Inte så mycket nytt...

... händer just nu.

Maken är hemma, sjukskriven ett tag till. Jag har slutat mitt jobb så jag är också hemma heltid just nu. Efter att lång tid ha setts väldigt lite på grund av allt mitt kvällsjobb så är det väldigt mysigt att få mycket tid tillsammans.

Finns mycket att pyssla med här hemma, saker som skjutits på framtiden, ni vet sånt där som "man ska göra nån dag när det finns tid". Får väl se hur mycket som blir gjort nu, det finns ju så mycket roliga saker man vill göra också: Sticka kläder till knodden (och handarbeta över huvud taget), sylta o safta, vara social med kompisar, mysa med maken. Sen måste jag ta tag i en massa grejer kring A-kassa och föräldrapenning också så snart som möjligt.

Med lillen i magen verkar läget vara bra. Han sparkar och lever om, framför allt på kvällar, nätter och tidig morgon, men ibland även på dagen. Magen växer (förhoppningsvis dock inom "gränserna"), vi har fått tid för vårt nästa ultraljud och nästa vecka är det dags för glukosbelastning.

Är verkligen så lycklig och tacksam över att vara gravid! Har hittat en artikelserie på http://www.sydsvenskan.se/ om barnlöshet och det har såklart triggat igång en massa tankar och minnen som är allt annat än positiva. Men dagens artikel gjorde mig lite irriterad, den handlade om att vi nu för tiden väntar för länge innan vi "skaffar" barn. När man läser den får man känslan av att alla bara väntar med att börja försöka, att det är för att hinna med nöjen, karriär etc, det är helt frivilligt. Men riktigt så enkelt är det ju inte alltid... För egen del började jag längta efter barn väldigt tidigt och hade jag träffat mannen i mitt liv vid 25 års ålder så hade jag gärna startat försöken mot att få familj redan då. Men nu blev det inte så, efter en del sorger och bedrövelser träffade jag min man först vid dryga 34 och då är det ju svårt att försöka få barn tidigt...