Papper och Bröllop

Just nu håller vi på att ta tag i förberedelser till adoption. Lika bra att ta tag i det så snart som möjligt så det inte blir för sent, dessutom är det ju bra tat passa på nu när det ändå är paus i behandlingarna och man inte är fullproppad av hormoner.

Vi har skickat efter papper från de olika adoptionsbyåerna för att välja vilken/vilka betala in medlems-/köavgift till. Inte alls enkelt... Mycket att fundera över och ta ställning till. Ett par har vi kunnat välja bort ganska så direkt men vi har inte bestämt oss ännu.

Sen har vi bestämt oss för att gifta oss så snart vi kan - papperna för hindersprövning skickade in idag. Det har tagit emot lite. Inte för att jag inte vill gifta mig med min älskade sambo, för det vill jag av hela mitt hjärta. Men jag har drömt så länge om mitt bröllop att det känns lite som ett misslyckande att behöva stressa till Rådhuset. Men jag har landat lite och insett att det ju inte behöver vara "istället". Vi kommer att gifta oss borgeligt nu, så fort papperna är klara. Men vårt riktiga bröllop, det där som jag (och sambon) drömt om med alla nära och kära på plats, vackra kläder, god mat och stor fest, det kommer vi att ha längre fram, när att lugnat ner sig och löst sig.

Just nu känner jag mig faktiskt ganska stark och laddad!

Undran om adoption

I och med våra hittills usla resultat på insemination och IVF-behandlingar så har vi sedan en tid börjar prata mer och mer om adoption. I och med att en adoptionsprocess är så lång och jag börjar bli till åren i detta sammanhang så känner vi att vi borde börja dra igång den processen. Men frågan är hur pass mycket man kan starta igång medan man fortfarande håller på med IVF behandlingar? Vad kan man göra redan nu för att redan vara "på väg" om man inte skulle lyckas få biologiska barn? Har försökt läsa på så mycket som möjligt men känner mig lite förvirrad... Nån som läser här som kan mer än jag om adoptionsdjungeln?

Wabbie Foundation

Vilket fantastiskt initiativ! Hoppas verkligen allt kommer att gå bra för denna organisation. Det finns så många därute som behöver hjälp och det är långt ifrån en självklarhet för alla ofrivilligt barnlösa att ha råd att betala egna behandlingar eller adoptera. Jag hoppas såklart att aldrig själv behöva söka hjälp här men är glad att de finns för dem som behöver det.

Gå in och läs mer på http://www.wabbiefoundation.org/

Ticktack ticktack...

... Herregud vad tiden kan gå långsamt! Om en vecka är det dags att träffa läkaren och tiden kryyyyyper fram som en handikappad snigel. Jag blir galen när jag tänker på det! Det är så mycket som hänger på vad vi får veta hos läkaren. Får vi göra ett försök till innan sommaren? Eller ska vi planera om semestern så att vi kan göra ett försök så fort de öppnar efter sommaren? Är det något fel på mina ägg? Är det i så fall ens lönt att göra IVF efter IVF? Bör vi fundera på att ge oss in i adoptionsdjungeln? Osv osv. Har ett helt papper fullt med frågor, läkaren kommer att ångra att han bokade in oss. :-)

En dryg vecka har gått...

Tänk, det är faktiskt bara en dryg vecka sen vi fick vårt negativa besked, att inga ägg blev befruktade i den här IVF:en heller...

Första dagarna var ett helvete, fyllda av tårar. Sen kom vardagen, nu har jag jobbat hela veckan och klarat mig bättre än jag trodde (med tanke på att jag tycker att mitt jobb är rätt pestigt just nu). Jag har kunnat fokusera på annat men också pratat en hel del med sambon om situationen, pratat om hur vi eventuellt ska gå vidare, kollat upp ang adoption osv.

Kort sagt har jag varit effektiv, rationell, strukturerad och... har självklart gjort allt jag kunnat för att skjuta känslorna åt sidan eftersom de är så vansinnigt jobbiga och smärtsamma. Nu, efter en mysig kväll med sambon, efter ett par glas vin när jag sitter här ensam vid datorn så börjar tårarna rinna igen.

Det känns så tomt. Det känns så hopplöst. Det känns så frustrerande. Det känns så ensamt. Det känns så in i helvete jävla skrämmande att ens våga närma sig tanken på att vi kanske faktiskt inte kommer att kunna nå vår dröm. Att få bli en familj.

Adoptionstankar

Vi har, ända sedan vi började misstänka att det kanske inte skulle vara så lätt att bli gravida som vi trodde, varit överens om att om vi inte kan få biologiska barn så vill vi adoptera. Men vi var ju öertygade om att vi faktiskt skulle klara detta på egen hand.

Nu, 2 1/2 år senare med ett par inseminations- och IVF-behandlingar i bagaget så är det nog dags att börja ta tag i adoptionstankarna igen, parallellt med att vi fortsätter med behandlingar. Men det bär emot. Inte för att vi har problem med tanken på bli föräldrar genom adoption iställer för biologiskt. Men då något sätt känns det då som om vi ger upp att lyckas på egen hand.

Det pratas ju hela tiden om att man ska ha en positiv inställning till IVF, att det ska ge bättre chanser att lyckas, innebär det att man kan påverka det negativt genom att planera för vad som händer om IVF inte lyckas?

Sen är det ju också så att vi inte är gifta. Vi har väntat bl.a. för att jag inte vill vara gravid eller ammande på bröllopet... Vi har prioriterat barn framför bröllop helt enkelt. Men nu börjar verkligheten göra sig påmind - ska vi adoptera så måste vi ju vara gifta och man ska ju också, för de flesta länder, ha varit gift ett bra tag. Rent krasst bör vi alltså gifta oss snarast möjligt. Men något stort bröllop har vi inte råd med nu, särskillt med tanke på att vi eventuellt kommer att behöva en hel del pengar antingen till fler IVF försök eller till adoption. Men samtidigt så skulle det kännas jättetrist och som ett misslyckande att springa och gifta sig på rådhuset för att man måste...

Mycket att grubbla på, som om man inte hade nog att grubbla på sedan innan. Men jag har i alla fall beställt en bok om adoption som ett första steg på vägen.