Välbehövlig vardagsflykt och glädjetårar!

Har kommit hem från ett par sköna dagars semester med min älskade sambo. Inledningsvis såg resan inte alls lovande ut (försenat flyg, dyr taxiresa, oskön säng) men sen hade vi det riktigt, riktigt mysigt.

Visst finns barnlöshetstankarna där i bakgrunden, det gör det konstant, 24 timmar per dygn. Men vi kom i alla fall närmare våra gladare mer sorglösa jag, närmare det vi hade när vi träffades. Vi har lyckats hålla vårt förhållande bra, även genom de jobbiga processerna, men det går ju inte att komma ifrån att vardagen till stor del kretsar kring barnfrågan.

Jag är så lycklig att jag ska gifta mig med denne underbare man! Vi berättade för mina föräldrar idag - mamma började storgråta av lycka och pappa var överlycklig och stolt som en tupp. Nu vill jag bara att papperna ska komma så vi kan planera. Imorgon ska vi gå och börja småkika på ringar.

Mitt i detta väntar jag på att mensen ska komma. Försenad, vilket jag inte direkt är förvånad över med tanke på att min cykel blir knäpp av behandlingarna. Nu tycker jag att den lika gärna kan bli RIKTIGT sen då så att vi kan börja nedregleringen redan på denna cykeln.

Lättnad och glädje

Vi kommer iväg på resa i helgen!
Ska bli så skönt med dryga två dagar borta från vardagen.
Hoppas ni alla kan få en bra midsommar!

Motgångar

Redan för ganska länge sedan bokade jag och sambon en resa till Polen över midsommar. Ingen av oss är speciellt förtjusta i midsommarfirande i allmänhet, det är en faslig massa barn med där vi brukar fira midsommar och vi tyckte att vi verkligen kunde behöva komma iväg.
Även om jag i mina deppiga stunder haft svårt att se fram emot saker och tycka att saker är roliga så har jag tyckt att det varit skönt att ha den här rean inbokad. En chans att komma bort från vardagen och rå om varandra.

Blev först nervös när jag började bli rejält förkyld och det drog ut på tiden. Var på väg att tappa rösten vilket jag ofta gör vid förkylningar och det kändes ju lagom kul inför en resa. Igår kände jag att det var på väg att lösa sig, då ringer sambon och säger att han fått ont i knät och att det svullnat. Under natten svällde det till storlek av en tennisboll, var knallrött, varmt och han hade feber. Vid halvfem tiden inatt kunde han inte stödja på benet och det bar iväg till akuten. Det är troligtvis en inflammerad slemsäck i knät, han har fått medicin men det finns en risk att det inte hjälper. Innan klockan 12 imorgon måste vi avboka hotellet om vi måste ställa in resan, flygbiljetterna får vi inget tillbaks på.

Kan det inte sluta nu? Kan vi inte bara få ha det bra en eller ett par dagar?
SUCK

Tävling!

Gör som jag och var med och tävla om valfritt namnsmycke från kiddoz.se. Tävlingen finner ni här, den pågår till 28/6.

Kiddoz samarbetar med PärlAnn. PärlAnn tillverkar namnsmycken i sterling silver 925. Berlock ingår med en sötvattenspärla. Det går även att få hjärta, stjärna eller prinsesskrona instansad!

Papper och Bröllop

Just nu håller vi på att ta tag i förberedelser till adoption. Lika bra att ta tag i det så snart som möjligt så det inte blir för sent, dessutom är det ju bra tat passa på nu när det ändå är paus i behandlingarna och man inte är fullproppad av hormoner.

Vi har skickat efter papper från de olika adoptionsbyåerna för att välja vilken/vilka betala in medlems-/köavgift till. Inte alls enkelt... Mycket att fundera över och ta ställning till. Ett par har vi kunnat välja bort ganska så direkt men vi har inte bestämt oss ännu.

Sen har vi bestämt oss för att gifta oss så snart vi kan - papperna för hindersprövning skickade in idag. Det har tagit emot lite. Inte för att jag inte vill gifta mig med min älskade sambo, för det vill jag av hela mitt hjärta. Men jag har drömt så länge om mitt bröllop att det känns lite som ett misslyckande att behöva stressa till Rådhuset. Men jag har landat lite och insett att det ju inte behöver vara "istället". Vi kommer att gifta oss borgeligt nu, så fort papperna är klara. Men vårt riktiga bröllop, det där som jag (och sambon) drömt om med alla nära och kära på plats, vackra kläder, god mat och stor fest, det kommer vi att ha längre fram, när att lugnat ner sig och löst sig.

