BF idag...

... och ingen bebis i sikte. Kändes ändå lite bättre igår än det gjort tidigare. Inte fullt så frustrerad och rastlös av någon anledning och inte fullt lika orkeslös.

När jag skulle försöka sova fick jag rejält ont ner mot underlivet och ljumskar, som rejäl mensvärk. Då trodde jag att det kanske var värkar på gång. Det höll i sig rätt länge men släppte såsmåningom och det har inte kommit tillbaks på samma sätt igen.

Har väl insett nu att det inte är lönt att bli frustrerad och upprörd, det är bara att låta knodden bestämma... Imorgon, om inget hänt då, är det dags för ännu ett UL i undersökningen och eventuellt, beroende på hans storlek, även ett läkarbesök. Vi får väl se om den lille busen är sugen på att bli mätt och fotograferad igen eller om han kommer ut innan dess.

Lutar åt inbillning...

Har i alla fall inte fått mer känningar. Magen har lugnat ner sig, jag har en hel del sammandragningar men det har jag ju haft tidigare med. Enda som väl talar för att det ska vara på gång snart är att jag emellanåt (inte så ofta) får mensvärksliknande känningar i rygg och ner mot underlivet.

Blir snart tokig på att känna mig så här orkelös, vara svullen och ha småont överallt! Maken ska åka iväg och fira en födelsedag snart men jag ska inte med. Kommer inte att ha möjlighet att sitta med fötterna uppe eller vila något om jag åker med och med tanke på hur sliten jag är och att mina ben är enormt svullna så håller jag mig hemma i soffan med benen i högläge och stödstrumporna på!

Hade en nära vän på besök igår. Hon har alltid varit ett stort stöd för mig men just nu känns det inte riktigt så. Det är rätt uppenbart att hon tycker att jag bara är gnällig och att det "bara" är att vänta på att knodden kommer. Har dock kommit på att en gemensam faktor för dem som har den reaktionen och säger lite halvt nedlåtande "det kan vara jobbigt sista tiden, men han kommer ju snart" är tjejer som fött för tidigt och alltså inte varit i det här stadiet.

Eller så är min reaktion bara ytterligare ett tecken på min gnällighet. Skit samma, jag tänker tillåta mig att vara det nu. Jag vill ju att han ska komma uuuuuuuuut! Dels pga ovanstående men allra, allra mest för att jag längtar som en tok och är nervös för att något ska hinna gå fel innan han hinner komma till världen.

Inbillning eller något på gång?

Man kan bli knäpp nä rman går och väntar och har för mycket tid att känna efter och tänka. Sen igår tycker jag att det börjar kännas och spänna lite mer neråt underliv och ljumskar, lite som mensvärk typ. Men det kan mycket väl vara så att jag känner det bara för att jag läst att det är så förvärkar känns...

Känsliga läsare bör kanske hoppa över detta avsnitt: jag har också läst att för många så är ett av de första tecknena på att förlossningen är i antågnade att deras magar blir "oroliga", man blir helt enkelt lös i magen eftersom det är meningen att tarmen ska tömmas. Detta har också satt igång. Eller har jag helt enkelt ätit något olämpligt och inbillar mig bara även angående detta?

Träffade familjen igår och både mamma och jag sa då att vi hade en känsla av att det blir i helgen det händer. Å andra sidan så har två andra släktingar varit stensäkra på två helt andra datum som såklart redan har passerat.

Knäpp eller bara otålig och förväntansfull? Döm själva!

Väntan

Idag är det en vecka kvar till BF. Hoppas på att han ska vilja komma ut tidigare men har inte haft några känningar alls som tyder på det än så länge. Han trivs väl med att böka runt som en galning därinne det lilla livet. Mina händer, fötter och kropp i allmänhet mår dock knappast bättre i värmen vi haft nu, dessutom längtar jag som en tok, så jag försöker övertala honom om att komma ut till oss så snart som möjligt.

Imorgon är det både besök hos BM och tid för UL. Jag bestämde mig för att köra vidare i studien trots strulet förra veckan. Inte för deras skull men av rent egoistiska skäl. Skulle jag hoppat av skulle jag ändå gjort ytterligare någon undersökning i och med hans storlek och det på samma ställe som jag nu ska till. Så det kändes enklare att köra vidare på den tid jag fick. Håll tummarna för att han inte dragit iväg enormt i vikt utan följer sin kurva.

Vilket jävla dygn

I helgen började min man säga att hans hjärtslag kändes oregelbundna. Jag kände på det och det kändes precis som om det hoppade över ett slag och sen satte fart och slog ett par slag snabbare. Det var inget som han hade ont av, det kändes mest konstigt. Så i förrgår kväll när han var själv hemma för att jag jobbade så kommer det mer intensivt och han blev lite matt och trött. Klockan 5 igår vaknade jag av att lampan var tänd - då hade han vaknat av samma problem med hjärtat. Han bestämde sig för att åka in på akuten men tyckte att jag skulle stanna hemma och försöka sova eftersom jag inte kommit hem förrän efter midnatt.

Jag sov såklart inte en blund. Började ganska snart känna mig rejält orolig och stressad. När han ringde och sa att de gjort tester och skulle lägga in honom på avdelningen för hjärta/lungor så började jag storgråta. Ju mer stressad jag blev ju mer kände jag också att det påverkade den lille därinne. Han sparkade och levde rövare på ett sätt jag aldrig känt innan. jag bestämde mig för att åka in och hålla honom sällskap och vara där, för att känna mig lugnare.

De gjorde en mängd undersökningar och det verkar luta åt att det inte är någon större fara. Troligtvis en infektion eller inflammation på en klaff (min stressiga förvirrade hjärna förstod inte riktigt). Han fick vara kvar minst över natten och fick tid för magnetröntgen idag på morgonen. Jag åkte hem på eftermiddagen och totaldäckade här hemma. Hade bara sovit knappt 5 timmar och varit så vansinnigt orolig. Sen ett par timmar senare kom reaktionen. När jag kom på att jag inte kunde nå mannen utan skulle få vänta till idag på förmiddagen tills hans hörde av sig bröt jag ihop, började storgråta och slocknade sen i soffan. Vaknade rätt snabbt, gick upp och la mig och sov i över 11 timmar.

För en timme sedan ringde han, troligtvis får han stanna kvar idag och inatt också i väntan på alla provsvar. Nu har han i alla fall en telefon på rummet och i eftermiddag är det besökstid. Gissa vem som kommer att hänga på låset! Nu vågar jag tro på att det kommer att gå bra även om jag såklart fortfarande är orolig.

Igår när jag grubblade som värst hann jag tänka på flera gånger: Det här är straffet för att vi varit så lyckliga med gravididteten. Jag vet att det låter fånigt men man kan inte alltid styra tankarna. Vi har gått igenom så mycket skit de senaste åren med långa sjukskrivningar för min man, barnlösheten och IVF-djungeln och ett helvete på mitt jobb. När det sedan blev klart att jag skulle lämna jobbet och att jag var gravid så var det som om flera ton släpptes från axlarna. Vi har funderat över hur länge man egentligen kan tillåtas att må så här bra. Igår kändes det som att svaret kom som en stor jävla käftsmäll. Man kan ju fråga sig när det räcker...

Nu ska jag packa ihop saker till maken, ge honom den största kram och puss man kan tänka sig och bara njuta av att han är bredvid mig. Får väl försöka förtränga alla slangar och skit kring sängen...

Det verkar som om det väntas smått!

I förrgår skulle det inte kunnat undgå någon att det väntas barn här i huset. Hela källaren var full av barnprylar av alla de slag.

