Mindre än 24 timmar kvar...

...tills det är dags att åka in på överburenhetskontroll. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att tycka att det är en hel evighet. Känns inte alls bra just nu. Förutom "det vanliga", dvs tung, svullen, klumpig, småont överallt osv så börjar jag bli rejält förkyld. Vi skämtade om det för nån vecka sedan mannen och jag - undrar vad som händer om man är sjuk när man ska föda? Det känns ju som om det blir lite mer komplicerat läge. Dessutom så blir jag, för varje timme som går, mer och mer nojig över att allt inte ska stå rätt till med den lille. På kvällarna brukar han vara helt galen, igår kväll var han väldigt mycket lugnare och då blev jag såklart galen istället. Hade jättesvårt att somna och låg och försökte buffa på den stackaren hela tiden för att få livstecken. Jag blir tokig!

Är så kluven inför imorgon. Samtidigt som jag inte vill något hellre än att han ska komma ut NU, dvs att de ska sätta igång det hela snarast möjligt så vill jag ju att de ska göra det som är bäst för honom vilket inte nödvändigtvis är att sätta igång...

Trött, orolig och frustrerad...

De senaste dagarna har varit rätt intensiva och jag känner mig verkligen rejält sliten...

Hade en dag då jag hade ganska mycket energi och försökte ta mig för saker härhemma men det straffade sig - fick ont som fan i kroppen, magen spände som en spärrballong och jag kunde inte sova särskilt mycket alls natten därpå. När jag väl somnade drömde jag en fruktansvärd mardröm som var så verklig att jag kände mig obehaglig till mods hela morgonen.

Igår var jag ett vrak, låg mest på soffan och satt och sydde. Fick framåt kvällen en hel del kraftiga sammandragningar och även något som jag antar var förvärkar och jag tänkte att nu är det väl äntligen på gång! Men inte då. Det skulle bara göra ont och jävlas och göra att jag fick svårt att sova ytterligare en natt.

Det börjar ta på mig nu känner jag. Det är obekvämt att sitta, finns inte plats till knodden, och gör stundtals rätt ont också emellanåt. Ligga är ibland ok, men det är ett rent h-e att försöka resa sig eller vända sig. Vill inte heller stå och gå för mycket eftersom mina fötter är så svullna att det är rent löjligt.

Dessutom oroar jag mig mer och mer hela tiden. Är så himla rädd att något ska gå fel, att knodden inte mår bra därinne och att något ska hända med honom, i värsta fall för att vi missar några tecken som kroppen ger. Det gör att jag går och känner efter precis hela tiden, läser sönder gravidboken jag har och letar febrilt på nätet efter alla tänkbara och otänkbara tecken på att man borde ge sig in till sjukhuset. Antar att det är trötthet och hormoner som börjar ta ut sin rätt. Fick precis en gråtattack framför TVn och då var det inte ens nåt särskilt sorgligt jag tittade på. Undrar om den lille därinne inser att han håller på att driva sin mor till vansinne?

Lutar åt inbillning...

Har i alla fall inte fått mer känningar. Magen har lugnat ner sig, jag har en hel del sammandragningar men det har jag ju haft tidigare med. Enda som väl talar för att det ska vara på gång snart är att jag emellanåt (inte så ofta) får mensvärksliknande känningar i rygg och ner mot underlivet.

Blir snart tokig på att känna mig så här orkelös, vara svullen och ha småont överallt! Maken ska åka iväg och fira en födelsedag snart men jag ska inte med. Kommer inte att ha möjlighet att sitta med fötterna uppe eller vila något om jag åker med och med tanke på hur sliten jag är och att mina ben är enormt svullna så håller jag mig hemma i soffan med benen i högläge och stödstrumporna på!

Hade en nära vän på besök igår. Hon har alltid varit ett stort stöd för mig men just nu känns det inte riktigt så. Det är rätt uppenbart att hon tycker att jag bara är gnällig och att det "bara" är att vänta på att knodden kommer. Har dock kommit på att en gemensam faktor för dem som har den reaktionen och säger lite halvt nedlåtande "det kan vara jobbigt sista tiden, men han kommer ju snart" är tjejer som fött för tidigt och alltså inte varit i det här stadiet.

Eller så är min reaktion bara ytterligare ett tecken på min gnällighet. Skit samma, jag tänker tillåta mig att vara det nu. Jag vill ju att han ska komma uuuuuuuuut! Dels pga ovanstående men allra, allra mest för att jag längtar som en tok och är nervös för att något ska hinna gå fel innan han hinner komma till världen.

Sur och grinig

Är inte alls på humör just nu...

Dels börjar det bli irriterande med alla småkrämpor. Händerna är jättesvullna och jag har sån ledvärk att jag knappt kan röra dem alls när jag vaknar på morgonen. Detsamma börjar nu sätta sig på fötterna. Klämda muskeln /nerven protesterar i stort sett konstant numera. Svanskotan är fortfarande inte bra så jag har jättesvårt att sitta och får max sitta en halvtimme i stöten och då endast på lämpliga underlag. Är jättetrött och sover uselt. Det hugger och spänner och värker kring underliv/ljumskar/magen hyfsat ofta.

Allt är såklart helt normala gravidkrämpor och jag gillar inte att klaga över dem eftersom jag är så glad att jag är gravid. Men just nu är jag gnällig, det kan inte hjälpas... Det är trist att inte orka och kunna göra saker. Jag hatar att lämpa över så mycket på maken, han gör så mycket här hemma ändå. Jag vill göra massa roligt pyssel och fix inför knoddens ankomst, men det funkar inte när jag är så orörlig.

Sen börjar jag bli nervös också inför förlossningen. Inte så att jag är rädd för att det ska göra ont eller så. Men jag blir stressad över att inte veta och inte ha kontroll. Jag gillar att planera och att ha koll på vad som ska hända. Nu sitter man här och vet inte överhuvudtaget när det kommer att hända, vad som kommer att hända och hur det kommer att kännas. Är enormt frustrerande. Dessutom är jag sjukt orolig för att något ska gå fel, att knodden inte ska klara sig eller vara jättesjuk eller liknande. Har totalt ologiska tankar om att det kommer att komma något straff för att vi tagit ut så mycket glädje i förskott.

Vill bara att det ska vara dags nu och att vi ska få komma hem med vår underbare lille prins och leva lyckliga tillsammans i alla dagar. Inte för mycket begärt eller?

4 veckor kvar. AJ!

Har läst och hört från många att sista månaden av graviditeten längtar man bara till att det ska vara över och att bebisen ska komma, till viss del på grund av alla krämpor man får. I helgen var jag böjd att hålla med.

Fick i slutet av förra veckan vansinnigt jävla ont i svanskotan. Kunde inte sitta ner och bara ligga på vissa sätt, uppbullad av kuddar. För att göra det än charmigare hade jag rejäla hostattacker - varje hostning högg som en kniv i kotan. Eftersom jag stod och gick mycket bråkade min klämda nerv/muskel konstant och när jag försökte byta ställning i soffan fick jag magknip som fan. Detta i kombination med svullna värkande händer, svettningsanfall, frustration över att inte kunna göra saker, samt trötthet gjorde att jag var måttligt road av tillvaron.

Idag är det betydligt bättre med svanskotan och vips så känns det mest mysigt att var agravid igen trots övriga krämpor. Knodden sprallar runt ordentligt och gör sig märkt flera gånger om dan och jag hoppas att äntligen kunna fixa med lite inredning på hans rum idag efter för många sysslolösa dagar. Har inte lika panikbråttom längre även om jag, såklart, längtar efter hans ankomst!

