Mindre än 24 timmar kvar...

...tills det är dags att åka in på överburenhetskontroll. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att tycka att det är en hel evighet. Känns inte alls bra just nu. Förutom "det vanliga", dvs tung, svullen, klumpig, småont överallt osv så börjar jag bli rejält förkyld. Vi skämtade om det för nån vecka sedan mannen och jag - undrar vad som händer om man är sjuk när man ska föda? Det känns ju som om det blir lite mer komplicerat läge. Dessutom så blir jag, för varje timme som går, mer och mer nojig över att allt inte ska stå rätt till med den lille. På kvällarna brukar han vara helt galen, igår kväll var han väldigt mycket lugnare och då blev jag såklart galen istället. Hade jättesvårt att somna och låg och försökte buffa på den stackaren hela tiden för att få livstecken. Jag blir tokig!

Är så kluven inför imorgon. Samtidigt som jag inte vill något hellre än att han ska komma ut NU, dvs att de ska sätta igång det hela snarast möjligt så vill jag ju att de ska göra det som är bäst för honom vilket inte nödvändigtvis är att sätta igång...

Irriterad och trött...

Igår kväll trodde jag att min lille knodd försökte bryta sig ut från magen, inte genom att sätta igång förlossning utan genom att ta sig ut via magen, helst långt ute på vänster sidan. Hur jag än låg eller satt så tryckte han och sparkade och buffade, mot revben, mot underlivet och ändå längst ute på sidan av magen. Höll på att bli knäpp ett tag! Helt omöjligt att sitta eller ligga. Ställde mig och vaggade fram och tillbaks för att få honom att lugna sig. Det funkade väl en sisådär 5 minuter... Men det är inte det som är det stora irritationsmomenttet, han får hellre sparka som attan än vara för stillsam, då blir jag bara orolig.

Nej, det som irriterar mig är att folk som jobbar med människor inte har nån koll på hur man ska bemöta dem. Skulle ha varit på nytt ultraljud idag som en del av studien vi ställt upp på att vara med i. Visserligen tycker vi att det är jättekul och har sett det som en bonus men det är ju, trots allt, för deras skull vi gör det. När jag suttit och väntat i 30 minuter gick jag för att kolla vad som hänt. Då visar det sig att hon som gör studien är sjuk och ingen har meddelat mig. När jag så skulle få en ny tid så beter sig sekreteraren som en riktig hagga och som om det är jag som är besvärlig! Detta efter att jag kuskat in till sjukhuset med tåg och buss och i slutänden spenderar en halv dag (ca 4 timmar) på dem helt i onödan. Dessutom skriker och värker kroppen efter stressandet fram och tillbaks och sittandet i väntrummet. Jävla nötter!

Blir ett kallt fotbad nu för att se om svullnaden kan lägga sig lite och sen sidoläge i soffan för att lugna svanskota och foglossningar. Ska försöka lugna humöret lite också och fundera på om jag ens vill ha den nya tiden eller om jag ska skita i det... Får kolla med min BM om hon tycker att jag ska göra kollen för min egen skull, med tanke på knoddens storlek.

Sur och grinig

Är inte alls på humör just nu...

Dels börjar det bli irriterande med alla småkrämpor. Händerna är jättesvullna och jag har sån ledvärk att jag knappt kan röra dem alls när jag vaknar på morgonen. Detsamma börjar nu sätta sig på fötterna. Klämda muskeln /nerven protesterar i stort sett konstant numera. Svanskotan är fortfarande inte bra så jag har jättesvårt att sitta och får max sitta en halvtimme i stöten och då endast på lämpliga underlag. Är jättetrött och sover uselt. Det hugger och spänner och värker kring underliv/ljumskar/magen hyfsat ofta.

Allt är såklart helt normala gravidkrämpor och jag gillar inte att klaga över dem eftersom jag är så glad att jag är gravid. Men just nu är jag gnällig, det kan inte hjälpas... Det är trist att inte orka och kunna göra saker. Jag hatar att lämpa över så mycket på maken, han gör så mycket här hemma ändå. Jag vill göra massa roligt pyssel och fix inför knoddens ankomst, men det funkar inte när jag är så orörlig.

Sen börjar jag bli nervös också inför förlossningen. Inte så att jag är rädd för att det ska göra ont eller så. Men jag blir stressad över att inte veta och inte ha kontroll. Jag gillar att planera och att ha koll på vad som ska hända. Nu sitter man här och vet inte överhuvudtaget när det kommer att hända, vad som kommer att hända och hur det kommer att kännas. Är enormt frustrerande. Dessutom är jag sjukt orolig för att något ska gå fel, att knodden inte ska klara sig eller vara jättesjuk eller liknande. Har totalt ologiska tankar om att det kommer att komma något straff för att vi tagit ut så mycket glädje i förskott.

Vill bara att det ska vara dags nu och att vi ska få komma hem med vår underbare lille prins och leva lyckliga tillsammans i alla dagar. Inte för mycket begärt eller?

Irritationsmoment

Har läst många inlägg på olika bloggar om hur folk verkar ta för givet att det är ok att säga vad som helst om en kvinnas mage, samt klappa och pilla på densamma för att kvinnan är gravid. Jag irriterade mig själv tidigt på att folk tog sig friheten att klappa mig på magen i samband med att de hälsar - det är i min värld ett övertramp. På sistone har det dykt upp ett nytt irritationsmoment.

Ja, min mage är större än genomsnittet för den vecka jag är i, det ä rjag medveten om. Men det gör det inte okej att häva ur sig: "Oj vilken mage, är du säker på att det inte är två därinne!" Än värre blir det när, vilket faktiskt har hänt, personen som kläckt ur sig detta insisterar när jag försöker le och säga att "i så fall har den andre gömt sig väl på alla de ultraljud och undersökningar jag gjort". Allvarligt talat, vad ger folk rätt att säga sånt här?

Min reaktion beror inte på att jag känner mig ful eller osexig etc i min stora mage. Jag är stolt över min mage, den innehåller ju vår son! Utseendemässigt bryr jag mig inte ett dugg om att jag blivit jättestor, tvärtom tycker jag att min mage är fin, jag har inte gått upp speciellt mycket och allt jag har gått upp sitter just på magen. Men den här typen av kommentarer är så okänsliga. Tänk om jag nu var jätteosäker på min kropp och tyckte det var skitjobbigt att bli större? Eller om det fanns andra problem kring graviditeten och magen? Det skulle ju knappast underlättas av såna ord. Och är det ok för mig att säga till nån annan: "Hoppsan vad din rumpa har växt, det måste vara en och annan glass där".

Egentligen är detta kanske ingen jättegrej, jag vet ju att folk som säger sånt här inte menar något illa. Önskar bara att folk kunde tänka sig för ibland innan de öppnar munnen...