Trött, orolig och frustrerad...

De senaste dagarna har varit rätt intensiva och jag känner mig verkligen rejält sliten...

Hade en dag då jag hade ganska mycket energi och försökte ta mig för saker härhemma men det straffade sig - fick ont som fan i kroppen, magen spände som en spärrballong och jag kunde inte sova särskilt mycket alls natten därpå. När jag väl somnade drömde jag en fruktansvärd mardröm som var så verklig att jag kände mig obehaglig till mods hela morgonen.

Igår var jag ett vrak, låg mest på soffan och satt och sydde. Fick framåt kvällen en hel del kraftiga sammandragningar och även något som jag antar var förvärkar och jag tänkte att nu är det väl äntligen på gång! Men inte då. Det skulle bara göra ont och jävlas och göra att jag fick svårt att sova ytterligare en natt.

Det börjar ta på mig nu känner jag. Det är obekvämt att sitta, finns inte plats till knodden, och gör stundtals rätt ont också emellanåt. Ligga är ibland ok, men det är ett rent h-e att försöka resa sig eller vända sig. Vill inte heller stå och gå för mycket eftersom mina fötter är så svullna att det är rent löjligt.

Dessutom oroar jag mig mer och mer hela tiden. Är så himla rädd att något ska gå fel, att knodden inte mår bra därinne och att något ska hända med honom, i värsta fall för att vi missar några tecken som kroppen ger. Det gör att jag går och känner efter precis hela tiden, läser sönder gravidboken jag har och letar febrilt på nätet efter alla tänkbara och otänkbara tecken på att man borde ge sig in till sjukhuset. Antar att det är trötthet och hormoner som börjar ta ut sin rätt. Fick precis en gråtattack framför TVn och då var det inte ens nåt särskilt sorgligt jag tittade på. Undrar om den lille därinne inser att han håller på att driva sin mor till vansinne?

Vilket jävla dygn

I helgen började min man säga att hans hjärtslag kändes oregelbundna. Jag kände på det och det kändes precis som om det hoppade över ett slag och sen satte fart och slog ett par slag snabbare. Det var inget som han hade ont av, det kändes mest konstigt. Så i förrgår kväll när han var själv hemma för att jag jobbade så kommer det mer intensivt och han blev lite matt och trött. Klockan 5 igår vaknade jag av att lampan var tänd - då hade han vaknat av samma problem med hjärtat. Han bestämde sig för att åka in på akuten men tyckte att jag skulle stanna hemma och försöka sova eftersom jag inte kommit hem förrän efter midnatt.

Jag sov såklart inte en blund. Började ganska snart känna mig rejält orolig och stressad. När han ringde och sa att de gjort tester och skulle lägga in honom på avdelningen för hjärta/lungor så började jag storgråta. Ju mer stressad jag blev ju mer kände jag också att det påverkade den lille därinne. Han sparkade och levde rövare på ett sätt jag aldrig känt innan. jag bestämde mig för att åka in och hålla honom sällskap och vara där, för att känna mig lugnare.

De gjorde en mängd undersökningar och det verkar luta åt att det inte är någon större fara. Troligtvis en infektion eller inflammation på en klaff (min stressiga förvirrade hjärna förstod inte riktigt). Han fick vara kvar minst över natten och fick tid för magnetröntgen idag på morgonen. Jag åkte hem på eftermiddagen och totaldäckade här hemma. Hade bara sovit knappt 5 timmar och varit så vansinnigt orolig. Sen ett par timmar senare kom reaktionen. När jag kom på att jag inte kunde nå mannen utan skulle få vänta till idag på förmiddagen tills hans hörde av sig bröt jag ihop, började storgråta och slocknade sen i soffan. Vaknade rätt snabbt, gick upp och la mig och sov i över 11 timmar.

