Tänk, det är faktiskt bara en dryg vecka sen vi fick vårt negativa besked, att inga ägg blev befruktade i den här IVF:en heller...
Första dagarna var ett helvete, fyllda av tårar. Sen kom vardagen, nu har jag jobbat hela veckan och klarat mig bättre än jag trodde (med tanke på att jag tycker att mitt jobb är rätt pestigt just nu). Jag har kunnat fokusera på annat men också pratat en hel del med sambon om situationen, pratat om hur vi eventuellt ska gå vidare, kollat upp ang adoption osv.
Kort sagt har jag varit effektiv, rationell, strukturerad och... har självklart gjort allt jag kunnat för att skjuta känslorna åt sidan eftersom de är så vansinnigt jobbiga och smärtsamma. Nu, efter en mysig kväll med sambon, efter ett par glas vin när jag sitter här ensam vid datorn så börjar tårarna rinna igen.
Det känns så tomt. Det känns så hopplöst. Det känns så frustrerande. Det känns så ensamt. Det känns så in i helvete jävla skrämmande att ens våga närma sig tanken på att vi kanske faktiskt inte kommer att kunna nå vår dröm. Att få bli en familj.
Usch vad ledsen jag blir när jag läser det här. Jag förstår din rädsla, din skräck. Vi sjunger på sista versen du och jag och det finns inga garantier. Jag håller förvisso mitt mod uppe en stund till och hoppas bara, precis som du. Men vi balanserar på en skör tråd och den kan brista när som helst. Jag kan bara säga att jag tänker på dig och önskar dig all lycka. Kram till dig
SvaraRadera