Vilket jävla dygn

I helgen började min man säga att hans hjärtslag kändes oregelbundna. Jag kände på det och det kändes precis som om det hoppade över ett slag och sen satte fart och slog ett par slag snabbare. Det var inget som han hade ont av, det kändes mest konstigt. Så i förrgår kväll när han var själv hemma för att jag jobbade så kommer det mer intensivt och han blev lite matt och trött. Klockan 5 igår vaknade jag av att lampan var tänd - då hade han vaknat av samma problem med hjärtat. Han bestämde sig för att åka in på akuten men tyckte att jag skulle stanna hemma och försöka sova eftersom jag inte kommit hem förrän efter midnatt.

Jag sov såklart inte en blund. Började ganska snart känna mig rejält orolig och stressad. När han ringde och sa att de gjort tester och skulle lägga in honom på avdelningen för hjärta/lungor så började jag storgråta. Ju mer stressad jag blev ju mer kände jag också att det påverkade den lille därinne. Han sparkade och levde rövare på ett sätt jag aldrig känt innan. jag bestämde mig för att åka in och hålla honom sällskap och vara där, för att känna mig lugnare.

De gjorde en mängd undersökningar och det verkar luta åt att det inte är någon större fara. Troligtvis en infektion eller inflammation på en klaff (min stressiga förvirrade hjärna förstod inte riktigt). Han fick vara kvar minst över natten och fick tid för magnetröntgen idag på morgonen. Jag åkte hem på eftermiddagen och totaldäckade här hemma. Hade bara sovit knappt 5 timmar och varit så vansinnigt orolig. Sen ett par timmar senare kom reaktionen. När jag kom på att jag inte kunde nå mannen utan skulle få vänta till idag på förmiddagen tills hans hörde av sig bröt jag ihop, började storgråta och slocknade sen i soffan. Vaknade rätt snabbt, gick upp och la mig och sov i över 11 timmar.

För en timme sedan ringde han, troligtvis får han stanna kvar idag och inatt också i väntan på alla provsvar. Nu har han i alla fall en telefon på rummet och i eftermiddag är det besökstid. Gissa vem som kommer att hänga på låset! Nu vågar jag tro på att det kommer att gå bra även om jag såklart fortfarande är orolig.

Igår när jag grubblade som värst hann jag tänka på flera gånger: Det här är straffet för att vi varit så lyckliga med gravididteten. Jag vet att det låter fånigt men man kan inte alltid styra tankarna. Vi har gått igenom så mycket skit de senaste åren med långa sjukskrivningar för min man, barnlösheten och IVF-djungeln och ett helvete på mitt jobb. När det sedan blev klart att jag skulle lämna jobbet och att jag var gravid så var det som om flera ton släpptes från axlarna. Vi har funderat över hur länge man egentligen kan tillåtas att må så här bra. Igår kändes det som att svaret kom som en stor jävla käftsmäll. Man kan ju fråga sig när det räcker...

Nu ska jag packa ihop saker till maken, ge honom den största kram och puss man kan tänka sig och bara njuta av att han är bredvid mig. Får väl försöka förtränga alla slangar och skit kring sängen...