Vi (min sambo) pratade med läkaren idag. Hon hade väl inte så himla mycket att säga. De kan inte säga varför inga ägg blev befruktade, men hon menade att det inte något ovanligt. Vi ska få komma och träffa någon av läkarna vi träffat mest under resans gång för att kunna fråga och prata om hur vi ska gå vidare.
Jag förstår verkligen inte hur jag ska kunna hitta orken att gå vidare och satsa igen. Det känns så fruktansvärt hopplöst! Vi har fått 11 ägg utplockade vid dessa 2 försök, inga av dem har kunnat sättas tillbaks, och då har de ändå använt ICSI på hälften av dem båda gångerna. Hur ska man våga hoppas på att det ska lyckas nästa gång?
Jag är så trött på att tänka på det här hela tiden. Folk som står utanför förstår inte hur mycket kraft det här tar av en. Hur det påverkar en precis hela tiden. Vid tidigare misslyckande har jag känt mig starkare efter en natts sömn och känt kampviljan komma tillbaks. Det gör jag inte denna gången. När jag vaknade idag kände jag mig precis lika pissig som igår. Det känns som om jag aldrig kommer att bli glad igen och som om jag aldrig kommer att kunna tänka på något annat... Innerst inne vet jag ju att det inte är så men...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar