Har under julhelgerna konstaterat en sak som kanske kan göra de kommande månaderna lite komplicerade, även om det är väldigt mycket av ett "i-landsproblem". Jag tycker nämligen vansinnigt illa om att folk tar mig på magen!
Jag är såklart enormt glad över graviditeten, så glad att det knappt går att förstå! Jag har heller inga problem med att jag blir större och att magen växer. Jag tycker tvärtom att det är kul att det börjar synas och jag visar gärna magen om nån skulle vilja se. Men därifrån är steget väldigt långt till att de får börja pilla på den. Jag har själv aldrig klappat på vänners gravidmagar och jag förstår inte varför man gör det.
Är jag bara fånig eller finns det andra därute som känt så här? I så fall, hur har ni hanterat det?
måndag 27 december 2010
söndag 19 december 2010
Dags att köpa nya kläder?
Det har varit svårt ett tag att ha byxorna knäppta när jag sitter ner, men mycket mer än lite svullnad på magen har man egentligen inte sett. Men nu börjar man faktiskt ana en liten, liten kula på magen. Har mest kört med samma kläder på sistone - mysbyxor hemma och ett lite stadigare vandrings-/träningsyxor till och från jobb och där finns de tlite utrymme. Men det kan nog blir svårt att komma i en hel del byxor snart - kanske måste ta och kolla så jag har något att ha på mig i jul?
Samtidigt känns det ju lite svårt att köpa nya kläder redan nu - man har ju liksom ingen pejl på hur stor man kommer att bli. Tar gärna tips från läsare som har barn kring hur ni gjort. Har ni bara köpt större storlekar till en början eller gav ni er in på mammakläder direkt?
Just nu är jag inne i en period där jag är småhungrig i stort sett konstant. )Det går åt oerhörda mängder frukt härhemma). Så fast jag hittills fortfarande inte gått upp alls (har t.o.m gått ner) så kanske det snart eskalerar.
Mår bara bra i övrigt. Lite förkyld och fick konstaterat att plitorna i ansiktet berodde på en hudåkomma jag troligtvis får dras med till och från hela livet. Men det känns som småsaker i sammanhanget. Jag märker på mig själv och ser på maken att det, i och med graviditeten släppts en enorm tyngd från våra axlar och hjärta. Istället för att som tidigare gå omkring med en konstant sorg inom sig ser man att glädjen nu finns med oss hela tiden.
Har börjat läsa en bok där en av huvudpersonen är en kvinna som inte lyckats bli gravid efter ett års försök och vars hela liv och alla tankar nu bara kretsar kring barn. Har läst den boken en gång innan för många år sedan men då kunde jag inte alls sätta mig in i den situationen även om jag trodde det. Nu känns det helt overkligt att jag var där för bara ett par måndader sedan och jag är såoändligt tacksam varje dag för att jag och min man nu har en liten knoddis på väg. Samtidigt lider jag med alla dem som är kvar i den situationen och de känslorna.
Samtidigt känns det ju lite svårt att köpa nya kläder redan nu - man har ju liksom ingen pejl på hur stor man kommer att bli. Tar gärna tips från läsare som har barn kring hur ni gjort. Har ni bara köpt större storlekar till en början eller gav ni er in på mammakläder direkt?
Just nu är jag inne i en period där jag är småhungrig i stort sett konstant. )Det går åt oerhörda mängder frukt härhemma). Så fast jag hittills fortfarande inte gått upp alls (har t.o.m gått ner) så kanske det snart eskalerar.
Mår bara bra i övrigt. Lite förkyld och fick konstaterat att plitorna i ansiktet berodde på en hudåkomma jag troligtvis får dras med till och från hela livet. Men det känns som småsaker i sammanhanget. Jag märker på mig själv och ser på maken att det, i och med graviditeten släppts en enorm tyngd från våra axlar och hjärta. Istället för att som tidigare gå omkring med en konstant sorg inom sig ser man att glädjen nu finns med oss hela tiden.
Har börjat läsa en bok där en av huvudpersonen är en kvinna som inte lyckats bli gravid efter ett års försök och vars hela liv och alla tankar nu bara kretsar kring barn. Har läst den boken en gång innan för många år sedan men då kunde jag inte alls sätta mig in i den situationen även om jag trodde det. Nu känns det helt overkligt att jag var där för bara ett par måndader sedan och jag är såoändligt tacksam varje dag för att jag och min man nu har en liten knoddis på väg. Samtidigt lider jag med alla dem som är kvar i den situationen och de känslorna.
onsdag 8 december 2010
Läskigt som fan men allt ok
Så har man då lyckats få panik igen fast det visade sig att allt var lugnt. I förrgår upptäckte jag lite bruna flytningar på morgonen. Jag lyckades dock hålla mig lugn - jag vet ju att det inte behöver betyda något alls. Igår så upptäckte jag blod på toapappret på morgonen. Försökte återigen att undvika panik, men när jag fortsatte småblöda hela dagen och jag dessutom kände värk som mensvärk som inte ville ge med sig så blev jag jätterädd. Ringde barnmorskan och hon tyckte att vi skulle bege oss till KK akuten för en koll för säkerhets skull.
