Läskigt som fan men allt ok

Så har man då lyckats få panik igen fast det visade sig att allt var lugnt. I förrgår upptäckte jag lite bruna flytningar på morgonen. Jag lyckades dock hålla mig lugn - jag vet ju att det inte behöver betyda något alls. Igår så upptäckte jag blod på toapappret på morgonen. Försökte återigen att undvika panik, men när jag fortsatte småblöda hela dagen och jag dessutom kände värk som mensvärk som inte ville ge med sig så blev jag jätterädd. Ringde barnmorskan och hon tyckte att vi skulle bege oss till KK akuten för en koll för säkerhets skull.

Mannen hämtade mig direkt efter jobb och vi åkte till KK. Såklart kom vi dit på en extremt hektisk dagoch vi fick vänta många, många timmar. Till slut kom vi in till en jättebra läkare, lugn och förklarade allt väldigt tydligt. Först tog han en del prover eftersom jag haft lite tendenser till svamp. Sen var det dags för ett VUL och vid det laget tror jag att mitt hjärta slog tredubbla slag. Han kollade rätt länge innan han sa något (vilket han redan förklarat att han skulle) och jag letade som en galning för att se en liten knodd där nånstans. Så stannade han bilden och sa: Allt ser bra ut. Och där låg vår lille knodd och rörde sig lite lätt fram och tillbaks. Troligtvis den vackraste bild jag någonsin sett!

Jätteskönt att läkaren inte tyckte att vi var fåniga för att vi gett oss in "i onödan". Han förklarade att nu (går in i v14 idag) så är risken för missfall mycket, mycket liten, men att om det händer något som får oss att känna oss oroliga igen så är det bara att komma in. Skönt att höra.

Det blir läkarbesök idag igen, denna gången dock inte för knoddens skull utan för min... min hudi ansiktet har flippat ut helt - ögonlocket är svullet, jag är rödflammig och har mängder av utslag som ser ut som mikroskopiska finnaroch det svider och kliar i ansiktet. Kan knappast se ut så på jobbet - träffar folk precis hela dagen och är så att säga företagets ansikte utåt - så ska vara hemma idag och gå till läkaren om ett par timmar.

Panik och rädsla som nu börjar lägga sig

Under ett par dagar kändes det som om jag verkligen vari sjunde himlen. Fick ett sms av min vän som sa: "Det är din tid i livet nu" och det var verkligen så det kändes.

Så kom måndagen, som skulle bli ännu en härlig dag med mycket trevlig kvällsaktivitet planerade. Precis innan jag skulle ge mig iväg så sprang jag på toa, bara för att få världens chock. Rött blod på pappret... Inga mängder men ändå. Torkade mig igen och samma sak uprepades. Jag har nog aldrig blivit så rädd i hela mitt liv! Jag ringde maken och begav mig hem - hela tiden kämpandes för att inte bryta ihop på tåget.

När jag kom hem gick jag på toa igen. Inte en bloddroppe i sikte, och jag har inte blött mer sedan dess. Stannade ändå hemma från jobbet idag och ringde barnmorskan och lämnade meddelande på telefonsvararen. Efter bara en dryg kvart ringde hon tillbaks. Jag förklarade hela situationen. Hon var jättesöt, hade full förståelse för att vi blivit oroliga, men tyckte att vi skulle försöka släppadet. I och med att det bara var ett enstaka tillfälle och jag inte hade några smärtor alls i samband med blödninen så är det troligtvis en helt ofarlig blödning. Såklart kan de inte veta eller garantera något men jag försöker andas lugnt och tro på vad de säger. Vilket inte är helt lätt...

Återstår att se vad det blir för kommentarer från chefen imorgon... Jag brukar aldrig vara sjuk utan brukar "ställa upp" och komma även när jag borde ligga nerbäddad fullproppad med medicin. Nu har jag varit hemma sjuk 3 gånger på 4 veckor. Men det är egentligen bara att skita i. Det är knoddis och jag som är viktiga nu - inte en arbetsgivare som har behandlat mig illa i över ett år och nu sagt upp mig!