Skönt med frågor

Från allra första början berättade vi inte för speciellt många om inseminationerna och IVF:erna. Jag tror att det framför allt berodde på att vi inte själva hade så stor koll på vad som hände och då är det svårt att prata om och svårt att svara på frågor om.

Men efter hand har jag börjat vara mer och mer öppen om det, både för att jag känner mig säkrare men också för att jag själv har ett behov att prata om det. Jag har turen att ha flera goda vänner som verkligen bryr sig, som finns där och som förstår så gott man nu kan förstå IVF-djungeln när man inte är mitt uppe i den. Med min mans vänner har vi inte pratat om det lika mycket, de frågar sällan och han tar inte så ofta upp det själv med dem heller.

Men så häromdan ringde en av hans nära vänner till honom. Han pratade först lite om ditt och datt, men så efter ett tag frågade han hur senaste behandlingen hade gått. Sen undrade han om det var ok att han frågade. Han förklarade att han kände sig osäker, att de var rädda att vi blev ledsna om vi pratade om det.

Visst är det en plåga att vara IVF:are men det kan inte vara helt enkelt att vara i bekantskapskretsen till oss heller, jag förstår att detmåste vara jättesvårt att veta hur man ska bete sig. Precis när min man berättat att vännen hade ringt gick jag in på Joannas blogg Plusresan och hittade det här excellenta inlägget i ämnet!

Jag äri alla fall glad att vi nu verkligen känner att även makens vänner bryr sig fullt ut. Känns skönt och viktigt.

Mycket på gång...

Om knappt en månad är det dags för bröllop för en av mina käraste vänner. Jag har sett fram emot det länge! Just nu börjar jag dock känna mig lite stressad! Håller på att göra en present till brudparet-har gjort en hel del men det är också en hel del kvar. Möhippan närmar sig och därhar jag en del uppgifter som ska förberedas. Ska läsa en text på vigselceremonin som jag gärna vill lära mig utantill. Ska också hålla tal och det ska plitas ihop så det blir riktigt bra. Jag måste leta upp något att ha på mig - har ju inte kunnat leta tidigare eftersom jag fåfängt hoppades på att ha åtminstone en liten gravidmage (nu är det bara min vanliga tjockmage). Ovanpå det har vi en massa att göra hemma, föräldrarna ska flytta och där ska vi såklart hjälpa till och vi har ett dop och en stor fest att gå på innan också. Och mitt i den smeten ska jag alltså dra igång process med facket på jobb och göra ett FET...

Med detta sagt känns det riktigt smart att jag sitter och skriver på bloggen eller hur?
Dags att få tummarna ur tror jag!

Motgångar, motgångar, motgångar...

Nu har min arbetsgivare nått ett nyttlågvattenmärke och jag blir tvungen att kalla in facket och förhandla och bråka. Precis vad vi behöver just nu...

Deppig

Idag känner jag mig riktigt nere och handlingsförlamad. Det fåniga är att det inte hänt något direkt som fått mig att känna så här. Tvärtom så har det varit ett par ganska bra dagar. Men direkt i morse så kände jag mig seg, grinig över att behöva jobba kväll när min älskling är hemma, avundsjuk på folk... Usch helt enkelt sur grinig och jobbig.
Antar att det är verkligheten som kommer ikapp en ibland och jag vet ju att det går över. Men... Blääää

Jobbångest...

Idag är min semester slut... Det är väl alltid tungt att gå tillbaks till jobbet efter semestern. Men iår känns det riktigt hemskt. Jag har sedan ca ett år fått en ganska pissig situation på jobbet. Många säger: "Men byt jobb då", men jag känner att jag inte riktigt vågar med tanke på att vi är mitt uppe i IVF försöken. Känns inte som ett bra läge att komma till en ny arbetsgivare med provanställning... Sen tvivlar jag på att jag skulle ha orken att söka ett nytt jobb nu, känner att jag inte har hälften av den kraft jag normalt har och jag får sålla rejält i vad jag tar på mig att göra. Så som humöret är nu så är det också svårt att marknadsföra och sälja sig själv.

Jag vet ju att en del IVF-bloggare har fått nya jobb på sistone. Hur har ni gjort, har ni varit ärliga inför nya arbetsgivare ang att ni håller på med behandlingar? Med tanke på alla sjukhusbesök känns det lite svårt att hemlighålla det. I min ålder är det ofrånkomligt att man i någon form får "barn-frågan" på intervjuer även om de inte får ställa den - har ni fått det? Hur har ni svarat i så fall?

Fått lite mer info

Fick papper idag fr kliniken som i alla fall delvis förklarar varför vi inte kan köra igång förrän efter nästa mens. Man ska visst börja med tabeletterna första mensdagen. I och med att vi var på semester så gjorde vi ju inte grav.testet med blodprov tidigt, vi ska göra vanligt test på lördag men då har ju redan mensen varit igång några dagar, och alltså är det för sent att starta med tabletterna för FET.

Suck, alltid är det något. Men det är inte lönt att gräma sig. Vi hade en skön och välbehövlig semesterresa och hela livet kan ju inte kretsa kring behandlingarna även om större delar gör det.

Ledsen...

Nu ikväll slog det till... Jag har tyckt att jag känt mig förvånansvärt stabil efter att mensen kom. Var inte minsta gråtfärdig när jag pratade med kliniken i morse. Har skrivit och berättat för de nära o kära som visste att vi är inne i processen. Allt lugnt och behärskat och utan tårar. Var lite ledsen igår när jag gick och la mig men annars inga större reaktioner.

Men nu när svaren från de nära och kära börjar komma in, när jag läser kommentarerna här på bloggen och när jag sitter ensam med mina tankar så börjar tårarna rinna igen. Har dessutom redan börjat oroa mig för om vår enda lilla eskimå i frysen ska klara upptiningen. Tänk om den inte gör det? Då är ju denna väntan helt onödig! Jag är så in i helvetes trött på att vara nere, på att vänta, längta och sörja. Jag saknar min normala personlighet och min mans normala personlighet.

Vi förtjänar fanimej bättre än så här.

Inte vår tur...

Har inte känt det minsta lilla gravididtetstecken under vår resa. Har försökt tänka att det inte behöver betyda något, men så i igår började de första tecknena på att mensen var på gång komma och imorse slog den till med full kraft.

Har försökt hålla humöret uppe eftersom det är vår sista semesterdag. Men nog är det själva FAAAAN att man aldrig ska få lyckas.

Just nu är jag mer besviken än ledsen. Beror säkert på att jag försökt hålla tillbaks det, på att det inte riktigt sjunkit in ännu men också på att det för oss trots allt är positivt att vi fått genomföra en hel IVF och dessutom har ett ägg i frysen.

Så då är det dags för FET antar jag. Ni som har erfarenhet, hur funkar det? Måste man vänta en mens emellan eller får man köra direkt? Tar man hormoner eller liknande även på FET?