För en timme sedan ringde han, troligtvis får han stanna kvar idag och inatt också i väntan på alla provsvar. Nu har han i alla fall en telefon på rummet och i eftermiddag är det besökstid. Gissa vem som kommer att hänga på låset! Nu vågar jag tro på att det kommer att gå bra även om jag såklart fortfarande är orolig.

Igår när jag grubblade som värst hann jag tänka på flera gånger: Det här är straffet för att vi varit så lyckliga med gravididteten. Jag vet att det låter fånigt men man kan inte alltid styra tankarna. Vi har gått igenom så mycket skit de senaste åren med långa sjukskrivningar för min man, barnlösheten och IVF-djungeln och ett helvete på mitt jobb. När det sedan blev klart att jag skulle lämna jobbet och att jag var gravid så var det som om flera ton släpptes från axlarna. Vi har funderat över hur länge man egentligen kan tillåtas att må så här bra. Igår kändes det som att svaret kom som en stor jävla käftsmäll. Man kan ju fråga sig när det räcker...

Nu ska jag packa ihop saker till maken, ge honom den största kram och puss man kan tänka sig och bara njuta av att han är bredvid mig. Får väl försöka förtränga alla slangar och skit kring sängen...

En liten vit blinkande prick mitt i en grå böna...

... så såg det ut, hjärtat på vår lilla knoddis! Så fantastiskt det var.

Vi fick vänta nästan 20 minuter efter utsatt tid och jag trodde att jag skulle explodera så nervösjag var. Sen visade det sig att det inte var någon av de läkare vi haft innan vilket av någon anledning gjorde mig ännu mer nervös.

Han frågade oss lite kring varför vi var där, han log lite åt att vi inte vågade tro på graviditeten. "Har du inte haft några symptom?" frågade han och jag svarade att jag mått lite illa och varit väldigt trött. Han påbörjade undersökningen, jag var livrädd, vi såg något som såg ut som en böna på skärmen och han sa: "Ja, där ser vi den" och fortsatte "Det är alltså inte hösttrötthet du har" och log. Han visade sedan på skärmen att hjärtat slog snabbt och bra, han mätte knoddisen för att se att denvar så stor som den borde och det var den.

Glömde jag att nämna att jag började gråta direkt när han sa: "Ja, där ser vi den".

Nu ska vi bara vara glada och njuta av det här maken och jag. Längtar så tills han kommer hem!

Första stegen avklarade

Sådärja, överkom rädslan och ringde MVC. Jättetrevlig barnmorska, hon förstod vår oro och våra känslor och ordnade efter en del pusslande så att vi får komma till redan på fredag för första mötet. Känns skönt att de verkar bra. Kom ett par tårar i ögonvrån när jag pratade med dem.

Ringde sen mina föräldrar som såklart blev chockade men jätteglada. Var underligt nervös och fällde ett par tårar även under detta samtal. Ikväll ska maken ringa sina föräldrar. Sen är det slut med berättandet på ett tag, ingen mer får veta förrän det sjunkit in ordentligt hos oss själva. Om någon ifrågasätter varför jag inte dricker vin när vi nu ska på bröllop så är den officiella förklaringen att det inte rekommenderas i samband med behandlingen vi gör. :-)

Försöker verkligen intala mig själv att jag inte förstört något genom att ta dessa steg och tro på att det är sant. Hjärnan är konstig...

Ledsen...

Nu ikväll slog det till... Jag har tyckt att jag känt mig förvånansvärt stabil efter att mensen kom. Var inte minsta gråtfärdig när jag pratade med kliniken i morse. Har skrivit och berättat för de nära o kära som visste att vi är inne i processen. Allt lugnt och behärskat och utan tårar. Var lite ledsen igår när jag gick och la mig men annars inga större reaktioner.

