Mindre än 24 timmar kvar...

...tills det är dags att åka in på överburenhetskontroll. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att tycka att det är en hel evighet. Känns inte alls bra just nu. Förutom "det vanliga", dvs tung, svullen, klumpig, småont överallt osv så börjar jag bli rejält förkyld. Vi skämtade om det för nån vecka sedan mannen och jag - undrar vad som händer om man är sjuk när man ska föda? Det känns ju som om det blir lite mer komplicerat läge. Dessutom så blir jag, för varje timme som går, mer och mer nojig över att allt inte ska stå rätt till med den lille. På kvällarna brukar han vara helt galen, igår kväll var han väldigt mycket lugnare och då blev jag såklart galen istället. Hade jättesvårt att somna och låg och försökte buffa på den stackaren hela tiden för att få livstecken. Jag blir tokig!

Är så kluven inför imorgon. Samtidigt som jag inte vill något hellre än att han ska komma ut NU, dvs att de ska sätta igång det hela snarast möjligt så vill jag ju att de ska göra det som är bäst för honom vilket inte nödvändigtvis är att sätta igång...

3 dagar kvar...

... innan vi får åka in för överburenhetskontroll och troligtvis igångsättning. Har mer eller mindre slutat tro på att den lille ska titta ut på eget bevåg.

ingen bebis ännu...

Lätt uppgiven hoppas jag nu att vi får fira midsommar på BB. Om inget hänt innan tisdag är det kontroll för eventuell igångsättning.

Kom ut nu älskade lilla unge!!!!!

Trött, orolig och frustrerad...

De senaste dagarna har varit rätt intensiva och jag känner mig verkligen rejält sliten...

Hade en dag då jag hade ganska mycket energi och försökte ta mig för saker härhemma men det straffade sig - fick ont som fan i kroppen, magen spände som en spärrballong och jag kunde inte sova särskilt mycket alls natten därpå. När jag väl somnade drömde jag en fruktansvärd mardröm som var så verklig att jag kände mig obehaglig till mods hela morgonen.

Igår var jag ett vrak, låg mest på soffan och satt och sydde. Fick framåt kvällen en hel del kraftiga sammandragningar och även något som jag antar var förvärkar och jag tänkte att nu är det väl äntligen på gång! Men inte då. Det skulle bara göra ont och jävlas och göra att jag fick svårt att sova ytterligare en natt.

Det börjar ta på mig nu känner jag. Det är obekvämt att sitta, finns inte plats till knodden, och gör stundtals rätt ont också emellanåt. Ligga är ibland ok, men det är ett rent h-e att försöka resa sig eller vända sig. Vill inte heller stå och gå för mycket eftersom mina fötter är så svullna att det är rent löjligt.

Dessutom oroar jag mig mer och mer hela tiden. Är så himla rädd att något ska gå fel, att knodden inte mår bra därinne och att något ska hända med honom, i värsta fall för att vi missar några tecken som kroppen ger. Det gör att jag går och känner efter precis hela tiden, läser sönder gravidboken jag har och letar febrilt på nätet efter alla tänkbara och otänkbara tecken på att man borde ge sig in till sjukhuset. Antar att det är trötthet och hormoner som börjar ta ut sin rätt. Fick precis en gråtattack framför TVn och då var det inte ens nåt särskilt sorgligt jag tittade på. Undrar om den lille därinne inser att han håller på att driva sin mor till vansinne?

BF idag...

... och ingen bebis i sikte. Kändes ändå lite bättre igår än det gjort tidigare. Inte fullt så frustrerad och rastlös av någon anledning och inte fullt lika orkeslös.

När jag skulle försöka sova fick jag rejält ont ner mot underlivet och ljumskar, som rejäl mensvärk. Då trodde jag att det kanske var värkar på gång. Det höll i sig rätt länge men släppte såsmåningom och det har inte kommit tillbaks på samma sätt igen.

