Har läst och hört från många att sista månaden av graviditeten längtar man bara till att det ska vara över och att bebisen ska komma, till viss del på grund av alla krämpor man får. I helgen var jag böjd att hålla med.
Fick i slutet av förra veckan vansinnigt jävla ont i svanskotan. Kunde inte sitta ner och bara ligga på vissa sätt, uppbullad av kuddar. För att göra det än charmigare hade jag rejäla hostattacker - varje hostning högg som en kniv i kotan. Eftersom jag stod och gick mycket bråkade min klämda nerv/muskel konstant och när jag försökte byta ställning i soffan fick jag magknip som fan. Detta i kombination med svullna värkande händer, svettningsanfall, frustration över att inte kunna göra saker, samt trötthet gjorde att jag var måttligt road av tillvaron.
Idag är det betydligt bättre med svanskotan och vips så känns det mest mysigt att var agravid igen trots övriga krämpor. Knodden sprallar runt ordentligt och gör sig märkt flera gånger om dan och jag hoppas att äntligen kunna fixa med lite inredning på hans rum idag efter för många sysslolösa dagar. Har inte lika panikbråttom längre även om jag, såklart, längtar efter hans ankomst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar