Noja och omtänksamhet

Gick in i vecka 12 igår och enligt alla böcker så går nu många blivande mödrar in i en lugn period då man vet att den största risken för missfall är över. Jag kan inte riktigt säga att det stämmer helt för min del. Antar att jag varit med om för många som fått missfall senare och som fått veta att fostret inte levt sedan vecka 10-11. Jag vet att man ska försöka tänka positivt och inte oroa sig för mycket men tankarna gnager ändå i bakhuvet. Det känns som en hel evighet till vecka 18 när det är dags för UL - helst skulle jag vilja göra ett UL om dan typ för att känna mig säker.

Men samtidigt som jag är orolig så njuter jag. Det är helt overkligt och fantastiskt att det finns en liten knoddis därinne. Magen har börjat växa lite lite grand -under de perioder på dan när jag är svullen så kan jag inte ha byxorna knäppta när jag sitter. Även brösten har vuxit lite - tror det snart är dags att köpa en ny BH. Tröttheten sitter i och jag är inte det minsta sugen på mat. Det är väl troligtvis därför jag inte gått upp något alls i vikt, snarare gått ner nåt halvkilo. Jag försöker vekrligen äta men jag tycker inte att något smakar. Sen kan det nog också ha att göra med att jag äter betydligt nyttigare nu än innan jag blev gravid. Är man inte sugen på något så kan man ju lika gärna ätaq nåt nyttigt som nåt onyttigt.

Jag får dåligt samvete över att jag inte gör mycket här hemma på grund av tröttheten men maken tar som tur är inte alls illa upp. Han skulle nog gärna packa in mig i silkespapper den sötisen. Häromdan ville han inte låta mig gå och handla för att det skulle vara för tunga saker och igår stoppade han mig när jag bar upp en halvfull vedkorg. "Du får inte bära tungt". Jag försökte säga att en mamma som väntar sitt andra barn garanterat lyfter sitt första då och då så lite borde man ju kunna få lyfta men han tycker jag ska låta bli. Sötnos!

Detta blev ett ganska rörigt och kanske smått meningslöst inlägg men det är mina samlade tankar från de senaste dagarna.