Har väl insett nu att det inte är lönt att bli frustrerad och upprörd, det är bara att låta knodden bestämma... Imorgon, om inget hänt då, är det dags för ännu ett UL i undersökningen och eventuellt, beroende på hans storlek, även ett läkarbesök. Vi får väl se om den lille busen är sugen på att bli mätt och fotograferad igen eller om han kommer ut innan dess.

Lutar åt inbillning...

Har i alla fall inte fått mer känningar. Magen har lugnat ner sig, jag har en hel del sammandragningar men det har jag ju haft tidigare med. Enda som väl talar för att det ska vara på gång snart är att jag emellanåt (inte så ofta) får mensvärksliknande känningar i rygg och ner mot underlivet.

Blir snart tokig på att känna mig så här orkelös, vara svullen och ha småont överallt! Maken ska åka iväg och fira en födelsedag snart men jag ska inte med. Kommer inte att ha möjlighet att sitta med fötterna uppe eller vila något om jag åker med och med tanke på hur sliten jag är och att mina ben är enormt svullna så håller jag mig hemma i soffan med benen i högläge och stödstrumporna på!

Hade en nära vän på besök igår. Hon har alltid varit ett stort stöd för mig men just nu känns det inte riktigt så. Det är rätt uppenbart att hon tycker att jag bara är gnällig och att det "bara" är att vänta på att knodden kommer. Har dock kommit på att en gemensam faktor för dem som har den reaktionen och säger lite halvt nedlåtande "det kan vara jobbigt sista tiden, men han kommer ju snart" är tjejer som fött för tidigt och alltså inte varit i det här stadiet.

Eller så är min reaktion bara ytterligare ett tecken på min gnällighet. Skit samma, jag tänker tillåta mig att vara det nu. Jag vill ju att han ska komma uuuuuuuuut! Dels pga ovanstående men allra, allra mest för att jag längtar som en tok och är nervös för att något ska hinna gå fel innan han hinner komma till världen.

Sur och grinig

Är inte alls på humör just nu...

Dels börjar det bli irriterande med alla småkrämpor. Händerna är jättesvullna och jag har sån ledvärk att jag knappt kan röra dem alls när jag vaknar på morgonen. Detsamma börjar nu sätta sig på fötterna. Klämda muskeln /nerven protesterar i stort sett konstant numera. Svanskotan är fortfarande inte bra så jag har jättesvårt att sitta och får max sitta en halvtimme i stöten och då endast på lämpliga underlag. Är jättetrött och sover uselt. Det hugger och spänner och värker kring underliv/ljumskar/magen hyfsat ofta.

Allt är såklart helt normala gravidkrämpor och jag gillar inte att klaga över dem eftersom jag är så glad att jag är gravid. Men just nu är jag gnällig, det kan inte hjälpas... Det är trist att inte orka och kunna göra saker. Jag hatar att lämpa över så mycket på maken, han gör så mycket här hemma ändå. Jag vill göra massa roligt pyssel och fix inför knoddens ankomst, men det funkar inte när jag är så orörlig.

Sen börjar jag bli nervös också inför förlossningen. Inte så att jag är rädd för att det ska göra ont eller så. Men jag blir stressad över att inte veta och inte ha kontroll. Jag gillar att planera och att ha koll på vad som ska hända. Nu sitter man här och vet inte överhuvudtaget när det kommer att hända, vad som kommer att hända och hur det kommer att kännas. Är enormt frustrerande. Dessutom är jag sjukt orolig för att något ska gå fel, att knodden inte ska klara sig eller vara jättesjuk eller liknande. Har totalt ologiska tankar om att det kommer att komma något straff för att vi tagit ut så mycket glädje i förskott.

Vill bara att det ska vara dags nu och att vi ska få komma hem med vår underbare lille prins och leva lyckliga tillsammans i alla dagar. Inte för mycket begärt eller?

Irritationsmoment

Har läst många inlägg på olika bloggar om hur folk verkar ta för givet att det är ok att säga vad som helst om en kvinnas mage, samt klappa och pilla på densamma för att kvinnan är gravid. Jag irriterade mig själv tidigt på att folk tog sig friheten att klappa mig på magen i samband med att de hälsar - det är i min värld ett övertramp. På sistone har det dykt upp ett nytt irritationsmoment.

