Börjar sjunka in vääääldigt sakta...

Har inte testat mer sen i fredags, 4 positiva tester får räcka. :-) Fast vi försöker så har vi väldigt svårt bådatvå att helt ta till oss det positiva resultatet. Det beror såklart på all skit man har i bagaget, man vågar helt enkelt inte. Jag är hela tiden rädd att det ska gå åt skogen och får fåniga tankar som att: Om jag ringer till MVC så kommer jag säkert att få missfall direkt efter. Eller om jag läser för mycket om veckan jag är i osv så kommer det att visa sig att testerna var fel och att jag inte var gravid. Detär såklart förståeligt men samtidigt vansinnigt tråkigt att man inte kan vara glad och njuta ordentligt.

Så sedan i lördags har jag verkligen försökt att ta till mig att jag faktiskt är gravid och jag börjar nog lyckas så smått nu. Pratade med RMC imorse och fick bekräftat det jag väl egentligen visste, dvs att de hormoner jag tog i samband med förra behandlingen absolut inte kan visa sig på detta testet. Då var jag nära att grta av lycka. Jag har berättat det för min närmsta vän. Imorgon ska jag ringa och boka tid hos mödravården och se om vi kan få ett tidigt ultraljud och vi ska också berätta för våra föräldrar.

Jag är gravid. Jag ska bli mamma. Min man ska bli pappa. Jo, nog är det så alltid. Och det är rätt fantastiskt!