Trött, orolig och frustrerad...

De senaste dagarna har varit rätt intensiva och jag känner mig verkligen rejält sliten...

Hade en dag då jag hade ganska mycket energi och försökte ta mig för saker härhemma men det straffade sig - fick ont som fan i kroppen, magen spände som en spärrballong och jag kunde inte sova särskilt mycket alls natten därpå. När jag väl somnade drömde jag en fruktansvärd mardröm som var så verklig att jag kände mig obehaglig till mods hela morgonen.

Igår var jag ett vrak, låg mest på soffan och satt och sydde. Fick framåt kvällen en hel del kraftiga sammandragningar och även något som jag antar var förvärkar och jag tänkte att nu är det väl äntligen på gång! Men inte då. Det skulle bara göra ont och jävlas och göra att jag fick svårt att sova ytterligare en natt.

Det börjar ta på mig nu känner jag. Det är obekvämt att sitta, finns inte plats till knodden, och gör stundtals rätt ont också emellanåt. Ligga är ibland ok, men det är ett rent h-e att försöka resa sig eller vända sig. Vill inte heller stå och gå för mycket eftersom mina fötter är så svullna att det är rent löjligt.

Dessutom oroar jag mig mer och mer hela tiden. Är så himla rädd att något ska gå fel, att knodden inte mår bra därinne och att något ska hända med honom, i värsta fall för att vi missar några tecken som kroppen ger. Det gör att jag går och känner efter precis hela tiden, läser sönder gravidboken jag har och letar febrilt på nätet efter alla tänkbara och otänkbara tecken på att man borde ge sig in till sjukhuset. Antar att det är trötthet och hormoner som börjar ta ut sin rätt. Fick precis en gråtattack framför TVn och då var det inte ens nåt särskilt sorgligt jag tittade på. Undrar om den lille därinne inser att han håller på att driva sin mor till vansinne?

Nytt UL, väntan fortsätter

Var inne idag på nytt UL i studien. Den lille mannen växer som han ska, dvs ingen extrem viktökning och alltså ingen läkarundersökning eller igångsättning. Även om jag helst skulle vilja ha honom här nu så är det ju ändå bra. Det bästa för kroppen är ju trots allt om han får komma när han vill. Jag längtar som en tok efter honom! Vill veta vem den där krabaten som älskar att sparka sönder min mage är. :-)

Allt verkar ok därinne

Var hos barnmorskan igår på ytterligare en kontroll som också innebar lite "sammanfattning" av graviditeten och hon skrev journalinlägg som kommer att läsas (antar jag) när vi kommer in till förlossning. Allt i övrigt verkar se bra ut.

Mitt magmått följer sin egen (höga) kurva, vilket ju är ganska logiskt eftersom även knoddisen följer sin höga viktkurva. Jag fortsätter att gå upp stadigt, men inte enormt, ligger nu på en total viktökning på 13,5kg. En del av viktökningen senaste tiden misstänker jag beror på att jag börjar samla på mig vatten. Händer, fötter och vrister tex svullnar massor, alla ringar är bortplockade och snart är jag begränsad till flip-flops (alternativt köpa nya skor). Mitt järnvärde var helt ok, trots att jag skurit ner en hel del på intaget av järntabletter. Jag hade problem med förtoppad mage redan innan jag började med tabletterna och när jag tog full dos var det ingen lek kan jag säga. Men nu verkar vi ha hittat en bra nivå. Den lille krabaten därinne bökar runt så mycket han kan i det nu (antar jag) trånga utrymmet och hans hjärta pickade på som det skulle.

Vi pratade en del om förlossningen och hur jag känner inför den. Jag känner faktiskt, i alla fall inte än så länge, någon större oro inför förlossningen. Det går inte att föreställa sig något, man har ingen aning om hur det kommer att gå till och hur det kommer att kännas så det känsn itne som om det finns någon poäng i att stressa upp sig (ännu). Jag kommer att vara väl omhändertagen av personal, dessutom har jag världens tryggaste, lugnaste man som kommer att vara vid min sida. Det enda som känns jobbigt är, som jag säkert skrivit om tidigare, att inte veta alls när det kommer att hända och hur det kommer att hända. Men jag försöker att leva som "vanligt", dvs hitta på så mycket saker jag orkar och träffa folk som vanligt, Hädner det så händer det. Det enda jag undviker är långa resor eller att åka nånstans alltför långt ifrån sjukhuset... Jag har också sedan tidigare skrivit ett kort brev till förlossningen om hur jag känner kring smärtlindring och annat kring förlossningen.

