Det har inte varit mycket livstecken från mig sen knoddis kom till världen. Förstår inte hur många nyblivna mammor hinner blogga så mycket! Jag har en underbar man som sköter om allt härhemma nu känns det som och ändå hinner jag inget.
Store lille knoddis kräver myyyycket mat, jag ammar hur ofta o länge som helst. Dessutom får han långa perioder på dan när han bara vill vara kloss intill nån av oss, ligga i en säng går inte, hur trött man än är. Så är det just nu, han ligger i mitt knä och jag skriver med en hand.
Vi mår jättebra. Är såklart trött men det spelar ju ingen roll. Enda lilla smolket i glädjebägaren är att jag är så vansinnigt rädd att något ska hända honom. Vågar inte somna när jag är ensam med honom av rädsla för att han ska sluta andas. Hänger ihop med att jag fick världen chock häromdagen - han andades jättekonstigt och sen var det som att andningen försvann helt. Jag försökte pilla på honom och röra honom men fick ingen respons alls. För ett par sekunder trodde jag, till 100%, att han var död. Det var det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv. Hoppas och tror att oron lägger sig efter hand men just nu så får han gärna vara så nära mig han vill precis hela tiden.
Men i det stora hela så stormnjuter jag av tillvaron!!
Visar inlägg med etikett rädsla. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett rädsla. Visa alla inlägg
torsdag 7 juli 2011
måndag 27 juni 2011
Mindre än 24 timmar kvar...
...tills det är dags att åka in på överburenhetskontroll. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att tycka att det är en hel evighet. Känns inte alls bra just nu. Förutom "det vanliga", dvs tung, svullen, klumpig, småont överallt osv så börjar jag bli rejält förkyld. Vi skämtade om det för nån vecka sedan mannen och jag - undrar vad som händer om man är sjuk när man ska föda? Det känns ju som om det blir lite mer komplicerat läge. Dessutom så blir jag, för varje timme som går, mer och mer nojig över att allt inte ska stå rätt till med den lille. På kvällarna brukar han vara helt galen, igår kväll var han väldigt mycket lugnare och då blev jag såklart galen istället. Hade jättesvårt att somna och låg och försökte buffa på den stackaren hela tiden för att få livstecken. Jag blir tokig!
Är så kluven inför imorgon. Samtidigt som jag inte vill något hellre än att han ska komma ut NU, dvs att de ska sätta igång det hela snarast möjligt så vill jag ju att de ska göra det som är bäst för honom vilket inte nödvändigtvis är att sätta igång...
Är så kluven inför imorgon. Samtidigt som jag inte vill något hellre än att han ska komma ut NU, dvs att de ska sätta igång det hela snarast möjligt så vill jag ju att de ska göra det som är bäst för honom vilket inte nödvändigtvis är att sätta igång...
lördag 18 juni 2011
Trött, orolig och frustrerad...
De senaste dagarna har varit rätt intensiva och jag känner mig verkligen rejält sliten...
Hade en dag då jag hade ganska mycket energi och försökte ta mig för saker härhemma men det straffade sig - fick ont som fan i kroppen, magen spände som en spärrballong och jag kunde inte sova särskilt mycket alls natten därpå. När jag väl somnade drömde jag en fruktansvärd mardröm som var så verklig att jag kände mig obehaglig till mods hela morgonen.
Igår var jag ett vrak, låg mest på soffan och satt och sydde. Fick framåt kvällen en hel del kraftiga sammandragningar och även något som jag antar var förvärkar och jag tänkte att nu är det väl äntligen på gång! Men inte då. Det skulle bara göra ont och jävlas och göra att jag fick svårt att sova ytterligare en natt.
Det börjar ta på mig nu känner jag. Det är obekvämt att sitta, finns inte plats till knodden, och gör stundtals rätt ont också emellanåt. Ligga är ibland ok, men det är ett rent h-e att försöka resa sig eller vända sig. Vill inte heller stå och gå för mycket eftersom mina fötter är så svullna att det är rent löjligt.
Dessutom oroar jag mig mer och mer hela tiden. Är så himla rädd att något ska gå fel, att knodden inte mår bra därinne och att något ska hända med honom, i värsta fall för att vi missar några tecken som kroppen ger. Det gör att jag går och känner efter precis hela tiden, läser sönder gravidboken jag har och letar febrilt på nätet efter alla tänkbara och otänkbara tecken på att man borde ge sig in till sjukhuset. Antar att det är trötthet och hormoner som börjar ta ut sin rätt. Fick precis en gråtattack framför TVn och då var det inte ens nåt särskilt sorgligt jag tittade på. Undrar om den lille därinne inser att han håller på att driva sin mor till vansinne?
Hade en dag då jag hade ganska mycket energi och försökte ta mig för saker härhemma men det straffade sig - fick ont som fan i kroppen, magen spände som en spärrballong och jag kunde inte sova särskilt mycket alls natten därpå. När jag väl somnade drömde jag en fruktansvärd mardröm som var så verklig att jag kände mig obehaglig till mods hela morgonen.
Igår var jag ett vrak, låg mest på soffan och satt och sydde. Fick framåt kvällen en hel del kraftiga sammandragningar och även något som jag antar var förvärkar och jag tänkte att nu är det väl äntligen på gång! Men inte då. Det skulle bara göra ont och jävlas och göra att jag fick svårt att sova ytterligare en natt.
Det börjar ta på mig nu känner jag. Det är obekvämt att sitta, finns inte plats till knodden, och gör stundtals rätt ont också emellanåt. Ligga är ibland ok, men det är ett rent h-e att försöka resa sig eller vända sig. Vill inte heller stå och gå för mycket eftersom mina fötter är så svullna att det är rent löjligt.