Förväntansfull och orolig

Mindre än två månader kvar till BF nu! Datumet är satt till 14/6. Jag har en känsla av att knoddis kommer att komma lite för tidigt, maken tror att det drar över tiden till midsommar. Vi får väl se vems magkänsla som stämmer. Ska man gå på vem som har mest mage att ha känsla i så bör jag ha övertaget. :-) Är så förväntansfull och varje gång jag ser en bild på en bebis längtar jag så det pirrar i hela kroppen på mig! var på andra föräldrakursen för ett tag sedan och när vi kollade på amningsfilmen satt jag bar aoch mös. (Jodå, jag inser att det inte alltid funkar lätt och smidigt med amning men jag längtar ändå som en tok.) Samtidigt har det de senaste dagarna krupit en läskig oro i kroppen på mig. Jag kommer titt som tätt att tänka på allt som kan gå fel. Att något händer bebissen innan BF, att något händer under förlossningen så han inte klarar sig, att det visar sig att han är jättesjuk, att han drabbas av plötslig spädbarnsdöd... Jag försöker slå bort tankarna så fort de kommer men det är inte alltid lätt. Men jag antar att det är naturligt att oroa sig en del. Magen växer verkligen så det knakar och jag undrar hela tiden hur den ska kunna fortsätta växa så i nästan 8 veckor till. Kommer jag ens att kunna gå upprätt då? :-S Mår fortfarande bra, även om det börjar kännas rejält tungt nu och man blir lättare sliten. Jag flåsar som en maratonlöpare efter målgång varje gång jag gör något ansträngande, det småvärker i underlivet, värken på ovansidan av magen tilltar, efter långa promenader gör det ont både här och där och jag blir fort trött. Magen har strulat en del trots att jag äter bra och äter extra fibrer och dricker mycket. Så efter den senaste förstoppningen gav jag upp, gick till Apoteket och fick en kur som ska vara ofarlig även under graviditet - den verkar hjälpa så sakteliga. Men allt ovanstående är rätt lätt att leva med. En kick inne från magen eller en titt in i det som ska bli barnkammare som vi nu börjat förbereda så smått uppväger det mesta! I veckan är det dags för besök hos BM och sen ett par dagar senare UL. Ska bli så spännande att få se den lille ordentligt igen och kanske också få lite info om hur stor han beräknas bli.

Rund och trött men lycklig!

Ojojoj vad det börjar märkas av att det finns en knodd därinne. Magen har blivit riktigt stor, jag blir otroligt lätt anfådd och har svårt att andas om jag ligger på rygg. Sover dåligt vilket leder till att jag är småtrött mest hela tiden. Är riktigt klumpig när jag tex ska resa mig eller byta sida när jag ligger. Har rätt så ont hela tiden av mitt myom/klämd nerv eller vad det nu är. Får ordentligt ont ner mot underlivet om jag går det minsta för fort eller försöker ta stora steg. Lite tendenser till urinläckage och springer på toa stup i kvarten. Och trots allt detta så är tillvaron så himla härlig! Detta är ju fisar i rymden (just det, massor av gaser i magen har jag också) jämfört med vad jag kommer att få ut av det! Nu börjar det verkligen närma sig och jag längtar så efter vår lilla knodd! I helgen var vi på en liten resa och stannade då också till ett par timmar i Ullared och köpte på oss en del basgrejer till vår lille pojk. lite saker till spjälsängen, tvättlappar, våtservetter, lite kläder etc. Så himla mysigt att få skaffa saker till oss, till vår familj, till vår lille son! Har fortfarande svårt att förstå att det är sant ibland. Men så tittar jag ner på min tjocka mage som får sig en rejäl spark från insidan och inser: Jo det är faktiskt sant! underbart

Sänkt tempo

Det är verkligen dags att börja sänka tempot nu har jag insett - lilleman i magen tar en del på krafterna.

Gick hem från tåget igår kväll / natt, ganska snabbt eftersom det är lite småläskigt att gå hem ensam sent en fredagskväll, men efter en tio minuter fick jag stanna till för att det gjorde ganska ont. Får som ett riktigt kraftigt håll under magen (ungefär där mensvärk eller ägglossning känns) så fort jag börjar gå snabbt eller om jag går långa sträckor. Jag måste nog inse att jag får beräkna en 5-10 minuter extra när jag ska gå till tåget eller in till stan. Annars gör det ont och dessutom blir jag rätt anfådd. Men det är inte lätt att komma ihåg, innan jag ger mig iväg så mår jag ju hur bra som helst.

