Insemination blev till IVF

Efter jul körde vi igång med vad som skulle bli ett nytt försök med insemination. När vi kom till ett av ultraljuden så konstaterade läkaren att där var en himla massa äggblåsor, vilket ju inte är det man vill vid insemination, då ska där helst vara en eller två. En variant när detta händer är att plocka bort "överflödiga" äggblåsor och behålla bara en eller två. Det andra alternativet var att övergå till IVF mitt i behandlingen och vi blev erbjudna att göra just detta.

Vi blev alldeles överlyckliga, det enda vi tänkte på var hur mycket chanserna ökade i och med en IVF. Vi hade inte en tanke på att en konverterad IVF inte var samma sak som en där man går igenom hela behandlingen.

Äggplockningen gav 7 ägg, vi gick hem och väntade på resultatet av befruktningen, proppfulla av förväntan. Dagen efter fick vi veta att ett ägg var befruktat och ett till var på gång. Vi skulle ringa dagen efter för att få veta när det var aktuellt med återföring av ägget. Här kom problemet med att vi faktiskt inte hunnit få veta så mcyket om IVF. Vi tog för givet att det i detta läget bara fanns ett när, vi hade ingen aning om att det kunde röra sig om ett om...

Chocken och smärtan när jag ringde nästa dag och fick veta att inga ägg utvecklats som de skulle och att det alltså inte fanns något ägg att sätta tillbaks går inte att beskriva. Det var en enorm smäll, jag kände mig tom, lurad och hopplöst förtvivlad. Det kändes nästan lika jävligt som efter missfallet och både jag och sambon grät floder.

Som kronan på verket drabbades jag sen av överstimulering, fick jävulskt ont i magen, kräktes, hade vätskesamlingar i buken och saltbrist. Men när jag åkte in och kollades för detta på kliniken var läkarna och sköterskorna verkligen jättebra! Läkaren satte av dubbel tid för att verkligen hinna gå igenom allt kring IVF med mig, jag fick veta att sannolikt var en anledning till det dåliga resultatet att vi inte gått igenom en full behandling utan hoppat på mitt i. Det finns alltså inget som säger att vi inte ska lyckas bättre nästa gång. Det var också en lättnad att få veta att detta försök inte skulle räknas av våra tre fria försök.

Så, here we go, efter en dryg månads paus, är vi nu igång med vår första hela IVF-behandling.

Utredning och väntan...

Till en början efter missfallet försökte vi ta till oss det som så många sa, "ta med er att nu vet ni att ni kan bli gravida". När min mens väl stabiliserats fortsatte vi försöka. För att öka chanserna att lyckas började vi med ägglossningsstickor. Det positiva med dessa var att jag fick koll på att jag har regelbunden ägglossning och jag fick pejl på ungefär när det inträffar. Det negativa är att samlivet blir extremt schemalagt...

I slutet av 08 hade vi försökt i ungefär ett år och sökte oss till närmsta barnlöshetsklinik. Efter en inte alltför lång väntetid kom vi dit, undersöktes och inga fel hittades på någon av oss. Läkarna tyckte inte heller att vi borde oroa oss, och att vi faktiskt inte hade försökt så länge, i och med att vi blivit gravida engång. De skickade hem oss med order om att kasta ägglossningsstickorna, ha mer sex samt med löfte om att vi kunde komma tillbaks igen om vi inte lyckats några månader senare.

Hoppet steg lite igen, men såklart fortsatte mensen komma månad efter månad, samtidigt som det poppade upp graviditeter både här och där i bekantskapskretsen. Från vänner och bekanta kom en massa goda råd, de flesta var olika varianter på: "Om ni bara försöker att slappna av" och "Försök att inte tänka så mycket på det" och "Jag vet ett par som blev gravida precis när gett upp hoppet". Jag vet att det är omöjligt att förstå när man inte själv är i den här situationen men ibland önskar jag bara att folk kunde hålla käften!

Tidpunkten när vårt barn skulle ha fötts var väldigt, väldigt tung, en påminnelse om vad vi skulle kunna ha vid det laget. Men ett par månader senare begav vi oss till kliniken igenoch sattes nu upp på väntelista för IVF. Vi fick senare reda på att planen var att starta IVF runt April -10, men att vi innan dess skulle få prova partnerinsemination (AIH), eftersom man ju inte hittat något fel på sambons spermier.

Nu var det alltså dags att sätta sig in i djungeln av sprutor, hormoner, storlek på äggblåsor,slemhinnor osv. Trots att vi läst att chanserna inte var så vansinnigt stora så går det inte att komma ifrån att man hoppades som tokiga på att det nu äntligen skulle vara vår tur. Besvikelsen var såklart därför ännu större än tidigare. Nu kom dessutom julen emellan så nästa försök dröjde...