Blogg i träda

Tack så mycket för de grattishälsningar jag fått här på bloggen!

Jag och knoddis mår hur bra som helst. Han växer och utvecklas varje dag känns det som. Som nybliven mamma är dock tid en bristvara känner jag, imponeras av dem som hinner blogga varje dag. Jag har fullt upp med att hålla kontakten med nära och kära, fortsätta följa de bloggar jag följt under barnlösheten samt uppdatera min "öppna" blogg lite då och då. Men tid med knoddis är prio 1!

Så den här bloggen kommer nog att fortsätta ligga i träda, i alla fall tills vidare. Jag är jätteglad för allt stöd jag fått på vägen och fortsätter hålla tummarna för och följa er andra underbara bloggare!

Vi mår bra!

Det har inte varit mycket livstecken från mig sen knoddis kom till världen. Förstår inte hur många nyblivna mammor hinner blogga så mycket! Jag har en underbar man som sköter om allt härhemma nu känns det som och ändå hinner jag inget.

Store lille knoddis kräver myyyycket mat, jag ammar hur ofta o länge som helst. Dessutom får han långa perioder på dan när han bara vill vara kloss intill nån av oss, ligga i en säng går inte, hur trött man än är. Så är det just nu, han ligger i mitt knä och jag skriver med en hand.

Vi mår jättebra. Är såklart trött men det spelar ju ingen roll. Enda lilla smolket i glädjebägaren är att jag är så vansinnigt rädd att något ska hända honom. Vågar inte somna när jag är ensam med honom av rädsla för att han ska sluta andas. Hänger ihop med att jag fick världen chock häromdagen - han andades jättekonstigt och sen var det som att andningen försvann helt. Jag försökte pilla på honom och röra honom men fick ingen respons alls. För ett par sekunder trodde jag, till 100%, att han var död. Det var det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv. Hoppas och tror att oron lägger sig efter hand men just nu så får han gärna vara så nära mig han vill precis hela tiden.

Men i det stora hela så stormnjuter jag av tillvaron!!

Den store gossen mår bra!

Vi var på andra ordinarie ultraljudet igår. Allt såg bra ut. Det var svårare att se ordentligt nu på andra tyckte jag, första gångerna hon visade ansiktet låg jag som ett levande frågetecken. Men sen fick vi ordning på det. Mätningarna visade att det troligtvis finns en anledning till att jag är stor om magen (även om måtte normaliserats något). Fortsätter han att växa i den här takten så blir det en riktigt stor pojk! I och med att vi låg så högt över "standardmått" fick vi erbjudande att delta i en undersökning där man gör fler ultraljud i 3D. Det är en del i en forskning kring om 2D eller 3D ger bäst resultat när det gäller att förutsäga bebisens vikt. Vi sa ja, dels känns det bra att kunna bidra till forskning - de kommer ju ingen vart om ingen ställer upp, och dels så är det mysigt att få se den lille ännu fler gånger. Med 3D UL får man ju dessutom ännu tydligare bilder av bebisen. vi fick med oss ett par bilder av ansiktet igår (eller ja, halva ansiktet, han gömde delar av huvet) och jag håller på att sprängas av kärlek när jag tittar på bilderna, kan inte sluta titta på dem!

Rund och trött men lycklig!

Ojojoj vad det börjar märkas av att det finns en knodd därinne. Magen har blivit riktigt stor, jag blir otroligt lätt anfådd och har svårt att andas om jag ligger på rygg. Sover dåligt vilket leder till att jag är småtrött mest hela tiden. Är riktigt klumpig när jag tex ska resa mig eller byta sida när jag ligger. Har rätt så ont hela tiden av mitt myom/klämd nerv eller vad det nu är. Får ordentligt ont ner mot underlivet om jag går det minsta för fort eller försöker ta stora steg. Lite tendenser till urinläckage och springer på toa stup i kvarten. Och trots allt detta så är tillvaron så himla härlig! Detta är ju fisar i rymden (just det, massor av gaser i magen har jag också) jämfört med vad jag kommer att få ut av det! Nu börjar det verkligen närma sig och jag längtar så efter vår lilla knodd! I helgen var vi på en liten resa och stannade då också till ett par timmar i Ullared och köpte på oss en del basgrejer till vår lille pojk. lite saker till spjälsängen, tvättlappar, våtservetter, lite kläder etc. Så himla mysigt att få skaffa saker till oss, till vår familj, till vår lille son! Har fortfarande svårt att förstå att det är sant ibland. Men så tittar jag ner på min tjocka mage som får sig en rejäl spark från insidan och inser: Jo det är faktiskt sant! underbart

Inte så mycket nytt...

... händer just nu.

Maken är hemma, sjukskriven ett tag till. Jag har slutat mitt jobb så jag är också hemma heltid just nu. Efter att lång tid ha setts väldigt lite på grund av allt mitt kvällsjobb så är det väldigt mysigt att få mycket tid tillsammans.