Oron kring att något ska gå fel, att knoddis trots allt inte mår bra eller inte klara sig finns där i bakhuvet, men de tankarna försöker jag att skjuta bort så långt bort det går. Naturliga tankar dock antar jag, med vår historia. Även i detta är dock min man ett toppenstöd med sin trygghet och sitt lugn. Det enda tecknet han visar på att inte vara coollugn är att han helst inte vill att jag ringer honom på jobb - han hoppar till då och tror att det är dags. Så vi har bestämt att vill jag honom något annat så sms:ar jag honom och ber honom ringa mig eller säger att jag kommer att ringa. :-)

Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi är redo för knoddisens ankomst nu. När som helst, hur snart som helst. BB-väskan är packad, säng, bilstol (babyskydd heter det väl), skötbord och vagn finns klara och jag börjar bli lite trött på att vara trött, klumpig och ha småont. I hans rum är inte allt helt färdigt, men det tror jag inte att han bryr sig så mycket om. jag småpillar lite där om dagarna och ska försöka få lite bättre ordning i helgen. Men framför allt så längtar vi så mycket efter honom! Vi vill ju börja lära känna den lille krabaten som just nu buffar och puffar på mig och tycker att jag suttit ner och tryckt ihop magen länge nog. Du anar inte hur välkommen du är!

Tungt och trångt

Just nu känns det som om vi slåss en hel del om utrymmet vår lille pojk och jag. När jag sitter ner och inte sträcker helt på mig så trycker magen upp mot bysten och det tar inte många sekunder innan han börjar buffa som attan. Likadant när jag lägger mig på vänster sida - då sätter volterna igång ordentligt. En annan favoritsysselsättning han har är att kicka / slå antingen upp mot min muskel/nerv i kläm eller mot urinblåsan. En busig en, men jag förstår att där börjar bli trångt därinne.

Känns riktigt skönt just nu att jag är arbetslös för jag börjar känna mig rejält trött och tung fast jag har hela 6 veckor kvar. Sover jättedåligt, får ont både här och var om jag går mer än korta sträckor, ont när jag sitter mer än en kort stund, ont om jag står länge, är seg och trött och har svårt att andas emellanåt. Ska bli skönt när magen sjunker ner så det lättar på den fronten för det är lite obehagligt ibland - känns som att det är värt att bli kissnödig ännu oftare (är det möjligt?).

Får mig en släng av dåligt samvete så fort jag skriver/pratar om dom jobbiga bitarna med att vara gravid. Jag vet ju hur många därute som fortfarande lider och kämpar för att nå hit och jag har ju själv kämpat ett bra tag för att komma hit. Men det är ju klart att det finns bitar som är lite jobbiga med en graviditet, även om man är tacksam över den och gärna tar allt som kommer. Är också medveten om att jag haft en lätt graviditet jämfört med många andra. Men man måste få pipa lite ibland ändå eller?

Något som känns riktigt skönt är att han har lagt sig på rätt håll och nästan är fixerad. BM sa på undersökningen för en knapp vecka sedan att han börjat fixera sig (hon sa först att han låg "fixerad" men ändrade sig sen till "ruckbar"). Hon frågade om jag känt ilningar/sting/smärtor ner mot underlivet - tydligen ofta ett tecken på att de fixerar huvudet. Hade inte känt så mycket av det då men de senaste dagarna har det huggit till som fasen så det borde vara något på gång. Skönt för det där med vändningsförsök verkar läskigt.

Idag ska vi till IKEA och inhandla lite småsaker som saknas till lille herrn, tex ett skötbord. Vi har letat efter ett begagnat men inte hittat något vi vill ha och eftersom vi ändå tänkt att skaffa ett som är kombinerat med byrå så känns det värt att lägga lite mer pengar på det. Vi har ju faktiskt fått så mycket av det andra vi har.

