Vi mår bra!

Det har inte varit mycket livstecken från mig sen knoddis kom till världen. Förstår inte hur många nyblivna mammor hinner blogga så mycket! Jag har en underbar man som sköter om allt härhemma nu känns det som och ändå hinner jag inget.

Store lille knoddis kräver myyyycket mat, jag ammar hur ofta o länge som helst. Dessutom får han långa perioder på dan när han bara vill vara kloss intill nån av oss, ligga i en säng går inte, hur trött man än är. Så är det just nu, han ligger i mitt knä och jag skriver med en hand.

Vi mår jättebra. Är såklart trött men det spelar ju ingen roll. Enda lilla smolket i glädjebägaren är att jag är så vansinnigt rädd att något ska hända honom. Vågar inte somna när jag är ensam med honom av rädsla för att han ska sluta andas. Hänger ihop med att jag fick världen chock häromdagen - han andades jättekonstigt och sen var det som att andningen försvann helt. Jag försökte pilla på honom och röra honom men fick ingen respons alls. För ett par sekunder trodde jag, till 100%, att han var död. Det var det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv. Hoppas och tror att oron lägger sig efter hand men just nu så får han gärna vara så nära mig han vill precis hela tiden.

Men i det stora hela så stormnjuter jag av tillvaron!!

Mindre än 24 timmar kvar...

...tills det är dags att åka in på överburenhetskontroll. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att tycka att det är en hel evighet. Känns inte alls bra just nu. Förutom "det vanliga", dvs tung, svullen, klumpig, småont överallt osv så börjar jag bli rejält förkyld. Vi skämtade om det för nån vecka sedan mannen och jag - undrar vad som händer om man är sjuk när man ska föda? Det känns ju som om det blir lite mer komplicerat läge. Dessutom så blir jag, för varje timme som går, mer och mer nojig över att allt inte ska stå rätt till med den lille. På kvällarna brukar han vara helt galen, igår kväll var han väldigt mycket lugnare och då blev jag såklart galen istället. Hade jättesvårt att somna och låg och försökte buffa på den stackaren hela tiden för att få livstecken. Jag blir tokig!

Är så kluven inför imorgon. Samtidigt som jag inte vill något hellre än att han ska komma ut NU, dvs att de ska sätta igång det hela snarast möjligt så vill jag ju att de ska göra det som är bäst för honom vilket inte nödvändigtvis är att sätta igång...

Nytt UL, väntan fortsätter

Var inne idag på nytt UL i studien. Den lille mannen växer som han ska, dvs ingen extrem viktökning och alltså ingen läkarundersökning eller igångsättning. Även om jag helst skulle vilja ha honom här nu så är det ju ändå bra. Det bästa för kroppen är ju trots allt om han får komma när han vill. Jag längtar som en tok efter honom! Vill veta vem den där krabaten som älskar att sparka sönder min mage är. :-)

Väntan

Idag är det en vecka kvar till BF. Hoppas på att han ska vilja komma ut tidigare men har inte haft några känningar alls som tyder på det än så länge. Han trivs väl med att böka runt som en galning därinne det lilla livet. Mina händer, fötter och kropp i allmänhet mår dock knappast bättre i värmen vi haft nu, dessutom längtar jag som en tok, så jag försöker övertala honom om att komma ut till oss så snart som möjligt.

Imorgon är det både besök hos BM och tid för UL. Jag bestämde mig för att köra vidare i studien trots strulet förra veckan. Inte för deras skull men av rent egoistiska skäl. Skulle jag hoppat av skulle jag ändå gjort ytterligare någon undersökning i och med hans storlek och det på samma ställe som jag nu ska till. Så det kändes enklare att köra vidare på den tid jag fick. Håll tummarna för att han inte dragit iväg enormt i vikt utan följer sin kurva.

Irriterad och trött...