Dessutom oroar jag mig mer och mer hela tiden. Är så himla rädd att något ska gå fel, att knodden inte mår bra därinne och att något ska hända med honom, i värsta fall för att vi missar några tecken som kroppen ger. Det gör att jag går och känner efter precis hela tiden, läser sönder gravidboken jag har och letar febrilt på nätet efter alla tänkbara och otänkbara tecken på att man borde ge sig in till sjukhuset. Antar att det är trötthet och hormoner som börjar ta ut sin rätt. Fick precis en gråtattack framför TVn och då var det inte ens nåt särskilt sorgligt jag tittade på. Undrar om den lille därinne inser att han håller på att driva sin mor till vansinne?
söndag 12 juni 2011
Lutar åt inbillning...
Har i alla fall inte fått mer känningar. Magen har lugnat ner sig, jag har en hel del sammandragningar men det har jag ju haft tidigare med. Enda som väl talar för att det ska vara på gång snart är att jag emellanåt (inte så ofta) får mensvärksliknande känningar i rygg och ner mot underlivet.
Blir snart tokig på att känna mig så här orkelös, vara svullen och ha småont överallt! Maken ska åka iväg och fira en födelsedag snart men jag ska inte med. Kommer inte att ha möjlighet att sitta med fötterna uppe eller vila något om jag åker med och med tanke på hur sliten jag är och att mina ben är enormt svullna så håller jag mig hemma i soffan med benen i högläge och stödstrumporna på!
Hade en nära vän på besök igår. Hon har alltid varit ett stort stöd för mig men just nu känns det inte riktigt så. Det är rätt uppenbart att hon tycker att jag bara är gnällig och att det "bara" är att vänta på att knodden kommer. Har dock kommit på att en gemensam faktor för dem som har den reaktionen och säger lite halvt nedlåtande "det kan vara jobbigt sista tiden, men han kommer ju snart" är tjejer som fött för tidigt och alltså inte varit i det här stadiet.
Eller så är min reaktion bara ytterligare ett tecken på min gnällighet. Skit samma, jag tänker tillåta mig att vara det nu. Jag vill ju att han ska komma uuuuuuuuut! Dels pga ovanstående men allra, allra mest för att jag längtar som en tok och är nervös för att något ska hinna gå fel innan han hinner komma till världen.
Blir snart tokig på att känna mig så här orkelös, vara svullen och ha småont överallt! Maken ska åka iväg och fira en födelsedag snart men jag ska inte med. Kommer inte att ha möjlighet att sitta med fötterna uppe eller vila något om jag åker med och med tanke på hur sliten jag är och att mina ben är enormt svullna så håller jag mig hemma i soffan med benen i högläge och stödstrumporna på!
Hade en nära vän på besök igår. Hon har alltid varit ett stort stöd för mig men just nu känns det inte riktigt så. Det är rätt uppenbart att hon tycker att jag bara är gnällig och att det "bara" är att vänta på att knodden kommer. Har dock kommit på att en gemensam faktor för dem som har den reaktionen och säger lite halvt nedlåtande "det kan vara jobbigt sista tiden, men han kommer ju snart" är tjejer som fött för tidigt och alltså inte varit i det här stadiet.
Eller så är min reaktion bara ytterligare ett tecken på min gnällighet. Skit samma, jag tänker tillåta mig att vara det nu. Jag vill ju att han ska komma uuuuuuuuut! Dels pga ovanstående men allra, allra mest för att jag längtar som en tok och är nervös för att något ska hinna gå fel innan han hinner komma till världen.
måndag 23 maj 2011
Sur och grinig
Är inte alls på humör just nu...
Dels börjar det bli irriterande med alla småkrämpor. Händerna är jättesvullna och jag har sån ledvärk att jag knappt kan röra dem alls när jag vaknar på morgonen. Detsamma börjar nu sätta sig på fötterna. Klämda muskeln /nerven protesterar i stort sett konstant numera. Svanskotan är fortfarande inte bra så jag har jättesvårt att sitta och får max sitta en halvtimme i stöten och då endast på lämpliga underlag. Är jättetrött och sover uselt. Det hugger och spänner och värker kring underliv/ljumskar/magen hyfsat ofta.
Allt är såklart helt normala gravidkrämpor och jag gillar inte att klaga över dem eftersom jag är så glad att jag är gravid. Men just nu är jag gnällig, det kan inte hjälpas... Det är trist att inte orka och kunna göra saker. Jag hatar att lämpa över så mycket på maken, han gör så mycket här hemma ändå. Jag vill göra massa roligt pyssel och fix inför knoddens ankomst, men det funkar inte när jag är så orörlig.
Sen börjar jag bli nervös också inför förlossningen. Inte så att jag är rädd för att det ska göra ont eller så. Men jag blir stressad över att inte veta och inte ha kontroll. Jag gillar att planera och att ha koll på vad som ska hända. Nu sitter man här och vet inte överhuvudtaget när det kommer att hända, vad som kommer att hända och hur det kommer att kännas. Är enormt frustrerande. Dessutom är jag sjukt orolig för att något ska gå fel, att knodden inte ska klara sig eller vara jättesjuk eller liknande. Har totalt ologiska tankar om att det kommer att komma något straff för att vi tagit ut så mycket glädje i förskott.
Vill bara att det ska vara dags nu och att vi ska få komma hem med vår underbare lille prins och leva lyckliga tillsammans i alla dagar. Inte för mycket begärt eller?
Dels börjar det bli irriterande med alla småkrämpor. Händerna är jättesvullna och jag har sån ledvärk att jag knappt kan röra dem alls när jag vaknar på morgonen. Detsamma börjar nu sätta sig på fötterna. Klämda muskeln /nerven protesterar i stort sett konstant numera. Svanskotan är fortfarande inte bra så jag har jättesvårt att sitta och får max sitta en halvtimme i stöten och då endast på lämpliga underlag. Är jättetrött och sover uselt. Det hugger och spänner och värker kring underliv/ljumskar/magen hyfsat ofta.