Nu har är det nog dags att sträcka lite på sig - börjar göra rejält ont i klämda muskeln och den lille protesterar mot att bli hoptryckt!

Irritationsmoment

Har läst många inlägg på olika bloggar om hur folk verkar ta för givet att det är ok att säga vad som helst om en kvinnas mage, samt klappa och pilla på densamma för att kvinnan är gravid. Jag irriterade mig själv tidigt på att folk tog sig friheten att klappa mig på magen i samband med att de hälsar - det är i min värld ett övertramp. På sistone har det dykt upp ett nytt irritationsmoment.

Ja, min mage är större än genomsnittet för den vecka jag är i, det ä rjag medveten om. Men det gör det inte okej att häva ur sig: "Oj vilken mage, är du säker på att det inte är två därinne!" Än värre blir det när, vilket faktiskt har hänt, personen som kläckt ur sig detta insisterar när jag försöker le och säga att "i så fall har den andre gömt sig väl på alla de ultraljud och undersökningar jag gjort". Allvarligt talat, vad ger folk rätt att säga sånt här?

Min reaktion beror inte på att jag känner mig ful eller osexig etc i min stora mage. Jag är stolt över min mage, den innehåller ju vår son! Utseendemässigt bryr jag mig inte ett dugg om att jag blivit jättestor, tvärtom tycker jag att min mage är fin, jag har inte gått upp speciellt mycket och allt jag har gått upp sitter just på magen. Men den här typen av kommentarer är så okänsliga. Tänk om jag nu var jätteosäker på min kropp och tyckte det var skitjobbigt att bli större? Eller om det fanns andra problem kring graviditeten och magen? Det skulle ju knappast underlättas av såna ord. Och är det ok för mig att säga till nån annan: "Hoppsan vad din rumpa har växt, det måste vara en och annan glass där".

Egentligen är detta kanske ingen jättegrej, jag vet ju att folk som säger sånt här inte menar något illa. Önskar bara att folk kunde tänka sig för ibland innan de öppnar munnen...

Förväntansfull och orolig

Mindre än två månader kvar till BF nu! Datumet är satt till 14/6. Jag har en känsla av att knoddis kommer att komma lite för tidigt, maken tror att det drar över tiden till midsommar. Vi får väl se vems magkänsla som stämmer. Ska man gå på vem som har mest mage att ha känsla i så bör jag ha övertaget. :-) Är så förväntansfull och varje gång jag ser en bild på en bebis längtar jag så det pirrar i hela kroppen på mig! var på andra föräldrakursen för ett tag sedan och när vi kollade på amningsfilmen satt jag bar aoch mös. (Jodå, jag inser att det inte alltid funkar lätt och smidigt med amning men jag längtar ändå som en tok.) Samtidigt har det de senaste dagarna krupit en läskig oro i kroppen på mig. Jag kommer titt som tätt att tänka på allt som kan gå fel. Att något händer bebissen innan BF, att något händer under förlossningen så han inte klarar sig, att det visar sig att han är jättesjuk, att han drabbas av plötslig spädbarnsdöd... Jag försöker slå bort tankarna så fort de kommer men det är inte alltid lätt. Men jag antar att det är naturligt att oroa sig en del. Magen växer verkligen så det knakar och jag undrar hela tiden hur den ska kunna fortsätta växa så i nästan 8 veckor till. Kommer jag ens att kunna gå upprätt då? :-S Mår fortfarande bra, även om det börjar kännas rejält tungt nu och man blir lättare sliten. Jag flåsar som en maratonlöpare efter målgång varje gång jag gör något ansträngande, det småvärker i underlivet, värken på ovansidan av magen tilltar, efter långa promenader gör det ont både här och där och jag blir fort trött. Magen har strulat en del trots att jag äter bra och äter extra fibrer och dricker mycket. Så efter den senaste förstoppningen gav jag upp, gick till Apoteket och fick en kur som ska vara ofarlig även under graviditet - den verkar hjälpa så sakteliga. Men allt ovanstående är rätt lätt att leva med. En kick inne från magen eller en titt in i det som ska bli barnkammare som vi nu börjat förbereda så smått uppväger det mesta! I veckan är det dags för besök hos BM och sen ett par dagar senare UL. Ska bli så spännande att få se den lille ordentligt igen och kanske också få lite info om hur stor han beräknas bli.