Ja, min mage är större än genomsnittet för den vecka jag är i, det ä rjag medveten om. Men det gör det inte okej att häva ur sig: "Oj vilken mage, är du säker på att det inte är två därinne!" Än värre blir det när, vilket faktiskt har hänt, personen som kläckt ur sig detta insisterar när jag försöker le och säga att "i så fall har den andre gömt sig väl på alla de ultraljud och undersökningar jag gjort". Allvarligt talat, vad ger folk rätt att säga sånt här?

Min reaktion beror inte på att jag känner mig ful eller osexig etc i min stora mage. Jag är stolt över min mage, den innehåller ju vår son! Utseendemässigt bryr jag mig inte ett dugg om att jag blivit jättestor, tvärtom tycker jag att min mage är fin, jag har inte gått upp speciellt mycket och allt jag har gått upp sitter just på magen. Men den här typen av kommentarer är så okänsliga. Tänk om jag nu var jätteosäker på min kropp och tyckte det var skitjobbigt att bli större? Eller om det fanns andra problem kring graviditeten och magen? Det skulle ju knappast underlättas av såna ord. Och är det ok för mig att säga till nån annan: "Hoppsan vad din rumpa har växt, det måste vara en och annan glass där".

Egentligen är detta kanske ingen jättegrej, jag vet ju att folk som säger sånt här inte menar något illa. Önskar bara att folk kunde tänka sig för ibland innan de öppnar munnen...

Vilket jävla dygn

I helgen började min man säga att hans hjärtslag kändes oregelbundna. Jag kände på det och det kändes precis som om det hoppade över ett slag och sen satte fart och slog ett par slag snabbare. Det var inget som han hade ont av, det kändes mest konstigt. Så i förrgår kväll när han var själv hemma för att jag jobbade så kommer det mer intensivt och han blev lite matt och trött. Klockan 5 igår vaknade jag av att lampan var tänd - då hade han vaknat av samma problem med hjärtat. Han bestämde sig för att åka in på akuten men tyckte att jag skulle stanna hemma och försöka sova eftersom jag inte kommit hem förrän efter midnatt.

Jag sov såklart inte en blund. Började ganska snart känna mig rejält orolig och stressad. När han ringde och sa att de gjort tester och skulle lägga in honom på avdelningen för hjärta/lungor så började jag storgråta. Ju mer stressad jag blev ju mer kände jag också att det påverkade den lille därinne. Han sparkade och levde rövare på ett sätt jag aldrig känt innan. jag bestämde mig för att åka in och hålla honom sällskap och vara där, för att känna mig lugnare.

De gjorde en mängd undersökningar och det verkar luta åt att det inte är någon större fara. Troligtvis en infektion eller inflammation på en klaff (min stressiga förvirrade hjärna förstod inte riktigt). Han fick vara kvar minst över natten och fick tid för magnetröntgen idag på morgonen. Jag åkte hem på eftermiddagen och totaldäckade här hemma. Hade bara sovit knappt 5 timmar och varit så vansinnigt orolig. Sen ett par timmar senare kom reaktionen. När jag kom på att jag inte kunde nå mannen utan skulle få vänta till idag på förmiddagen tills hans hörde av sig bröt jag ihop, började storgråta och slocknade sen i soffan. Vaknade rätt snabbt, gick upp och la mig och sov i över 11 timmar.

För en timme sedan ringde han, troligtvis får han stanna kvar idag och inatt också i väntan på alla provsvar. Nu har han i alla fall en telefon på rummet och i eftermiddag är det besökstid. Gissa vem som kommer att hänga på låset! Nu vågar jag tro på att det kommer att gå bra även om jag såklart fortfarande är orolig.