Allt är såklart helt normala gravidkrämpor och jag gillar inte att klaga över dem eftersom jag är så glad att jag är gravid. Men just nu är jag gnällig, det kan inte hjälpas... Det är trist att inte orka och kunna göra saker. Jag hatar att lämpa över så mycket på maken, han gör så mycket här hemma ändå. Jag vill göra massa roligt pyssel och fix inför knoddens ankomst, men det funkar inte när jag är så orörlig.
Sen börjar jag bli nervös också inför förlossningen. Inte så att jag är rädd för att det ska göra ont eller så. Men jag blir stressad över att inte veta och inte ha kontroll. Jag gillar att planera och att ha koll på vad som ska hända. Nu sitter man här och vet inte överhuvudtaget när det kommer att hända, vad som kommer att hända och hur det kommer att kännas. Är enormt frustrerande. Dessutom är jag sjukt orolig för att något ska gå fel, att knodden inte ska klara sig eller vara jättesjuk eller liknande. Har totalt ologiska tankar om att det kommer att komma något straff för att vi tagit ut så mycket glädje i förskott.
Vill bara att det ska vara dags nu och att vi ska få komma hem med vår underbare lille prins och leva lyckliga tillsammans i alla dagar. Inte för mycket begärt eller?
torsdag 24 februari 2011
Vilket jävla dygn
I helgen började min man säga att hans hjärtslag kändes oregelbundna. Jag kände på det och det kändes precis som om det hoppade över ett slag och sen satte fart och slog ett par slag snabbare. Det var inget som han hade ont av, det kändes mest konstigt. Så i förrgår kväll när han var själv hemma för att jag jobbade så kommer det mer intensivt och han blev lite matt och trött. Klockan 5 igår vaknade jag av att lampan var tänd - då hade han vaknat av samma problem med hjärtat. Han bestämde sig för att åka in på akuten men tyckte att jag skulle stanna hemma och försöka sova eftersom jag inte kommit hem förrän efter midnatt.
Jag sov såklart inte en blund. Började ganska snart känna mig rejält orolig och stressad. När han ringde och sa att de gjort tester och skulle lägga in honom på avdelningen för hjärta/lungor så började jag storgråta. Ju mer stressad jag blev ju mer kände jag också att det påverkade den lille därinne. Han sparkade och levde rövare på ett sätt jag aldrig känt innan. jag bestämde mig för att åka in och hålla honom sällskap och vara där, för att känna mig lugnare.
De gjorde en mängd undersökningar och det verkar luta åt att det inte är någon större fara. Troligtvis en infektion eller inflammation på en klaff (min stressiga förvirrade hjärna förstod inte riktigt). Han fick vara kvar minst över natten och fick tid för magnetröntgen idag på morgonen. Jag åkte hem på eftermiddagen och totaldäckade här hemma. Hade bara sovit knappt 5 timmar och varit så vansinnigt orolig. Sen ett par timmar senare kom reaktionen. När jag kom på att jag inte kunde nå mannen utan skulle få vänta till idag på förmiddagen tills hans hörde av sig bröt jag ihop, började storgråta och slocknade sen i soffan. Vaknade rätt snabbt, gick upp och la mig och sov i över 11 timmar.
För en timme sedan ringde han, troligtvis får han stanna kvar idag och inatt också i väntan på alla provsvar. Nu har han i alla fall en telefon på rummet och i eftermiddag är det besökstid. Gissa vem som kommer att hänga på låset! Nu vågar jag tro på att det kommer att gå bra även om jag såklart fortfarande är orolig.
Igår när jag grubblade som värst hann jag tänka på flera gånger: Det här är straffet för att vi varit så lyckliga med gravididteten. Jag vet att det låter fånigt men man kan inte alltid styra tankarna. Vi har gått igenom så mycket skit de senaste åren med långa sjukskrivningar för min man, barnlösheten och IVF-djungeln och ett helvete på mitt jobb. När det sedan blev klart att jag skulle lämna jobbet och att jag var gravid så var det som om flera ton släpptes från axlarna. Vi har funderat över hur länge man egentligen kan tillåtas att må så här bra. Igår kändes det som att svaret kom som en stor jävla käftsmäll. Man kan ju fråga sig när det räcker...
Nu ska jag packa ihop saker till maken, ge honom den största kram och puss man kan tänka sig och bara njuta av att han är bredvid mig. Får väl försöka förtränga alla slangar och skit kring sängen...
Jag sov såklart inte en blund. Började ganska snart känna mig rejält orolig och stressad. När han ringde och sa att de gjort tester och skulle lägga in honom på avdelningen för hjärta/lungor så började jag storgråta. Ju mer stressad jag blev ju mer kände jag också att det påverkade den lille därinne. Han sparkade och levde rövare på ett sätt jag aldrig känt innan. jag bestämde mig för att åka in och hålla honom sällskap och vara där, för att känna mig lugnare.
De gjorde en mängd undersökningar och det verkar luta åt att det inte är någon större fara. Troligtvis en infektion eller inflammation på en klaff (min stressiga förvirrade hjärna förstod inte riktigt). Han fick vara kvar minst över natten och fick tid för magnetröntgen idag på morgonen. Jag åkte hem på eftermiddagen och totaldäckade här hemma. Hade bara sovit knappt 5 timmar och varit så vansinnigt orolig. Sen ett par timmar senare kom reaktionen. När jag kom på att jag inte kunde nå mannen utan skulle få vänta till idag på förmiddagen tills hans hörde av sig bröt jag ihop, började storgråta och slocknade sen i soffan. Vaknade rätt snabbt, gick upp och la mig och sov i över 11 timmar.
För en timme sedan ringde han, troligtvis får han stanna kvar idag och inatt också i väntan på alla provsvar. Nu har han i alla fall en telefon på rummet och i eftermiddag är det besökstid. Gissa vem som kommer att hänga på låset! Nu vågar jag tro på att det kommer att gå bra även om jag såklart fortfarande är orolig.