Hjärtljud = mys

Fick låna en Doppler av en släkting så nu kan vi lyssna på knoddis hjärta här hemma! Tänkte försöka att inte fastna för mycket i det. Men kan vara mysigt då och då. Tänkte också att det kunde vara kul för mina föräldrar att få lyssna. Sen kan det ju vara skönt om det är så att han får för sig att krypa in o gömma benen nånstans igen - då kan man ju själv kolla av hjärtljuden och (kanske) slippa drabbas av panik. . Magen växer fortfarande så det knakar - ligger en bra bit över "normalt" mått men allt verkar ändå stå rätt till. Eventuellt kommer jag att få ett tidigare andra ultraljud för att kolla läget. Men mamma hade också höga SF mått både med mig och min bror utan att vi föddes i nån elefantstorlek så jag är inte så orolig. Har värk på ovansidan av magen på ena sidan och emellanåt även på motsvarande ställe på ryggen. På framsidan är den relativt konstant men eskalerar rejält när jag gjort någon monoton rörelse. De har kollat så att det inte är lever eller galla vilket ju är skönt att utesluta. Troligtvis är det antingen mitt myom som spökar och börjar komma i vägen eller så är det en muskel eller nerv som kommer i kläm när magen växer. Inget att göra något åt med andra ord, men det är ju inte heller något som inte går att hantera. . Vi var på första föräldrakursen igår kväll - nu börjar det kännas att det närmar sig! Härligt!

Inte så mycket nytt...

... händer just nu.

Maken är hemma, sjukskriven ett tag till. Jag har slutat mitt jobb så jag är också hemma heltid just nu. Efter att lång tid ha setts väldigt lite på grund av allt mitt kvällsjobb så är det väldigt mysigt att få mycket tid tillsammans.

Finns mycket att pyssla med här hemma, saker som skjutits på framtiden, ni vet sånt där som "man ska göra nån dag när det finns tid". Får väl se hur mycket som blir gjort nu, det finns ju så mycket roliga saker man vill göra också: Sticka kläder till knodden (och handarbeta över huvud taget), sylta o safta, vara social med kompisar, mysa med maken. Sen måste jag ta tag i en massa grejer kring A-kassa och föräldrapenning också så snart som möjligt.

Med lillen i magen verkar läget vara bra. Han sparkar och lever om, framför allt på kvällar, nätter och tidig morgon, men ibland även på dagen. Magen växer (förhoppningsvis dock inom "gränserna"), vi har fått tid för vårt nästa ultraljud och nästa vecka är det dags för glukosbelastning.

Är verkligen så lycklig och tacksam över att vara gravid! Har hittat en artikelserie på http://www.sydsvenskan.se/ om barnlöshet och det har såklart triggat igång en massa tankar och minnen som är allt annat än positiva. Men dagens artikel gjorde mig lite irriterad, den handlade om att vi nu för tiden väntar för länge innan vi "skaffar" barn. När man läser den får man känslan av att alla bara väntar med att börja försöka, att det är för att hinna med nöjen, karriär etc, det är helt frivilligt. Men riktigt så enkelt är det ju inte alltid... För egen del började jag längta efter barn väldigt tidigt och hade jag träffat mannen i mitt liv vid 25 års ålder så hade jag gärna startat försöken mot att få familj redan då. Men nu blev det inte så, efter en del sorger och bedrövelser träffade jag min man först vid dryga 34 och då är det ju svårt att försöka få barn tidigt...

Sänkt tempo

Det är verkligen dags att börja sänka tempot nu har jag insett - lilleman i magen tar en del på krafterna.

