Till en början efter missfallet försökte vi ta till oss det som så många sa, "ta med er att nu vet ni att ni kan bli gravida". När min mens väl stabiliserats fortsatte vi försöka. För att öka chanserna att lyckas började vi med ägglossningsstickor. Det positiva med dessa var att jag fick koll på att jag har regelbunden ägglossning och jag fick pejl på ungefär när det inträffar. Det negativa är att samlivet blir extremt schemalagt...
I slutet av 08 hade vi försökt i ungefär ett år och sökte oss till närmsta barnlöshetsklinik. Efter en inte alltför lång väntetid kom vi dit, undersöktes och inga fel hittades på någon av oss. Läkarna tyckte inte heller att vi borde oroa oss, och att vi faktiskt inte hade försökt så länge, i och med att vi blivit gravida engång. De skickade hem oss med order om att kasta ägglossningsstickorna, ha mer sex samt med löfte om att vi kunde komma tillbaks igen om vi inte lyckats några månader senare.
Hoppet steg lite igen, men såklart fortsatte mensen komma månad efter månad, samtidigt som det poppade upp graviditeter både här och där i bekantskapskretsen. Från vänner och bekanta kom en massa goda råd, de flesta var olika varianter på: "Om ni bara försöker att slappna av" och "Försök att inte tänka så mycket på det" och "Jag vet ett par som blev gravida precis när gett upp hoppet". Jag vet att det är omöjligt att förstå när man inte själv är i den här situationen men ibland önskar jag bara att folk kunde hålla käften!
Tidpunkten när vårt barn skulle ha fötts var väldigt, väldigt tung, en påminnelse om vad vi skulle kunna ha vid det laget. Men ett par månader senare begav vi oss till kliniken igenoch sattes nu upp på väntelista för IVF. Vi fick senare reda på att planen var att starta IVF runt April -10, men att vi innan dess skulle få prova partnerinsemination (AIH), eftersom man ju inte hittat något fel på sambons spermier.
Nu var det alltså dags att sätta sig in i djungeln av sprutor, hormoner, storlek på äggblåsor,slemhinnor osv. Trots att vi läst att chanserna inte var så vansinnigt stora så går det inte att komma ifrån att man hoppades som tokiga på att det nu äntligen skulle vara vår tur. Besvikelsen var såklart därför ännu större än tidigare. Nu kom dessutom julen emellan så nästa försök dröjde...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar