Bristfällig uppdatering...

Jag vet att jag är ganska dålig på att uppdatera här på bloggen. Jag är inte heller lika aktiv som tidigare med att kommentera på de bloggar jag läser. Det finns många anledningar till det, men mycket av det handlar om dåligt samvete och mycket känslor. Har tänkt på det länge och nu behöver jag ventilera.

När jag började med bloggen handlade det mycket om att skriva av sig om allt jobbigt och allt negativt kring vår barnlöshet. Det var en form av terapi och ett sätt att komma nära andra i samma situation. Nu sitter jag här, höggravid, lycklig men när det gäller bloggen också med en hel del av något som väl får kallas dåligt samvete. Så många jag följer kämpar ju fortfarande i det helvete som heter ofrivillig barnlöshet.

I början när jag själv började skriva och läsa barnlöshetsbloggar så blev jag glad när jag läste om någon som blev gravid, dels för att man visste hur det är att kämpa men också för att det gav hopp om att det kunde fungera. Men samtidigt kände jag, såklart, också ett stygn av avundsjuka. Varför de och inte vi? Dåliga dagar hoppade jag över att läsa bloggar av folk som blivit gravida. Nu är det jag som är där. Den som kanske kan ge någon hopp men som samtidigt är en tagg i hjärtat - varför jag och inte ni?

Jag vill uppdatera bloggen med det som händer i min graviditet. Det är ju fortfarande mitt ställe att ventilera både glädjen och det som är jobbigt, och för egen del är det också intressant att kunna gå tillbaks och titta på hur jag tidigare känt, man får jättebra tips från läsare osv. Min graviditet har varit förhållandevis lätt men självklart finns det saker som är jobbiga också. Jag vill skriva om allt detta men har märkt att jag censurerar mig själv mer än jag egentligen skulle vilja. Skriver jag något toklyckligt känns det som att sparka på dem som ligger, klagar jag över något som är jobbigt känner jag mig otacksam över det jag har.

Liknande är det när det gäller att kommentera på andra bloggar. Jag följer "mina" bloggar lika mycket som tidigare. Jag glädjs enormt med dem som lyckas men framförallt lider jag och gråter med dem som fortfarande kämpar. Jag vill stötta så mycket jag kan. Men ibland känns det som om jag skulle göra saken värre genom att kommentera. "Vad har du för rätt att försöka peppa mig, lätt för dig att säga som är gravid"... Typ...

Ibland är jag också rädd för att skriva för att jag är rädd för min egen skull. Många hjärnspöken från IVF-tiden finns kvar. "Tänk om jag tar ut för mycket i förskott och så går det åt helvete i slutänden". Såna tankar dyker upp då och då fortfarande.

Detta är väl bara ytterligare ett bevis på att barnlöshetens värld är allt annat än enkel. Men samtidigt är en kommentar jag fick nyss från en av dem som fortfarande kämpar ytterligare ett bevis på att i den världen bryr man sig och stöttar oavsett vilken fas man befinner sig i.