För den som lider av ofrivillig barnlöshet är livet en ständig berg- och dalbana av känslor. Om och om igen kastas man mellan hopp och förtvivlan. Namnet på bloggen: "En mamma utan barn", talar om hur jag sålänge kände mig. Rubriken: "Av längtan till dig", är anledningen till att vi gått igenom det vi har och att vi orkat med de här tunga åren. Det är ju "Av längtan till Dig", det barn vi nu äntligen fått! Vår älskade knodd är här!
torsdag 27 januari 2011
Stånga mig, sparka mig, gör nånting!!!
Nåja vi kanske inte behöver bli lika dramatiska som matadoren i tjuren Ferdinand på julafton. Men jag skulle så gärna vilja att knoddis skulle vilja ge ifrån sig lite tecken därinne. Ett tag tyckte jag att jag kände lite små tecken på rörelser. Men börjar tro att det bara var tarmarna som bråkade. Kommer säkert att längre fram tycka att det är jobbigt när han försöker sparka omkring mina njurar men just nu skulle jag ge mycket för en liten kick. Jag vet att vi alldeles nyss varpå UL och fick se och veta att allt var bra. Men det skulle kännas så mycket bättre om jag fick känna honom... Så kom igen lille vän, ge mamma en liten kick nu!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sv: Tack för tipset! Har faktiskt en flaska Clausthaler i kylen, har dock inte "vågat" öppna den då jag tyckte den andra tyska ölen Störtebeker var så dålig men den korkar jag nog upp ikväll då!
SvaraRaderaDe första rörelserna jag kände inifrån kändes just som tarmrörelser. Känner nu svaga små "pickanden", inga riktiga sparkar än. Vilken vecka är du i?
sparkarna kommer nog! :) jag var i vecka 23 innan jag kände nått! och när jag väl kände sparkarna konstaterade jag att jag nog hade känt dem ett tag redan, men inte visste att det var lillen..
SvaraRadera