Lutar åt inbillning...

Har i alla fall inte fått mer känningar. Magen har lugnat ner sig, jag har en hel del sammandragningar men det har jag ju haft tidigare med. Enda som väl talar för att det ska vara på gång snart är att jag emellanåt (inte så ofta) får mensvärksliknande känningar i rygg och ner mot underlivet.

Blir snart tokig på att känna mig så här orkelös, vara svullen och ha småont överallt! Maken ska åka iväg och fira en födelsedag snart men jag ska inte med. Kommer inte att ha möjlighet att sitta med fötterna uppe eller vila något om jag åker med och med tanke på hur sliten jag är och att mina ben är enormt svullna så håller jag mig hemma i soffan med benen i högläge och stödstrumporna på!

Hade en nära vän på besök igår. Hon har alltid varit ett stort stöd för mig men just nu känns det inte riktigt så. Det är rätt uppenbart att hon tycker att jag bara är gnällig och att det "bara" är att vänta på att knodden kommer. Har dock kommit på att en gemensam faktor för dem som har den reaktionen och säger lite halvt nedlåtande "det kan vara jobbigt sista tiden, men han kommer ju snart" är tjejer som fött för tidigt och alltså inte varit i det här stadiet.

Eller så är min reaktion bara ytterligare ett tecken på min gnällighet. Skit samma, jag tänker tillåta mig att vara det nu. Jag vill ju att han ska komma uuuuuuuuut! Dels pga ovanstående men allra, allra mest för att jag längtar som en tok och är nervös för att något ska hinna gå fel innan han hinner komma till världen.

Saknar min älskling...

Maken är fortfarande kvar på sjukhuset och kommer att vara det en bit in i nästa vecka. Det ska inte vara någon fara med honom, det verkar nu helt säkra på att det är hjärtmuskelinflammation. Anledningen att han får stanna kvar är att de vill försäkra sig om att det inte spridit sig ut i bindväven runt hjärtat och han ska göra nya tester för det måndag eller tisdag. Han har fått medicin mot inflammationen och tycker redan att det hjälper.

En jättelätttnad såklart att det inte är något allvarligare och jätteskönt att de är så noggranna och inte lämnar något åt slumpen. Men såklart också jobbigt att inte få vara tillsammans mer än några timmar på dagen när avdelningen har besökstid. Saknar honom precis hela tiden!

Jag märker också tydligt av hormonerna - jag blir väldigt lätt gråtfärdig och det har kommit ganska många tårar igår kväll och idag, utan någon egentlig anledning. Är väldigt trött och har svårt att ta mig för saker när jag är hemma på förmiddagen.

Snart dags att åka in till honom - längtar! Vi hoppas intensivt båda två på att han ska få komma hem på tisdag. På onsdag morgon är det nämligen dags för barnmorskebesök och då vill han såklart vara med. Men huvudsaken är att han blir bra.

Välbehövlig partykväll!

Igår kväll var vi bjudna på födelsedagsfest. Mitt numera hyfsat asociala IVF-jag hade ingen som helst lust, var supergrinig innan och kände för att ställa mig och ropa som ett litet barn: Jag vill inte, jag vill inte, jag VILL INTE!!!! Men så kan man ju inte göra som 38-åring så det var bara att klä på sig finkläderna, le så mycket som möjligt och ge sig iväg till festen.

Jag bestämde mig redan från början att vara väldigt försiktig med alkoholen - i den sinnerssämning jag befann mig så slår det lätt slint annars.

Bordsplaceringen för min del var kanon. Folket som var på festen träffar vi ett par gånger per år på diverse olika fester men det är ändp inte folk vi känner. Jag satt dock bredvid en av de få jag känner, och vi kom snabbt igång tillsammans med övriga 5 på vårt bord. Det blev faktiskt till slut så att mer och mer folk drogs till vårt bord efter middagen för det var liksom där det hände något. Jag slappnade av, struntade i all skit som finns i mitt liv just nu och var mitt gamla jag. Maken hade inte lika rolig placering men efter middan minglades det friskt så då kom han också igång. Under en kort stund var det på väg att gå fel - en ganska påträngande kvinna frågade oss (när hon hörde att vi gift oss) om vi inte funderar på att skaffa barn. Men hon märkte väl rätt direkt att vi inte var sugna på att prata om det och berättade då att hennes syster går igenom IVF och att en bekant till henne åkt iväg utomlands för att få barn genom äggdonation. Visst är jag öppen med vår IVF mm men inte för folk jag inte ens känner - dessutom hade jag ingen lust att prata om det eftersom jag var på så gott humör!

Såsmåningom började dansen. Det var rätt trögt att få igång folk men jag var uppe nästan hela tiden! De spelade så bra musik- blandad kompott - och jag kände hur all dålig energi liksom rann avmig (kanske i svettdropparna?) när jag dansade. Det var så härligt att bara vara och bara ha kul! Att vara "X", inte "IVF-X" för en kväll! MEn det allra roligaste var att efter en stund kom även maken upp och började dansa och även han släppte loss. Flera av dem som var där sa att de aldrig sett honom så "på G" och jag fick svara att det har knappt jag heller! Det var så härligt att dansa, titta varandra i ögonen och se glädje! Det var sååå länge sedan men väldigt välbehövligt.

Skönt med frågor

Från allra första början berättade vi inte för speciellt många om inseminationerna och IVF:erna. Jag tror att det framför allt berodde på att vi inte själva hade så stor koll på vad som hände och då är det svårt att prata om och svårt att svara på frågor om.

Men efter hand har jag börjat vara mer och mer öppen om det, både för att jag känner mig säkrare men också för att jag själv har ett behov att prata om det. Jag har turen att ha flera goda vänner som verkligen bryr sig, som finns där och som förstår så gott man nu kan förstå IVF-djungeln när man inte är mitt uppe i den. Med min mans vänner har vi inte pratat om det lika mycket, de frågar sällan och han tar inte så ofta upp det själv med dem heller.

Men så häromdan ringde en av hans nära vänner till honom. Han pratade först lite om ditt och datt, men så efter ett tag frågade han hur senaste behandlingen hade gått. Sen undrade han om det var ok att han frågade. Han förklarade att han kände sig osäker, att de var rädda att vi blev ledsna om vi pratade om det.

Visst är det en plåga att vara IVF:are men det kan inte vara helt enkelt att vara i bekantskapskretsen till oss heller, jag förstår att detmåste vara jättesvårt att veta hur man ska bete sig. Precis när min man berättat att vännen hade ringt gick jag in på Joannas blogg Plusresan och hittade det här excellenta inlägget i ämnet!

Jag äri alla fall glad att vi nu verkligen känner att även makens vänner bryr sig fullt ut. Känns skönt och viktigt.