Finns mycket att pyssla med här hemma, saker som skjutits på framtiden, ni vet sånt där som "man ska göra nån dag när det finns tid". Får väl se hur mycket som blir gjort nu, det finns ju så mycket roliga saker man vill göra också: Sticka kläder till knodden (och handarbeta över huvud taget), sylta o safta, vara social med kompisar, mysa med maken. Sen måste jag ta tag i en massa grejer kring A-kassa och föräldrapenning också så snart som möjligt.

Med lillen i magen verkar läget vara bra. Han sparkar och lever om, framför allt på kvällar, nätter och tidig morgon, men ibland även på dagen. Magen växer (förhoppningsvis dock inom "gränserna"), vi har fått tid för vårt nästa ultraljud och nästa vecka är det dags för glukosbelastning.

Är verkligen så lycklig och tacksam över att vara gravid! Har hittat en artikelserie på http://www.sydsvenskan.se/ om barnlöshet och det har såklart triggat igång en massa tankar och minnen som är allt annat än positiva. Men dagens artikel gjorde mig lite irriterad, den handlade om att vi nu för tiden väntar för länge innan vi "skaffar" barn. När man läser den får man känslan av att alla bara väntar med att börja försöka, att det är för att hinna med nöjen, karriär etc, det är helt frivilligt. Men riktigt så enkelt är det ju inte alltid... För egen del började jag längta efter barn väldigt tidigt och hade jag träffat mannen i mitt liv vid 25 års ålder så hade jag gärna startat försöken mot att få familj redan då. Men nu blev det inte så, efter en del sorger och bedrövelser träffade jag min man först vid dryga 34 och då är det ju svårt att försöka få barn tidigt...

Allt är bra!

Noggrann koll av min magen och knodden är gjorda och allt såg bra ut.

Dessutom blev maken utskriven från sjukhuset idag!

:-D

klippkort hos läkare...

Ringde till BM idag ang min spända mage - hon tyckte att jag skulle komma in så de fick kolla mig.

Fick höra knoddisens hjärta för första gången - oj vad härligt! Hjärtat slog precis som det skulle så han verkar må bra. De tryckte och klämde en hel del på magen och det gjorde inte det minsta ont vilket ju också är bra. Hon kunde däremot känna att jag är spänd.

Sen tog de måttet på livmodern och mitt mått låg väldigt, väldigt högt för att vara vecka 24 (+5). "normalkurvan" ligger mellanca 25-27 cm tror jag hon sa, mitt var 31cm. Det kanske kan vara pga att magen växt väldigt mycket på kort tid som jag känner spänningar i magen och har lite ont. Hon sa att ett högre mått inte behöver betyda något alls men att det ändå bör kollas upp, särskilt nu i och med att jag haft lite problem så imorgon bär det av till specialistmödravården på sjukhuset. Praktiskt, bara ett par minuter från maken :-)

Så håll tummarna för att det inte är något fel utan bara vår knodd som 1) är stor, 2) behagat växa väldigt mycket just nu, 3) behöver mycket plats omkring sig 4) ... vad som helst som inte är något farligt... Orkar inte riktigt med mer strul just nu.

Saknar min älskling...

Maken är fortfarande kvar på sjukhuset och kommer att vara det en bit in i nästa vecka. Det ska inte vara någon fara med honom, det verkar nu helt säkra på att det är hjärtmuskelinflammation. Anledningen att han får stanna kvar är att de vill försäkra sig om att det inte spridit sig ut i bindväven runt hjärtat och han ska göra nya tester för det måndag eller tisdag. Han har fått medicin mot inflammationen och tycker redan att det hjälper.

En jättelätttnad såklart att det inte är något allvarligare och jätteskönt att de är så noggranna och inte lämnar något åt slumpen. Men såklart också jobbigt att inte få vara tillsammans mer än några timmar på dagen när avdelningen har besökstid. Saknar honom precis hela tiden!

Jag märker också tydligt av hormonerna - jag blir väldigt lätt gråtfärdig och det har kommit ganska många tårar igår kväll och idag, utan någon egentlig anledning. Är väldigt trött och har svårt att ta mig för saker när jag är hemma på förmiddagen.

Snart dags att åka in till honom - längtar! Vi hoppas intensivt båda två på att han ska få komma hem på tisdag. På onsdag morgon är det nämligen dags för barnmorskebesök och då vill han såklart vara med. Men huvudsaken är att han blir bra.

Tänkvärt kring ofrivillig barnlöshet

Att vara ofrivilligt barnlös är, ärligt talat, ett helvete. Det är en berg- och dalbana av känslor som jag inte riktigt kunnat föreställa mig innan jag befann mig där själv. Och just det här att inte kunna föreställa sig hur det känns är ett problem. Folk i allmänhet är väldigt tanklösa när det kommer till att fråga andra om deras barnplaner. Det behövs mycket mer förståelse kring de här frågorna. Många anhöriga står, fullt förståeligt, helt handfallna när de får veta att någon i deras närhet kämpar mot barnlösheten. Visserligen är vi alla olika men en hel del finns det heltklart som gäller för oss allihop.

Ett par av debloggare som jag följer lite extra noga och känner väldigt,väldigt mycket för har gett väldigt goda och användabara råd. Har du någon i din närhet som du vet eller misstänker är ofrivilligt barnlös och du vet inte riktigt hur du ska bete dig? Läs gärna vad Kix och Joanna har att säga på respektive länk. Genom det inlägget hos Kix hittade jag också ett jättebra inlägg hos bloggaren Sara, som också är klockrent och mycket tänkvärt.

En livlig krabat...

... är det jag har därinne! Barnmorskan satt och skrattade emellanåt. Hela tiden när hon skulle ta något mått eller ta en stillbild för att kolla någon så kom det en plötslig rörelse eller ett par små underbara händer i vägen. Han, för det är en pojke, kommer definitivt inte att bli fotomodell. :-) Det var verkligen helt fantastiskt att se allt. Det är ofattbart hur långt man kommit med utvecklingen av ultraljud. Att på en sån liten krabat kunna mäta näsben, se njurar, hjärtkammare osv. Fantastiskt!

Men allra mest fantastiskt är att vår lille krabat verkar må hur bra som helst! När jag väl känner rörelser lär jag få mer än min beskärda del om han fortsätter som han gjorde idag på ultraljudet.

Det myom jag har låg inte på något sätt i vägen och lär inte orsaka något problem. Möjligtvis lite smärta i slutet av graviditeten.

Dags att köpa nya kläder?

Det har varit svårt ett tag att ha byxorna knäppta när jag sitter ner, men mycket mer än lite svullnad på magen har man egentligen inte sett. Men nu börjar man faktiskt ana en liten, liten kula på magen. Har mest kört med samma kläder på sistone - mysbyxor hemma och ett lite stadigare vandrings-/träningsyxor till och från jobb och där finns de tlite utrymme. Men det kan nog blir svårt att komma i en hel del byxor snart - kanske måste ta och kolla så jag har något att ha på mig i jul?

Samtidigt känns det ju lite svårt att köpa nya kläder redan nu - man har ju liksom ingen pejl på hur stor man kommer att bli. Tar gärna tips från läsare som har barn kring hur ni gjort. Har ni bara köpt större storlekar till en början eller gav ni er in på mammakläder direkt?

Just nu är jag inne i en period där jag är småhungrig i stort sett konstant. )Det går åt oerhörda mängder frukt härhemma). Så fast jag hittills fortfarande inte gått upp alls (har t.o.m gått ner) så kanske det snart eskalerar.

Mår bara bra i övrigt. Lite förkyld och fick konstaterat att plitorna i ansiktet berodde på en hudåkomma jag troligtvis får dras med till och från hela livet. Men det känns som småsaker i sammanhanget. Jag märker på mig själv och ser på maken att det, i och med graviditeten släppts en enorm tyngd från våra axlar och hjärta. Istället för att som tidigare gå omkring med en konstant sorg inom sig ser man att glädjen nu finns med oss hela tiden.

Har börjat läsa en bok där en av huvudpersonen är en kvinna som inte lyckats bli gravid efter ett års försök och vars hela liv och alla tankar nu bara kretsar kring barn. Har läst den boken en gång innan för många år sedan men då kunde jag inte alls sätta mig in i den situationen även om jag trodde det. Nu känns det helt overkligt att jag var där för bara ett par måndader sedan och jag är såoändligt tacksam varje dag för att jag och min man nu har en liten knoddis på väg. Samtidigt lider jag med alla dem som är kvar i den situationen och de känslorna.

Noja och omtänksamhet

Gick in i vecka 12 igår och enligt alla böcker så går nu många blivande mödrar in i en lugn period då man vet att den största risken för missfall är över. Jag kan inte riktigt säga att det stämmer helt för min del. Antar att jag varit med om för många som fått missfall senare och som fått veta att fostret inte levt sedan vecka 10-11. Jag vet att man ska försöka tänka positivt och inte oroa sig för mycket men tankarna gnager ändå i bakhuvet. Det känns som en hel evighet till vecka 18 när det är dags för UL - helst skulle jag vilja göra ett UL om dan typ för att känna mig säker.