Igår när jag grubblade som värst hann jag tänka på flera gånger: Det här är straffet för att vi varit så lyckliga med gravididteten. Jag vet att det låter fånigt men man kan inte alltid styra tankarna. Vi har gått igenom så mycket skit de senaste åren med långa sjukskrivningar för min man, barnlösheten och IVF-djungeln och ett helvete på mitt jobb. När det sedan blev klart att jag skulle lämna jobbet och att jag var gravid så var det som om flera ton släpptes från axlarna. Vi har funderat över hur länge man egentligen kan tillåtas att må så här bra. Igår kändes det som att svaret kom som en stor jävla käftsmäll. Man kan ju fråga sig när det räcker...

Nu ska jag packa ihop saker till maken, ge honom den största kram och puss man kan tänka sig och bara njuta av att han är bredvid mig. Får väl försöka förtränga alla slangar och skit kring sängen...

Tänkvärt kring ofrivillig barnlöshet

Att vara ofrivilligt barnlös är, ärligt talat, ett helvete. Det är en berg- och dalbana av känslor som jag inte riktigt kunnat föreställa mig innan jag befann mig där själv. Och just det här att inte kunna föreställa sig hur det känns är ett problem. Folk i allmänhet är väldigt tanklösa när det kommer till att fråga andra om deras barnplaner. Det behövs mycket mer förståelse kring de här frågorna. Många anhöriga står, fullt förståeligt, helt handfallna när de får veta att någon i deras närhet kämpar mot barnlösheten. Visserligen är vi alla olika men en hel del finns det heltklart som gäller för oss allihop.

Ett par av debloggare som jag följer lite extra noga och känner väldigt,väldigt mycket för har gett väldigt goda och användabara råd. Har du någon i din närhet som du vet eller misstänker är ofrivilligt barnlös och du vet inte riktigt hur du ska bete dig? Läs gärna vad Kix och Joanna har att säga på respektive länk. Genom det inlägget hos Kix hittade jag också ett jättebra inlägg hos bloggaren Sara, som också är klockrent och mycket tänkvärt.

Oro, eller faktiskt nästan panik!

Jag har verkligen försökt släppa på oron att det här med graviditeten inte skulle vara sant. Jag har förökt låta det sjunka in och vara glad. Och vad händer då? Jo det känns som om allt är på väg att gå åt helvete...

I morse började jag känna värk i ryggen, som strax innan mens, och det fanns mikroskopiska antydningar till blod när jag torkade mig. Har försökt släppa det under dagen på jobbet men har nog varit på toa 25 gånger... När jag kom hem och gick på toa var där en flytning som var svagt brunaktig. Har mensliknande värk i mage och rygg.

Nu vet jag att alla kommer att säga att det inte behöver vara någon fara. Det är vanligt att blöda lite i början av graviditeten. Det behöver absolut inte betyda att ett missfall är på gång. Jag vet allt det. Men det hjälper inte. Jag är så rädd och så förtvivlad. Jag bannar mig själv för att jag vågat tro på det och för att jag tillåtit mig att vara glad. Och ja, jag vet att det också är fel att tänka så - men det maler där i bakhuvet.

Önskar det vore fredag nu så vi kunde få ett besked - oavsett vad det beskedet är så att vi får veta. Den här oron och ovissheten är hemsk.

Måste på toa igen... Vågar inte... Är rädd för vad jag kan komma att få se...

Grubblerier över?

Jag bestämde mig... Varför ta skit när man inte förtjänar det? Uppsägningen från min tjänst är inte mycket att säga om (även om jag skulle välja att bråka så lär det sluta där ändå) men däremot så kommer jag inte att ta den "nya", sämre tjänsten. Nu återstår att se om jag måste vara kvar på job bunder hela uppsägningstidne eller inte.

Man skulle kunna tro att det skulle kännas jobbigt att ha potentiell arbetslöshet i sikte men tvärtom: Det är så jävla skönt! Jag är så trött på att det känns skit i stort sett varje dag jag ska gå till jobb. Jag förtjänar bättre. Redan när jag fattat beslutet och sagt det till min arbetsgivare på förhandlingen så kände jag en enorm lättnad, som om en vikt fallit från mina axlar!

