Noja och omtänksamhet

Gick in i vecka 12 igår och enligt alla böcker så går nu många blivande mödrar in i en lugn period då man vet att den största risken för missfall är över. Jag kan inte riktigt säga att det stämmer helt för min del. Antar att jag varit med om för många som fått missfall senare och som fått veta att fostret inte levt sedan vecka 10-11. Jag vet att man ska försöka tänka positivt och inte oroa sig för mycket men tankarna gnager ändå i bakhuvet. Det känns som en hel evighet till vecka 18 när det är dags för UL - helst skulle jag vilja göra ett UL om dan typ för att känna mig säker.

Men samtidigt som jag är orolig så njuter jag. Det är helt overkligt och fantastiskt att det finns en liten knoddis därinne. Magen har börjat växa lite lite grand -under de perioder på dan när jag är svullen så kan jag inte ha byxorna knäppta när jag sitter. Även brösten har vuxit lite - tror det snart är dags att köpa en ny BH. Tröttheten sitter i och jag är inte det minsta sugen på mat. Det är väl troligtvis därför jag inte gått upp något alls i vikt, snarare gått ner nåt halvkilo. Jag försöker vekrligen äta men jag tycker inte att något smakar. Sen kan det nog också ha att göra med att jag äter betydligt nyttigare nu än innan jag blev gravid. Är man inte sugen på något så kan man ju lika gärna ätaq nåt nyttigt som nåt onyttigt.

Jag får dåligt samvete över att jag inte gör mycket här hemma på grund av tröttheten men maken tar som tur är inte alls illa upp. Han skulle nog gärna packa in mig i silkespapper den sötisen. Häromdan ville han inte låta mig gå och handla för att det skulle vara för tunga saker och igår stoppade han mig när jag bar upp en halvfull vedkorg. "Du får inte bära tungt". Jag försökte säga att en mamma som väntar sitt andra barn garanterat lyfter sitt första då och då så lite borde man ju kunna få lyfta men han tycker jag ska låta bli. Sötnos!

Detta blev ett ganska rörigt och kanske smått meningslöst inlägg men det är mina samlade tankar från de senaste dagarna.

Ingen anledning till oro

Eftersom jag började skriva på den här bloggen helt och håller för min egen skull så glömmer jag ibland (ofta) bort att det faktiskt finns folk som följer det jag skriver och som tänker på mig och oroar sig för mig. Tro mig, så nonchalant mot människor brukar jag inte vara och jag ska försöka skärpa till mig.

Anledningen till att jag inte skrivit något på sistone är att det helt enkelt inte hänt så mycket osm jag tycker varit värt att skriva om här. Den lilla blödningen för en vecka sen var tydligen tack och lov falskt alarm - inga som helst tecken på mer sen dess.

Illamåendet vid hunger börjar lägga sig verkar det som men däremot så sitter tröttheten i och det med besked. Det är en annan anledning till att jag inte skrivit - har fullt sjå att försöka orka med att göra lite grejer här hemma och jobba. Har också grejer att reda ut med facket, med banken och andra roligheter.

Annars går jag mest omkring och pendlar mellan att vara i en liten bubbla av lycka över att vara gravid, emellanåt oroa mig för att allt står rätt till men för det mesta helt enkelt försöka förstå att jag faktiskt är gravid - att vi ska bli föräldrar.

Så sammanfattningsvis så är det bra med mig.
Är så tacksam att detfinns folk här som bryr sig om hur det går för mig och min man. TACK!

Panik och rädsla som nu börjar lägga sig

Under ett par dagar kändes det som om jag verkligen vari sjunde himlen. Fick ett sms av min vän som sa: "Det är din tid i livet nu" och det var verkligen så det kändes.

Så kom måndagen, som skulle bli ännu en härlig dag med mycket trevlig kvällsaktivitet planerade. Precis innan jag skulle ge mig iväg så sprang jag på toa, bara för att få världens chock. Rött blod på pappret... Inga mängder men ändå. Torkade mig igen och samma sak uprepades. Jag har nog aldrig blivit så rädd i hela mitt liv! Jag ringde maken och begav mig hem - hela tiden kämpandes för att inte bryta ihop på tåget.

När jag kom hem gick jag på toa igen. Inte en bloddroppe i sikte, och jag har inte blött mer sedan dess. Stannade ändå hemma från jobbet idag och ringde barnmorskan och lämnade meddelande på telefonsvararen. Efter bara en dryg kvart ringde hon tillbaks. Jag förklarade hela situationen. Hon var jättesöt, hade full förståelse för att vi blivit oroliga, men tyckte att vi skulle försöka släppadet. I och med att det bara var ett enstaka tillfälle och jag inte hade några smärtor alls i samband med blödninen så är det troligtvis en helt ofarlig blödning. Såklart kan de inte veta eller garantera något men jag försöker andas lugnt och tro på vad de säger. Vilket inte är helt lätt...

Återstår att se vad det blir för kommentarer från chefen imorgon... Jag brukar aldrig vara sjuk utan brukar "ställa upp" och komma även när jag borde ligga nerbäddad fullproppad med medicin. Nu har jag varit hemma sjuk 3 gånger på 4 veckor. Men det är egentligen bara att skita i. Det är knoddis och jag som är viktiga nu - inte en arbetsgivare som har behandlat mig illa i över ett år och nu sagt upp mig!

Knoddisen gör sig påmind

Igår var jag äntligen lite pigg igen och orkade faktiskt ta itu med lite hemmasysslor. Mådde inte heller illa i stort sett på hela dagen. Det är såklart skönt samtidigt som det direkt oroar mig på något knäppt sätt. I och med att det är så tidigt att man inte har nånmage och det är så lång tidtill nästa ultraljud så är ju liksom symptomen det enda man har som bekräftar att man är gravid. Sen vet jag ju att symptomen skulle finnas kvar ett bra tag även om det är så att något gått snett därinne men det känns ändå bättre att må lite kass.

Knäppt va, jag trodde aldrig att jag skulle längta efter att må illa! :-)

Jag har börjat gå omkring i huset och fundera över hur vi ska ha det i huset när knoddis kommer. (Ser ni, jag har börjat våga tro på att det är sant). Var kan vi ha skötbord? Hur gör vi om i rummet där knoddis ska sova såsmåningom? Har vi tillräckligt med fövaring/garderobsplats? osv, osv. Härliga tankar!

Award!

Stolt och glad har jag de senaste dagarna fått inte bara en utan två awards från andra bloggare. Det går inte att beskriva hur skönt det är med det stöd och den värme och kärlek man får från er vänner här på nätet. Ovärderligt! Tack Akna och Sweet Home Hartford!


I uppgiften ingår att läggaupp en bild på något som betyder mycket. Det är ju inte helt enkelt eftersom jag bloggar anonymt. Så det får bli en favorit i repris: Mina fyra graviditetstest! :-)

Sen skulle man skriva om tre saker som står en nära: 1) Först, störst och för alltid är min man! Vi är så starkt sammansvetsade och tack och lov har förhållandet inte tagit skada av vår IVF resa. Om något är vi ännu starkare tillsammans nu. Älskar dig! 2) Fotboll - Det kanske låter konstigt men genom min kärlek till fotboll och till mitt lag så har jag fått flera nya nära vänner. Dessutom är det ett perfekt möjlighet att fly vekrligheten när livet är tungt och man behöver få bara vara. 3) Min närmsta vän och hennes son. När barnlösheten är som jobbigast kan det vara tufft att träffa barn. Men inte min goding! Min vänninas barn har en alldeles egen stor plats i mitt och min mans hjärta och har haft det sedan han föddes.

Till sist är det dags att skicka vidare awarden till fem bloggar. Det finns många fina bloggar som är värda en award men jag har valt några härliga tjejer som jag följt från början i IVF-blogg-världen: Joanna, Anna, Jean Quidote, Kix och Miss S.

Inga större nyheter...

Inga uppdateringar från mig men det är väl mest för att det inte direkt hänt något de senaste dagarna. Vilket väl i den här situationen är bra. :-)

Jag är väldigt trött mest hela tiden. Illamåendet är lite värre, har inte kräkts än men mår småilla rätt ofta och jag är inte ett dugg sugen på mat. Försöker äta såklart, man måste ju ge knoddisen näring, men det blir också mycket bananer, digestivekex, clementiner och morötter.

Ska verkligen ta hand om mig själv och tvinga mig själv att stanna hemma från jobb om jag blir för trött. Igår var det rätt intensivt och när jag kom hem vid midnatt såg jag rätt sliten ut om jag ska säga det själv. Måste få mig själv att inse att jag inte måste ha 40 graders feber och hosta ut lungorna för att räknas som sjuk. Finns ju inga större anledningar i dagsläget att vara alltför lojal så som läget är nu...

Har fått en bloggaward som jag är jääteglad över - har inte glömt bort det, ska ta tag i det snart.