Vi hade egentligen inte tänkt oss att köpa barnvagnredan, jag är ju trots allt "bara" i vecka 21. Tanken var att vi skulle börja kolla nu lite grand för att se vilka vagnar som skulle kunna vara intressanta och sen ge oss ut på Blocket och leta begagnade. Vi visste en modell som vi vet att vi tycker är bra som mina nära vänner har, Teutonia Mistral S. Plötsligt en dag dök så en sådan upp på Blocket till ett löjligt billigt pris, maken åkte och kollade på den och den inhandlades.

Ungefär samtidigt hälsade maken på hos goda vänner och kom hem med spjälsäng, badbalja, babyskydd, böcker och en himla massa kläder i storlekar från 50 till 68. Babyskyddet köpte vi till bra pris, en del fick vi låna och en hel del har vi fått. Kändes så mysigt att gå runt och titta på alla dessa saker och inse att de faktiskt är till vårt barn. Tidigare har jag tänkt att jag inte ville skaffa för mycket för tidigt av vidskepliga skäl men sånt har jag lagt ner nu. Jag vägrar gå runt och oroa mig för det som kan gå fel och låta bli att leva. Vi ska få en liten i juni, så är det och det är det jag tänker leva efter och njuta av. Skulle något gå fel så kommer det att vara förkossande, oavsett hur jag lever nu så jag tänker njuta av det här fullt ut!

Rörelser eller inbillning?

Om en vecka är det dags för UL och jag räknar timmarna. Är både förväntansfull och nervös. Jag vill se knoddisen och få veta att allt är som det ska. Samtidigt finns det en klump av oro för att det inte ska vara som det ska. Men mest känns det spännande. Kanske får vi också veta om vi ska säga hon heller han istället för h*n. Men det känns inte så viktigt för min del, maken är nog mer spänd på detta.

På sistone har ju magen vuxit en del och nu vill jag bara att utvecklingen ska fortsätta. Har läst på diverse olika ställen att man nån gång nu kring vecka 19 kan börja känna rörelser. Ett tag nu har jag försökt känna efter men inte känt ett dugg. Men häromdan när vi lagt oss tyckte jag att jag kände lite "darrningar" i magen. Trodde först att det var mina hjärtslag som man kände svagt även där men när jag höll handen på hjärtat samtidigt insåg jag att de rörelserna inte alls stämde överens. Kan det vara knoddisen jag känner? Jag har även läst att det tidigt kan kännas och beskrivas som ett "fladder" och det kanske kan jämföras med det jag kallar darrningar? Eller vill jag så gärna känna något att jag inbillar mig? Vi säger att det är knodden eller hur? :-)

Grubblerier över?

Jag bestämde mig... Varför ta skit när man inte förtjänar det? Uppsägningen från min tjänst är inte mycket att säga om (även om jag skulle välja att bråka så lär det sluta där ändå) men däremot så kommer jag inte att ta den "nya", sämre tjänsten. Nu återstår att se om jag måste vara kvar på job bunder hela uppsägningstidne eller inte.

Man skulle kunna tro att det skulle kännas jobbigt att ha potentiell arbetslöshet i sikte men tvärtom: Det är så jävla skönt! Jag är så trött på att det känns skit i stort sett varje dag jag ska gå till jobb. Jag förtjänar bättre. Redan när jag fattat beslutet och sagt det till min arbetsgivare på förhandlingen så kände jag en enorm lättnad, som om en vikt fallit från mina axlar!

Hoppas att detta också kommer att göra det något lite lättare att gå igenomn behandlingarna - man behöver ju all energi man kan få och min har gått på knappt sparlåga i ett års tid nu.

Men sen borde ha kommit i fredags men strular såklart, bara för att man vill komma igång. Tröttsamt men man kan ju inte få fram den på beställning... Är mer nervös än jag vill erkänna inför detta FET.