Igår när jag grubblade som värst hann jag tänka på flera gånger: Det här är straffet för att vi varit så lyckliga med gravididteten. Jag vet att det låter fånigt men man kan inte alltid styra tankarna. Vi har gått igenom så mycket skit de senaste åren med långa sjukskrivningar för min man, barnlösheten och IVF-djungeln och ett helvete på mitt jobb. När det sedan blev klart att jag skulle lämna jobbet och att jag var gravid så var det som om flera ton släpptes från axlarna. Vi har funderat över hur länge man egentligen kan tillåtas att må så här bra. Igår kändes det som att svaret kom som en stor jävla käftsmäll. Man kan ju fråga sig när det räcker...
Nu ska jag packa ihop saker till maken, ge honom den största kram och puss man kan tänka sig och bara njuta av att han är bredvid mig. Får väl försöka förtränga alla slangar och skit kring sängen...
onsdag 8 december 2010
Läskigt som fan men allt ok
Så har man då lyckats få panik igen fast det visade sig att allt var lugnt. I förrgår upptäckte jag lite bruna flytningar på morgonen. Jag lyckades dock hålla mig lugn - jag vet ju att det inte behöver betyda något alls. Igår så upptäckte jag blod på toapappret på morgonen. Försökte återigen att undvika panik, men när jag fortsatte småblöda hela dagen och jag dessutom kände värk som mensvärk som inte ville ge med sig så blev jag jätterädd. Ringde barnmorskan och hon tyckte att vi skulle bege oss till KK akuten för en koll för säkerhets skull.
Mannen hämtade mig direkt efter jobb och vi åkte till KK. Såklart kom vi dit på en extremt hektisk dagoch vi fick vänta många, många timmar. Till slut kom vi in till en jättebra läkare, lugn och förklarade allt väldigt tydligt. Först tog han en del prover eftersom jag haft lite tendenser till svamp. Sen var det dags för ett VUL och vid det laget tror jag att mitt hjärta slog tredubbla slag. Han kollade rätt länge innan han sa något (vilket han redan förklarat att han skulle) och jag letade som en galning för att se en liten knodd där nånstans. Så stannade han bilden och sa: Allt ser bra ut. Och där låg vår lille knodd och rörde sig lite lätt fram och tillbaks. Troligtvis den vackraste bild jag någonsin sett!
Jätteskönt att läkaren inte tyckte att vi var fåniga för att vi gett oss in "i onödan". Han förklarade att nu (går in i v14 idag) så är risken för missfall mycket, mycket liten, men att om det händer något som får oss att känna oss oroliga igen så är det bara att komma in. Skönt att höra.
Det blir läkarbesök idag igen, denna gången dock inte för knoddens skull utan för min... min hudi ansiktet har flippat ut helt - ögonlocket är svullet, jag är rödflammig och har mängder av utslag som ser ut som mikroskopiska finnaroch det svider och kliar i ansiktet. Kan knappast se ut så på jobbet - träffar folk precis hela dagen och är så att säga företagets ansikte utåt - så ska vara hemma idag och gå till läkaren om ett par timmar.
Mannen hämtade mig direkt efter jobb och vi åkte till KK. Såklart kom vi dit på en extremt hektisk dagoch vi fick vänta många, många timmar. Till slut kom vi in till en jättebra läkare, lugn och förklarade allt väldigt tydligt. Först tog han en del prover eftersom jag haft lite tendenser till svamp. Sen var det dags för ett VUL och vid det laget tror jag att mitt hjärta slog tredubbla slag. Han kollade rätt länge innan han sa något (vilket han redan förklarat att han skulle) och jag letade som en galning för att se en liten knodd där nånstans. Så stannade han bilden och sa: Allt ser bra ut. Och där låg vår lille knodd och rörde sig lite lätt fram och tillbaks. Troligtvis den vackraste bild jag någonsin sett!
Jätteskönt att läkaren inte tyckte att vi var fåniga för att vi gett oss in "i onödan". Han förklarade att nu (går in i v14 idag) så är risken för missfall mycket, mycket liten, men att om det händer något som får oss att känna oss oroliga igen så är det bara att komma in. Skönt att höra.
Det blir läkarbesök idag igen, denna gången dock inte för knoddens skull utan för min... min hudi ansiktet har flippat ut helt - ögonlocket är svullet, jag är rödflammig och har mängder av utslag som ser ut som mikroskopiska finnaroch det svider och kliar i ansiktet. Kan knappast se ut så på jobbet - träffar folk precis hela dagen och är så att säga företagets ansikte utåt - så ska vara hemma idag och gå till läkaren om ett par timmar.
tisdag 9 november 2010
Panik och rädsla som nu börjar lägga sig
Under ett par dagar kändes det som om jag verkligen vari sjunde himlen. Fick ett sms av min vän som sa: "Det är din tid i livet nu" och det var verkligen så det kändes.
Så kom måndagen, som skulle bli ännu en härlig dag med mycket trevlig kvällsaktivitet planerade. Precis innan jag skulle ge mig iväg så sprang jag på toa, bara för att få världens chock. Rött blod på pappret... Inga mängder men ändå. Torkade mig igen och samma sak uprepades. Jag har nog aldrig blivit så rädd i hela mitt liv! Jag ringde maken och begav mig hem - hela tiden kämpandes för att inte bryta ihop på tåget.
När jag kom hem gick jag på toa igen. Inte en bloddroppe i sikte, och jag har inte blött mer sedan dess. Stannade ändå hemma från jobbet idag och ringde barnmorskan och lämnade meddelande på telefonsvararen. Efter bara en dryg kvart ringde hon tillbaks. Jag förklarade hela situationen. Hon var jättesöt, hade full förståelse för att vi blivit oroliga, men tyckte att vi skulle försöka släppadet. I och med att det bara var ett enstaka tillfälle och jag inte hade några smärtor alls i samband med blödninen så är det troligtvis en helt ofarlig blödning. Såklart kan de inte veta eller garantera något men jag försöker andas lugnt och tro på vad de säger. Vilket inte är helt lätt...