Gick hem från tåget igår kväll / natt, ganska snabbt eftersom det är lite småläskigt att gå hem ensam sent en fredagskväll, men efter en tio minuter fick jag stanna till för att det gjorde ganska ont. Får som ett riktigt kraftigt håll under magen (ungefär där mensvärk eller ägglossning känns) så fort jag börjar gå snabbt eller om jag går långa sträckor. Jag måste nog inse att jag får beräkna en 5-10 minuter extra när jag ska gå till tåget eller in till stan. Annars gör det ont och dessutom blir jag rätt anfådd. Men det är inte lätt att komma ihåg, innan jag ger mig iväg så mår jag ju hur bra som helst.

Är enormt trött också, trots att jag börjat komma ikapp med sovandet och att den värsta oron lagtsig. Det är nog bara att vänja sig vid det också. Skönt att jag bara har ett par arbetsdagar kvar.

Den lille ger sig tillkänna några gånger om dagen med små buffar och sparkar - oftast mer på kvällarna, mitt på dagen är han ganska lugn. Otroligt mysig känsla när man har den direktkontakten!

Allt är bra!

Noggrann koll av min magen och knodden är gjorda och allt såg bra ut.

Dessutom blev maken utskriven från sjukhuset idag!

:-D

klippkort hos läkare...

Ringde till BM idag ang min spända mage - hon tyckte att jag skulle komma in så de fick kolla mig.

Fick höra knoddisens hjärta för första gången - oj vad härligt! Hjärtat slog precis som det skulle så han verkar må bra. De tryckte och klämde en hel del på magen och det gjorde inte det minsta ont vilket ju också är bra. Hon kunde däremot känna att jag är spänd.

Sen tog de måttet på livmodern och mitt mått låg väldigt, väldigt högt för att vara vecka 24 (+5). "normalkurvan" ligger mellanca 25-27 cm tror jag hon sa, mitt var 31cm. Det kanske kan vara pga att magen växt väldigt mycket på kort tid som jag känner spänningar i magen och har lite ont. Hon sa att ett högre mått inte behöver betyda något alls men att det ändå bör kollas upp, särskilt nu i och med att jag haft lite problem så imorgon bär det av till specialistmödravården på sjukhuset. Praktiskt, bara ett par minuter från maken :-)

Så håll tummarna för att det inte är något fel utan bara vår knodd som 1) är stor, 2) behagat växa väldigt mycket just nu, 3) behöver mycket plats omkring sig 4) ... vad som helst som inte är något farligt... Orkar inte riktigt med mer strul just nu.

Magens reaktioner...

Har haft lite smått ont i magen varje dag när jag vaknat. Inga kramper eller så, det har känts lite som tendens till magkatarr. Har inte oroat mig så mycket över det utan egentligen sett det som naturligt med tanke på att det varit en hel del stress omkring mig de senaste dagarna.

Men så i morse när jag vaknade så kändes det lite som att det stramade i magen, nästan som det känns i början eller slutet av en sammandragning men det känns nästan hela tiden. jag försöker att inte hetsa upp mig och ta det så lugnt som möjligt men ska i alla fall slå barnmorskan en signal när de har telefontid för att kolla med dem om det är något jag ska kolla upp eller om det bara är att relaxa som gäller.

Oro, depp och hormorner...

Har de senaste dagarna känns mig orolig och inte alls väl till mods. Finns egentligen inget som hänt som är orsak till oron, men någonting mal därinne i skallen och magen i alla fall. Jag tänker massor på knodden därinne. Har han det bra? Eftersom jag inte känner så himla mycket rörelser så känner jag mig så himla osäker på att han verkligen lever och frodas därinne. Har haft ont i magen också ett par dagar och även om jag är nästan hundra procent säker på att det beror på förstoppning och gaser så hinner jag ändå noja över det med.

Och när jag väl börjar noja så har jag svårt att sluta. När jag lyckats övertyga mig själv om att han har det bra därinne så glider tankarna över på vad som kan hända när knoddis väl kommit till oss. Hur mycket jag än tidigare bestämt mig för att inte ta ut oro i förskott så kan jag inte hålla de tankarna borta just nu.

Antar att det här är ganska naturligt. Hormonerna far runt i kroppen och man utvecklar moderskänslor och beskyddarinstinkter. Men det är inget roligt - vill vara glad, förväntansfullt och mysa istället!

