Missfallet...

Jag och min sambo träffades genom vänner för drygt tre år sedan nu. Vi var redan från början rörande överens om att en av de viktigaste sakerna i livet är familj och barn. Efter mindre än ett år tillsammans slutade jag med p-piller. Vi var väl medvetna om att det skulle kunna ta ett tag att bli gravida, men vi var absolut inte förberedda på det som skulle visa sig ligga framför oss...

Efter ungefär ett halvårs försök fick vi det efterlängtade plusset på stickan! Jag har aldrig varit så genuint genomlycklig i hela mitt liv! Vi hade inte berättat för någon att vi försökte och vi bestämde oss för att hålla plusset för oss själva några dagar, för att få njuta lite av det tillsammans och låta det sjunka in.

Efter ett par dagar kom det nån bloddroppe då och då. Jag hade läst att man kunde blöda lite under en graviditet utan att det var någon fara så jag var inte särskilt orolig. Så började jag få lite ont, som en rejäl mensvärk, men inte heller det gjorde mig rädd då det skulle vara normalt. Men så efter en vecka började jag blöda ännu mer och missfallet var ett faktum.

Första dagarna efteråt var en mardröm. Det kändes overkligt, men framför allt så vansinnigt orättvist! Varför skulle det hända oss? Mängder av folk får barn varje dag, varför ska då inte vi kunna lyckas? Varför skulle vi koma så nära vår dröm för att sedan få en sådan smäll?

Tillsammans har vi dock lyckats ta oss genom det. Vi bestämde oss för att försöka se det positiva i det, dvs att vi faktiskt kunde bli gravida. När min kropp väl fungerade normalt igen efter missfallet hoppades vi på att vi skulle kunna lyckas bli gravida igen ganska snart. Men så blev det inte...

Att berätta sin historia

Jag vet egentligen inte riktigt var jag ska börja när det gäller den här bloggen. Jag har ingen aning om vem som kommer att läsa den, och jag vet inte om jag vill att någon ska läsa och i så fall vem. Det jag vet är att jag måste få ha någonstans där jag kan få ventilera mina känslor, utan att någon vet vem jag är.

Att skriva har alltid varit viktigt för mig så det kändes som ett bra alternativ. På min "vanliga" blogg vet jag att det finns folk som läser som jag inte har lust att dela mina innersta tankar och känslor med, så att skriva om barnlösheten och IVF-behandlingar där var inget alternativ. Jag har underbara vänner omkring mig och en familj som bryr sig. Men efter ett par år av vad som ibland till och med för mig själv känns som ältande kände jag att jag behövde något ytterligare. Så nu här inatt har jag äntligen tagit mig för att starta den här bloggen.

Här kommer jag att berätta min historia. Den är på intet sätt unik, det finns tyvärr alltför många i liknande situation runt om i landet. Det jag kommer att skriva här skriver jag för min egen skull, för att jag behöver skriva av mig, för att jag inte kan bära allt inom mig utan att riskera att explodera. Skulle det sen vara så att någon hittar in här och kan känna igen sig eller kan söka tröst så är det bara en bonus.