge nog. Du anar inte hur välkommen du är!

Bristfällig uppdatering...

Jag vet att jag är ganska dålig på att uppdatera här på bloggen. Jag är inte heller lika aktiv som tidigare med att kommentera på de bloggar jag läser. Det finns många anledningar till det, men mycket av det handlar om dåligt samvete och mycket känslor. Har tänkt på det länge och nu behöver jag ventilera.

När jag började med bloggen handlade det mycket om att skriva av sig om allt jobbigt och allt negativt kring vår barnlöshet. Det var en form av terapi och ett sätt att komma nära andra i samma situation. Nu sitter jag här, höggravid, lycklig men när det gäller bloggen också med en hel del av något som väl får kallas dåligt samvete. Så många jag följer kämpar ju fortfarande i det helvete som heter ofrivillig barnlöshet.

I början när jag själv började skriva och läsa barnlöshetsbloggar så blev jag glad när jag läste om någon som blev gravid, dels för att man visste hur det är att kämpa men också för att det gav hopp om att det kunde fungera. Men samtidigt kände jag, såklart, också ett stygn av avundsjuka. Varför de och inte vi? Dåliga dagar hoppade jag över att läsa bloggar av folk som blivit gravida. Nu är det jag som är där. Den som kanske kan ge någon hopp men som samtidigt är en tagg i hjärtat - varför jag och inte ni?

Jag vill uppdatera bloggen med det som händer i min graviditet. Det är ju fortfarande mitt ställe att ventilera både glädjen och det som är jobbigt, och för egen del är det också intressant att kunna gå tillbaks och titta på hur jag tidigare känt, man får jättebra tips från läsare osv. Min graviditet har varit förhållandevis lätt men självklart finns det saker som är jobbiga också. Jag vill skriva om allt detta men har märkt att jag censurerar mig själv mer än jag egentligen skulle vilja. Skriver jag något toklyckligt känns det som att sparka på dem som ligger, klagar jag över något som är jobbigt känner jag mig otacksam över det jag har.

Liknande är det när det gäller att kommentera på andra bloggar. Jag följer "mina" bloggar lika mycket som tidigare. Jag glädjs enormt med dem som lyckas men framförallt lider jag och gråter med dem som fortfarande kämpar. Jag vill stötta så mycket jag kan. Men ibland känns det som om jag skulle göra saken värre genom att kommentera. "Vad har du för rätt att försöka peppa mig, lätt för dig att säga som är gravid"... Typ...

Ibland är jag också rädd för att skriva för att jag är rädd för min egen skull. Många hjärnspöken från IVF-tiden finns kvar. "Tänk om jag tar ut för mycket i förskott och så går det åt helvete i slutänden". Såna tankar dyker upp då och då fortfarande.

Detta är väl bara ytterligare ett bevis på att barnlöshetens värld är allt annat än enkel. Men samtidigt är en kommentar jag fick nyss från en av dem som fortfarande kämpar ytterligare ett bevis på att i den världen bryr man sig och stöttar oavsett vilken fas man befinner sig i.

måndag 23 maj 2011

Sur och grinig

Är inte alls på humör just nu...

Dels börjar det bli irriterande med alla småkrämpor. Händerna är jättesvullna och jag har sån ledvärk att jag knappt kan röra dem alls när jag vaknar på morgonen. Detsamma börjar nu sätta sig på fötterna. Klämda muskeln /nerven protesterar i stort sett konstant numera. Svanskotan är fortfarande inte bra så jag har jättesvårt att sitta och får max sitta en halvtimme i stöten och då endast på lämpliga underlag. Är jättetrött och sover uselt. Det hugger och spänner och värker kring underliv/ljumskar/magen hyfsat ofta.

Allt är såklart helt normala gravidkrämpor och jag gillar inte att klaga över dem eftersom jag är så glad att jag är gravid. Men just nu är jag gnällig, det kan inte hjälpas... Det är trist att inte orka och kunna göra saker. Jag hatar att lämpa över så mycket på maken, han gör så mycket här hemma ändå. Jag vill göra massa roligt pyssel och fix inför knoddens ankomst, men det funkar inte när jag är så orörlig.

Sen börjar jag bli nervös också inför förlossningen. Inte så att jag är rädd för att det ska göra ont eller så. Men jag blir stressad över att inte veta och inte ha kontroll. Jag gillar att planera och att ha koll på vad som ska hända. Nu sitter man här och vet inte överhuvudtaget när det kommer att hända, vad som kommer att hända och hur det kommer att kännas. Är enormt frustrerande. Dessutom är jag sjukt orolig för att något ska gå fel, att knodden inte ska klara sig eller vara jättesjuk eller liknande. Har totalt ologiska tankar om att det kommer att komma något straff för att vi tagit ut så mycket glädje i förskott.

Vill bara att det ska vara dags nu och att vi ska få komma hem med vår underbare lille prins och leva lyckliga tillsammans i alla dagar. Inte för mycket begärt eller?

måndag 16 maj 2011

4 veckor kvar. AJ!

Har läst och hört från många att sista månaden av graviditeten längtar man bara till att det ska vara över och att bebisen ska komma, till viss del på grund av alla krämpor man får. I helgen var jag böjd att hålla med.