Är enormt trött också, trots att jag börjat komma ikapp med sovandet och att den värsta oron lagtsig. Det är nog bara att vänja sig vid det också. Skönt att jag bara har ett par arbetsdagar kvar.

Den lille ger sig tillkänna några gånger om dagen med små buffar och sparkar - oftast mer på kvällarna, mitt på dagen är han ganska lugn. Otroligt mysig känsla när man har den direktkontakten!

klippkort hos läkare...

Ringde till BM idag ang min spända mage - hon tyckte att jag skulle komma in så de fick kolla mig.

Fick höra knoddisens hjärta för första gången - oj vad härligt! Hjärtat slog precis som det skulle så han verkar må bra. De tryckte och klämde en hel del på magen och det gjorde inte det minsta ont vilket ju också är bra. Hon kunde däremot känna att jag är spänd.

Sen tog de måttet på livmodern och mitt mått låg väldigt, väldigt högt för att vara vecka 24 (+5). "normalkurvan" ligger mellanca 25-27 cm tror jag hon sa, mitt var 31cm. Det kanske kan vara pga att magen växt väldigt mycket på kort tid som jag känner spänningar i magen och har lite ont. Hon sa att ett högre mått inte behöver betyda något alls men att det ändå bör kollas upp, särskilt nu i och med att jag haft lite problem så imorgon bär det av till specialistmödravården på sjukhuset. Praktiskt, bara ett par minuter från maken :-)

Så håll tummarna för att det inte är något fel utan bara vår knodd som 1) är stor, 2) behagat växa väldigt mycket just nu, 3) behöver mycket plats omkring sig 4) ... vad som helst som inte är något farligt... Orkar inte riktigt med mer strul just nu.

Vilket jävla dygn

I helgen började min man säga att hans hjärtslag kändes oregelbundna. Jag kände på det och det kändes precis som om det hoppade över ett slag och sen satte fart och slog ett par slag snabbare. Det var inget som han hade ont av, det kändes mest konstigt. Så i förrgår kväll när han var själv hemma för att jag jobbade så kommer det mer intensivt och han blev lite matt och trött. Klockan 5 igår vaknade jag av att lampan var tänd - då hade han vaknat av samma problem med hjärtat. Han bestämde sig för att åka in på akuten men tyckte att jag skulle stanna hemma och försöka sova eftersom jag inte kommit hem förrän efter midnatt.

Jag sov såklart inte en blund. Började ganska snart känna mig rejält orolig och stressad. När han ringde och sa att de gjort tester och skulle lägga in honom på avdelningen för hjärta/lungor så började jag storgråta. Ju mer stressad jag blev ju mer kände jag också att det påverkade den lille därinne. Han sparkade och levde rövare på ett sätt jag aldrig känt innan. jag bestämde mig för att åka in och hålla honom sällskap och vara där, för att känna mig lugnare.

De gjorde en mängd undersökningar och det verkar luta åt att det inte är någon större fara. Troligtvis en infektion eller inflammation på en klaff (min stressiga förvirrade hjärna förstod inte riktigt). Han fick vara kvar minst över natten och fick tid för magnetröntgen idag på morgonen. Jag åkte hem på eftermiddagen och totaldäckade här hemma. Hade bara sovit knappt 5 timmar och varit så vansinnigt orolig. Sen ett par timmar senare kom reaktionen. När jag kom på att jag inte kunde nå mannen utan skulle få vänta till idag på förmiddagen tills hans hörde av sig bröt jag ihop, började storgråta och slocknade sen i soffan. Vaknade rätt snabbt, gick upp och la mig och sov i över 11 timmar.

För en timme sedan ringde han, troligtvis får han stanna kvar idag och inatt också i väntan på alla provsvar. Nu har han i alla fall en telefon på rummet och i eftermiddag är det besökstid. Gissa vem som kommer att hänga på låset! Nu vågar jag tro på att det kommer att gå bra även om jag såklart fortfarande är orolig.