Men samtidigt som jag är orolig så njuter jag. Det är helt overkligt och fantastiskt att det finns en liten knoddis därinne. Magen har börjat växa lite lite grand -under de perioder på dan när jag är svullen så kan jag inte ha byxorna knäppta när jag sitter. Även brösten har vuxit lite - tror det snart är dags att köpa en ny BH. Tröttheten sitter i och jag är inte det minsta sugen på mat. Det är väl troligtvis därför jag inte gått upp något alls i vikt, snarare gått ner nåt halvkilo. Jag försöker vekrligen äta men jag tycker inte att något smakar. Sen kan det nog också ha att göra med att jag äter betydligt nyttigare nu än innan jag blev gravid. Är man inte sugen på något så kan man ju lika gärna ätaq nåt nyttigt som nåt onyttigt.

Jag får dåligt samvete över att jag inte gör mycket här hemma på grund av tröttheten men maken tar som tur är inte alls illa upp. Han skulle nog gärna packa in mig i silkespapper den sötisen. Häromdan ville han inte låta mig gå och handla för att det skulle vara för tunga saker och igår stoppade han mig när jag bar upp en halvfull vedkorg. "Du får inte bära tungt". Jag försökte säga att en mamma som väntar sitt andra barn garanterat lyfter sitt första då och då så lite borde man ju kunna få lyfta men han tycker jag ska låta bli. Sötnos!

Detta blev ett ganska rörigt och kanske smått meningslöst inlägg men det är mina samlade tankar från de senaste dagarna.

FRU och MAN

Nu är vi gifta! Svårt att fatta än! Härligt mysig dag! Det regnade under ceremonin men min pappa hade gått runt på stället och letat upp ett stort träd där regndropparna inte nådde fram och vi gick alltså hyfsat torrskodda genom dagen.

Jättegod och mysig middag.

Tårar av lycka när vi kom hem. Planen var att dricka champagne med föräldrarna. Men väninnan, som har mer än nog med egna problem att tänka på, hade orkat och hunnit vara hemma och lämna härlig korg på verandan. Vilken fenomenal tur man har som har såna vänner. En annan vän kördelånga vägar för att rädda min klädsel till vigseln. Är så glad just nu och hoppas glädjen fortsätter!

Semester!!!

Herrejisses så skönt det ska bli med semester. Har nog aldrig sett fram emot semestern så här mycket. Även om vädret skulle bli kasst och vi inte kan åka på någon solsemester på grund av IVF:en så kan jag köpa det. Bara jag får slappna av, pyssla, umgås med sambon (snart maken) och vänner så är jag nöjd. Fast lägger ju gärna till en lyckad IVF behandling, annarsblir det en väl deppig semester.

Fick idag sova ut rejält och väcktes av sambon som bakat scones! Värre kan man ha det. :-)

Första hormonsprutan är tagen

Så var första Menopurinjektionen avklarad. Att bryta av toppen på vätskeflaskan var inte alls så meckigt som jag trodde - mycket lättare än på Pregnylen. Det var lite klurigt att få upp all vätskan i sprutan men det gick bra till slut.

Sötaste goe sambon väntade uppe på mig för att jag skulle slippa ta första omgången själv. Han har börjat jobba igen efter sjukskrivningen och när jag jobbar kväll kommer jag hem så sent att han gått och lagt sig för att han ska upp så tidigt. Men idag stannade han uppe fast han är så himla kvällstrött. Min älskling!

Hoppas det stämmer att nedreglerings-biverkningarna försvinner när man får i sig hormonerna igen. Jag är trött på att vara trött. :)

Ensam hemma

Jag älskar verkligen min sambo. Tycker det är supermysigt att vara med honom och vi trivs verkligen här hemma i vårt hus.

Men jag har också ett stort behov av att få vara ensam hemma ibland. Normalt sett så har jag nån timme hemma själv innan sambon kommer hem när jag jobbar dagtid och flera timmar på förmiddan när jag jobbar kvällstid.

Men nu har sambon varit sjukskriven i en dryg månad, stackarn.Han har klättrat på väggarna och självklart har jag tyckt synd om honom. Men det har kliat även i min kropp under den här tiden - jag har i stort sett inte varit ensam på hela tiden vilket emellanåt kunnat göra mig tokig... Fast jag har försökt att inte visa det.

Nu är sambon på herrmiddag och jag har hela huset för mig själv. Och ja, det är jätteskönt! Att bara kunna lulla runt och bara vara. Det här kanske låter konstigt men det är jätteskönt att slippa prata med någon. I mitt jobb pratar jag och ger service hela dagarna. När jag då kommer hem längtar jag riktigt efter att inte behöva prata med någon eller vara trevlig ett tag. Sommaren har dessutom varit superstressig så behovet har varit ännu större. Men sambon som gått själv hemma har ju däremot längtat efter någon att prata med...

Så det här är några goa timmar. Men det roliga är att jag vet ju att när klockan börjar bli mycket så kommer jag att längta efter att han ska komma hem! :-)

Aj löv jo!