Hoppas att detta också kommer att göra det något lite lättare att gå igenomn behandlingarna - man behöver ju all energi man kan få och min har gått på knappt sparlåga i ett års tid nu.

Men sen borde ha kommit i fredags men strular såklart, bara för att man vill komma igång. Tröttsamt men man kan ju inte få fram den på beställning... Är mer nervös än jag vill erkänna inför detta FET.

Deppig

Idag känner jag mig riktigt nere och handlingsförlamad. Det fåniga är att det inte hänt något direkt som fått mig att känna så här. Tvärtom så har det varit ett par ganska bra dagar. Men direkt i morse så kände jag mig seg, grinig över att behöva jobba kväll när min älskling är hemma, avundsjuk på folk... Usch helt enkelt sur grinig och jobbig.
Antar att det är verkligheten som kommer ikapp en ibland och jag vet ju att det går över. Men... Blääää

Jobbångest...

Idag är min semester slut... Det är väl alltid tungt att gå tillbaks till jobbet efter semestern. Men iår känns det riktigt hemskt. Jag har sedan ca ett år fått en ganska pissig situation på jobbet. Många säger: "Men byt jobb då", men jag känner att jag inte riktigt vågar med tanke på att vi är mitt uppe i IVF försöken. Känns inte som ett bra läge att komma till en ny arbetsgivare med provanställning... Sen tvivlar jag på att jag skulle ha orken att söka ett nytt jobb nu, känner att jag inte har hälften av den kraft jag normalt har och jag får sålla rejält i vad jag tar på mig att göra. Så som humöret är nu så är det också svårt att marknadsföra och sälja sig själv.

Jag vet ju att en del IVF-bloggare har fått nya jobb på sistone. Hur har ni gjort, har ni varit ärliga inför nya arbetsgivare ang att ni håller på med behandlingar? Med tanke på alla sjukhusbesök känns det lite svårt att hemlighålla det. I min ålder är det ofrånkomligt att man i någon form får "barn-frågan" på intervjuer även om de inte får ställa den - har ni fått det? Hur har ni svarat i så fall?

Ledsen...

Nu ikväll slog det till... Jag har tyckt att jag känt mig förvånansvärt stabil efter att mensen kom. Var inte minsta gråtfärdig när jag pratade med kliniken i morse. Har skrivit och berättat för de nära o kära som visste att vi är inne i processen. Allt lugnt och behärskat och utan tårar. Var lite ledsen igår när jag gick och la mig men annars inga större reaktioner.

Men nu när svaren från de nära och kära börjar komma in, när jag läser kommentarerna här på bloggen och när jag sitter ensam med mina tankar så börjar tårarna rinna igen. Har dessutom redan börjat oroa mig för om vår enda lilla eskimå i frysen ska klara upptiningen. Tänk om den inte gör det? Då är ju denna väntan helt onödig! Jag är så in i helvetes trött på att vara nere, på att vänta, längta och sörja. Jag saknar min normala personlighet och min mans normala personlighet.

Vi förtjänar fanimej bättre än så här.

Inte vår tur...

Har inte känt det minsta lilla gravididtetstecken under vår resa. Har försökt tänka att det inte behöver betyda något, men så i igår började de första tecknena på att mensen var på gång komma och imorse slog den till med full kraft.

Har försökt hålla humöret uppe eftersom det är vår sista semesterdag. Men nog är det själva FAAAAN att man aldrig ska få lyckas.

Just nu är jag mer besviken än ledsen. Beror säkert på att jag försökt hålla tillbaks det, på att det inte riktigt sjunkit in ännu men också på att det för oss trots allt är positivt att vi fått genomföra en hel IVF och dessutom har ett ägg i frysen.

Så då är det dags för FET antar jag. Ni som har erfarenhet, hur funkar det? Måste man vänta en mens emellan eller får man köra direkt? Tar man hormoner eller liknande även på FET?

Panik!!!