Igår kväll trodde jag att min lille knodd försökte bryta sig ut från magen, inte genom att sätta igång förlossning utan genom att ta sig ut via magen, helst långt ute på vänster sidan. Hur jag än låg eller satt så tryckte han och sparkade och buffade, mot revben, mot underlivet och ändå längst ute på sidan av magen. Höll på att bli knäpp ett tag! Helt omöjligt att sitta eller ligga. Ställde mig och vaggade fram och tillbaks för att få honom att lugna sig. Det funkade väl en sisådär 5 minuter... Men det är inte det som är det stora irritationsmomenttet, han får hellre sparka som attan än vara för stillsam, då blir jag bara orolig.

Nej, det som irriterar mig är att folk som jobbar med människor inte har nån koll på hur man ska bemöta dem. Skulle ha varit på nytt ultraljud idag som en del av studien vi ställt upp på att vara med i. Visserligen tycker vi att det är jättekul och har sett det som en bonus men det är ju, trots allt, för deras skull vi gör det. När jag suttit och väntat i 30 minuter gick jag för att kolla vad som hänt. Då visar det sig att hon som gör studien är sjuk och ingen har meddelat mig. När jag så skulle få en ny tid så beter sig sekreteraren som en riktig hagga och som om det är jag som är besvärlig! Detta efter att jag kuskat in till sjukhuset med tåg och buss och i slutänden spenderar en halv dag (ca 4 timmar) på dem helt i onödan. Dessutom skriker och värker kroppen efter stressandet fram och tillbaks och sittandet i väntrummet. Jävla nötter!

Blir ett kallt fotbad nu för att se om svullnaden kan lägga sig lite och sen sidoläge i soffan för att lugna svanskota och foglossningar. Ska försöka lugna humöret lite också och fundera på om jag ens vill ha den nya tiden eller om jag ska skita i det... Får kolla med min BM om hon tycker att jag ska göra kollen för min egen skull, med tanke på knoddens storlek.

Allt verkar ok därinne

Var hos barnmorskan igår på ytterligare en kontroll som också innebar lite "sammanfattning" av graviditeten och hon skrev journalinlägg som kommer att läsas (antar jag) när vi kommer in till förlossning. Allt i övrigt verkar se bra ut.

Mitt magmått följer sin egen (höga) kurva, vilket ju är ganska logiskt eftersom även knoddisen följer sin höga viktkurva. Jag fortsätter att gå upp stadigt, men inte enormt, ligger nu på en total viktökning på 13,5kg. En del av viktökningen senaste tiden misstänker jag beror på att jag börjar samla på mig vatten. Händer, fötter och vrister tex svullnar massor, alla ringar är bortplockade och snart är jag begränsad till flip-flops (alternativt köpa nya skor). Mitt järnvärde var helt ok, trots att jag skurit ner en hel del på intaget av järntabletter. Jag hade problem med förtoppad mage redan innan jag började med tabletterna och när jag tog full dos var det ingen lek kan jag säga. Men nu verkar vi ha hittat en bra nivå. Den lille krabaten därinne bökar runt så mycket han kan i det nu (antar jag) trånga utrymmet och hans hjärta pickade på som det skulle.

Vi pratade en del om förlossningen och hur jag känner inför den. Jag känner faktiskt, i alla fall inte än så länge, någon större oro inför förlossningen. Det går inte att föreställa sig något, man har ingen aning om hur det kommer att gå till och hur det kommer att kännas så det känsn itne som om det finns någon poäng i att stressa upp sig (ännu). Jag kommer att vara väl omhändertagen av personal, dessutom har jag världens tryggaste, lugnaste man som kommer att vara vid min sida. Det enda som känns jobbigt är, som jag säkert skrivit om tidigare, att inte veta alls när det kommer att hända och hur det kommer att hända. Men jag försöker att leva som "vanligt", dvs hitta på så mycket saker jag orkar och träffa folk som vanligt, Hädner det så händer det. Det enda jag undviker är långa resor eller att åka nånstans alltför långt ifrån sjukhuset... Jag har också sedan tidigare skrivit ett kort brev till förlossningen om hur jag känner kring smärtlindring och annat kring förlossningen.