Fick i slutet av förra veckan vansinnigt jävla ont i svanskotan. Kunde inte sitta ner och bara ligga på vissa sätt, uppbullad av kuddar. För att göra det än charmigare hade jag rejäla hostattacker - varje hostning högg som en kniv i kotan. Eftersom jag stod och gick mycket bråkade min klämda nerv/muskel konstant och när jag försökte byta ställning i soffan fick jag magknip som fan. Detta i kombination med svullna värkande händer, svettningsanfall, frustration över att inte kunna göra saker, samt trötthet gjorde att jag var måttligt road av tillvaron.

Idag är det betydligt bättre med svanskotan och vips så känns det mest mysigt att var agravid igen trots övriga krämpor. Knodden sprallar runt ordentligt och gör sig märkt flera gånger om dan och jag hoppas att äntligen kunna fixa med lite inredning på hans rum idag efter för många sysslolösa dagar. Har inte lika panikbråttom längre även om jag, såklart, längtar efter hans ankomst!

torsdag 5 maj 2011

Tungt och trångt

Just nu känns det som om vi slåss en hel del om utrymmet vår lille pojk och jag. När jag sitter ner och inte sträcker helt på mig så trycker magen upp mot bysten och det tar inte många sekunder innan han börjar buffa som attan. Likadant när jag lägger mig på vänster sida - då sätter volterna igång ordentligt. En annan favoritsysselsättning han har är att kicka / slå antingen upp mot min muskel/nerv i kläm eller mot urinblåsan. En busig en, men jag förstår att där börjar bli trångt därinne.

Känns riktigt skönt just nu att jag är arbetslös för jag börjar känna mig rejält trött och tung fast jag har hela 6 veckor kvar. Sover jättedåligt, får ont både här och var om jag går mer än korta sträckor, ont när jag sitter mer än en kort stund, ont om jag står länge, är seg och trött och har svårt att andas emellanåt. Ska bli skönt när magen sjunker ner så det lättar på den fronten för det är lite obehagligt ibland - känns som att det är värt att bli kissnödig ännu oftare (är det möjligt?).

Får mig en släng av dåligt samvete så fort jag skriver/pratar om dom jobbiga bitarna med att vara gravid. Jag vet ju hur många därute som fortfarande lider och kämpar för att nå hit och jag har ju själv kämpat ett bra tag för att komma hit. Men det är ju klart att det finns bitar som är lite jobbiga med en graviditet, även om man är tacksam över den och gärna tar allt som kommer. Är också medveten om att jag haft en lätt graviditet jämfört med många andra. Men man måste få pipa lite ibland ändå eller?

Något som känns riktigt skönt är att han har lagt sig på rätt håll och nästan är fixerad. BM sa på undersökningen för en knapp vecka sedan att han börjat fixera sig (hon sa först att han låg "fixerad" men ändrade sig sen till "ruckbar"). Hon frågade om jag känt ilningar/sting/smärtor ner mot underlivet - tydligen ofta ett tecken på att de fixerar huvudet. Hade inte känt så mycket av det då men de senaste dagarna har det huggit till som fasen så det borde vara något på gång. Skönt för det där med vändningsförsök verkar läskigt.

Idag ska vi till IKEA och inhandla lite småsaker som saknas till lille herrn, tex ett skötbord. Vi har letat efter ett begagnat men inte hittat något vi vill ha och eftersom vi ändå tänkt att skaffa ett som är kombinerat med byrå så känns det värt att lägga lite mer pengar på det. Vi har ju faktiskt fått så mycket av det andra vi har.

Nu har är det nog dags att sträcka lite på sig - börjar göra rejält ont i klämda muskeln och den lille protesterar mot att bli hoptryckt!

måndag 2 maj 2011

Irritationsmoment

Har läst många inlägg på olika bloggar om hur folk verkar ta för givet att det är ok att säga vad som helst om en kvinnas mage, samt klappa och pilla på densamma för att kvinnan är gravid. Jag irriterade mig själv tidigt på att folk tog sig friheten att klappa mig på magen i samband med att de hälsar - det är i min värld ett övertramp. På sistone har det dykt upp ett nytt irritationsmoment.

Ja, min mage är större än genomsnittet för den vecka jag är i, det ä rjag medveten om. Men det gör det inte okej att häva ur sig: "Oj vilken mage, är du säker på att det inte är två därinne!" Än värre blir det när, vilket faktiskt har hänt, personen som kläckt ur sig detta insisterar när jag försöker le och säga att "i så fall har den andre gömt sig väl på alla de ultraljud och undersökningar jag gjort". Allvarligt talat, vad ger folk rätt att säga sånt här?

Min reaktion beror inte på att jag känner mig ful eller osexig etc i min stora mage. Jag är stolt över min mage, den innehåller ju vår son! Utseendemässigt bryr jag mig inte ett dugg om att jag blivit jättestor, tvärtom tycker jag att min mage är fin, jag har inte gått upp speciellt mycket och allt jag har gått upp sitter just på magen. Men den här typen av kommentarer är så okänsliga. Tänk om jag nu var jätteosäker på min kropp och tyckte det var skitjobbigt att bli större? Eller om det fanns andra problem kring graviditeten och magen? Det skulle ju knappast underlättas av såna ord. Och är det ok för mig att säga till nån annan: "Hoppsan vad din rumpa har växt, det måste vara en och annan glass där".

Egentligen är detta kanske ingen jättegrej, jag vet ju att folk som säger sånt här inte menar något illa. Önskar bara att folk kunde tänka sig för ibland innan de öppnar munnen...