Har börjat bli sjukt nervös inför tisdagens ÄP och framför allt inför onsdagens samtal för att få veta hur det gått med äggen. Tog Pregnylen för en timme sedan och har frösökt intala mig att det är sista sprutan och att vi ska lyckas.

Men så när maken (höll på att skriva sambon) gick och la sig så kände jag hur paniken började komma krypande. Nu sitter jag här och får kämpa för att kunna andas lugnt och inte storgråta. Jag är så rädd för det där samtalet! Just nu känns det som om jag inte skulle klara ett negativt besked till. Som att jag kommer att gå sönder.

En stor del av mig vågar tro på att vi kommer att lyckas denna gången. Men en liten del av mig säger att jag bara inbillar mig och att jag kommer att bryta ihop igen på onsdag. Jag hatar den delen...

Stackars sambo (snart make)

Mitt humör är verkligen helt sinnessjukt just nu. Jag får tokflip i humöret med jämna och ojämna mellanrum... Igår tappade jag vår kamera i golvet. Var inget långt fall men det fick kameran att bli knäpp och mig ännu knäppare. Idag fick vi veta att det troligtvis kostar tusentals kronor att laga, dvs köp en ny. Jag blev såklart knäckt igen.

Nu ikväll skulle sambon stryka sin skjorta och min sjal. Vi provade allt igår kväll, men lyckades då tydligen missa att det på min ljust gula sjal fanns en stor brunsvart fläck som såg ut som om den aldrig skulle gå bort. Jajamen, jag bröt ihop igen. Nu började stackars älsklingen bli lite trött på mig och tyckte att jag skulle tagga ner tills jag såg om det gick bort i tväten.

Jag ringde en vän, en av de två som känner till att vi ska gifta oss, och hon lovade att imorgon fm komma med en annan sjal som låter som om den kan passa. Nu ser fläcken ut att ha gått bort, men sjalen verkar ändå ha tagit lite stryk, så det känns skönt att ha ett alternativ.

Måste verkligen anstränga mig för att inte få några såna här humörsvängar imorgon... Annars kanske han svarar "nja" eller "njä"... Han är fantastiskt förstående, jag är mer trött på mig själv än vad han är på mig verkar det som.

Humörsvängningar till tusen

Usch usch usch vilka hemska humörsvängningar jag haft idag. Haft ett par små motgångar - inga stora saker men för mig har det känts som om världen rasat samman och jag har lipat i omgångar.

När ska man få bli normal igen...

Ropat hej för tidigt?

I början med nedregleringssprutorna tyckte jag att det gick väldigt mycket lättare än jag trodde. Visserligen har jag varit sinnessjukt trött sedan jag började med dem, men det kändes ändå som en "piece of cake" jämfört med vad jag väntat mig. Men så för sen nån dag sedan började jag känna en smygande huvudvärk. Igår kväll fick jag riktig huvudvärk och sen idag... Vid lunchtid på jobb kunde jga inte koncentrera mig, hade så ont i huvet att jag knappt visste vad jag hette. Verkar som om biverkningarna blir kraftigare - hoppas på att det lägger sig igen när jag börjar med hormonerna på måndag.

Ny sort där med, Menopur. Gillar inte att behöva krångla med att bryta av spetsar på glasflaskor och blanda pulver och vätskor, men... Om det nu kan finnas en mikroskopisk chans att det blir bättre resultat med en ny sorts hormoner så är det ju värt det tusen gånger om.

Var och hälsade på kompisen med nyfödd bebis igår... Usch så avundsjuk jag blev... Kändes i hela kroppen när jag höll det lilla livet att det är ju det här jag finns till för - min mening med livet är att bli mamma...

Humöret börjar också svänga lite mer. Inte så farligt än men är väldigt lättirriterad och instabil. Igår gjorde det ont när jag tog sprutan, fick inte in den på första sticket och det började blöda. Då började jag gråta... Inte för att det gjorde vansinnigt ont på något sätt men jag blev bara så jävla trött på hela situationen.

Snälla, snälla låt det vara vår tur denna gången så jag slipper bli totalt kocko i huvet!