Fått lite mer info

Fick papper idag fr kliniken som i alla fall delvis förklarar varför vi inte kan köra igång förrän efter nästa mens. Man ska visst börja med tabeletterna första mensdagen. I och med att vi var på semester så gjorde vi ju inte grav.testet med blodprov tidigt, vi ska göra vanligt test på lördag men då har ju redan mensen varit igång några dagar, och alltså är det för sent att starta med tabletterna för FET.

Suck, alltid är det något. Men det är inte lönt att gräma sig. Vi hade en skön och välbehövlig semesterresa och hela livet kan ju inte kretsa kring behandlingarna även om större delar gör det.

Ledsen...

Nu ikväll slog det till... Jag har tyckt att jag känt mig förvånansvärt stabil efter att mensen kom. Var inte minsta gråtfärdig när jag pratade med kliniken i morse. Har skrivit och berättat för de nära o kära som visste att vi är inne i processen. Allt lugnt och behärskat och utan tårar. Var lite ledsen igår när jag gick och la mig men annars inga större reaktioner.

Men nu när svaren från de nära och kära börjar komma in, när jag läser kommentarerna här på bloggen och när jag sitter ensam med mina tankar så börjar tårarna rinna igen. Har dessutom redan börjat oroa mig för om vår enda lilla eskimå i frysen ska klara upptiningen. Tänk om den inte gör det? Då är ju denna väntan helt onödig! Jag är så in i helvetes trött på att vara nere, på att vänta, längta och sörja. Jag saknar min normala personlighet och min mans normala personlighet.

Vi förtjänar fanimej bättre än så här.

Ruvartid!

Idag fick vi satt tillbaks ett av våra ägg! Vi fick se det på skärmen och både tjejen från labbet och läkaren sa att det såg perfekt ut. Dessutom har vi nu ett lika perfekt ägg i frysen.

Är enormt sliten men väldigt, väldigt glad.

Nu är det bara att vänta. Vi har semester och ska ut på resa, skönt att inte vara hemma och bara tänka på det lilla embryot därinne.

En fråga: Vad har läkarna sagt till er angående hur man ska leva under "ruvartiden". Ska man leva som när man är gravid, dvs undvika vissa sorters mat, alkohol etc? Tacksam för lite input.

Hemma - vilar och väntar

Så var ÄP genomförd. Det blev5 ägg. Inget toppenresultat direkt, de vill ju helst komma upp i närmare 10. Men läkaren sa att äggen så ut att vara storaoch bra så hon hade goda förhoppningar på att vi skulle få något att sätta tillbaks denna gången. Och om inte så hade hon tankar om hur vi kan ändra behandlingen till nästa gång. Jag hade nämligen en hel del äggblåsor som var små och inte färdiga. Det känns faktiskt rätt ok fast det blev så få ägg - skönt att höra liksom att vi inte är uträknade om vi inte får något att sätta tillbaks denna gången heller utan att det finns en plan och framför allt hopp! Vi har känt oss lite panikslagna över hur det skulle bli om vi inte lyckades denna gången heller.

Trots det så är det en väldigt läskig väntan till morgondagens telefonsamtal.

Nu ska jag fortsätta vila - är så himla trött!

Kvällen före...

ÄP imorgon. Vågar man hoppas på att alla 9 äggblåsorna har växt till sig till rätt storlek så det blir 9 äggutplockade. I så fall borde vi väl ändå kunna lyckas få något som befruktas och utvecklas rätt? Blir svårt att sova...

Sista hormonsprutan

Idag tog jag sista Menopur och sista Suprefact sprutorna. Imorgon kväll är det dags för Pregnylen. Tänk om det kan vara så underbart att det är sista sprutorna jag tar! Tänk på vi kan lyckas denna gången!! Håll tummarna!

Hoppas ni har det bra på bloggträffen - hade varit kul att vara med.

Planen är lagd

Var på VUL idag - härligt sätt att fira att man gift sig eller hur. ;-)

Det såg bra ut tyckte läkaren, 9 äggblåsor mättes och de var mellan 9,8 och 16,7 mm. Där fanns fler men de var så små att de inte skulle bli aktuella sa hon. Jag ska fortsätta med samma nivå hormoner 3 dagar till, för att inte riskera att man tar dem för tidigt.