Men nu när svaren från de nära och kära börjar komma in, när jag läser kommentarerna här på bloggen och när jag sitter ensam med mina tankar så börjar tårarna rinna igen. Har dessutom redan börjat oroa mig för om vår enda lilla eskimå i frysen ska klara upptiningen. Tänk om den inte gör det? Då är ju denna väntan helt onödig! Jag är så in i helvetes trött på att vara nere, på att vänta, längta och sörja. Jag saknar min normala personlighet och min mans normala personlighet.

Vi förtjänar fanimej bättre än så här.

Lycka och lättnad!

Det känns fortfarande ofattbart men det är sant: 4 av våra 5 ägg blev befruktade!!!!
Imorgon är det dags för insättning. Jag kan knappt fatta att det är sant.

Jag vågade inte ringa idag så stackars maken (höll på att skriva sambon) fick ta på sig det. Han ringde, handen skakade. När han kom fram hade han svårt att prata. När han lyssnat lite så steg tårarna och jag hann bli lite rädd men så sa han: 4stycken? och jag såg att han började vara på väg med pennan mot linjen där man ska skriva in tid för insättning. Han började gråta, jag började gråta och vi visste knappt vad vi skulle ta oss till.

Jag är fullt medveten om att det här inte är lika med graviditet. Men vi är ett steg på vägen! Vi behöver inte känna den här fruktansvärda hopplösheten längre. Skulle det inte lyckas med den här insättningen så vet vi att de börjar komma tillrätta med behandlingsmetod för oss och att de har en plan. Dessutom, med lite tur kanske vi till och med får något ägg att lägga i frysen!

:-D

Panik!!!

Har börjat bli sjukt nervös inför tisdagens ÄP och framför allt inför onsdagens samtal för att få veta hur det gått med äggen. Tog Pregnylen för en timme sedan och har frösökt intala mig att det är sista sprutan och att vi ska lyckas.

Men så när maken (höll på att skriva sambon) gick och la sig så kände jag hur paniken började komma krypande. Nu sitter jag här och får kämpa för att kunna andas lugnt och inte storgråta. Jag är så rädd för det där samtalet! Just nu känns det som om jag inte skulle klara ett negativt besked till. Som att jag kommer att gå sönder.

En stor del av mig vågar tro på att vi kommer att lyckas denna gången. Men en liten del av mig säger att jag bara inbillar mig och att jag kommer att bryta ihop igen på onsdag. Jag hatar den delen...

Stackars sambo (snart make)

Mitt humör är verkligen helt sinnessjukt just nu. Jag får tokflip i humöret med jämna och ojämna mellanrum... Igår tappade jag vår kamera i golvet. Var inget långt fall men det fick kameran att bli knäpp och mig ännu knäppare. Idag fick vi veta att det troligtvis kostar tusentals kronor att laga, dvs köp en ny. Jag blev såklart knäckt igen.

Nu ikväll skulle sambon stryka sin skjorta och min sjal. Vi provade allt igår kväll, men lyckades då tydligen missa att det på min ljust gula sjal fanns en stor brunsvart fläck som såg ut som om den aldrig skulle gå bort. Jajamen, jag bröt ihop igen. Nu började stackars älsklingen bli lite trött på mig och tyckte att jag skulle tagga ner tills jag såg om det gick bort i tväten.

Jag ringde en vän, en av de två som känner till att vi ska gifta oss, och hon lovade att imorgon fm komma med en annan sjal som låter som om den kan passa. Nu ser fläcken ut att ha gått bort, men sjalen verkar ändå ha tagit lite stryk, så det känns skönt att ha ett alternativ.

Måste verkligen anstränga mig för att inte få några såna här humörsvängar imorgon... Annars kanske han svarar "nja" eller "njä"... Han är fantastiskt förstående, jag är mer trött på mig själv än vad han är på mig verkar det som.

Humörsvängningar till tusen

Usch usch usch vilka hemska humörsvängningar jag haft idag. Haft ett par små motgångar - inga stora saker men för mig har det känts som om världen rasat samman och jag har lipat i omgångar.

När ska man få bli normal igen...