Återstår att se vad det blir för kommentarer från chefen imorgon... Jag brukar aldrig vara sjuk utan brukar "ställa upp" och komma även när jag borde ligga nerbäddad fullproppad med medicin. Nu har jag varit hemma sjuk 3 gånger på 4 veckor. Men det är egentligen bara att skita i. Det är knoddis och jag som är viktiga nu - inte en arbetsgivare som har behandlat mig illa i över ett år och nu sagt upp mig!
Så kom måndagen, som skulle bli ännu en härlig dag med mycket trevlig kvällsaktivitet planerade. Precis innan jag skulle ge mig iväg så sprang jag på toa, bara för att få världens chock. Rött blod på pappret... Inga mängder men ändå. Torkade mig igen och samma sak uprepades. Jag har nog aldrig blivit så rädd i hela mitt liv! Jag ringde maken och begav mig hem - hela tiden kämpandes för att inte bryta ihop på tåget.
När jag kom hem gick jag på toa igen. Inte en bloddroppe i sikte, och jag har inte blött mer sedan dess. Stannade ändå hemma från jobbet idag och ringde barnmorskan och lämnade meddelande på telefonsvararen. Efter bara en dryg kvart ringde hon tillbaks. Jag förklarade hela situationen. Hon var jättesöt, hade full förståelse för att vi blivit oroliga, men tyckte att vi skulle försöka släppadet. I och med att det bara var ett enstaka tillfälle och jag inte hade några smärtor alls i samband med blödninen så är det troligtvis en helt ofarlig blödning. Såklart kan de inte veta eller garantera något men jag försöker andas lugnt och tro på vad de säger. Vilket inte är helt lätt...
Återstår att se vad det blir för kommentarer från chefen imorgon... Jag brukar aldrig vara sjuk utan brukar "ställa upp" och komma även när jag borde ligga nerbäddad fullproppad med medicin. Nu har jag varit hemma sjuk 3 gånger på 4 veckor. Men det är egentligen bara att skita i. Det är knoddis och jag som är viktiga nu - inte en arbetsgivare som har behandlat mig illa i över ett år och nu sagt upp mig!
onsdag 27 oktober 2010
Försöker vara lugnare...
Bara nån tillstymmelse till blodsdroppe i morse, sen ingeting. Försöker verkligen hålla mig lugn, har läst varenda skrift som talar om hur normalt det är med blödningar så här tidigt. Och försöker samtidigt hålla undan tankarna på att det var så vi resonerade när jag började blöda vid min förra graviditet för ett par år sedan, när vi fick missfall.
Skönt i alla fall att fredagen närmar sig så vi får något slags besked.
Kanske man ska fokusera på de graviditetssymptom jag faktiskt har. Idag har mitt illamående tilltagit - trodde inte jag skulle kunna hålla det tillbaks i morse på tåget faktiskt. Är sjukt trött emellanåt och det drar och spänner lite i "nedanmagen".
Snälla lilla knoddisen - stanna kvar därinne hos mig. Jag lovar, jag ska ta väl hand om dig!
Skönt i alla fall att fredagen närmar sig så vi får något slags besked.
Kanske man ska fokusera på de graviditetssymptom jag faktiskt har. Idag har mitt illamående tilltagit - trodde inte jag skulle kunna hålla det tillbaks i morse på tåget faktiskt. Är sjukt trött emellanåt och det drar och spänner lite i "nedanmagen".
Snälla lilla knoddisen - stanna kvar därinne hos mig. Jag lovar, jag ska ta väl hand om dig!
tisdag 26 oktober 2010
Oro, eller faktiskt nästan panik!
Jag har verkligen försökt släppa på oron att det här med graviditeten inte skulle vara sant. Jag har förökt låta det sjunka in och vara glad. Och vad händer då? Jo det känns som om allt är på väg att gå åt helvete...
I morse började jag känna värk i ryggen, som strax innan mens, och det fanns mikroskopiska antydningar till blod när jag torkade mig. Har försökt släppa det under dagen på jobbet men har nog varit på toa 25 gånger... När jag kom hem och gick på toa var där en flytning som var svagt brunaktig. Har mensliknande värk i mage och rygg.
Nu vet jag att alla kommer att säga att det inte behöver vara någon fara. Det är vanligt att blöda lite i början av graviditeten. Det behöver absolut inte betyda att ett missfall är på gång. Jag vet allt det. Men det hjälper inte. Jag är så rädd och så förtvivlad. Jag bannar mig själv för att jag vågat tro på det och för att jag tillåtit mig att vara glad. Och ja, jag vet att det också är fel att tänka så - men det maler där i bakhuvet.
Önskar det vore fredag nu så vi kunde få ett besked - oavsett vad det beskedet är så att vi får veta. Den här oron och ovissheten är hemsk.
Måste på toa igen... Vågar inte... Är rädd för vad jag kan komma att få se...
I morse började jag känna värk i ryggen, som strax innan mens, och det fanns mikroskopiska antydningar till blod när jag torkade mig. Har försökt släppa det under dagen på jobbet men har nog varit på toa 25 gånger... När jag kom hem och gick på toa var där en flytning som var svagt brunaktig. Har mensliknande värk i mage och rygg.
Nu vet jag att alla kommer att säga att det inte behöver vara någon fara. Det är vanligt att blöda lite i början av graviditeten. Det behöver absolut inte betyda att ett missfall är på gång. Jag vet allt det. Men det hjälper inte. Jag är så rädd och så förtvivlad. Jag bannar mig själv för att jag vågat tro på det och för att jag tillåtit mig att vara glad. Och ja, jag vet att det också är fel att tänka så - men det maler där i bakhuvet.
