Saknar min älskling...

Maken är fortfarande kvar på sjukhuset och kommer att vara det en bit in i nästa vecka. Det ska inte vara någon fara med honom, det verkar nu helt säkra på att det är hjärtmuskelinflammation. Anledningen att han får stanna kvar är att de vill försäkra sig om att det inte spridit sig ut i bindväven runt hjärtat och han ska göra nya tester för det måndag eller tisdag. Han har fått medicin mot inflammationen och tycker redan att det hjälper.

En jättelätttnad såklart att det inte är något allvarligare och jätteskönt att de är så noggranna och inte lämnar något åt slumpen. Men såklart också jobbigt att inte få vara tillsammans mer än några timmar på dagen när avdelningen har besökstid. Saknar honom precis hela tiden!

Jag märker också tydligt av hormonerna - jag blir väldigt lätt gråtfärdig och det har kommit ganska många tårar igår kväll och idag, utan någon egentlig anledning. Är väldigt trött och har svårt att ta mig för saker när jag är hemma på förmiddagen.

Snart dags att åka in till honom - längtar! Vi hoppas intensivt båda två på att han ska få komma hem på tisdag. På onsdag morgon är det nämligen dags för barnmorskebesök och då vill han såklart vara med. Men huvudsaken är att han blir bra.

Oro, depp och hormorner...

Har de senaste dagarna känns mig orolig och inte alls väl till mods. Finns egentligen inget som hänt som är orsak till oron, men någonting mal därinne i skallen och magen i alla fall. Jag tänker massor på knodden därinne. Har han det bra? Eftersom jag inte känner så himla mycket rörelser så känner jag mig så himla osäker på att han verkligen lever och frodas därinne. Har haft ont i magen också ett par dagar och även om jag är nästan hundra procent säker på att det beror på förstoppning och gaser så hinner jag ändå noja över det med.

Och när jag väl börjar noja så har jag svårt att sluta. När jag lyckats övertyga mig själv om att han har det bra därinne så glider tankarna över på vad som kan hända när knoddis väl kommit till oss. Hur mycket jag än tidigare bestämt mig för att inte ta ut oro i förskott så kan jag inte hålla de tankarna borta just nu.

Antar att det här är ganska naturligt. Hormonerna far runt i kroppen och man utvecklar moderskänslor och beskyddarinstinkter. Men det är inget roligt - vill vara glad, förväntansfullt och mysa istället!

Blev inte gladare av att kika runt här på bloggarna igår. Det är så många fina bloggartjejer som har det riktigt, riktigt tungt just nu och mitt hjärta brister för dem. Får dessutom väldigt dåligt samvete över att jag sitter här och nojar och deppar när jag är där de längtar så efter att komma. Jag är ju så tacksam över att knodden finns därinne!

Jag vet ju att det kommer att vända men just nu så är det ganska :-(