Oron kring att något ska gå fel, att knoddis trots allt inte mår bra eller inte klara sig finns där i bakhuvet, men de tankarna försöker jag att skjuta bort så långt bort det går. Naturliga tankar dock antar jag, med vår historia. Även i detta är dock min man ett toppenstöd med sin trygghet och sitt lugn. Det enda tecknet han visar på att inte vara coollugn är att han helst inte vill att jag ringer honom på jobb - han hoppar till då och tror att det är dags. Så vi har bestämt att vill jag honom något annat så sms:ar jag honom och ber honom ringa mig eller säger att jag kommer att ringa. :-)

Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi är redo för knoddisens ankomst nu. När som helst, hur snart som helst. BB-väskan är packad, säng, bilstol (babyskydd heter det väl), skötbord och vagn finns klara och jag börjar bli lite trött på att vara trött, klumpig och ha småont. I hans rum är inte allt helt färdigt, men det tror jag inte att han bryr sig så mycket om. jag småpillar lite där om dagarna och ska försöka få lite bättre ordning i helgen. Men framför allt så längtar vi så mycket efter honom! Vi vill ju börja lära känna den lille krabaten som just nu buffar och puffar på mig och tycker att jag suttit ner och tryckt ihop magen länge nog. Du anar inte hur välkommen du är!

Tungt och trångt

Just nu känns det som om vi slåss en hel del om utrymmet vår lille pojk och jag. När jag sitter ner och inte sträcker helt på mig så trycker magen upp mot bysten och det tar inte många sekunder innan han börjar buffa som attan. Likadant när jag lägger mig på vänster sida - då sätter volterna igång ordentligt. En annan favoritsysselsättning han har är att kicka / slå antingen upp mot min muskel/nerv i kläm eller mot urinblåsan. En busig en, men jag förstår att där börjar bli trångt därinne.

Känns riktigt skönt just nu att jag är arbetslös för jag börjar känna mig rejält trött och tung fast jag har hela 6 veckor kvar. Sover jättedåligt, får ont både här och var om jag går mer än korta sträckor, ont när jag sitter mer än en kort stund, ont om jag står länge, är seg och trött och har svårt att andas emellanåt. Ska bli skönt när magen sjunker ner så det lättar på den fronten för det är lite obehagligt ibland - känns som att det är värt att bli kissnödig ännu oftare (är det möjligt?).

Får mig en släng av dåligt samvete så fort jag skriver/pratar om dom jobbiga bitarna med att vara gravid. Jag vet ju hur många därute som fortfarande lider och kämpar för att nå hit och jag har ju själv kämpat ett bra tag för att komma hit. Men det är ju klart att det finns bitar som är lite jobbiga med en graviditet, även om man är tacksam över den och gärna tar allt som kommer. Är också medveten om att jag haft en lätt graviditet jämfört med många andra. Men man måste få pipa lite ibland ändå eller?

Något som känns riktigt skönt är att han har lagt sig på rätt håll och nästan är fixerad. BM sa på undersökningen för en knapp vecka sedan att han börjat fixera sig (hon sa först att han låg "fixerad" men ändrade sig sen till "ruckbar"). Hon frågade om jag känt ilningar/sting/smärtor ner mot underlivet - tydligen ofta ett tecken på att de fixerar huvudet. Hade inte känt så mycket av det då men de senaste dagarna har det huggit till som fasen så det borde vara något på gång. Skönt för det där med vändningsförsök verkar läskigt.

Idag ska vi till IKEA och inhandla lite småsaker som saknas till lille herrn, tex ett skötbord. Vi har letat efter ett begagnat men inte hittat något vi vill ha och eftersom vi ändå tänkt att skaffa ett som är kombinerat med byrå så känns det värt att lägga lite mer pengar på det. Vi har ju faktiskt fått så mycket av det andra vi har.