Önskar det vore fredag nu så vi kunde få ett besked - oavsett vad det beskedet är så att vi får veta. Den här oron och ovissheten är hemsk.
Måste på toa igen... Vågar inte... Är rädd för vad jag kan komma att få se...
måndag 25 oktober 2010
Tidigt UL bokat
Eftersom jag och min man har så svårt att ta till oss att vi är gravida och vi är så himla oroliga och rädda frågade vi om vi kunde få ett tidigt UL. Det är tydligen svårt att få tid på sjukhuset som vi kommer att tillhöra så barnmorskan föreslog att vi skulle ringa RMC och testa. Och som vanligt på vår underbara klinik var det inga problem. "Kom ni hit på fredag så vi får lugna ner er" sa sköterskan.
Så på fredag förmiddag är det dags. Jag kommer försöka ta ledigt hela dagen - jag vågar helt enkelt inte lita på att vi kommer att få positivt besked och blir det negativt så kommer jag inte att klara av att gå och jobba efteråt. Men förhoppningsvis kommer vi att få höra ett litet hjärta slå och gå därifrån med ett gigantiskt leende på läpparna.
Så på fredag förmiddag är det dags. Jag kommer försöka ta ledigt hela dagen - jag vågar helt enkelt inte lita på att vi kommer att få positivt besked och blir det negativt så kommer jag inte att klara av att gå och jobba efteråt. Men förhoppningsvis kommer vi att få höra ett litet hjärta slå och gå därifrån med ett gigantiskt leende på läpparna.
tisdag 19 oktober 2010
Börjar sjunka in vääääldigt sakta...
Har inte testat mer sen i fredags, 4 positiva tester får räcka. :-) Fast vi försöker så har vi väldigt svårt bådatvå att helt ta till oss det positiva resultatet. Det beror såklart på all skit man har i bagaget, man vågar helt enkelt inte. Jag är hela tiden rädd att det ska gå åt skogen och får fåniga tankar som att: Om jag ringer till MVC så kommer jag säkert att få missfall direkt efter. Eller om jag läser för mycket om veckan jag är i osv så kommer det att visa sig att testerna var fel och att jag inte var gravid. Detär såklart förståeligt men samtidigt vansinnigt tråkigt att man inte kan vara glad och njuta ordentligt.
Så sedan i lördags har jag verkligen försökt att ta till mig att jag faktiskt är gravid och jag börjar nog lyckas så smått nu. Pratade med RMC imorse och fick bekräftat det jag väl egentligen visste, dvs att de hormoner jag tog i samband med förra behandlingen absolut inte kan visa sig på detta testet. Då var jag nära att grta av lycka. Jag har berättat det för min närmsta vän. Imorgon ska jag ringa och boka tid hos mödravården och se om vi kan få ett tidigt ultraljud och vi ska också berätta för våra föräldrar.
Jag är gravid. Jag ska bli mamma. Min man ska bli pappa. Jo, nog är det så alltid. Och det är rätt fantastiskt!
Så sedan i lördags har jag verkligen försökt att ta till mig att jag faktiskt är gravid och jag börjar nog lyckas så smått nu. Pratade med RMC imorse och fick bekräftat det jag väl egentligen visste, dvs att de hormoner jag tog i samband med förra behandlingen absolut inte kan visa sig på detta testet. Då var jag nära att grta av lycka. Jag har berättat det för min närmsta vän. Imorgon ska jag ringa och boka tid hos mödravården och se om vi kan få ett tidigt ultraljud och vi ska också berätta för våra föräldrar.
Jag är gravid. Jag ska bli mamma. Min man ska bli pappa. Jo, nog är det så alltid. Och det är rätt fantastiskt!
tisdag 12 oktober 2010
Konfunderad.... och kanske själaglad!?!
Vi har ju gått och väntat på att min mens ska komma så vi kan få starta vår FET, men den har inte velat visa sig alls. Min menscykel har krånglat en del efter tidigare behandlingar så jag reagerade inte så mycket. Har antagit att en anledning till att det dröjer är just att man går och väntar såintensivt. Tidigare när mensen har strulat har jag helt sonika tagit ett graviditetstest som såklart varit negativt och bara några timmar senare har mensen smugit igång. Har hänt flera ggr.
Så samma procedur startades nu ikväll. Kissade på stickan, tittade för att se om kontrollstrecket syntes... Men innan det hann framträda ordentligt så kom det ett streck i resultatrutan!!! Jag gick ut till maken, bara stirrade på honom med stickan i handen. Till slut sa jag vad det var. Han fick ett jätteleende på läpparna och upprepade bara orden: Jag tror inte på det. Jag väntade ett tag, blev nödig igen och tog ett nytt test och dena gången syntes resultatstrecket innan kontrollstrecket!!?!
Borde kanske dansa runt och vara toklycklig men vågar inte det. Kan / ska resultatstrecket verkligen dyka upp så direkt, efter bara några sekunder eller tyder det på fel på testet? Kan hormoner etc från förra behandlingen ha dröjt sig kvar i kroppen? Fast då borde jag ju inte fått negativt resultat när jag testade vid förra mensen. Eller... kan det vara så att vi träffade rätt med hjälp av ägglossningstester denna månad av väntan och lyckats bli gravida på egen hand?!?!?!?!
Är helt snurrig i huvet, vill egentligen bara släppa fram ren och skär toklycka men vågar inte. Om det är något fel så skulle besvikelsen bli förödande. Så det blir till att köpa några tester till imorgon. Jävlar vad lång dagen kommer att vara!
Tänk om... Hallelujah!
Är det inte då höjden av ironi att jag godtog uppsägningen häromdan och inte tog det "nya" jobbet. ;-) Fast går det här vår väg så ger jag blanka fan i det! :-D
Låna mig nu alla era tummar!