Blev inte gladare av att kika runt här på bloggarna igår. Det är så många fina bloggartjejer som har det riktigt, riktigt tungt just nu och mitt hjärta brister för dem. Får dessutom väldigt dåligt samvete över att jag sitter här och nojar och deppar när jag är där de längtar så efter att komma. Jag är ju så tacksam över att knodden finns därinne!

Jag vet ju att det kommer att vända men just nu så är det ganska :-(

Mage!

Utvecklingen vad gäller graviditeten går verkligen i omgångar. Det kan gå ett par veckor där jag tycker att det nästan inte händer någonting alls, sen säger det "poff" och så händer det massor på en gång. Och så är det definitivt med magens tillväxt också. Ketchupeffekten typ - först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer allt!

För bara ett par dagar sedan så tyckte jag att mina byxor var helt ok - kanske lite tightare än tidigare men fortfarande gott om plats. Så plötsligt igår och idag så har jag nästan blivit knäpp så fort jag satt mig ner för att det spänt som satan runt nedre delen av magen. Så nu blir det till att ut och shoppa. Har, som tur är, ett par byxor i en storlek större så jag klarar mig tills jag hittar nya. Fick förresten idag mina färgade toppar jag beställt! Yes, inte bara svart och vitt längre!

Börjar också känna betydligt mer av den lille där inne. Tror jag i alla fall - jag vet ju inte om alla rörelser och grejer jag känner i magen faktiskt är knodden - det kan ju vara annat som händer när det växer där inne, men det är mysigt att tänka sig att det är han.

Sammandragning

Låg på soffan häromdan. Hade sprungit runt en del på stan, men tyckte ändå att det hade varit en hyfsat lugn och skön dag. Så när jag låg där och slappnade av kände jag plötsligt hur det hände något i magen. Det var som om den började dra ihop sig, ungefär som när man får kramp, jag kunde inte göra något för att styra det. Efter en liten stund var magen stenhård! Det gjorde absolut inte ont men kändes väääldigt skumt. Hade i bakhuvudet att jag läst om något i stil med det här så jag blev aldrig nervös. Slog upp min lilla "guide" och konstaterade att det med största sannolikhet var en sammandragning jag haft. Väldigt skum känsla men spännande att det händer saker därinne.

Har känt små, små tendenser till rörelser därinne också. Samma kväll som sammandragningen kom kunde faktiskt även maken känna lite darrningar på magen. Obeskrivligt mysigt!!

Stånga mig, sparka mig, gör nånting!!!

Nåja vi kanske inte behöver bli lika dramatiska som matadoren i tjuren Ferdinand på julafton. Men jag skulle så gärna vilja att knoddis skulle vilja ge ifrån sig lite tecken därinne. Ett tag tyckte jag att jag kände lite små tecken på rörelser. Men börjar tro att det bara var tarmarna som bråkade. Kommer säkert att längre fram tycka att det är jobbigt när han försöker sparka omkring mina njurar men just nu skulle jag ge mycket för en liten kick. Jag vet att vi alldeles nyss varpå UL och fick se och veta att allt var bra. Men det skulle kännas så mycket bättre om jag fick känna honom... Så kom igen lille vän, ge mamma en liten kick nu!

Magen - inifrån och utifrån

Har under hela graviditeten så här långt haft problem med trög mage. Jag har ändå klarat mig rätt bra genom att lära mig vad jag kan och inte kan äta. Jag kan inte äta skräpmat, jag behöver massor av frukt och linfrön på yoghurten är min bäste vän, tillsammans med mycket vätska. Blev lite nervös när barnmosrkan skickade ett meddelande där hon rekommenderade mig att börja med järntabletter eftersom jag hört att det kan förvärra problem med trög mage. Samtidigt tror jag att jag kan behöva extra järn - har varit sjukt trött igen på sistone. Så jag gör nu ett försök och äter järntabletter. Någon därute som har erfarenhet av järntillskott? Eller tips om hur man kan "hjälpa magen på traven"?