Igår när jag grubblade som värst hann jag tänka på flera gånger: Det här är straffet för att vi varit så lyckliga med gravididteten. Jag vet att det låter fånigt men man kan inte alltid styra tankarna. Vi har gått igenom så mycket skit de senaste åren med långa sjukskrivningar för min man, barnlösheten och IVF-djungeln och ett helvete på mitt jobb. När det sedan blev klart att jag skulle lämna jobbet och att jag var gravid så var det som om flera ton släpptes från axlarna. Vi har funderat över hur länge man egentligen kan tillåtas att må så här bra. Igår kändes det som att svaret kom som en stor jävla käftsmäll. Man kan ju fråga sig när det räcker...

Nu ska jag packa ihop saker till maken, ge honom den största kram och puss man kan tänka sig och bara njuta av att han är bredvid mig. Får väl försöka förtränga alla slangar och skit kring sängen...

Noja och omtänksamhet

Gick in i vecka 12 igår och enligt alla böcker så går nu många blivande mödrar in i en lugn period då man vet att den största risken för missfall är över. Jag kan inte riktigt säga att det stämmer helt för min del. Antar att jag varit med om för många som fått missfall senare och som fått veta att fostret inte levt sedan vecka 10-11. Jag vet att man ska försöka tänka positivt och inte oroa sig för mycket men tankarna gnager ändå i bakhuvet. Det känns som en hel evighet till vecka 18 när det är dags för UL - helst skulle jag vilja göra ett UL om dan typ för att känna mig säker.

Men samtidigt som jag är orolig så njuter jag. Det är helt overkligt och fantastiskt att det finns en liten knoddis därinne. Magen har börjat växa lite lite grand -under de perioder på dan när jag är svullen så kan jag inte ha byxorna knäppta när jag sitter. Även brösten har vuxit lite - tror det snart är dags att köpa en ny BH. Tröttheten sitter i och jag är inte det minsta sugen på mat. Det är väl troligtvis därför jag inte gått upp något alls i vikt, snarare gått ner nåt halvkilo. Jag försöker vekrligen äta men jag tycker inte att något smakar. Sen kan det nog också ha att göra med att jag äter betydligt nyttigare nu än innan jag blev gravid. Är man inte sugen på något så kan man ju lika gärna ätaq nåt nyttigt som nåt onyttigt.

Jag får dåligt samvete över att jag inte gör mycket här hemma på grund av tröttheten men maken tar som tur är inte alls illa upp. Han skulle nog gärna packa in mig i silkespapper den sötisen. Häromdan ville han inte låta mig gå och handla för att det skulle vara för tunga saker och igår stoppade han mig när jag bar upp en halvfull vedkorg. "Du får inte bära tungt". Jag försökte säga att en mamma som väntar sitt andra barn garanterat lyfter sitt första då och då så lite borde man ju kunna få lyfta men han tycker jag ska låta bli. Sötnos!

Detta blev ett ganska rörigt och kanske smått meningslöst inlägg men det är mina samlade tankar från de senaste dagarna.

Ingen anledning till oro

Eftersom jag började skriva på den här bloggen helt och håller för min egen skull så glömmer jag ibland (ofta) bort att det faktiskt finns folk som följer det jag skriver och som tänker på mig och oroar sig för mig. Tro mig, så nonchalant mot människor brukar jag inte vara och jag ska försöka skärpa till mig.

Anledningen till att jag inte skrivit något på sistone är att det helt enkelt inte hänt så mycket osm jag tycker varit värt att skriva om här. Den lilla blödningen för en vecka sen var tydligen tack och lov falskt alarm - inga som helst tecken på mer sen dess.

Illamåendet vid hunger börjar lägga sig verkar det som men däremot så sitter tröttheten i och det med besked. Det är en annan anledning till att jag inte skrivit - har fullt sjå att försöka orka med att göra lite grejer här hemma och jobba. Har också grejer att reda ut med facket, med banken och andra roligheter.

Annars går jag mest omkring och pendlar mellan att vara i en liten bubbla av lycka över att vara gravid, emellanåt oroa mig för att allt står rätt till men för det mesta helt enkelt försöka förstå att jag faktiskt är gravid - att vi ska bli föräldrar.

Så sammanfattningsvis så är det bra med mig.
Är så tacksam att detfinns folk här som bryr sig om hur det går för mig och min man. TACK!