Så samma procedur startades nu ikväll. Kissade på stickan, tittade för att se om kontrollstrecket syntes... Men innan det hann framträda ordentligt så kom det ett streck i resultatrutan!!! Jag gick ut till maken, bara stirrade på honom med stickan i handen. Till slut sa jag vad det var. Han fick ett jätteleende på läpparna och upprepade bara orden: Jag tror inte på det. Jag väntade ett tag, blev nödig igen och tog ett nytt test och dena gången syntes resultatstrecket innan kontrollstrecket!!?!
Borde kanske dansa runt och vara toklycklig men vågar inte det. Kan / ska resultatstrecket verkligen dyka upp så direkt, efter bara några sekunder eller tyder det på fel på testet? Kan hormoner etc från förra behandlingen ha dröjt sig kvar i kroppen? Fast då borde jag ju inte fått negativt resultat när jag testade vid förra mensen. Eller... kan det vara så att vi träffade rätt med hjälp av ägglossningstester denna månad av väntan och lyckats bli gravida på egen hand?!?!?!?!
Är helt snurrig i huvet, vill egentligen bara släppa fram ren och skär toklycka men vågar inte. Om det är något fel så skulle besvikelsen bli förödande. Så det blir till att köpa några tester till imorgon. Jävlar vad lång dagen kommer att vara!
Tänk om... Hallelujah!
Är det inte då höjden av ironi att jag godtog uppsägningen häromdan och inte tog det "nya" jobbet. ;-) Fast går det här vår väg så ger jag blanka fan i det! :-D
Låna mig nu alla era tummar!
måndag 23 augusti 2010
Kvällen före...
ÄP imorgon. Vågar man hoppas på att alla 9 äggblåsorna har växt till sig till rätt storlek så det blir 9 äggutplockade. I så fall borde vi väl ändå kunna lyckas få något som befruktas och utvecklas rätt? Blir svårt att sova...
söndag 22 augusti 2010
Panik!!!
Har börjat bli sjukt nervös inför tisdagens ÄP och framför allt inför onsdagens samtal för att få veta hur det gått med äggen. Tog Pregnylen för en timme sedan och har frösökt intala mig att det är sista sprutan och att vi ska lyckas.
Men så när maken (höll på att skriva sambon) gick och la sig så kände jag hur paniken började komma krypande. Nu sitter jag här och får kämpa för att kunna andas lugnt och inte storgråta. Jag är så rädd för det där samtalet! Just nu känns det som om jag inte skulle klara ett negativt besked till. Som att jag kommer att gå sönder.
En stor del av mig vågar tro på att vi kommer att lyckas denna gången. Men en liten del av mig säger att jag bara inbillar mig och att jag kommer att bryta ihop igen på onsdag. Jag hatar den delen...
Men så när maken (höll på att skriva sambon) gick och la sig så kände jag hur paniken började komma krypande. Nu sitter jag här och får kämpa för att kunna andas lugnt och inte storgråta. Jag är så rädd för det där samtalet! Just nu känns det som om jag inte skulle klara ett negativt besked till. Som att jag kommer att gå sönder.
En stor del av mig vågar tro på att vi kommer att lyckas denna gången. Men en liten del av mig säger att jag bara inbillar mig och att jag kommer att bryta ihop igen på onsdag. Jag hatar den delen...
torsdag 19 augusti 2010
Planen är lagd
Var på VUL idag - härligt sätt att fira att man gift sig eller hur. ;-)
Det såg bra ut tyckte läkaren, 9 äggblåsor mättes och de var mellan 9,8 och 16,7 mm. Där fanns fler men de var så små att de inte skulle bli aktuella sa hon. Jag ska fortsätta med samma nivå hormoner 3 dagar till, för att inte riskera att man tar dem för tidigt.
På tisdag är det dags för äggplockning. Kommer att vara en hemsk väntan innan vi får veta om äggen befruktats eller inte.
Det såg bra ut tyckte läkaren, 9 äggblåsor mättes och de var mellan 9,8 och 16,7 mm. Där fanns fler men de var så små att de inte skulle bli aktuella sa hon. Jag ska fortsätta med samma nivå hormoner 3 dagar till, för att inte riskera att man tar dem för tidigt.
På tisdag är det dags för äggplockning. Kommer att vara en hemsk väntan innan vi får veta om äggen befruktats eller inte.
fredag 23 juli 2010
Dags igen
Imorgon är det dags - då ska nedregleringen påbörjas. Inte helt kul att jag måste börja med en ny sorts sprutor medan jag är på jobbet. Vi har hysteriskt mycket att göra just nu och jag kan inte förstå hur jag ska kunna komma ifrån och i lugn och ro ge mig själv den första injektionen. Men... An IVF:are's got to do what an IVF:are's got to do...
Wish me luck!
Wish me luck!
onsdag 21 juli 2010
Nervositeten börjar komma...
Under de månader vi väntat på att få starta vår behandling har jag varit hyfsat duktig på att stänga av... en hel del kring abrnlösheten. Vet inte om det beror på att vi snart ska köra igång med nästa behandling men mitt humör börjar bli lite underligare.
Även om många sagt till mig att de inte mått så konstigt av nedregleringen så har jag hört tillräckligt många skräckhistorier för att vara nervös inför behandlingen. Men det är egentligen inte det jag är mest nervös eller rädd för. Det som redan rör sig i mitt huvud är dagen då vi ska ringa till kliniken för att kolla hur äggen utvecklats... Jag är redan så vansinnigt rädd för det samtalet. Vet inte hur jag skulle kunna klara om de ännu en gång sa att inga ägg befruktats... Orkar det inte, klarar det inte... Måste i alla fall få någonting som liknar ett hopp under denna behandlingen...