När det gäller utsidan så blir jag lite lack när jag går och tittar på mammakläder. Dels för att det inte verkar finnas i annat än dyra specialbutiker - H&M undataget - och dels för att det verkar som om tillverkarna tror att foster kan skadas allvarligt om mamman bär kläder i andra färger än svart, vitt, grått och beige. Jag älskar att ha på mig färgglada toppar och blev lite småchockad när jag kom in i flera olika butiker och inte lyckades hitta en enda T-shirt i nån annan färg än svart och vitt. Jag är lite nervös för att beställa kläder på nätet eftersom det är så svårt med storklekar. Annars verkar faktiskt Bonprix ha en hel del enkla, färgglada toppar, T-shirts och cardigans. Jag är inte så sugen på att köpa svindyra kläder - jag gör det aldrig normalt sett och nu handlar det om kläder jag inte kommer att kunna använda så länge. Har jag helt fel? Har ni tips om affärer eller kedjor där man kan hitta snygga, färgglada och billiga mammakläder? Jag tar tacksamt emot dem!

Nu har jag ändå haft en himla tur - jag har supergulliga vänner och släktingar som jag har skänkt och lånat ut kläder till mig så att jag inte har behövt köpa så mycket ännu. Men jag saknar färg! Så tipsa gärna allt vad ni orkar!

En livlig krabat...

... är det jag har därinne! Barnmorskan satt och skrattade emellanåt. Hela tiden när hon skulle ta något mått eller ta en stillbild för att kolla någon så kom det en plötslig rörelse eller ett par små underbara händer i vägen. Han, för det är en pojke, kommer definitivt inte att bli fotomodell. :-) Det var verkligen helt fantastiskt att se allt. Det är ofattbart hur långt man kommit med utvecklingen av ultraljud. Att på en sån liten krabat kunna mäta näsben, se njurar, hjärtkammare osv. Fantastiskt!

Men allra mest fantastiskt är att vår lille krabat verkar må hur bra som helst! När jag väl känner rörelser lär jag få mer än min beskärda del om han fortsätter som han gjorde idag på ultraljudet.

Det myom jag har låg inte på något sätt i vägen och lär inte orsaka något problem. Möjligtvis lite smärta i slutet av graviditeten.

Rörelser eller inbillning?

Om en vecka är det dags för UL och jag räknar timmarna. Är både förväntansfull och nervös. Jag vill se knoddisen och få veta att allt är som det ska. Samtidigt finns det en klump av oro för att det inte ska vara som det ska. Men mest känns det spännande. Kanske får vi också veta om vi ska säga hon heller han istället för h*n. Men det känns inte så viktigt för min del, maken är nog mer spänd på detta.

På sistone har ju magen vuxit en del och nu vill jag bara att utvecklingen ska fortsätta. Har läst på diverse olika ställen att man nån gång nu kring vecka 19 kan börja känna rörelser. Ett tag nu har jag försökt känna efter men inte känt ett dugg. Men häromdan när vi lagt oss tyckte jag att jag kände lite "darrningar" i magen. Trodde först att det var mina hjärtslag som man kände svagt även där men när jag höll handen på hjärtat samtidigt insåg jag att de rörelserna inte alls stämde överens. Kan det vara knoddisen jag känner? Jag har även läst att det tidigt kan kännas och beskrivas som ett "fladder" och det kanske kan jämföras med det jag kallar darrningar? Eller vill jag så gärna känna något att jag inbillar mig? Vi säger att det är knodden eller hur? :-)

Ut med gamla sorger, plats för glädje och förväntan

I onsdags var jag och lämnade in alla överblivna IVF-mediciner på Apoteket. Till en början vågade jag inte. I bakhuvet fanns hela tiden att "om jag lämnar in dem så kanske det kommer att gå åt skogen". Men nu, när det börjar kännas säkrare är det nästan tvärtom. Om jag inte skulle ha lämnat in dem hade det känts som om jag inte trodde på graviditeten, som om jag tvivlade. Dessutom så bar de med sig så mycket jobbiga minnen, det fanns så mycket trist kopplat till dem. Det känns så mycket bättre att ha gjort sig av med dem.

Annars är allt bara bra. Magen växer snabbt och jag måste nog ut och köpa nya kläder. Har vardagsbyxor och ett par tröjor men insåg precis att jag inte har några kläder alls att ha när vi får gäster på lördag...