Usch vad bräcklig man är. Jag tycker att jag klarat mig ganska bra nu nån vecka. Jag har inte varit lika manisk med alla tankar och planerande kring IVF, adoption etc och har inte gråtit på ett tag. Jag har fungerat i vardagen kan man väl säga. Men så i förrgår brast det...
Det hände en grej hemma. Inget gigantiskt, vi köpte nya möbler för ett tag sedan och nu har jag insett att min fåtölj inte funkar för mig. Eftersom vi köpt en serie som utgått hos leverantören finns det ingen möjlighet att komplettera med något annat. Jobbigt och frustrerande, ja. Katastrof och anledning att bryta ihop, nej. Men det var precis det jag gjorde.
Först var jag vansinnigt arg och sen blev jag helt förtvivlad, kände att jag orkar inte med en motgång till, kan inte någonting bara få flyta på. Jag bröt ihop, grät, grät och grät och stackars sambon försökte trösta men visste inte vad han skulle ta sig till. Minns inte ens riktigt vad jag sa, men jag minns att jag upprepade flera gånger att: Jag orkar inte mer.
I slutändan gör jag ju det för att jag måste men just då kändes det inte så.
Nu ska jag ut och försöka hämta lite nya krafter i solen. Imorgon är det ÄNTLIGEN dags att träffa läkaren.
Lycka till i morgon!
SvaraRaderaKram
Ja, vi är sköra, men det är klart att vi återhämtar oss. Det är ju som en cirkel, vi bryter ihop, vi återhämtar oss, vi blir positiva, vi gör IVF, vi är hoppfulla, vi är avvaktande... å så cirkulerar det. För varje misslyckande så blir vi såå skör, småsaker blir gigantiska och ingen verkar förstå. Föreslår som du.. ut i solen... sätt dig på en stol, blunda. Tänk goda tankar om dig själv. Tänk goda tankar om hur ni lever. Tänk goda tankar om din sambo. Jag tror att solen ger oss styrka och jag blir iaf gladare när jag får sitta och känna solen värma mitt ansikte.
SvaraRaderaLycka till imorgon. Kram Kix