Nu har är det nog dags att sträcka lite på sig - börjar göra rejält ont i klämda muskeln och den lille protesterar mot att bli hoptryckt!

Sänkt tempo

Det är verkligen dags att börja sänka tempot nu har jag insett - lilleman i magen tar en del på krafterna.

Gick hem från tåget igår kväll / natt, ganska snabbt eftersom det är lite småläskigt att gå hem ensam sent en fredagskväll, men efter en tio minuter fick jag stanna till för att det gjorde ganska ont. Får som ett riktigt kraftigt håll under magen (ungefär där mensvärk eller ägglossning känns) så fort jag börjar gå snabbt eller om jag går långa sträckor. Jag måste nog inse att jag får beräkna en 5-10 minuter extra när jag ska gå till tåget eller in till stan. Annars gör det ont och dessutom blir jag rätt anfådd. Men det är inte lätt att komma ihåg, innan jag ger mig iväg så mår jag ju hur bra som helst.

Är enormt trött också, trots att jag börjat komma ikapp med sovandet och att den värsta oron lagtsig. Det är nog bara att vänja sig vid det också. Skönt att jag bara har ett par arbetsdagar kvar.

Den lille ger sig tillkänna några gånger om dagen med små buffar och sparkar - oftast mer på kvällarna, mitt på dagen är han ganska lugn. Otroligt mysig känsla när man har den direktkontakten!

Oro, depp och hormorner...

Har de senaste dagarna känns mig orolig och inte alls väl till mods. Finns egentligen inget som hänt som är orsak till oron, men någonting mal därinne i skallen och magen i alla fall. Jag tänker massor på knodden därinne. Har han det bra? Eftersom jag inte känner så himla mycket rörelser så känner jag mig så himla osäker på att han verkligen lever och frodas därinne. Har haft ont i magen också ett par dagar och även om jag är nästan hundra procent säker på att det beror på förstoppning och gaser så hinner jag ändå noja över det med.

Och när jag väl börjar noja så har jag svårt att sluta. När jag lyckats övertyga mig själv om att han har det bra därinne så glider tankarna över på vad som kan hända när knoddis väl kommit till oss. Hur mycket jag än tidigare bestämt mig för att inte ta ut oro i förskott så kan jag inte hålla de tankarna borta just nu.

Antar att det här är ganska naturligt. Hormonerna far runt i kroppen och man utvecklar moderskänslor och beskyddarinstinkter. Men det är inget roligt - vill vara glad, förväntansfullt och mysa istället!

Blev inte gladare av att kika runt här på bloggarna igår. Det är så många fina bloggartjejer som har det riktigt, riktigt tungt just nu och mitt hjärta brister för dem. Får dessutom väldigt dåligt samvete över att jag sitter här och nojar och deppar när jag är där de längtar så efter att komma. Jag är ju så tacksam över att knodden finns därinne!

Jag vet ju att det kommer att vända men just nu så är det ganska :-(

Mage!

Utvecklingen vad gäller graviditeten går verkligen i omgångar. Det kan gå ett par veckor där jag tycker att det nästan inte händer någonting alls, sen säger det "poff" och så händer det massor på en gång. Och så är det definitivt med magens tillväxt också. Ketchupeffekten typ - först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer allt!

För bara ett par dagar sedan så tyckte jag att mina byxor var helt ok - kanske lite tightare än tidigare men fortfarande gott om plats. Så plötsligt igår och idag så har jag nästan blivit knäpp så fort jag satt mig ner för att det spänt som satan runt nedre delen av magen. Så nu blir det till att ut och shoppa. Har, som tur är, ett par byxor i en storlek större så jag klarar mig tills jag hittar nya. Fick förresten idag mina färgade toppar jag beställt! Yes, inte bara svart och vitt längre!

Börjar också känna betydligt mer av den lille där inne. Tror jag i alla fall - jag vet ju inte om alla rörelser och grejer jag känner i magen faktiskt är knodden - det kan ju vara annat som händer när det växer där inne, men det är mysigt att tänka sig att det är han.