Mannen hämtade mig direkt efter jobb och vi åkte till KK. Såklart kom vi dit på en extremt hektisk dagoch vi fick vänta många, många timmar. Till slut kom vi in till en jättebra läkare, lugn och förklarade allt väldigt tydligt. Först tog han en del prover eftersom jag haft lite tendenser till svamp. Sen var det dags för ett VUL och vid det laget tror jag att mitt hjärta slog tredubbla slag. Han kollade rätt länge innan han sa något (vilket han redan förklarat att han skulle) och jag letade som en galning för att se en liten knodd där nånstans. Så stannade han bilden och sa: Allt ser bra ut. Och där låg vår lille knodd och rörde sig lite lätt fram och tillbaks. Troligtvis den vackraste bild jag någonsin sett!
Jätteskönt att läkaren inte tyckte att vi var fåniga för att vi gett oss in "i onödan". Han förklarade att nu (går in i v14 idag) så är risken för missfall mycket, mycket liten, men att om det händer något som får oss att känna oss oroliga igen så är det bara att komma in. Skönt att höra.
Det blir läkarbesök idag igen, denna gången dock inte för knoddens skull utan för min... min hudi ansiktet har flippat ut helt - ögonlocket är svullet, jag är rödflammig och har mängder av utslag som ser ut som mikroskopiska finnaroch det svider och kliar i ansiktet. Kan knappast se ut så på jobbet - träffar folk precis hela dagen och är så att säga företagets ansikte utåt - så ska vara hemma idag och gå till läkaren om ett par timmar.
Mannen hämtade mig direkt efter jobb och vi åkte till KK. Såklart kom vi dit på en extremt hektisk dagoch vi fick vänta många, många timmar. Till slut kom vi in till en jättebra läkare, lugn och förklarade allt väldigt tydligt. Först tog han en del prover eftersom jag haft lite tendenser till svamp. Sen var det dags för ett VUL och vid det laget tror jag att mitt hjärta slog tredubbla slag. Han kollade rätt länge innan han sa något (vilket han redan förklarat att han skulle) och jag letade som en galning för att se en liten knodd där nånstans. Så stannade han bilden och sa: Allt ser bra ut. Och där låg vår lille knodd och rörde sig lite lätt fram och tillbaks. Troligtvis den vackraste bild jag någonsin sett!
Jätteskönt att läkaren inte tyckte att vi var fåniga för att vi gett oss in "i onödan". Han förklarade att nu (går in i v14 idag) så är risken för missfall mycket, mycket liten, men att om det händer något som får oss att känna oss oroliga igen så är det bara att komma in. Skönt att höra.
Det blir läkarbesök idag igen, denna gången dock inte för knoddens skull utan för min... min hudi ansiktet har flippat ut helt - ögonlocket är svullet, jag är rödflammig och har mängder av utslag som ser ut som mikroskopiska finnaroch det svider och kliar i ansiktet. Kan knappast se ut så på jobbet - träffar folk precis hela dagen och är så att säga företagets ansikte utåt - så ska vara hemma idag och gå till läkaren om ett par timmar.
lördag 4 december 2010
Smoothies
Har fortfarande bristande aptit och har haft svårt att få i mig tillräckligt med mat känner jag,men har nu hittat en liten räddning. Smoothies!
Fick en bok med smoothies och juicer av en kompis i somras. Har inte använt den speciellt mycket hittills men för nån dag sen kom jag att tänka på den. Har en riktigt bra mixer som är lätt att plocka isär och diska. Så nu mixas det youghurt med frukter och bär så det står härliga till! Gott, nyttigt och lättätet (drucket).
Fick en bok med smoothies och juicer av en kompis i somras. Har inte använt den speciellt mycket hittills men för nån dag sen kom jag att tänka på den. Har en riktigt bra mixer som är lätt att plocka isär och diska. Så nu mixas det youghurt med frukter och bär så det står härliga till! Gott, nyttigt och lättätet (drucket).
onsdag 1 december 2010
Tack för bra barnmorskemottagning!
Jag är så glad att vi bor där vi gör. Det finns massa olika anledningar till detta men just nu är en av anledningarna att vi har så himla bra barnmorskemottagning!
Vi är så här långt jättenöjda med den barnmorska vi tilldelats. Men även de andra som jobbar där är supertrevliga! Nojig som jag är så har jag redan nu hunnit ringa dit ett par gånger för att fråga saker. Jag har pratat med olika människor varje gång och alla är de lika trevliga. Känns väldigt tryggt, särskilt när man är förstagångsgravid och orolig över allt tänkbart och otänkbart.
Något som inte gör mig glad är att läsa en massa bloggar skrivna av underbara människor som kämpar och kämpar i motvind. Jag blir så ledsen av att läsa om misslyckade behandlingar och alla tunga känslor som det medför. Jag vet hur jävligt det är, jag vet hur de lider och man bara önskar att det fanns något man kunde göra... Ofrivillig barnlöshet är verkligen ett helvete!
Vi är så här långt jättenöjda med den barnmorska vi tilldelats. Men även de andra som jobbar där är supertrevliga! Nojig som jag är så har jag redan nu hunnit ringa dit ett par gånger för att fråga saker. Jag har pratat med olika människor varje gång och alla är de lika trevliga. Känns väldigt tryggt, särskilt när man är förstagångsgravid och orolig över allt tänkbart och otänkbart.
Något som inte gör mig glad är att läsa en massa bloggar skrivna av underbara människor som kämpar och kämpar i motvind. Jag blir så ledsen av att läsa om misslyckade behandlingar och alla tunga känslor som det medför. Jag vet hur jävligt det är, jag vet hur de lider och man bara önskar att det fanns något man kunde göra... Ofrivillig barnlöshet är verkligen ett helvete!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)