På tisdag är det dags för äggplockning. Kommer att vara en hemsk väntan innan vi får veta om äggen befruktats eller inte.

So far so good

Vi var på första VUL idag. Det såg bra ut tyckte hon - tjock slemhinna och en hel del äggblåsor. En del var i och för sig för små för att mäta men hon sa att de troligtvis tar sig med fortsatt hormonstimulering.

Så jag får köra på med samma dos t.o.m. onsdag kväll. Torsdag ärdet dags för VUl igen och blodprov för att se att jag inte halkar in på överstimulering igen. ÄP har ju redan från början varit planerat till nästa vecka och hennes gissning är att det blir måndag eller möjligen tisdag.

Humörsvängningar till tusen

Usch usch usch vilka hemska humörsvängningar jag haft idag. Haft ett par små motgångar - inga stora saker men för mig har det känts som om världen rasat samman och jag har lipat i omgångar.

När ska man få bli normal igen...

Kläder och väder

Kläder inför onsdagens bröllop är fixade! Hittade idag ett linne jag ville ha till min kjol. Det är en svartvit kjol, svart linne och till det ska jag ha en stor gul sjal, samt ett gult pilgrimhalsband som är mitt favoritsmycke. Ska gå och ordna en liten gul blombukett också.
Sambon ska ha en mörkblå kostym och till det en nyinköpt ljusblå skjorta och en blå slips (väljer fortfarande mellan två stycken.

Nu är det mesta på plats. Nu ber vi bara om okej väder så vi kan vigas ute som vi tänkt oss. Man borde låta bli att kolla på väderleksrapporterna. Ena dagen säger de fint väder, nästa ösregn... Det är väl bara att vänta och se.

Nervositeten börjar komma...

Under de månader vi väntat på att få starta vår behandling har jag varit hyfsat duktig på att stänga av... en hel del kring abrnlösheten. Vet inte om det beror på att vi snart ska köra igång med nästa behandling men mitt humör börjar bli lite underligare.

Även om många sagt till mig att de inte mått så konstigt av nedregleringen så har jag hört tillräckligt många skräckhistorier för att vara nervös inför behandlingen. Men det är egentligen inte det jag är mest nervös eller rädd för. Det som redan rör sig i mitt huvud är dagen då vi ska ringa till kliniken för att kolla hur äggen utvecklats... Jag är redan så vansinnigt rädd för det samtalet. Vet inte hur jag skulle kunna klara om de ännu en gång sa att inga ägg befruktats... Orkar det inte, klarar det inte... Måste i alla fall få någonting som liknar ett hopp under denna behandlingen...

Men det är så lång väg dit... Vecka 34 är ÄP beräknad. På lördag börjar jag med nedregleringen... Usch så länge man ska hålla på att våndas! :-(

Planerna går vidare

Pratade med RMC igår. Valen jag hade var att antingen vänta en menscykel och göra ett "normalt" långt protokoll eller att börja nu men då göra 10 dagar extra med negreglering. Har hittills inte gjort någon nedreglering, men hört många skräckhistorier. Men bestämde mig på en mikorsekund för att det får det fanemej vara värt. Jag pallar inte gå omkring ochbar avänta en hel månad till - då mår jag hellre som en skit men vet att jag försöker göra något åt situationen i alla fall.

Vi håller också på att planera kring vår vigselceremoni: Var och när ska detta äga rum. Har ett par mysiga förslag som vi ska kolla vidare på.

Vi har kollat upp angående adoptionskurser, skickat efter en del papper och i dagarna ska vi bestämma oss för adoptionsbyrå och ställa oss i kö.

Känns som om vi i alla fall tar babysteg framåt just nu.

Samtidigt skriker det konstant i hela min kropp efter ett barn och det kräver en hel del energi för att hålla fokus...