Just nu känner jag mig faktiskt ganska stark och laddad!

Svajigt

Jag är så förbannat trött på denna berg- och dalbana av känslor! Emellanåt inbillar jag mig att jag mår ganska bra, att jag "hanterar situationen". Men det som händer är ju egentligen att jag för en stund lyckas tränga bort hur dåligt jag mår och klarar av att fungera nästan som en vanlig människa. Men så byggs det på och byggs på inom mig tills det bubblar över och jag inte klarar mer utan bryter ihop på ett eller annat sätt.

Förra helgen var sambons kompisar med bebis på besök - såklart lyckades de bli gravida typ på första försöket. Träffade också mina kompisar för ett par dagar sedan där den ena har två barn, båda har kommit till på första försöket... Överallt på stan syns magar och bebisar. Mer eller mindre varenda TV-serie verkar handla om graviditeter på ett eller annat sätt. Jag väntar på mensen för att få veta när det blir dags att dra igång nästa behandling - innan dess är det inte ens lönt att fundera på vad vi ska göra på vår semester. Till helgen får besök av ett par som ska ha barn om en dryg månad - och de har inte ens längtat speciellt mycket efter barn. Gaaaaaaahhhhhh!!!!

Jag vill vara glad igen. Jag vill kunna se fram emot saker. Jag vill sluta oroa mig och grubbla. Jag vill att mitt liv ska kunna få kretsa kring något annat än barn och barnlöshet. Jag vill att vi ska få bli en familj!

Jävla skit!

Undran om adoption

I och med våra hittills usla resultat på insemination och IVF-behandlingar så har vi sedan en tid börjar prata mer och mer om adoption. I och med att en adoptionsprocess är så lång och jag börjar bli till åren i detta sammanhang så känner vi att vi borde börja dra igång den processen. Men frågan är hur pass mycket man kan starta igång medan man fortfarande håller på med IVF behandlingar? Vad kan man göra redan nu för att redan vara "på väg" om man inte skulle lyckas få biologiska barn? Har försökt läsa på så mycket som möjligt men känner mig lite förvirrad... Nån som läser här som kan mer än jag om adoptionsdjungeln?

Stiltje

På IVF- och bloggfronten intet nytt. Just nu står ju allt still vad gäller behandlingar och jag har inte direkt känt att jag haft något att skriva om.

Hade en riktigt bra fredag, en bra dag på jobbet för ovanlighetens skull. Fick ett bra schema för juli (en hel del tack vare att jag tagit ut extra lediga dagar men ändå) och sen fick jag den största dricks vi någonsin fått på hotellet (vi får nästan aldrig något) av några stenrika amerikaner på paus från sin kryssning. På kvällen var sambons kompisar på besök. Lite jobbigt eftersom de har en liten tjej på ett halvår och de var det par i bekantskapskretsen som ingen trodde skulle bilda fmailj, men bra för vi fick berättat för dem om att vi håller på med IVF:erna. Känns bättre att folk vet.

I lrödags firade vi mammas födelsedag - som överraskning kom min "nästan-syster" med mitt "nästansyskonbarn". Han är mitt ljus i barnmörkret! Jag trodde innan han föddesatt jag skulle tycka det var jobbigt att vara med honom. Hade vi inte fått missfall skulle vårt barn fötts nästan samtidigt och jag trodde att han skulle kännas som en påminnelse om det. Det gör han inte. När jag känner mig riktigt extra nere över barnlösheten så klarar jag inte av att träffa vissa (de flesta) barn men han värmer alltid mitt hjärta! Har träffat honom väldigt mycket ända sedan han föddes och han tyckerväldigt mycket om mig och min sambo det lilla livet.

Söndagen blev lugn och slö (efter lite för mycket vin på lördagen) och vi kollade film och slappade.

Idag har jag jätteont i halsen och tycker lite synd om mig själv. Har absolut inte tid och lust att bli sjuk just nu.

Vad gäller kommande behandlingar så vet vi fortfarande inte när vi ska köra igång med nedregleringen. Det beror på när min mens behagar komma - kommer den i tid så blir hamnar ÄP-tiden precis i skarven när de öppnar efter sommaren på kliniken så i så fall lär vi få skjuta på det en månad till. Men efter förra behandlingen var jag runt 10 dagar sen - blir jag det denna gången också så bör vi få starta nu. Men inte lönt att spekulera - kroppen spelar en ständiga spratt just nu så det är bara att vänta och se antar jag.

Läkarbesök avklarat, omstart i augusti

Så var läkarbesöket som vi väntat så himla länge på (känns det som) avklarat.