Sammandragning

Låg på soffan häromdan. Hade sprungit runt en del på stan, men tyckte ändå att det hade varit en hyfsat lugn och skön dag. Så när jag låg där och slappnade av kände jag plötsligt hur det hände något i magen. Det var som om den började dra ihop sig, ungefär som när man får kramp, jag kunde inte göra något för att styra det. Efter en liten stund var magen stenhård! Det gjorde absolut inte ont men kändes väääldigt skumt. Hade i bakhuvudet att jag läst om något i stil med det här så jag blev aldrig nervös. Slog upp min lilla "guide" och konstaterade att det med största sannolikhet var en sammandragning jag haft. Väldigt skum känsla men spännande att det händer saker därinne.

Har känt små, små tendenser till rörelser därinne också. Samma kväll som sammandragningen kom kunde faktiskt även maken känna lite darrningar på magen. Obeskrivligt mysigt!!

Stånga mig, sparka mig, gör nånting!!!

Nåja vi kanske inte behöver bli lika dramatiska som matadoren i tjuren Ferdinand på julafton. Men jag skulle så gärna vilja att knoddis skulle vilja ge ifrån sig lite tecken därinne. Ett tag tyckte jag att jag kände lite små tecken på rörelser. Men börjar tro att det bara var tarmarna som bråkade. Kommer säkert att längre fram tycka att det är jobbigt när han försöker sparka omkring mina njurar men just nu skulle jag ge mycket för en liten kick. Jag vet att vi alldeles nyss varpå UL och fick se och veta att allt var bra. Men det skulle kännas så mycket bättre om jag fick känna honom... Så kom igen lille vän, ge mamma en liten kick nu!

En livlig krabat...

... är det jag har därinne! Barnmorskan satt och skrattade emellanåt. Hela tiden när hon skulle ta något mått eller ta en stillbild för att kolla någon så kom det en plötslig rörelse eller ett par små underbara händer i vägen. Han, för det är en pojke, kommer definitivt inte att bli fotomodell. :-) Det var verkligen helt fantastiskt att se allt. Det är ofattbart hur långt man kommit med utvecklingen av ultraljud. Att på en sån liten krabat kunna mäta näsben, se njurar, hjärtkammare osv. Fantastiskt!

Men allra mest fantastiskt är att vår lille krabat verkar må hur bra som helst! När jag väl känner rörelser lär jag få mer än min beskärda del om han fortsätter som han gjorde idag på ultraljudet.

Det myom jag har låg inte på något sätt i vägen och lär inte orsaka något problem. Möjligtvis lite smärta i slutet av graviditeten.

Rörelser eller inbillning?

Om en vecka är det dags för UL och jag räknar timmarna. Är både förväntansfull och nervös. Jag vill se knoddisen och få veta att allt är som det ska. Samtidigt finns det en klump av oro för att det inte ska vara som det ska. Men mest känns det spännande. Kanske får vi också veta om vi ska säga hon heller han istället för h*n. Men det känns inte så viktigt för min del, maken är nog mer spänd på detta.

På sistone har ju magen vuxit en del och nu vill jag bara att utvecklingen ska fortsätta. Har läst på diverse olika ställen att man nån gång nu kring vecka 19 kan börja känna rörelser. Ett tag nu har jag försökt känna efter men inte känt ett dugg. Men häromdan när vi lagt oss tyckte jag att jag kände lite "darrningar" i magen. Trodde först att det var mina hjärtslag som man kände svagt även där men när jag höll handen på hjärtat samtidigt insåg jag att de rörelserna inte alls stämde överens. Kan det vara knoddisen jag känner? Jag har även läst att det tidigt kan kännas och beskrivas som ett "fladder" och det kanske kan jämföras med det jag kallar darrningar? Eller vill jag så gärna känna något att jag inbillar mig? Vi säger att det är knodden eller hur? :-)