Det verkar som om det väntas smått!

I förrgår skulle det inte kunnat undgå någon att det väntas barn här i huset. Hela källaren var full av barnprylar av alla de slag.

Vi hade egentligen inte tänkt oss att köpa barnvagnredan, jag är ju trots allt "bara" i vecka 21. Tanken var att vi skulle börja kolla nu lite grand för att se vilka vagnar som skulle kunna vara intressanta och sen ge oss ut på Blocket och leta begagnade. Vi visste en modell som vi vet att vi tycker är bra som mina nära vänner har, Teutonia Mistral S. Plötsligt en dag dök så en sådan upp på Blocket till ett löjligt billigt pris, maken åkte och kollade på den och den inhandlades.

Ungefär samtidigt hälsade maken på hos goda vänner och kom hem med spjälsäng, badbalja, babyskydd, böcker och en himla massa kläder i storlekar från 50 till 68. Babyskyddet köpte vi till bra pris, en del fick vi låna och en hel del har vi fått. Kändes så mysigt att gå runt och titta på alla dessa saker och inse att de faktiskt är till vårt barn. Tidigare har jag tänkt att jag inte ville skaffa för mycket för tidigt av vidskepliga skäl men sånt har jag lagt ner nu. Jag vägrar gå runt och oroa mig för det som kan gå fel och låta bli att leva. Vi ska få en liten i juni, så är det och det är det jag tänker leva efter och njuta av. Skulle något gå fel så kommer det att vara förkossande, oavsett hur jag lever nu så jag tänker njuta av det här fullt ut!

Stånga mig, sparka mig, gör nånting!!!

Nåja vi kanske inte behöver bli lika dramatiska som matadoren i tjuren Ferdinand på julafton. Men jag skulle så gärna vilja att knoddis skulle vilja ge ifrån sig lite tecken därinne. Ett tag tyckte jag att jag kände lite små tecken på rörelser. Men börjar tro att det bara var tarmarna som bråkade. Kommer säkert att längre fram tycka att det är jobbigt när han försöker sparka omkring mina njurar men just nu skulle jag ge mycket för en liten kick. Jag vet att vi alldeles nyss varpå UL och fick se och veta att allt var bra. Men det skulle kännas så mycket bättre om jag fick känna honom... Så kom igen lille vän, ge mamma en liten kick nu!

Magen - inifrån och utifrån

Har under hela graviditeten så här långt haft problem med trög mage. Jag har ändå klarat mig rätt bra genom att lära mig vad jag kan och inte kan äta. Jag kan inte äta skräpmat, jag behöver massor av frukt och linfrön på yoghurten är min bäste vän, tillsammans med mycket vätska. Blev lite nervös när barnmosrkan skickade ett meddelande där hon rekommenderade mig att börja med järntabletter eftersom jag hört att det kan förvärra problem med trög mage. Samtidigt tror jag att jag kan behöva extra järn - har varit sjukt trött igen på sistone. Så jag gör nu ett försök och äter järntabletter. Någon därute som har erfarenhet av järntillskott? Eller tips om hur man kan "hjälpa magen på traven"?

När det gäller utsidan så blir jag lite lack när jag går och tittar på mammakläder. Dels för att det inte verkar finnas i annat än dyra specialbutiker - H&M undataget - och dels för att det verkar som om tillverkarna tror att foster kan skadas allvarligt om mamman bär kläder i andra färger än svart, vitt, grått och beige. Jag älskar att ha på mig färgglada toppar och blev lite småchockad när jag kom in i flera olika butiker och inte lyckades hitta en enda T-shirt i nån annan färg än svart och vitt. Jag är lite nervös för att beställa kläder på nätet eftersom det är så svårt med storklekar. Annars verkar faktiskt Bonprix ha en hel del enkla, färgglada toppar, T-shirts och cardigans. Jag är inte så sugen på att köpa svindyra kläder - jag gör det aldrig normalt sett och nu handlar det om kläder jag inte kommer att kunna använda så länge. Har jag helt fel? Har ni tips om affärer eller kedjor där man kan hitta snygga, färgglada och billiga mammakläder? Jag tar tacksamt emot dem!

Nu har jag ändå haft en himla tur - jag har supergulliga vänner och släktingar som jag har skänkt och lånat ut kläder till mig så att jag inte har behövt köpa så mycket ännu. Men jag saknar färg! Så tipsa gärna allt vad ni orkar!

Award!

Fick för några dagar sedan en award av Jean Quidote. Alltid lika kul att få uppskattning och att upptäcka att folk faktiskt läser det man skriver! Kul sätt också att skriva det som jag tror är mitt 100:e inlägg på den här bloggen.

Ta upp närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4. Vad står där?
"Jag är så trött, sa hon igen. Hur mycket jag än sover. Det känns som om jag inte orkar någonting."

Vad var det senaste du såg på tv?
Alla älskar Raymond

Borsett från datorn, vad hör du just nu?
Tvättmaskinen som piper (dvs bönar och ber att jag ska lyfta ändan från fåtöljen och komma och tömma den).

När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
När jag smög ut i kylan och hämtade tidningen i morse.

Vad har du på dig?
Gråblå mysbyxor, ljusgrå långärmad tröja och grå huvtröja. (En riktig färgklick alltså!). Just det, glömde: Mina nyinförskaffade gigantiska svarta mammatrosor. Så sköna!

Vilken var den senaste filmen du såg?
Shit, jag kommer knappt ihåg. Vi tittar mycket på serier - fick dessutom ett par gamla klassiska gamla TV-serier på DVD i julklapp så det har blivit mycket sådant på sistone. När det gäller film vill jag minnas att det var "Ice Age 1" vi låg och slötittade på för några veckor sedan.