Men det är så lång väg dit... Vecka 34 är ÄP beräknad. På lördag börjar jag med nedregleringen... Usch så länge man ska hålla på att våndas! :-(
Även om många sagt till mig att de inte mått så konstigt av nedregleringen så har jag hört tillräckligt många skräckhistorier för att vara nervös inför behandlingen. Men det är egentligen inte det jag är mest nervös eller rädd för. Det som redan rör sig i mitt huvud är dagen då vi ska ringa till kliniken för att kolla hur äggen utvecklats... Jag är redan så vansinnigt rädd för det samtalet. Vet inte hur jag skulle kunna klara om de ännu en gång sa att inga ägg befruktats... Orkar det inte, klarar det inte... Måste i alla fall få någonting som liknar ett hopp under denna behandlingen...
Men det är så lång väg dit... Vecka 34 är ÄP beräknad. På lördag börjar jag med nedregleringen... Usch så länge man ska hålla på att våndas! :-(
fredag 21 maj 2010
En dryg vecka har gått...
Tänk, det är faktiskt bara en dryg vecka sen vi fick vårt negativa besked, att inga ägg blev befruktade i den här IVF:en heller...
Första dagarna var ett helvete, fyllda av tårar. Sen kom vardagen, nu har jag jobbat hela veckan och klarat mig bättre än jag trodde (med tanke på att jag tycker att mitt jobb är rätt pestigt just nu). Jag har kunnat fokusera på annat men också pratat en hel del med sambon om situationen, pratat om hur vi eventuellt ska gå vidare, kollat upp ang adoption osv.
Kort sagt har jag varit effektiv, rationell, strukturerad och... har självklart gjort allt jag kunnat för att skjuta känslorna åt sidan eftersom de är så vansinnigt jobbiga och smärtsamma. Nu, efter en mysig kväll med sambon, efter ett par glas vin när jag sitter här ensam vid datorn så börjar tårarna rinna igen.
Det känns så tomt. Det känns så hopplöst. Det känns så frustrerande. Det känns så ensamt. Det känns så in i helvete jävla skrämmande att ens våga närma sig tanken på att vi kanske faktiskt inte kommer att kunna nå vår dröm. Att få bli en familj.
Första dagarna var ett helvete, fyllda av tårar. Sen kom vardagen, nu har jag jobbat hela veckan och klarat mig bättre än jag trodde (med tanke på att jag tycker att mitt jobb är rätt pestigt just nu). Jag har kunnat fokusera på annat men också pratat en hel del med sambon om situationen, pratat om hur vi eventuellt ska gå vidare, kollat upp ang adoption osv.
Kort sagt har jag varit effektiv, rationell, strukturerad och... har självklart gjort allt jag kunnat för att skjuta känslorna åt sidan eftersom de är så vansinnigt jobbiga och smärtsamma. Nu, efter en mysig kväll med sambon, efter ett par glas vin när jag sitter här ensam vid datorn så börjar tårarna rinna igen.
Det känns så tomt. Det känns så hopplöst. Det känns så frustrerande. Det känns så ensamt. Det känns så in i helvete jävla skrämmande att ens våga närma sig tanken på att vi kanske faktiskt inte kommer att kunna nå vår dröm. Att få bli en familj.
tisdag 11 maj 2010
Nervositet och rädsla
Imorgon är det dags för äggplock. Jag känner att jag borde vara förväntansfull men faktum är att jag mest är nervös och ganska rädd. Det har ingenting med rädsla för smärta eller liknande att göra. Jag är bara så vansinnigt rädd för att misslyckas igen!
Har försökt skjuta bort den här känslan varje gång den varit på väg, man har fått läsa och höra att "det främjar ett gott resultat om paret är positivt inställda till behandlingen" När jag nu känner så här och sitter och lipar så får jag dåligt samvete för att jag inte är positiv.
Säkert är det till viss del hormonerna som talar, de pumpade ju upp dosen rätt rejält på slutet. Men sen handlar det ju också om tidigare erfarenheter. När jag hade 13 äggblåsor så fick de bara fram 7 ägg varav bara ett blev befruktat och det utvecklades till sist fel så att inget gick att sätta tillbaks. Nu har jag mycket färr äggblåsor, det fanns bara 5 som var hyfsat stora senast. Tänk om de inte får fram ett enda ägg? Eller om de bara får fram ett par stycken och inget av dem blir befruktade? Eller om vi får ett ägginsatt och det fäster? Eller om det fäster och vi får känna den där lyckan igen men drabbas av ännu ett missfall? Eller om...
Tänk så härligt vi hade det sambon och jag när vi var nyförlovade och bestämde oss för att det var dags att försöka bli gravida. Så lite vi visste då och så skönt det var att vara ovetande...
Har försökt skjuta bort den här känslan varje gång den varit på väg, man har fått läsa och höra att "det främjar ett gott resultat om paret är positivt inställda till behandlingen" När jag nu känner så här och sitter och lipar så får jag dåligt samvete för att jag inte är positiv.
Säkert är det till viss del hormonerna som talar, de pumpade ju upp dosen rätt rejält på slutet. Men sen handlar det ju också om tidigare erfarenheter. När jag hade 13 äggblåsor så fick de bara fram 7 ägg varav bara ett blev befruktat och det utvecklades till sist fel så att inget gick att sätta tillbaks. Nu har jag mycket färr äggblåsor, det fanns bara 5 som var hyfsat stora senast. Tänk om de inte får fram ett enda ägg? Eller om de bara får fram ett par stycken och inget av dem blir befruktade? Eller om vi får ett ägginsatt och det fäster? Eller om det fäster och vi får känna den där lyckan igen men drabbas av ännu ett missfall? Eller om...
Tänk så härligt vi hade det sambon och jag när vi var nyförlovade och bestämde oss för att det var dags att försöka bli gravida. Så lite vi visste då och så skönt det var att vara ovetande...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)