Först skrämde han mig vår läkare. Han tittade allvarligt på oss och frågade, efter att ha gått igenom våra två totalmisslyckade försök: "Hur känner ni, vill ni fortsätta försöka?" Jag blev för en stund helt knäckt och tänkte, jaha, han säger alltså att vi lika gärna kan ge upp, att det är lönlöst. Men riktigt så var det ju inte. :)

Visst, kunde han konstatera, att inte ha kunnat återföra något ägg på två försök är ju inget gott tecken, men det kunde vi ju räkna ut själv. Men, sa han, det är alldeles för tidigt att måla fan på väggen. Visst kan det vara så att det är problem med mina ägg. Å andra sidan så är det så att de flesta kvinnor släpper olika bra ägg vid olika tillfällen. En del har ofta eller för det mesta bra ägg, en del mer sällan och jag kan tillhöra gruppen som har det väldigt sällan. Att vi faktiskt en gång, visserligen för länge sen men ändå, lyckats bli gravida på egen hand talar för att det inte alls är hopplöst.

Att han ställde den inledande frågan var för att han ville höra om vi vill,om vi känner att vi orkar. Vi sa att för oss finns det inte att ge upp, vi ska bli föräldrar på det ena eller andra sättet och då log han och sa: "Och det är vårt jobb här att se till att ni får bästa möjliga chanser för det".
Han konstaterade sen att jag är väldigt, väldigt svår att ställa in dosen på, och att jag är en utmaning för dem. :-) Till nästa försök ska jag gå på det långa protokollet med nedreglering och de ska ha väldigt täta kontroller på mig för attförsöka få ordning på hormonnivån och försöka få fram betydligt fler ägg vid nästa försök. Vi ska också testa en ny sorts hormon - han sa att egentligen är det inte nån större skillnad mellan dem, men att det kan vara värt att prova.

Men det blir i alla fall inte fler försök innan de stänger i sommar så nu gäller bara att försöka hämta nya krafter under sommaren. Vi kommer troligtvis att göra nästa försök under vår semester vilket känns bra - skönt att slippa kämpa för att byta pass, ordna ledigt med kort varsel etc för alla undersökningar och behandlingar. Ett stressmoment mindre.

En annan sak som kändes bra var när jag frågade angående om det finns någonting man kan göra själv för att öka chanserna att lyckas och fick svaret: "Nej inte ett dugg"! Han menade att så länge man är hyfsat sund (äter normalt och rör på sig) så finns det inga mirakelkurer för att lyckas. Jag tycker det var såååå skönt att höra - tycker det är enormt stressande med alla tips om akupunktur, zonterapi osv, och att man ska få dåligt samvete om man inte testar detta. Nu ska jag lägga ner alla såna tankar. Röker inte, tar inte de mediciner som kan minska chanserna, det får räcka!

Så ännu mer väntan, men sen IVF2 (el 3 beroende på hur man räknar): Here we come!

P.S. Fick också veta att försöket nu inte räknades i och med att inget ägg återfördes. Positivt såklart att inte börja ta av "gratis-försöken" men, å andra sidan som han sa - de fortsätter ju inte med hur många försök utan återföring som helst heller

En skör tråd

Usch vad bräcklig man är. Jag tycker att jag klarat mig ganska bra nu nån vecka. Jag har inte varit lika manisk med alla tankar och planerande kring IVF, adoption etc och har inte gråtit på ett tag. Jag har fungerat i vardagen kan man väl säga. Men så i förrgår brast det...

Det hände en grej hemma. Inget gigantiskt, vi köpte nya möbler för ett tag sedan och nu har jag insett att min fåtölj inte funkar för mig. Eftersom vi köpt en serie som utgått hos leverantören finns det ingen möjlighet att komplettera med något annat. Jobbigt och frustrerande, ja. Katastrof och anledning att bryta ihop, nej. Men det var precis det jag gjorde.

Först var jag vansinnigt arg och sen blev jag helt förtvivlad, kände att jag orkar inte med en motgång till, kan inte någonting bara få flyta på. Jag bröt ihop, grät, grät och grät och stackars sambon försökte trösta men visste inte vad han skulle ta sig till. Minns inte ens riktigt vad jag sa, men jag minns att jag upprepade flera gånger att: Jag orkar inte mer.

I slutändan gör jag ju det för att jag måste men just då kändes det inte så.

Nu ska jag ut och försöka hämta lite nya krafter i solen. Imorgon är det ÄNTLIGEN dags att träffa läkaren.