Skulle du överväga att flytta utomlands?
Jag tror inte det är något som är aktuellt. Dels så är det ingenting som skulle falla min man in eller passa honom är jag ganska övertygad om. Men jag har också redan bott utomlands ett par omgångar tidigare. Det var fantastiskt, spännande och helt rätt då. Men nu, särskilt med "knoddis" på väg, så prioriterar och uppskattar jag verkligen att ha familj och vänner på nära håll. Så just nu är svaret helt klart nej, men man ska aldrig säga aldrig!

Denna award vill jag ge vidare till följande bloggare:
Jag ber om ursäkt för att jag blir en som bryter den här awardkedjan, men jag kommer inte att skicka den vidare. Och det är inte för att det inte finns massor av härliga bloggare därute som förtjänar den. Men dels är det så att flera av de bloggare jag följer redan har fått denna award. Dessutom har några av dem jag följer tätast det enormt tufft just nu och även om en award är ett bevis på uppskattning så känns det ändå som helt fel läge att skicka det här till dem just nu.

En livlig krabat...

... är det jag har därinne! Barnmorskan satt och skrattade emellanåt. Hela tiden när hon skulle ta något mått eller ta en stillbild för att kolla någon så kom det en plötslig rörelse eller ett par små underbara händer i vägen. Han, för det är en pojke, kommer definitivt inte att bli fotomodell. :-) Det var verkligen helt fantastiskt att se allt. Det är ofattbart hur långt man kommit med utvecklingen av ultraljud. Att på en sån liten krabat kunna mäta näsben, se njurar, hjärtkammare osv. Fantastiskt!

Men allra mest fantastiskt är att vår lille krabat verkar må hur bra som helst! När jag väl känner rörelser lär jag få mer än min beskärda del om han fortsätter som han gjorde idag på ultraljudet.

Det myom jag har låg inte på något sätt i vägen och lär inte orsaka något problem. Möjligtvis lite smärta i slutet av graviditeten.

Rörelser eller inbillning?

Om en vecka är det dags för UL och jag räknar timmarna. Är både förväntansfull och nervös. Jag vill se knoddisen och få veta att allt är som det ska. Samtidigt finns det en klump av oro för att det inte ska vara som det ska. Men mest känns det spännande. Kanske får vi också veta om vi ska säga hon heller han istället för h*n. Men det känns inte så viktigt för min del, maken är nog mer spänd på detta.

På sistone har ju magen vuxit en del och nu vill jag bara att utvecklingen ska fortsätta. Har läst på diverse olika ställen att man nån gång nu kring vecka 19 kan börja känna rörelser. Ett tag nu har jag försökt känna efter men inte känt ett dugg. Men häromdan när vi lagt oss tyckte jag att jag kände lite "darrningar" i magen. Trodde först att det var mina hjärtslag som man kände svagt även där men när jag höll handen på hjärtat samtidigt insåg jag att de rörelserna inte alls stämde överens. Kan det vara knoddisen jag känner? Jag har även läst att det tidigt kan kännas och beskrivas som ett "fladder" och det kanske kan jämföras med det jag kallar darrningar? Eller vill jag så gärna känna något att jag inbillar mig? Vi säger att det är knodden eller hur? :-)

Ut med gamla sorger, plats för glädje och förväntan

I onsdags var jag och lämnade in alla överblivna IVF-mediciner på Apoteket. Till en början vågade jag inte. I bakhuvet fanns hela tiden att "om jag lämnar in dem så kanske det kommer att gå åt skogen". Men nu, när det börjar kännas säkrare är det nästan tvärtom. Om jag inte skulle ha lämnat in dem hade det känts som om jag inte trodde på graviditeten, som om jag tvivlade. Dessutom så bar de med sig så mycket jobbiga minnen, det fanns så mycket trist kopplat till dem. Det känns så mycket bättre att ha gjort sig av med dem.

Annars är allt bara bra. Magen växer snabbt och jag måste nog ut och köpa nya kläder. Har vardagsbyxor och ett par tröjor men insåg precis att jag inte har några kläder alls att ha när vi får gäster på lördag...

Växer så det knakar

Det verkar onekligen som att knoddisen där inne just nu växer så det knakar! På bara ett par veckor så har magen vuxit en hel del. Dessutom är jag hungrig typ heeeela tiden! Har svårt att äta så mycket som jag behöver - har aldrig ätit lagad mat både till lunch och middag och har svårt att få i mig "riktig mat" på lunchen. Men nu räcker det nog inte med frukt och mackor längre...

Nu är det 15 dagar kvar till vårt ultraljud och det känns som en hel evighet.

Har påmints igen vilken fantastisk tur vi haft som har vår lilla knoddis växande i magen. På mitt jobb är det sedan tidigare två tjejer som är gravida. Nu har vi precis fått veta att två till är gravida + att jag också berättade nu när jag kom tillbaks efter julledigheten. Mitt i detta så finns där en tjej som jag vet är ofrivilligt barnlös. Vi har pratat om det eftersom jag en dag berättade för henne att vi håller på med IVF. Hon berättade då att hon och hennes man hade försökt få barn väldigt länge men inte lyckats. De hade svårt att få bra hjälp så jag tipsade henne om vår klinik. Nu har de gjort utredning och fått veta att sannolikheten att de ska kunna bli gravida på egen hand är minimal. Lider så med henne som måste gå och se alla dessa magar hela tiden. Men jag vet att hon ändå är lättad över att ha fått veta vad problemet är och att de nu får hjälp.

Är så tacksam och glad för vå skull!