Vi mår bra!

Det har inte varit mycket livstecken från mig sen knoddis kom till världen. Förstår inte hur många nyblivna mammor hinner blogga så mycket! Jag har en underbar man som sköter om allt härhemma nu känns det som och ändå hinner jag inget.

Store lille knoddis kräver myyyycket mat, jag ammar hur ofta o länge som helst. Dessutom får han långa perioder på dan när han bara vill vara kloss intill nån av oss, ligga i en säng går inte, hur trött man än är. Så är det just nu, han ligger i mitt knä och jag skriver med en hand.

Vi mår jättebra. Är såklart trött men det spelar ju ingen roll. Enda lilla smolket i glädjebägaren är att jag är så vansinnigt rädd att något ska hända honom. Vågar inte somna när jag är ensam med honom av rädsla för att han ska sluta andas. Hänger ihop med att jag fick världen chock häromdagen - han andades jättekonstigt och sen var det som att andningen försvann helt. Jag försökte pilla på honom och röra honom men fick ingen respons alls. För ett par sekunder trodde jag, till 100%, att han var död. Det var det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv. Hoppas och tror att oron lägger sig efter hand men just nu så får han gärna vara så nära mig han vill precis hela tiden.

Men i det stora hela så stormnjuter jag av tillvaron!!

Han är här!

Vårt lilla underverk är här! Blir bara ett kort inl'gg, måste försöka vila lite i de små pauserna i mitt amningsmaraton. :-)

Han ville inte vänta på kontrollen, i måndags kväll gick vattnet. Det var något missfärgat så vi fick komma in till förlossningen för att kolla, precis där så satte värkarna igång så vi stannade kvar. Efter 20 timmars värkarbete (som bl.a. innefattade en misslyckad epidural) hade jag knappt öppnat mig alls och det blev ett aktu kejsarsnitt.

Det gick jättebra och vår store kille mådde hur bra som helst! Han var inte så rund som vi trott, trots sina nästan 4,6kg. Det beror på att han även var... lång... 57cm!

Igår kom vi hem och nu försöker vi bara landa och njuta.

Är lyckligare än jag trodde att man någonsin kunde bli!