Nu ikväll slog det till... Jag har tyckt att jag känt mig förvånansvärt stabil efter att mensen kom. Var inte minsta gråtfärdig när jag pratade med kliniken i morse. Har skrivit och berättat för de nära o kära som visste att vi är inne i processen. Allt lugnt och behärskat och utan tårar. Var lite ledsen igår när jag gick och la mig men annars inga större reaktioner.
Men nu när svaren från de nära och kära börjar komma in, när jag läser kommentarerna här på bloggen och när jag sitter ensam med mina tankar så börjar tårarna rinna igen. Har dessutom redan börjat oroa mig för om vår enda lilla eskimå i frysen ska klara upptiningen. Tänk om den inte gör det? Då är ju denna väntan helt onödig! Jag är så in i helvetes trött på att vara nere, på att vänta, längta och sörja. Jag saknar min normala personlighet och min mans normala personlighet.
Vi förtjänar fanimej bättre än så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar